Det var med stora förväntningar jag emotsåg konserten med denne mångsysslare och upptäcktsresande (skulptör, musiker, berättare), som pendlar mellan planeten Jorden och resten av Universum. På Jorden vernissager, konstutställningar och konserter. Det hade jag läst mig till, men hade inte hört en ton eller ett enda av Holleys visdomsord när jag begav mig till Fasching.
Först ut på scen var en road manager som under 15-20 minuter relaterade Lonnie Holleys liv; en tuff barndom och uppväxt under fattiga och rasistiska förhållanden i Alabama. Konstnärskap, utanförskap och, professionellt från 2006, musik. Bland annat fick vi veta att Holley aldrig spelar en låt två gånger. Allt han framför av text, musik och arrangemang är helt improviserat. En gång, vid en festival i Portugal, bad kulturministern, med handen placerad över hjärtat, Holley att spela ”Six space shuttles and 144.000 elephants”. Ministern hade blivit så gripen av denna inspelning på ett tidigt album. ”Sorry”, fick han till svar, ”den har jag redan spelat”. Så allt vi fick oss till livs denna kväll var unikt, sprunget ur stunden. Ett helt otroligt jobb bandet gör för att följa Holley och få det att låta som en enhet. Får vi höra det igen, blir det på den inspelning av konserten som gjordes för eventuell skiva/video.
Efter denna presentation äntrade Mr. Holley, 73 år, med viss försiktighet den belamrade scenen, åtföljd av sina betydligt yngre medmusiker; Jeff Parker, gitarr/back-up vocals; Dave Nelson, elektronik/Moog/trombon; Marlon Patton; trummor/elektronik. Jag ska ödmjukt försöka återge några glimtar från den space trip och resor in i människans innersta skrymslen (soul) Holley tog oss med på. ”Let the story be the name of the story – – – You´re my life”, yttrade han och spänner ögonen i medmusiker och publik, ”Take a look at yourself. I am the time.” De första två styckena (att kalla det för låtar blir ju bara fel) satt han vid elpianot och såg rätt gammal och trött ut, för att sedan plötsligt resa sig och med en handmick vagga runt på scenen, sjunga och deklamera. Resten av konserten, som var uppdelad i två set, var det lite fram och tillbaka sittande och stand up. Elpianot han spelade hade en himmelsk efterklang och med vad de övriga åstadkom med sin elektronica satt pausen perfekt för att vila sig från det maffiga ljudet en stund och smälta det man just upplevt. Ett par glasögon åkte av och på, som en slags accessoar. Vid ett tillfälle letade han efter dem. Kom att tänka på Swamp Dogg på Fasching för ett par år sedan. Ungefär samma ålder, också frontande publiken vid ett elpiano, också en filur, också med ett par trasiga glasögon – men musikaliskt en annan genre om än besläktad. Men Holley var mer utav präst med församling light. Efter andra setets lite skämtsamma inledande låt, sorry, stycke, meddelade han ”We´re about to be serious now. Education! We´re about to sing about the mothership of eternity.” Närmare 3 timmar, inklusive den inledande introduktionen och en paus, varade konserten. ”Destination”, ”destiny”, ”journey”, var vanligt förekommande ord i ett program som var mer spoken word än sång. Publiken gav en stående ovation och Holley återgäldade det, när han sade ”The house I´m in tonight, you make me feel like Royalty”.
Text: Tommy Löfgren
Bild: Hans Ekestang/Rockshot
