Dansk som dansat med de stora elefanterna
Dansk blues är inte så välkänd i Sverige, men är det någon artist man känner till, så är det väl Kenn Lending! Anledningen till det är förstås att han varit den legendariske pianisten och sångaren Champion Jack Dupree’s gitarrist i många år. Men Kenn har en imponerande meritlista, som innefattar betydligt mer än så! En meritlista, som få skandinaviska bluesartister ens kommer i närheten av. Eller vad sägs om följande? Han har uppträtt ihop med världsartister som B.B. King, Junior Wells, Buddy Guy, Jimmy Walker, Sunnyland Slim, Johnny Copeland, Jimmy Johnson, Willie Mabon, Alexis Korner, Johnny Vidacovich och Lou Donaldson, för att nämna en del av de viktigare.
Han har, hör och häpna, tillsammans med Champion Jack Dupree framträtt på mer än 1000 konserter, i över 30 länder! Kenn och Dupree finns också inspelade tillsammans på sammanlagt 22 (!) olika plattor. Tre av dem spelades in New Orleans, för Rounder Records, i samband med att Dupree och han medverkade på den prestigefyllda ”New Orleans Jazz & Heritage Festival” vid ett par olika tillfällen i början av 90-talet. Forever and Ever är titeln på en av dem. Den fick WC Handy Award för bästa traditionella bluesalbum 1992.
Men Kenn kan också höras på platta ihop med Memphis Slim, Luther Allison, Louisiana Red, Wayne Bennet, Red Tyler, Mickey Baker, Aron Burton, Janice Harrington, Lillian Boutté, Dana LaCroix. Ja, t.o.m. superkända amerikanska rockgruppen The Band! Hans eget band, Kenn Lending Blues Band, har hittills spelat in 8 plattor, och uppträtt i en stor del av Europa. De har av dansk press utnämnts till Danmarks hårdast arbetande bluesband.
Sist men inte minst: Kenn har som förste, och troligvis hittills ende, europé uppträtt på huvudscenen på Chicago Blues Festival!
Vi får hämta andan lite och ta ett skutt tillbaka i tiden. Närmare bestämt till 1955, då Kenn föddes i Köpenhamn. Hans far var en prisbelönt damfrisör och hade på 50-talet en stor, mycket känd hårsalong, som hade stadens celebriteter till kunder, bl.a. den firade skådespelerskan Helle Virkner, sedermera statsministerfru. Kenn blev i tonåren hippie och anlade sedvanlig långhårig frisyr. Hoppsan! Vad tyckte pappa frisören om det?
Det var inget problem. Pappa hade vid det laget blivit sjuk och sålt sin fina salong och i stället skaffat en mycket mindre, där han kunde ha det trevligt och ’hygge sig’, och han blev så småningom lite hippie han också!” Men kan du också klippa hår, undrar jag. -”Nej, nej! Min frisör blir galen om jag försöker mig på det och ger mig skäll skrattar Kenn, som nu har betydligt kortare hår.
Kenn har två äldre bröder. Ingen av föräldrarna var musikintresserade, men ena brodern, Stig, spelade gitarr, och det var han som först lärde honom att spela lite grann. Därefter har han hela tiden lärt sig själv. Först hade Kenn bara en liten ukulele, men vid sju års ålder fick han en riktig gitarr. Den första låt han lärde sig spela var She Loves You, för han var på den tiden en riktig Beatles-fantast! Då hade han hunnit bli nio. Därefter blev det så småningom en folkmusikperiod med Donovan som idol. Men hans första riktiga gitarrhjälte var dansken Jørgen Ingmann, som med sin fru Grethe ju var enormt populära på 60-talet, även i Sverige. -”Jag drömde om att en gång kunna spela som Jørgen Ingmann. Han var så fantastiskt duktig.”
Kenn hade en bästis, vars pappa var en riktig jazzkonnässör, som visste allt om jazz och afroamerikansk musik. Hemma hos dem fick han tillfälle att höra massor av jazzskivor, och även blues. Bluesen var något som talade direkt till Kenn, för den förstod han sig genast på. Det var lite svårare med jazz, för den måste man lära sig, liknande som med klassisk musik. Men Kenn lärde sig ändå att uppskatta en hel del storbandsjazz och blev riktigt förtjust i Duke Ellington och Art Blakey. Då var han i 11-12-årsåldern. Kamraten hade redan 1965 (och även de två påföljande åren) fått gå på American Folk Blues Festival, som då kommit till stan. Men stackars Kenn fick inte följa med för sin ängsliga mamma. Hon var rädd för att han skulle råka illa ut. Inte förrän 1968, när han var 13 år, fick han lov att komma med.
Det blev en upplevelse som skulle komma att helt förändra hans liv! Här såg han nämligen T-Bone Walker, John Lee Hooker, Jimmy Reed och Big Joe Williams, och det var något helt annat än att bara höra blues på skiva! Kenn blev omedelbart djupt förälskad i blues. T-Bone fullkomligt slog knock-out på honom. -”Han stod där på scenen med sin jättestora gitarr skjutande ut från kroppen, en spinkig liten figur liksom jag själv, och han tog andan ur mig med sitt spel. Han var så absolut charmerande.”
Näste man som skulle drabba honom var B.B. King, som han såg live 1969 i Köpenhamn, då denne för första gången turnerade i Europa. -”B.B. kom in på scenen med den flottaste, röda Gibson-gitarr, och tryckte in en ton. Och den tonen var bara så …vad ska man säga … häftig, att jag fick gåshud på hela kroppen och håret stod rätt upp. Just precis ett sådant ljud ville jag kunna åstadkomma. Jag hade ditintills bara haft en akustisk gitarr, men jag gick hem och satte på en mick och lånade en förstärkare, och fick samlat ihop mitt första bluesband. Vi övade nere i min fars frisörsalong.
-Men jag har många andra andra musikaliska förebilder inom afroamerikansk musik, latinamerikansk även inbegripen. Jag har t.ex. spelat en hel del salsa, och där är ju framför allt Carlos Santana outstanding. Det han har gjort med John Lee Hooker är helt fantastiskt. Och det visar att detta är besläktad musik. Blues och salsa kommer från samma musikaliska språkstam, liksom förstås också soul, reggae, gospel och jazz. Det är olika grenar på samma träd. Och allt har sin ursprungliga utgångspunkt i Västafrika. Det är roots-musik, och jag gillar all denna afroamerikanska musik, och har spelat en massa sådan med en mängd olika amerikanska musiker. Jag har också spelat med afrikanska musiker för jag gillar även rent afrikansk musik. Jag är ingen bluespurist, och det är faktiskt inte blues, som egentligen är min stora grej. Det är gitarren. Att spela gitarr alltså. Innan jag startade mitt band Kenn Lending Blues Band 1980, spelade jag i ett salsaband och även i ett soulband som hette The Survivors. Vi spelade även reggae i Survivors och var det t.o.m. det första band i Danmark, som gjorde det! Och jag spelade en hel del jazz också. Det kunde rentav mycket väl blivit så att jag blivit jazzmusiker, trots att mitt hjärta klappade mest för bluesen. Men ödet ville annorlunda! Jag träffade Champion Jack Dupree och det formade mitt liv helt därefter. Jag blev bluesmusiker, eller framför allt bluesmusiker i alla fall. Jämsides med Kenn Lending Blues Band spelade jag med Jack från 1979 ända till hans död 1992. Men Jack hade alltid främsta prioritet.”
Kenn och Champion Jack Dupree
Jag ber Kenn berätta om hur han först träffade Jack Dupree.
-”Det var så här att jag hade en god vän, som hade en jazzclub på en skola. Och en dag ringde han och sa: ’Vet du vem som står ute i mitt kök och lagar mat? Champion Jack Dupree!’ Och det var ju otroligt. Jag hade sett honom 1970 när han var med i American Folk Blues Festival, så jag kände till honom väl. Då spelade han med Willie Dixon, och man lade speciellt märke till honom för att han clownade sig hej vilt. När Willie hade ett solo och stod och vaggade med huvudet, så härmade Jack honom, och publiken skrattade förstås. Då blev Willie misstänksam och vände snabbt på huvudet för att se vad Jack gjorde. Och då stramade Jack blixtsnabbt upp sig och satt och försökte se from och oskyldig ut. Och det kunde man ju inte glömma! Så han var en av dem jag tydligast kom ihåg.
Min vän sa att Jack skulle spela på klubben. Han hade ett New Orleansband, som skulle backa honom, och han föreslog att jag skulle åka dit och ta med mig gitarren, för det kunde kanske bli tillfälle för mig att få spela ihop med honom. Han visste ju att jag var heltänd på blues. Jag tvekade, men han övertalade mig och jag åkte dit. Fast jag lät gitarren ligga kvar i bilen, för jag har aldrig varit en sån som haft lust att armbåga mig fram. Men så snackade jag lite med Jack, och nämnde att jag hade en gitarr, och då sa han bara till mig att gå och hämta den och vara med och spela, och så spelade vi tillsammans.”
När jag undrar hur det gick – om de passade samman redan med en gång – så glittrar det i Kenns ögon och han säger engagerat: -”Fullständigt. Och när jag senare körde hem honom till hans hotell lite utanför stan, så sa han att han skulle spela i en lokal i Köpenhamn, som hette Vognporten, dagen därpå, och undrade om jag hade lust att komma och spela med honom där. Ja, det tror sjutton att jag ville det! Där brukade jag själv spela mycket på den tiden, ihop med ett band, som vi kallade Blues Nite, ihop med Troels Jensen från Delta Blues Band. Så jag var välkänd där. Men jag kunde inte tro på att han skulle komma ihåg det till dan därpå! För han verkade så fullkomligt världsfrånvänd, som om han inte alls lade märke till en. Som om jag kunde varit vem som helst för honom. Helt utbytbar. Han levde helt i sin egen värld. Trodde jag… Men det visade sig vara totalt fel. För han hade i själva verket lagt märke till allt med mig. Det såg bara ut som om han var disträ och ouppmärksam. Han hade registrerat allt. För senare kunde han berätta allt in i minsta detalj för mig om hur han hade sett mig och upplevt mig, något som förvånade mig oerhört. Och så spelade vi ihop där i Vognporten, och jag fick t.o.m. betalt av honom! Det var helt fantastiskt, och jag fick höra av en som jobbade där att han sagt att jag spelade ’skidegodt’: ’He plays so you drop your pants!’ Det är en kväll jag aldrig glömmer.
Därefter tog snart ett intensivt samarbete vid och Kenn åkte flitigt ner till Hannover, där Dupree bodde, och de gav sig ut på turnéer över hela världen. Han hade 1975 bosatt sig i denna stad, efter en tids vistelse i England, och stannade kvar där till sin död. Dupree var mycket äldre än Kenn, och jag frågar honom om hur förhållandet var mellan dem. Var Dupree som en sorts far för honom eller var de mer som kompisar?
-”Vi var mycket som kompisar, men visst, det var lite av far och son också. Jack var ju hela 46 år äldre än jag. Han var född redan 1909, och faktiskt äldre än min egen far, som var född 1911. Men varken jag eller Jack hade något problem med den åldersskillnaden. Vi var tvillingsjälar, och trots att vi hade så olika bakgrund passade vi ihop som hand i handske. Han var min bästa vän och jag kände att jag var hans. För vi delade det som var störst både i hans liv och i mitt, nämligen musiken. Sen jag var nio år har jag bara levt för musik och mår inte bra om jag inte får spela lite varje dag, och Jack gick ju helt upp i sin musik. Vi var båda två den sortens hängivna bluesmän, som kunde fara runt och uppträda ständigt och jämt, och låta allt annat komma i andra hand. Det är inte många som orkar leva ett sådant liv. De flesta vill ju ha ett normalt familjeliv. Men vi hade så mycket annat gemensamt också. Humor t.ex. Vi skrattade åt samma saker och brukade citera olika komiker, särskilt den svarte stand up-komikern Richard Pryor, som var en av våra allra största favoriter. Ja, vi hade verkligen mycket kul ihop. Jack hade också så otroligt mycket erfarenhet att dela med sig av, inte bara vad gällde musik, utan allt möjligt annat. På så vis var han lite som en far för mig och han lärde mig mycket. Men när det gällde goda råd om kvinnor, så skulle jag inte lyssnat på honom, det kom jag på efter hand. För de råden var galna!
-Rent musikaliskt har jag lärt mig massor. Man fick ju passa på att suga i sig så mycket som möjligt! Jag studerade hans sätt att spela piano och översatte delar av det till gitarren. Mycket av det jag spelar är i själva verket pianogrejor! Och Jack lärde mig faktiskt spela piano också, sin ’Dupree Special’. Jag är en av de få i världen, som kan spela hans stil.
-Men han lärde sig en del av mig också! När jag lärde känna honom visste han ingenting om vad han spelade. Han kunde inte noter, överhuvudtaget. Han hade aldrig ens gått i skolan. Det var först när han kom till England, som hans dåvarande fru där lärde honom läsa. Jag lärde honom lite om olika tonarter t.ex. Ibland, när vi satt därhemma hos honom, så kunde jag säga: ’Nu spelar du i c’. -’Aah, är det c’? Senare en gång, när vi var ute ihop och han satt och snackade med folk, lutade sig ner över pianot och satte igång … klink, klink, klink …, så plötsligt tittade han upp på mig och plirade underfundigt på mig och sa belåtet: ’c’! Men framför allt var han stolt över att ha en ung dansk kille vid sin sida, som kunde överraska publiken med feta gitarrsolon. Och han tyckte det var en fjäder i hatten att erfarna, tunga pianister som Memphis Slim och Charles Brown ibland hotade med att ’stjäla över’ hans gitarrist till sig. Och han uppfattade mig som sin medaktör i allra högsta grad och inte som någon bifigur.”
Nå, hur var det att spela ihop med honom då, undrar jag. Det kan väl inte ha varit så lätt alla gånger?
-”Nej, för Jack var en impulsiv man, som aldrig hade någon bestämd repertoar. Så vi visste aldrig vad vi skulle spela i förväg. Inte ens när vi gjorde skivinspelningar! Det var bara att tuta och köra och hänga med. Han improviserade alltid, efter stämning och känslor, och han spelade aldrig samma låt lika. Det var olika hela tiden. Men jag har alltid lyssnat noga på olika musiker och lärt mig att vara följsam. Ursprungligen lärde jag mig också spela gitarr på så vis att jag satte på skivor med mina favoritgitarrister, och spelade tillsammans med dem. Det var inte så att jag försökte kopiera deras solon – det var jag för lat för – utan jag försökte spela ihop med dem direkt i stället, och försökte ’lyssna av’ deras musikaliska språk och feeling. Så jag var van vid att kommunicera med en annan bluesmusiker redan innan jag träffade Jack. Därför var det inte särskilt svårt för mig, och det var mycket därför det funkade så bra mellan oss.
-Sen var det ju så att Jack hade sitt eget sätt att lägga upp sångerna på. Om vi skulle jamma ihop med andra så kunde de andra mycket väl sätta igång och köra en sedvanlig 12-takters blues, men när de skiftade ackord, så gjorde inte alltid Jack det, och då kom de förstås helt fel. Och han kunde mycket väl ta 13 takter eller kanske 13 ½. Han visste ju inte att det skulle vara 12 takter. Och de andra lyssnade inte tillräckligt på honom helt enkelt. Det var för bedrövligt. Men om man verkligen lyssnade till vad han sjöng, så kunde man ju höra när han skiftade till nästa ackord, och då blev det helt naturligt att följa honom. Man måste följa sångaren! Men det är ett stort problem att många musiker helt enkelt struntar i att lyssna – verkligen lyssna.”
Kan du berätta lite mer om hur han var som person?
-”Han kunde vara en sur gammal gubbe därhemma, men så fort han kom ut bland folk, tog en öl och snackade, så levde han upp, och han var ju så otroligt rolig. Och på scenen mådde han förstås allra bäst. Han var en riktig stand up-komiker. Jag skrattade ofta på våra konserter, hela tiden, från början till slut. Men Jack hade ju ett förflutet på 30-talet som komiker i vaudeville-shower, så det var därifrån han hade det. Sådana shower var mycket populära i städerna i USA på den tiden. Han brukade säga att han inte bara kunde sitta där och spela: ’I have to make the people happy’. Och det gjorde han verkligen. Han var en stor konstnär och personlighet. Men han skiftade så helt från det ena tillståndet till det andra. När han spelade det han kallade blues, och han kallade inte allt han spelade för blues, så kunde känslorna överväldiga honom och tårarna rinna nerför hans kinder. Det berodde nog mycket på hans svåra uppväxt. Hans föräldrar mördades av Ku Klux Klan när han var 1 år gammal, och han blev satt på ett undermåligt barnhem för svarta barn i New Orleans. När han var 14 år slängdes han helt sonika ut på gatan att klara sig själv. Han var i mångt och mycket en orolig ande och flyttade runt mycket innan han hamnade i Tyskland. Under kriget var han som du kanske vet i japansk fångenskap, sedan japanerna sänkt det krigsfartyg, där han var stationerad (som kock). Och så har han ju varit boxare.
-Men när så folk satt där och lyssnade till något sorgligt, rent tårögda, så kunde han plötsligt skifta om till att börja skoja ohejdat om sin gräsligt fula svärmor, och få publiken att i stället kikna av skratt. Han var en man som ville vara medelpunkten. Alltid. Det var honom det handlade om, det fick man vara beredd på. Men eftersom han var så underhållande gjorde han sig å andra sidan mycket bra som medelpunkt! På slutet blev det mycket tragiskt när han inte längre kunde uppträda. Han hade cancer i ryggraden. Jag kommer ihåg sista gången han var på scen. Jag körde in honom i rullstol till pianot. Han kämpade in i det sista. Läkarna kunde inte förstå hur han kunnat klara det så pass lång tid. Men till slut förbjöd de honom att fortsätta. Och när det obönhörligen var slut med framträdandena, då var också hans liv slut. Det fanns inget kvar för honom att leva för. Han la sig till sängs och varken åt eller drack, och efter 2 veckor var han död. Jag besökte honom i Hannover bara ett par dagar innan han dog, och det var en mycket konstig upplevelse, för vi visste ju båda två att han snart skulle dö. Men likväl kunde jag inte låta bli att prata om att vi skulle spela igen. Han bara skakade på huvudet och log. Det var ledsamt det hela, för han hade ju kunnat leva mycket längre om han velat. Men samtidigt tycker jag att han gjorde rätt, och att det var modigt av honom att välja att dö. Man kunde verkligen märka att han var av indiansläkt! Hans mamma var cherokee-indian. Jag saknar honom oerhört, och känner mig fortfarande ensam utan honom. Han var den, som bäst förstod mig. Jag kunde över huvud taget inte prata om honom på flera år utan att börja gråta. Under en 7-veckors turné vi gjorde i USA och Kanada bara några månader innan han dog, sa han till mig att jag skulle föra traditionen vidare. Vad fan menade han? Det kunde jag ju inte göra. Jag var inte han. Men jag förstår nu att vad han menade var den känsla vi hade båda två för musiken. Det är lite svårt att förklara det. Alltså, man kan inte bara köra en låt rätt upp och ner. Som en läxa man lärt sig utantill ungefär. Det är den unika känslan inför låten, som är det viktiga. Den inlevelse, eller kan man kanske också säga intuition, som kommer fram i det skapande ögonblicket.
-När begravningen, eller rättare sagt till bisättningen, var över, så satt jag och en hel del andra där och drack kaffe ihop. Då pratade vi om hur rolig Jack varit medan han levat, och vi började skratta hejdlöst allihop, för det var så många dråpliga minnen vi hade med honom. Det kändes befriande”
Samarbete med andra artister
Mycket tack vare det nära och långvariga samarbetet med Jack Dupree fick Kenn ett stort musikaliskt kontaktnät, för Dupree kände ju en mängd olika artister och spelade på otaliga ställen världen över. Dörren öppnades för Kenn, och han blev ”en i gänget” med de genuina bluesmästarna. Som framgick av inledningen, har han också blivit flitigt anlitad av många av dem. Det finns mycket att ösa ur. Alldeles extra speciellt var det förstås när han fick spela ihop med B.B. King 1988 i Holland. Kenns band med Jack Dupree var förband till B.B. under en turné där i landet, och en kväll föreslog B.B. att de skulle jamma ihop på scen. Och B.B. kommenterade Kenns gitarrspel i positiva ordalag: ”You’ve got a good touch, boy!” Att få spela ihop med sin främste idol är något som är få förunnat! Kenn hade drömt om detta sen han var 14 år, och nu gick den drömmen i uppfyllelse. Han och Dupree hade tidigare också fått jamma ihop med Junior Wells och Buddy Guy på Unna Blues Festival i Tyskland 1985. Det var förstås också en stor upplevelse, och Kenn berättar att Wells, som var en mycket sympatisk man, även han bara hade gott att säga om Kenns sätt att spela och på alla sätt visade sin uppskattning. Trevlig feedback! En annan artist, som nu fångar mitt intresse, är Luther Allison. Jag ber Kenn berätta lite om honom.
-”Första gången jag hörde Luther spela var på Vognporten 1981. I pausen presenterade en journalist mig för honom som Jack Dupree’s gitarrist. Luther visade stort intresse för mig och vi pratade hela pausen. När han sen börjat spela igen tog han efter ett par nummer plötsligt fram sitt munspel, och räckte över sin gitarr till mig. Jag satt precis invid scenen. Han ville höra hur jag spelade. Och han gillade uppenbarligen vad han hörde! Vi blev sedan snabbt mycket goda vänner. Men vi spelade inte tillsammans ordentligt förrän 1987. Då kom han till Danmark och var gästsolist i mitt band. Senare uppträdde vi flera gånger tillsammans, bl.a. på Stockholms Jazz- och Bluesfestival 1991. Denna konsert bandades, och ett nummer från den, Hoochie Coochie Man, där vi spelar ihop, är med på den postumt utgivna plattan Pay It Forward med Luther Allison & Friends, som nyligen kommit ut. Jag är mycket stolt över den inspelningen, och över att ha fått spela ihop med en sådan gigant. Luther spelade just en sådan kraftfull urban blues som jag själv gärna ville spela. Jag lärde mig enormt mycket av honom.Varje gång jag spelade med honom var det som att gå i skola ett helt år! Och han hade en förmåga att verkligen få en att känna sig speciell. Det var en stämning av att han liksom vi andra ingick i en helhet, där alla hade plats att uttrycka sig. Vi var inte hans kompband, utan vi spelade ihop med honom, i ett gemensamt band. Luther var en underbar person, varm och generös. Även om vi inte kunde träffas så ofta, hade vi ett mycket speciellt vänskapsband, som varade fram till hans död.”
Louisiana Red har Kenn jobbat mycket ihop med, och gör så fortfarande, av och till. Kenn träffade honom första gången 1980 hemma i Dupree’s lägenhet i Hannover. Red hade kommit för att besöka sin gamle gode vän. Dupree ordnade senare en lägenhet åt Red i samma hus, och Red flyttade dit. Kenn började spela tillsammans med dem på många olika ställen i Tyskland med omnejd. Dupree och Red var likadana, berättar Kenn. De kunde hålla på och spela hur länge som helst. Man fick säga till dem, när det var det tid att ta rast. Annars körde de tre timmar eller mer i sträck utan paus!
Det finns en rolig historia om en skivinspelning som Red och Dupree gjorde ihop med Kenns band 1984, Rip Off Blues. De hade först uppträtt ihop på en festival i Köpenhamn. Dan efter ville Red spela in en platta och de begav sig till inspelningsstudion. Ingen pratade om vad de skulle spela in, och när tejpen satte igång, så plockade Red i stundens ingivelse bara spontant ihop låt efter låt, och inom en timme hade de spelat in ett helt album. Mixningen gjordes omgående, och Red tog den med sig hem. Där höll han den hemlig i 10 år! Det var nämligen så att han sjungit en del elaka sånger om sin, fru, sin agent och sitt skivbolag. Och vid närmare eftertanke blev han skraj för att låta dem höra det! Skivan kom i alla fall ut till sist, 10 år senare alltså. Men bättre sent än aldrig! Kenn är glad över att den kom ut, för han tycker den har ett så bra sound och en sån härlig feeling.
Nu är jag intresserad av att få höra lite om hur Kenn lyckades med bedriften att få spela in ihop med megakultbandet The Band:
-”Det var så att Jack och jag var i Woodstock och spelade, och så var även The Band. Jag hade inte lyssnat så mycket på dem tidigare eller intresserat mig särskilt för dem, men de ville spela in något med Jack, Och så blev han och jag inviterade till deras berömda studio ’Big Pink’ där uppe i skogen vid Woodstock, och där spelade vi in material till en cd. Men den har aldrig kommit ut pga kontraktskrångel mellan Jacks och deras skivbolag. Men en av låtarna kom i alla fall med på en av deras plattor, High On The Hog, som kom ut 1996. Låten heter Ramble Jungle.”
Och så har vi förstås det här med att du är den förste, och som du säger, hittills ende europé, som stått på huvudscenen på Chicago Blues Festival.
-”Ja, det är riktigt. Det finns i och för sig säkert en och annan europé, som uppträtt någonstans på den festivalen, någon gång. Men jag vet att jag varit den förste på själva huvudscenen, och är rätt säker på att ingen annan i Europa stått där ännu. Festivalarrangörerna är noga med att det bara ska vara amerikanska artister där. Det är en klar etnisk inriktning. Men jag fick ändå vara där, eftersom Jack Dupree skulle framträda, och då fick jag hänga med på grund av att jag var hans fasta gitarrist. Och jag måste säga att det känns ganska fantastiskt att ha fått stå på den scenen!”
Dagligt liv
Kenn bor sen länge i en trivsam lägenhet i Vanløse, i utkanten av Köpenhamn. Han uppträder flitigt på hemmaplan när han inte är ute och turnerar med sitt band någonstans. Det finns väl knappt något musikställe i stan som han inte spelat på! Han framträder såväl solo som i duo eller i band. Fast allra bäst gillar han att spela med sitt band. På Mojo är han ett riktigt inventarium. Han och hans band har spelat där regelbundet sen 1984. Det var det allra första band som anlitades! Tidigare hade man bara haft soloartister där. Ibland har bandet en gästartist med sig, t.ex. amerikanskan Janice Harrington. Skivorna kommer regelbundet, innehållande antingen bara bandet eller olika konstellationer med andra artister. Förra året kom Kenn Lending Blues Bands senaste skiva ut, Psychedelic Mind. Kenn beskriver den som en sorts sammanfattning av mycket han intresserat sig för och ägnat sig åt inom musik sedan han började spela gitarr 1964, och tycker att det är den mest helgjutna och personliga platta han nånsin gjort. En del av låtarna har han själv gjort, och tar i dem lyssnarna med sig ”på en resa till den inre biografen”, som han uttrycker det. Nå, vad har han för framtidsplaner då? – ”Just nu håller jag på med en akustisk solo-cd – min första! – men sen ska jag göra en ny platta med mitt band och vi ska turnera ännu mer utomlands. Om jag ska vara lite visionär också så har jag sen gammalt en dröm om att någon gång få spela ihop med Carlos Santana. Det skulle vara enormt ’fedt’!”
Här lämnar vi Kenn Lending, mångsidig gitarrist av högsta klass. På gensyn! Jag kan förstå att han haft lätt för att samarbeta med så många olika musiker. Förutom sin musikaliska skicklighet och lyhördhet har han en både lättillgänglig, varm och humoristisk personlighet.
Kenn Lendings digra diskografi kan beskådas på www.lending.dk
av Birgitta Larsson / Jefferson #136
This page and all contents are © 1996-2003 by Jefferson, Sweden.
All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson
