Laura Lee
Soulgudinnans återkomst!
Det är sannerligen inte var dag man får förmånen att se en så exklusiv comebackkonsert som den Laura Lee svarade för vid årets bluesfestival i Mönsterås. Efter mer än 20 års frånvaro från soulmusiken gjorde alltså Laura Lee comeback som soulsångerska, och det i lilla Mönsterås av alla platser! Och som hon gjorde det sen – det tog inte många sekunder för henne att helt trollbinda publiken och få den att förstå att nu var soulgudinnan tillbaka på allvar igen! Naturligtvis tog också Jefferson tillfället i akt att göra en intervju med henne. Laura var mycket tillmötesgående när hon tillsammans med sin keyboardspelare Andre Woods (till vardags biskop i Interdenominational Assembly of Churches International i Detroit) mötte upp på det lilla hotellet på Storgatan i Mönsterås. Hon berättade öppenhjärtigt om sitt liv och sin karriär utan tillstymmelse till några divalater, något som ju annars inte är alltför ovanligt bland soulartister. Så håll tillgodo, här följer alltså ”The Laura Lee Story”:
Laura Lee Newton föddes i Chicago den 9 mars 1945. När Laura var ungefär sju år separerade hennes föräldrar och Laura flyttade till Detroit med sin mor Helen och sina syskon. Lauras mor blev sedan sjuk och Laura adopterades då av Reverend E.A. Rundless och hans fru Ernestine. Modern tillfrisknade efter ett tag men eftersom hon hade det svårt att försörja sin familj fick Laura stanna hos paret Rundless. Reverend Rundless hade tidigare varit med i The Soul Stirrers och var nu pastor i New Liberty Missionary Baptist Church, medan Ernestine var ledare för gospelgruppen The Meditation Singers. Laura hamnade alltså i en verkligt musikalisk familj och hon började vid tidig ålder att sjunga i sin adoptivfars kyrka. Några av Lauras närmaste vänner under uppväxtåren var Aretha Franklin och hennes systrar:
Vi växte upp tillsammans och Aretha och jag har fortfarande kontakt med varandra. Vi hade en gospelgrupp när vi var unga som vi kallade The Franklin Singers.
Att Laura skulle ägna sig åt musiken professionellt var inte helt givet: Jag slutade skolan tidigt men min pappa ville inte att jag skulle turnera, han tyckte att jag var för ung. Han ville att jag skulle fortsätta i skolan. Jag ville bli revisor men min mamma ville att jag skulle sjunga så jag drogs mellan dessa viljor. Innerst inne ville jag ändå själv sjunga så det blev så i alla fall.
Den lilla flickan med den stora rösten
Det var huvudsakligen i sin adoptivmors gospelgrupp som Laura fick den verkliga musikaliska skolningen:
Jag började tidigt att sjunga i min mammas grupp, The Meditation Singers, och jag började att turnera med dom när jag var ungefär 15 år. Della Reese var leadsångerska i gruppen och när hon gick över till den sekulära musiken tog jag hennes plats. Jag var med i The Meditation Singers tills jag beslöt att satsa på sekulärmusiken en bit in på 60-talet. Men även när jag blev soloartist använde jag dom ofta som bakgrundssångare.
The Meditation Singers var på ett sätt banbrytare som gospelgrupp:
Vi var i Las Vegas tillsammans med Della Reese och vi var den första gospelgrupp som sjöng gospel på en nattklubb [Flamingo]. Vi blev väldigt väl emottagna av publiken där. När vi var där frågade Frank Sinatra Della Reese om hon i sin tur kunde fråga min pappa [Rev. Rundless] om han kunde få göra en skivinspelning med mig. Jag var väldigt upphetsad av tanken – Frank Sinatra var ju Gudfadern! Men jag var mycket ung då och min pappa ville inte att jag skulle spela in populärmusik. Frank Sinatra gillade mig i alla fall; han kallade mig ”den lilla flickan med den stora rösten.
På frågan om hur kyrkans folk såg på att Laura och The Meditation Singers uppträdde på en nattklubb svarade Laura:
Till en början tyckte dom att det var förfärligt. Men sen åkte min pappa till Las Vegas för att se oss och då tyckte han att det inte var så farligt.
Till slut tog dock The Meditation Singers engagemang på nattklubben slut, och det av en något oväntad anledning:
Vi började att bli för populära helt enkelt. När vi sjöng slutade folk att spela tärning, roulette etc. och det gick ju inte för sig. Nattklubbens chef sa:’Vi älskar er flickor, men vi börjar förlora pengar.’ Så vi fick sluta på nattklubben på grund av det.
Efter sejouren i Las Vegas åkte The Meditation Singers vidare till New York för ett engagemang på nattklubben Copa Cabana, och därefter följde mängder med spelningar över hela USA. Under Lauras period med The Meditation Singers spelade gruppen in skivor för bl.a. Specialty, Jubilee och HOB.
Vi spelade bl.a. in en skiva med Della Reese på Jubilee [”Della Reese Presents The Meditation Singers”]. Det var det enda albumet vi gjorde tillsammans med henne och det var också hennes enda gospelalbum.
Laura blir soloartist
Lauras väg in i den sekulära musiken gick via ett enveckas-engagemang som The Meditation Singers hade på The Phelps Lounge i Detroit 1965:
Klubbägaren, Mr [Edward] Phelps, tog mig åt sidan en kväll och sa: ’Laura, du borde gå över till att sjunga sekulärmusik och stå på egna ben. Du behöver inte något bagage.’ Han övertygade mig om att jag skulle satsa på sekulärmusiken. Han tog mig sen till Ed Wingate, som ägde Golden World Records, och jag spelade in To Win Your Heart, som faktiskt är väldigt stor på Northern soul-scenen i England än idag.
To Win Your Heart med B-sidan So Will I gavs ut 1966 på skivetiketten Ric-Tic och var Lauras skivdebut som soloartist. Laura stannade ungefär ett och ett halvt år hos Golden World Records. Därefter gjorde hon en testinspelning för Motown Records men hennes röst var för mycket ”deep soul” för Motown, som gjorde tummen ner för ett skivkontrakt. Laura stod nu utan skivkontrakt, men Edward Phelps gjorde allt han kunde för att hjälpa henne:
Mr Phelps talade med Little Milton och Little Milton sa till honom att han borde ta mig med till Leonard Chess på Chess Records för att spela in mig där. Så jag kom till Chess och jag spelade in Dirty [Old] Man, men av någon anledning kunde de inte fånga mitt sound i studion i Chicago utan dom skickade ner mig till Muscle Shoals-studion i Alabama för att spela in mig där. Rick Hall lyckades få till det rätta soundet och vi fick till en hitlåt. Dirty Man var min första stora hit; den sålde kanske i en halv miljon. Jag stannade i Muscle Shoals en–två veckor och spelade in Uptight Good Man m.fl. låtar.
Totalt släppte Chess sju singlar med Laura Lee. Förutom de redan nämnda låtarna nådde också Hang It Up, As Long As I Get You, Need To Belong och Wanted: Lover, No Experience Necessary Billboards eller Cashbox’ topplistor. När Leonard Chess dog 1969 ville inte Laura stanna hos Chess Records längre, och via ett kort mellanspel med två singlar på Atlantics underbolag Cotillion hamnade hon hos det nystartade skivbolaget Hot Wax/Invictus:
Vid den tiden gjorde jag en show på Phelps Lounge och en kväll kom Brian Holland [från låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland på Motown] och sa: ’Laura, vi vill ha dig på vårt bolag [Hot Wax/Invictus].’ Jag hade inget skivkontrakt då så jag sa: ’OK, vi gör ett försök.
Laura fick stora framgångar på Hot Wax/Invictus med låtar som miljonsäljaren Women´s Love Rights, Rip Off och Since I Fell For You, och det släpptes fyra lp-skivor med Laura på Hot Wax/Invictus. Hon fick under denna period uppträda på stora scener som Apollo Theatre i New York och Howard Theatre i Washington, och hon turnerade bl.a. tillsammans med Al Green över hela USA. Hon gjorde även en del TV-framträdanden under den första halvan av 70-talet och var dessutom med i en film, Detroit 9000. Framgångarna ledde till att hennes hemstad Detroit officiellt utsåg den 20 juli 1974 till ”Laura Lee Day”. Laura stod nu på toppen av sin karriär, men bara ett år senare lämnade hon Invictus (Hot Wax-etiketten hade upphört några år tidigare) som då, trots Lauras framgångar, var ett sjunkande skepp.
Uppdrag från Gud
Laura gick efter Hot Wax /Invictus-perioden till Ariola och spelade in singeln Love’s Got Tired (But I Ain’t Tired Of Love) / You’re Barking Up The Wrong Tree. Efter det blev det ett uppehåll i skivinspelningarna till 1979, då Fantasy släppte den discoinfluerade singeln Sat-Is-Fac-Tion / Your Song. Det varken Laura eller någon annan visste då var att denna singel skulle bli en slutpunkt (i alla fall fram till nu) på hennes karriär som soulsångerska:
En kort tid efter att jag gjort skivinspelningen för Fantasy gick jag till doktorn och där upptäckte man att jag hade cancer. Jag sa till doktorn: ’Jag har en turné som jag måste ut på’, men doktorn sa: ’Nej, det blir inget av med det, du stannar här på sjukhuset.’. Så jag fick genomgå en operation och svåra strålbehandlingar. Efter operationen gjorde jag en överenskommelse med Gud. Jag sa: ’Om Du botar mig från den här hemska sjukdomen, gör jag vad Du än ber mig om. Vad som helst!’ Han sa då till mig: ’Jag vill inte att du ska sjunga sekulärmusik längre, jag vill göra något med dig och jag vill använda dig till att be för mitt folk’. Så jag sa OK. Efteråt var det så märkligt, för när jag var på återbesök hos doktorn hittade dom inga cancerceller i min kropp. Det var kanske sex månader efter min överenskommelse med Gud. Det var så underbart, sen dess har cancern varit borta.
Lauras berättelse är här lite tvetydig. Hon blev uppenbarligen sjuk i slutet av 70-talet, men operationen som gjordes skedde ca 1982–83 enligt uppgifter från både henne själv i samband med intervjun och uppgifter i soultidskriften In The Basement nr 31. In The Basement uppger också i samma artikel att Lauras kamp mot cancern varade i ungefär ett decennium innan hon slutligen blev friskförklarad.
Trots sin sjukdom var Laura ändå inte helt inaktiv inom musiken. 1981 spelade hon in ett spår, People Get Ready, till Al Greens skiva ”Higher Plane” och 1983, efter operationen, spelade hon in gospelalbumet ”Jesus Is The Light Of My Life”. Året efter spelade Laura in ”All Power”, vilket är hennes senaste album till dags dato. 1984 gjorde faktiskt Laura också en mindre turné i Japan, där hon enbart framförde gospelmaterial. Lauras kamp mot sjukdomen och hennes överenskommelse med Gud gjorde att hon i stort sett lade musikkarriären på hyllan. Hon började besöka sjuka människor, be för dem – allt i enlighet med den överenskommelse hon uppfattat sig göra med Gud. Sina musikaliska aktiviteter förlade hon uteslutande i kyrkan. Vid ett tillfälle åkte Laura till Afrika för att arbeta som missionär tillsammans med biskop Thomas Westley Weeks och hans New Destiny Great Faith Church. Ett av få mycket få tillfällen när Laura offentligt framfört sekulärt material efter sin sjukdom, var när hon blev inbjuden till St. Louis Blues Heritage Festival 1997. Vid dessa tillfällen har det dock endast rört sig om en eller par låtar som hon framfört.
Återkomst till soulmusiken
För ett år sedan skedde emellertid något som ändrade Lauras syn på musiken och hennes egen fortsatta musikkarriär:
Det var när jag bad, ungefär vid tidpunkten för min födelsedag förra året, som Gud talade till mig: ’Jag sänder dig tillbaka till världen. Hur underligt det än kan låta så vill jag att du sjunger all slags musik igen – för du har klarat mitt test – sjung gospel och all slags musik, bara du sjunger SANNINGEN
En viss del av äran av att ha fått Laura till att återvända till soulmusiken får nog också tillskrivas den brittiske soulkännaren och skribenten Colin Dilnot. Det är också han som hjälpt till att få över Laura till Europa – för första gången som soloartist faktiskt – och den exklusiva konserten på bluesfestivalen i Mönsterås. Laura berättar:
Förra året blev jag intervjuad av en radiostation i Detroit och där var det en man, jag har glömt hans namn, som kände Colin och han berättade sen för Colin att jag varit med i radion och tillkännagett att jag ska sjunga sekulärmusik igen. Och Colin sa: ’Wow, Laura Lee, jag har bilder på henne över hela väggarna – jag måste få träffa henne!’ Så vi möttes i Memphis förra året när Stax-museet öppnade och Colin gjorde en intervju med mig, som sen blev till en artikel i In The Basement. Colin frågade också om han kunde få bli min representant i Europa och jag sa ja.
När det gäller de närmaste framtidsplanerna så hoppas Laura att kunna komma ut och turnera och det är också en skivinspelning på gång:
Jag är faktiskt i studion nu, tillsammans med William Weatherspoon – min ”hit maker” [från Hot Wax/Invictus-perioden]. Jag har redan spelat in fem låtar och det är nu fem stycken kvar. När jag kommer tillbaka till USA ska jag vila en vecka, sen ska jag in i studion igen för att slutföra skivinspelningen.
Källor: Intervju med Laura Lee vid Bluesfestivalen Mönsterås 22 maj 2004. Artikel i In The Basement nr 31.
text: Kjell Wikström , photo: Branko Madunic / Jefferson #141
This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
