JANNE ROSENQUISTS MINNESPRIS 2005
ANDERS LEWÈN
Först vill jag gärna tacka alla snälla som röstat på mig. Otroligt kul och en stor ära att få stipendiet. Och att bara vara nominerad! Många är värda stipendiet, och skulle jag själv nominera några skulle det vara lätt att plocka dussinet fullt.
Alltså…. Anders Lewén, 34 år. Född i Uppsala, uppväxt i Västerås. Började spela gitarr i femtonårsåldern. Lyssnade mycket på klassisk hårdrock, och fastnade snabbt för det bluesbaserade materialet som t.ex. Led Zeppelin bitvis framförde. Hörde Ari Hautala (idag gitarrist med Paul & Blue Delivery) spela i en replokal, och han var den bästa gitarrist jag någonsin hade hört, själv var jag runt 16 då. Han kunde alla Stevie Ray Vaughan låtar, och en helt ny värld öppnade sig för mig. Blev dock aldrig torsk på Stevie, även om jag gärna skulle velat kunna spela som Ari. Såg också en livekonsert på TV med Roffe Wikström, och kom i galen extas. Det ledde mig vidare till bl.a. Freddie King. Och till Rackis i Uppsala. På Rackis fick man under slutet av åttiotalet se mycket bra blues. Anson Funderburgh & Sam Myers var en av live-favoriterna. Också genom Blue Monday och Village i Västerås har man fått uppleva sköna akter, t.ex. Chicago Express. Genom Blue Monday fick man också möjligheten att själv spela ute. Hade band med bland andra Ari och Kim Rogefeldt (då trummis, idag munspelare med Howlin´Hawk). Jag sjöng också till en början, och de fanns faktiskt de som tyckte jag skulle lägga ned gitarren och satsa på sången…. Hör man mig sjunga idag så är det en ofattbar uppfattning… En av mina bästa kompisar, Andrea Calligaris, tog dock över sångmicken och jag satsade på gitarren… Flyttade till Stockholm -94, spelade dock fortfarande med Västeråsfolk; Tomas Lindell, Ippe Pantilla, Marino Valle – the Mavericks, the J´Jivers… som blev the Soulmates.
Köpte alla plattor jag kom över som verkade gamla och utstrålade blues. Kollade också in den samtida västkust-scenen rätt hårt, och blev ganska såld på William Clarke. Snart ringde Knockis (Greger Andersson) upp, Thomas Hammarlund slutade med Bluesväder… Jag hoppade på. Gillade bandet och såg möjligheter som också kom. Vi gjorde några halvkassa plattor som ändå satte spår, och ökade turnéfrekvensen, vilket gjorde att vi nära nog kunde leva på musiken. Ett par plattor till, varav the Wigflipper slog rätt hårt. Helt plötsligt spelade vi inte bara i Skandinavien, utan hela Europa. Vi kunde ligga ute 3 veckor i sträck och spela nästan varje dag under perioden. En rolig tid, men ganska slitigt i längden. Vi gjorde ”Let me get over it” med Sven Zetterberg, ”Tellin´ it like it is” och ”Women and Cadillacs” med Mike Sanchez. Sedan dess har vi varit lite studiotrötta… Och jag gjorde dessutom ett avbrott från musiken eftersom min dotter Alma var svårt sjuk och bara blev sämre och sämre. Trots all sorg var det här förmodligen den bästa tiden i mitt liv. Alma gick bort 2003, två och ett halvt år gammal, och jag visste att det bästa att göra för att inte drunkna i sorg var att komma ut och träffa folk och spela igen. Receptet har kanske inte fungerat fullt ut. Jag är trots allt mer folkskygg idag, och det kan vara jobbigt att behöva stå på en scen och bli betraktad ibland, men jag är ändå övertygad om att det var den bästa lösningen. Hur som helst började jag spela med Greger igen, efter att Jonas Göransson gjort ett fantastiskt jobb i bandet. Sven Zetterberg och jag tog också upp samarbetet igen efter ”Let Me Get Over It” och började skissa och skriva låtar till Svens ”Moving in the Right Direction”. Och när grabbarna i Knockout Greg and Blue Weather började utbilda sig och jobba med ”vanliga” jobb, föll det sig ganska naturligt att följa med Sven och band ut på vägarna. Både Greger och Sven är fantastiska musiker och det är förstås fantastiskt att få spela med dem. Ibland glömmer jag liksom bort det, men då får man lite klyschigt påminna sig själv var man en gång började…
Om jag inte är ute och spelar så är jag mycket tillsammans med min andra dotter Tintin, två och ett halvt år. Hennes mamma Anna har ofta fullt upp, så det blir jag som tar dagis-biten och så. Jag försöker skriva låtar, men det blir svårare och svårare, den kreativa processen har inte en lika självklar plats i vardagen längre… Jag har också breddat min musiksmak vilket ger en kluven inställning till både vad jag presterar live och på textpapperet. Det är inte lika självklart med blues och R&B längre, andra influenser smyger sig in, och då märker man att identiteten blir allt dimmigare, och självförtroendet vacklar lätt. Jag lyssnar mycket på hip hop idag, och det kan bli en märklig effekt när man plötsligt ska stå på en scen och försöka spela blues… Kommer nog ändå alltid att hålla soul, blues och jamaicansk musik närmast hjärtat. Det är något med det svåra i det enkla som lockar, och nästan varje gång jag ser någon riktigt bra blues på TV så rinner tårarna. För det är något med det visuella också. Ta Joe Tex-konserten som Musikbyrån sände för ett par år sedan, eller Amos Milburn och Big Joe Turner på Apollo, då förstår du vad jag menar.
Att få Janne Rosenqvist-stipendiet inspirerar, och det kan nog få mig att ”hitta rätt” i musiken igen och få mig att kämpa lite mer, för nu måste man ju faktiskt leva upp till något väldigt fint! Tack ALLA!
Anders Lewèn / Jefferson 143
