Clarence ”Pine Top” Smith
Få människor om ens några, med litet djupare intresse för blues har väl kunnat undgå att läsa eller höra talas om jakten efter ett foto på den legendariske Robert Johnson. Utan överdrift kan man påstå att det intensiva sökandet efter fotot stundtals haft inslag som kan betecknas som morbida. För en tid sedan rapporterades det att efterforskningarna gett resultat och att ett foto påträffats hos Robert Johnsons syster. Uppgiften får tillsvidare emellertid betraktas som tvivelaktig, då någon bild ännu ej publicerats och innehavaren ej ställt den till förfogande trots att begärd summa har erbjudits för rätten till publicering. I avvaktan på besked hur det verkligen förhåller sig, kan det ju vara skäl för sysslolösa bluesforskare och skribenter med tid och pengar att välja ett nytt objekt för sina detektiva strävanden till bluesens fromma. Varför inte Pine Top Smith till exempel.
Inget foto funnet
Försök har visserligen tidigare gjorts att finna en bild på Pine Top, men efterforskningarna har säkerligen inte varit särskilt intensiva. Uppgifterna om hur han såg ut är inte helt överensstämmande och det är tvivelaktigt om en s.k. polisbild skulle bli särskilt trovärdig. I dag finns säkerligen inte många kvar i livet som kan ha träffat Pine Top. Vid förfrågan, uppger sig visserligen en och annan ha träffat och till och med varit god vän med Pine Top. Påståendena bär emellertid inte sannolikhetens prägel, varken när de kommer från Champion Jack Dupree eller Memphis Slim, utan förstärker endast intrycket av att bluesartister tycks ha en viss benägenhet för mytomani. Två pianister som förmodligen kunnat berätta en hel del om Pine Top och som stod honom nära, Albert Ammons och Meade ”Lux” Lewis, dog 1949 resp. 1964. Vad som här ska berättas om Pine Top Smith, gör därför inte anspråk på att vara sanningsenlig till alla delar, utan får tas med den reservation som är vanlig när det gäller berättelser om legendariska blueartister.
Lång och rödhårig
De flesta källor beskriver Pine Top som en mycket vänlig och gladlynt man, som gjorde litet väsen av sig utanför ”arenan” och hellre ville att folk skulle lyssna till musiken än intressera sig för människan bakom den. Det är därför troligt att han knappast skulle ha brytt sig om ifall en artikel om honom publicerats utan foto (om det överhuvudtaget existerar något). På några punkter överensstämmer rapporterna beträffande signalementet, nämligen att han var rödhårig. Orsaken till detta tillskrivs en bristsjukdom i barnaåren. Vidare att han var lång och gänglig. Kanske en förklaring till varför han kom att kallas Pine Top. Alldeles säkert är inte detta då ”pinetop” också är ett gammalt (nu föråldrat) slangord för whisky.
Självlärd
Clarence Pine Top Smith föddes den 11 juni 1904 i Troy, en mindre stad i södra Alabama. Ingenting är känt om någon skolgång, men 14 år gammal beger han sig norrut till storstaden Birmingham för att söka arbete. Birmingham verkar ha varit en plats med starka pianotraditioner och Pine Top, som tycks ha haft en naturlig fallenhet för att uppfatta vad som spelades, kom snart att lära sig de populäraste melodierna genom att studera klubb- och barpianisterna i deras arbete. Det dröjde inte länge förrän han skulle komma att berika pianistkadern. Om arbetstillfällena var för få och konkurrensen för stor i Birmingham är oklart, men Pine Top kommer efter några år att flytta ytterligare norrut, denna gång till Pittsburgh i Pennsylvania. Här kom han att spela några år i början av 20-talet på olika krogar och teatrar. Det var i Pittsburgh på ett litet honky tonk på Sachey Alley, som Cow Cow Davenport fann Pine Top 1924 och uppmuntrade honom att åka till Chicago och pröva lyckan.
Boogie Woogie-dans
På haket i Sachey Valley hade han uppträtt i en show med ett mycket uppmärksammat sång- och dansnummer han kallade ”Boy, look here you sure have got a mean boogie-woogie”. Även om pianostilen boogie woogie har tidigare ursprung än 1924, så lär det vara första gången termen användes i detta sammanhang. Boogie Woogie anses från början vara benämningen på en dansform och belägg för detta ger ju välkända ”Pinetop’s Boogie Woogie” med kommentarer beträffande turer och steg till den här speciella bluesformen. Därmed kan man med säkerhet fastslå att det var Pine Top som indirekt gav pianostilen dess namn.
Tillgiven far
Endast 16 år gammal hade Pine Top, den 16 oktober 1920, gift sig med Sarah Horton och hon följde honom till Chicago, uppmuntrad av Cow Cow Davenports lovord om maken. Paret bosatte sig på Northwest Side till skillnad från det flesta svarta artister och musiker som annars bodde på South Side. Pine Top som också blivit far till två pojkar, beskrevs som mycket tillgiven sin familj och det var väl orsaken till at han föredrog den betydligt lugnare norra sidan av Chicago för sönerna att växa upp i. De första åren blev det inte så mycket hemliv för Pine Top då han engagerades av T.O.B.A (Theatre Owners Booking Association), som var ägare till flera välkända teatrar, bl a Bailey’s 81 i Atlanta, Ga., Coppin’s i Detroit, Barassos i Memphis m fl. Här framträdde Pine Top med sin populära soloakt som bestod av steppdans, komiska monologer, sångnummer och givetvis boogie woogie-piano. Han ackompanjerade också andra artister som ingick i showen, bl a Butterbeans & Susie, The Raymond Brothers och The Whitman Sisters.
Osäkra förtjänster
Turnélivet var tröttsamt och hemlängtan till familjen stark, så Pine Top beslöt 1926 att återvända till Chicago med omnejd i fortsättningen. Han övergav således ett välbetalt turnéjobb framför det mer osäkra utkomsterna på småklubbar och s k rent parties. Nöjeslivet florerade ju särskilt starkt i Chicago i slutet av 20-talet, så jobb fanns det gott om även om de inte var särskilt välbetalda. Oftast betalades inte mer än 5-10 dollar per kväll för att spela på ett House rent party. Dessa tillställningar gick också under en hel del andra namn som skittles, kados, calicohops, breakdowns, stomps, house-shouts, chittlin’ suppers, too-tight parties, too-terrible parties etc. Vanligen spelade flera pianister på dessa parties och det hände att Pine Top hade sällskap av Cripple Clarence Lofton, Montana Taylor, Will Ezell, Speckled Red, Charlie Spand, Meade ”Lux” Lewis eller Albert Ammons. De båda sistnämnda bodde för övrigt grannar med Pine Top på South Parkway och försörjde sig på dagtid som taxichaufförer för Silver Taxicab Co.
En av Al Capones favoriter
Pine Tops popularitet växte stadigt och han engagerades flitigt av de ledande gangsterbossarna vid deras privata tillställningar. Det här var ju under förbudstiden och gangstersyndikaten drev och ägde ett flertal klubbar och dansställen i Chicago. Artistvalet till dessa ställen låg alltså många gånger direkt i händerna på gangsterledarna, så det gällde att hålla sig väl med Al Capone & Co och spela den musik de gillade för att få de mest välbetalda jobben. Rykten påstår att Pine Top stod på särskilt god fot med Capone och blev rikligt lönad när han spelade någon av Al’s favoritlåtar. Det kan ha gått till som trumpetaren Marty Marsala berättat: ”På en nattklubb brukade Capone komma in tillsammans med sju-åtta andra snubbar. Så snart han hade kommit in stängdes dörrarna. Ingen fick komma varken in eller ut. Sen lät han växla ett par hundradollarsedlar och skickade runt stålarna till artisterna och kyparna. Det var hans livvakter som lämnade ut dricksen. Vi fick fem eller tio dollar för att lira hans favoritlåtar”.
Pine Top på bestsellerlistorna
Märkligt nog hade Pine Top, trots att han var en av de mest välkända underhållarna, inte fått några anbud om grammofoninspelningar sedan han kommit till Chicago. Inom den branschen låg ju i många fall de stora förtjänsterna och vägen till nationell berömmelse. Pine Top tog därför själv initiativet och uppsökte inspelningschefen för Vocalion, Mayo Williams, och bad att få göra en provinspelning. Williams, som hade hört talas om Pine Tops framgångar som underhållare, gav honom en chans. I början av december 1928 inspelades sex sidor, men samtliga förblev outgivna av okänd anledning. Ett nytt försök gjordes den 28 i samma månad och det som då vaxades, kom att gå till historien i jazz- och bluessammanhang och göra Pine Top odödlig. Då förevigades nämligen ”Pine Top’s Blues” och ”Pinetop’s Boogie Woogie”. Några veckor efter att det skivan kommit i marknaden låg den på femte plats på Vocalions 25-bestsellerlista. Isen var bruten och Pine Top fick göra ytterligare sex sidor i mitten av 1929. Samtliga kom med bland de mest säljande skivorna på race-listorna och nya inspelningar planerades till mars samma år. Men ödet ville annorlunda.
Lyssna på Pine Top’s Boogie Woogie
{play}pinetopblues.mp3{/play}
Offer för förlupen kula
Trots sitt glada och sorglösa sätt var Pine Top mycket ansvarsfull när det gällde arbetet och han försökte alltid prestera sitt bästa. Som tidigare nämnts var han sin fru mycket trogen och väldigt mån om att försörja familjen. Det har sagts att han satte sitt lyckliga äktenskap före allt annat och att han aldrig sågs utan sin fru i sällskap. Det sista kan väl knappast vara helt riktigt, men kanske var hon också på sätt och vis Pinetops ödesgudinna. För den kväll som skulle bli hans sista, var han ute på egen hand och det skulle fatalt nog innebära slutet för Clarence Pine Top Smith. Den lysande karriär som endast tagit sin början och som tycktes vara på stadigt uppåtgående, ändades abrupt torsdagen den 14 mars 1929. På väg till en repetition för en grammofoninspelning som skulle äga rum dagen därpå, passerade Pine Top Masonic hall på Larabee Street, där ett frimurarsällskap hade en danstillställning. Han hade inga planer på att gå in, men blev intresserad av att titta närmare på dansbandet, vars musik trängt ut på gatan. Väl inkommen på haket blev Pine Top vittne till ett våldsamt bråk på andra sidan dansgolvet. En ordensbroder som hade ansvaret för ordningen i lokalen skyndade till för att försöka avbryta bråket, men såg sig nödsakad att dra vapen när det började gå alltför hett till. Ett slängskott gick tvärsöver golvet och träffade Pine Top som hade försökt hålla sig så långt borta från slagfältet som möjligt. Kulan träffade på ett vitalt ställe i bröstet och döden var så gott som ögonblicklig. En vecka senare begravdes han på Restvale Cemetary och med honom något av det mest tongivande i den tidiga Chicagobluesen. Det har sagts av åtskilliga jazz- och bluesskribenter att om Pine Top hade undkommit med en lindrigare skottskada och kunnat fortsätta sin karriär så skulle han säkert kunna bli en av de största svarta artisterna någonsin. Med rätt matchning kanske en artist av samma format som Louis Armstrong blev. Pine Top var ju trots allt bara 25 år gammal vid sin bortgång.
Magnifik pianist
Färgstark personlighet, språksam och glad sällskapsmänniska med ett sällsynt sinne för humor. Det är allmänna omdömen om Pine Tops karaktär. Alla dessa positiva drag återspeglas i pianospelet. Det som slår an mest är det lediga sätt på vilket han behandlar tangenterna. Hans anslag är av förvånande lätthet. Den elastiska swingen och polyrytmiken är han ensam om. Vad man vidare uppskattar i hans spel är den utomordentliga nyansering som ger hans tolkningar dess egenartade charm. Studerar man hans pianotranskriptioner, visar de en ganska enkel okonstlad stil, men när vi sedan jämför dem med skivinspelningarna förstår man varför Pine Top var en stor pianist. De enklaste riffmotiv förändrades under hans flinka fingrar och erhöll alltid nya uttrycksformer, han stegrade spänningen i sitt spel till en klimax och gav varje not en viss betydelse.
Personlig sångare och textförfattare
Pine Top var också en mycket förnämlig bluessångare med en högst personlig röst. Den nasala och lite gälla rösten bildade tillsammans med boogie woogie-pianot en mycket behaglig kontrast. Som textförfattare var Pine Top av det okonventionellare slaget med filosofiska monologer eller dialoger som ”I got more sense than that”, ”I´m sober now”, ”Big Boy, they can´t do that”, ”Now I ain´t got nothing at all”. Här är ett exempel ur det sistnämnda stycket:
”Now I ain´t never had exactly what I´d like to have
But people knockin´ in poor Pine Top’s life.
But I bet a man that I’ve had my share of troubles and of strife.
Now some day a good thing is gonna come my way.
All of you can watch me and you’re gonna see
Now just like I’m sitting down here picking the piano for you-all tonite,
Some time they´re gonna have to pay to see me
Cause I used to have somethin’, and I ain´t never had much
(Copyright Leeds Music Corp., 1941)
Boogie Woogie i miljonupplagor
Flera av de storbandspianister som bidrog till att skapa den stora boogie woogie-flugan i slutet av 30- och början 40-talet, har framhållit Pine Top som sin stora inspirationskälla. De tre främsta, Freddie Slack (Will Bradleys ork.), Bob Zurke (Bob Crosbys ork.) och Tommy Linehan (Woody Hermans ork.) har alla sagt att de fick sitt intresse för boogie woogie efter att ha hört Pine Tops inspelning av ”Pine Top’s Boogie Woogie”. Boogie woogie-haussen ledde till att Pine Top blev ”återupptäckt” och flera kompositioner tillägnades hans minne. Bob Mercey (Teddy Powells arrangör) skrev ”In Pine Top’s Footsteps”, Chummy McGregor (Glenn Millers pianist) ”Some of Pine Top’s White Corpuscles” och Frank Paparelli (jazz- och bluespianoexpert) ”Ode to Pine Top”. Hade Pine Top varit i livet och under årens lopp fått inkassera royalties från alla hundratals inspelningar av ”Pine Top’s Boogie Woogie” med olika orkestrar och pianister, så skulle han idag sannolikt varit en mycket förmögen man. Enbart Tommy Dorsey’s (trombonist och storbandsledare på 30- och 40-talen) version har ju gått ut i åtskilliga miljoner exemplar sedan den inspelades 1938. Dorseys arrangemang hade annars mycket lite gemensamt med originalet och är väl ganska ointressant för blueskonnässörer. Stiltrogen är emellertid Albert Ammons tolkning från 1936, som spelades in under titeln ”Boogie Woogie Stomp”. Ammons som var den verklige Pine Top-exponenten kom med ytterligare en version tre år senare på Blue Note. Den höjer sig skyhögt över alla andra kända inspelningar av ”Pine Top’s Boogie Woogie”, originalet givetvis undantaget.
Pine Top i återutgivning
Ingen av Pine Tops egna inspelningar har funnits tillgängliga på mikrospår sedan Swaggie och franska Vogue gav ut en 7″ LP resp. EP någon gång på femtiotalet. Nu tycks det i alla falla egentligen finnas möjligheter för alla som inte har någon av dessa utgåvor eller som är lyckliga ägare av Pine Tops stenkakor, att förvissa sig om hans storhet genom att skaffa sig någon av de nyligen utkomma pianoantologierna ”Let´s Boogie Woogie” (Jazz Piano JP5000) eller ”Boogie Woogie Greatest Hits” (Boogie Woogie 1000). Dessa LPn innehåller alla Pine Tops utgivna inspelningar, med undantag av Vocalion 1256, av vilken inget känt exemplar finns tillgängligt idag. Förmodligen finns de här LP-skivorna endast i begränsade upplagor, så passa på innan de försvinner ur marknaden. De kan förmodligen anskaffas från Peter Russels eller Chris Wellards.
Odödlig
Clarence Pine Top Smith var väl varken som skapade eller spelade in den första boogie woogien, men han kan med all rätt anses som den främste bland de pionjärer som utvecklade och populariserade stilen. Det är tillräckligt för att göra honom odödlig för jazz- och bluesvänner.
Källor:
M.G. /Milton Gabler?): Boogie Woogie Blues
Piano solos by Pine Top Smith, Leeds Music 1941
C.E. Smith: The Jazz Record Book
Felix Steinmann: Pine Top Smith, Jazz 1949:3
Kenneth Allsop: The Bootleggers (Rosor från Al)
Paul Oliver: The story of the blues
Goodrich-Dixon: Blues & Gospel Records 1902-42
Fotnot av artikelförfattaren 20060109
Vad gäller inledningen på artikeln så finns det ju sedan dess en hel del bilder som publicerats på Robert Johnson. Däremot finns det fortfarande ingen känd bild på Pine Top som publicerats.
En komplett utgivning av Pine Tops inspelningar som gjordes på Vocalion 29 december 1928 samt 14 och 15 januari 1929 finns nu på Document Records cd DOCD-5102 ”Boogie Woogie & Barrelhouse Piano” Volume 1-1928-1932. Även Big Boy They Can’t Do That och Nobody Knows You When You Are Down And Out finns med på denna utgåva. De nio inspelningar som gjordes för Vocalion 4, 10, 12 december 1928 och 13 mars 1929 som kasserades har inte återutgivits på lp eller cd.
Webblänkar Boogie Woogie / Pine Top Smith
http://www.routledge-ny.com/ref/blues/piano.html
http://www.redhotjazz.com/pinetopsmith.html
http://www.colindavey.com/BoogieWoogie/
Artikelförfattare: Jörgen Sandin
