Rönnells har ofta udda spännande musik (tyvärr sällan blues), så när det annonserades avant/psych blues duo med influenser från R.L. Burnside och JJ Cale, så var det gjutet för min del. Denna (visade det sig) estländska duo är eleOnora på vokal och Kalle Tikas på elgitarr. De har under senaste åren spelat fem gånger på Larrys Corner i Stockholm (utan min vetskap), med ökat antal besökande varje gång, berättade Larry himself, som självfallet fanns på plats denna kväll. Fortfarande är de nog rätt okända, för vi var bara ett 15-tal åhörare på Rönnells.
Duon har sina rötter i estnisk folklore plus en klockarkärlek till Mississippibluesen, speciellt den lite nordost om deltat, området där Fred McDowell och Burnside verkade. eleOnora sjöng texter straight till och från men lika mest flöt sången iväg till vokal akrobatik; utstötande av läten, tjut, gutturala kvidanden. Hon rörde sig också i symbios med framförandet i den effektfullt nedsläckta lokalen. Mer performance än sångerska. Tikas ackordspel skapade ett fylligt komp förstärkt med markerade anslag på bassträngen, samtidigt som han knackade ett par fingrar på plektrumskyddet. Jag tittade efter en rytmbox tills jag insåg att det var gitarrkroppen som var ”trumman”. För att ytterligare beskriva framförandet så upplevde jag vokalen som utlevande och gitarrliret introvert. Ganska monotont – och helt rätt – när man tolkar, eller i varje fall influeras av, så kallad Mississippi hill country blues. Grejen är väl att redan äkta hill country kan bli ganska enformig på skiva, men live ett satans helvetes röj i sitt rätta (ursprungliga) element. Här fanns det röjiga inte på kartan, utan texterna och Ringholds koncept var svarttonat.
Under deras drygt timmen långa konsert hann de med flera egna låtar (lyssna på nätet på suggestiva ”The latest news”) och traditionella estniska sånger. Varvat med blues av Fred McDowell (”Somebody keep calling me” kusligt framförd), ”Hello Bob!”, där de plockat tre verser från tre Robert Johnson-låtar och gjort en högst egen mix av, och två-tre till. Den ikoniska ”Last kind word blues”, inspelad av Geeshie Wiley för Paramount 1930, hade jag aldrig känt igen, om de inte berättat om låten före framförandet. Tack för att de introducerade samtliga låtar! Kan inte låta bli att citera några rader ur ”Last kind word blues” – det sätter liksom stämningsläget, allvaret, den här kvällen: ”The last kind words I heard my daddy say. The last kind words I heard my daddy said. / If I die, if I die, in the German war, I want you to send my body, send it to my mother, Lord / If I get killed, If I get killed, let the voultchers eat my soul”. (eleOnora följer inte helt originaltexten.) Konserten sammanfattningsvis intressant och spännande – men samtidigt lite enahanda med många tvåackordslåtar.
Jag frågade om de hade någon aktuell skiva Jefferson kunde recensera, så jag fick med mig hem LPn ”Kaev” (Källan/Brunnen), som de spelade in 2021 (MKDKLP0042). Det är sex låtar (41,30 min) och kräver förstås en hel del lyssning. Enda Mississippilåten är ”Last kind words” (sic), som inte griper mig lika mycket, som när de framförde den live. Lite för mycket omstuvad. Bäst gillar jag inledande ”The latest news”, ett mediumsnabbt men ändock meditativt stycke. eleOnoras dova röst flyter omkring tills den övergår i ångestskrik. Tikas kör gitarrsolot genom en Leslie speaker som adderar tyngd till låten. En favoritlåt är också ”Kouv” (som lustigt nog är en helt annan låt på samma tema som titellåten), som är 8 minuter, långsam, och nästan i ”tuaregmusik/desert blues”-stil. Stillsamt broderande, sökande, bruten sång. Utsökt!
Viktig fotnot som är en rättelse i efterhand: I efterhand har Kalle Tikas informerat mig att ”trumman” är ett par kontaktmikrofoner i Kalles skor(!) och fotstamp. Dessutom påpekar han att gitarren är 9-strängad, med en extra pickup på två bassträngar.
