Under sitt första besök i Europa 1981 kom Eddie Kirkland till Sverige. Staffan Solding intervjuade honom då, men intervjun publicerades först 1984 i Jefferson nr. 64. Man tog god tid på sig på den tiden. Staffan fick till en bra exposé över Kirklands karriär. Sedan dess har mycket kring Kirkland fokuserats på John Lee Hooker samt rövarhistorierna om djävulens musik och förbund med denne. Jag beslöt att koncentrera mig på Eddies soulperiod. Som den egensinniga, men vänliga person Eddie är, var det inte så lätt att få de svar jag förväntade mig. Men det var bara att nöta på. Det är ju ett märkligt steg från Hookers råa countryblues och Eddies egen No Shoes till den gospelinfluerade soulen hos t.ex. Otis Redding.
Eddie hade också en egen mindre hit på Volt med The Hawg. Han spelade sedan också in för King innan han helt i tidens anda 1973 gjorde ett soloalbum för Trix. Eddie är en av de få som gått igenom alla faser man kan tänka sig inom populär svart musik förutom jazz. Han har aldrig blivit stor, men har hela tiden kämpat på, för det mesta i stadig motvind. På så sätt är han en viktig artist och en länk in i ett kulturarv vi i bästa fall bara kan drömma om. Det var faktiskt lite högtidligt att på Fasching nu i september få intervjua honom, även om han samtidigt åt popcorn så att det var svårt att alla gånger uppfatta vad han sade..
Jag vill börja med tiden då du spelade med Otis Redding under tidigt 60-tal
Jag har spelat med rätt så många. Otis Redding, James Brown, Howard Tate, med nästan alla som kan nämnas och som gjorde något under 60-talet. Jag rörde mig i de trakter som nästan alla soulmusiker kom ifrån, Macon, Georgia. Macon var för soulen vad Nashville var för countryn. Jag spelade med James Carr, Z.Z. Hill, LaVern Baker, Ruth Brown, samtliga storartade sångare.
Hur kommer det sig att du från John Lee Hooker hamnade i detta sällskap?
Jag spelade med John Lee under 40-talet. Jag mötte honom 1948. Jag spelade på barer och houseparties med honom. Jag började spela in med honom 1949. Vi höll till i Detroit och olika städer runt omkring. Sedan ville en kille från Macon, Georgia, Quint Bradley att Johnny skulle åka dit. Han ordnade stora fester och ville att vi skulle komma. Men jag kunde inte åka med för jag låg på sjukhus då.
Den andra gången Johnny åkte var jag med. Det var 1951 och vi gjorde turnéer runt hela södern, Georgia, Alabama, Tennessee, Kentucky. Vi skulle även ner till Mississippi, men Johnny hade något slags problem där nere och ville inte åka. Han sa till bokningsagenten att jag skulle komma istället för honom: ”Kirkland spelar som jag, Kirkland kan min musik.” Och jag som var ung och inte brydde mig så mycket åkte ned som John Lee Hooker. Jag spelade runt i hela södern. När han sedan själv åkte till Mississippi fick han problem. Folk sade att han inte kunde vara John Lee Hooker för John Lee Hooker var kort och fet. Han blev förbannad på mig, men jag sa ”du sa ju att jag skulle göra så, så jag gjorde det för dig.”. Då bad han om ursäkt. Jag förstår att han blev arg för att folk inte trodde att han var han. Han blev ju inte igenkänd. När vi var tillsammans pekade folk på mig och sa ”men där är ju John Lee.”.
Han hjälpte mig ibland. Men jag hade själv saker på gång i Detroit. Jag hade ett jobb på Ford. Jag spelade på houseparties, på picknicker på söndagar. Och så boxades jag professionellt. Jag bodde i Toledo och spelade på en bar på fredagar och lördagar samt på houseparties. På den tiden var houseparties verkligen något. Vi gick inte på barer, vi gick till houseparties. Efter det att barerna stängde ville folk inte gå hem och då ordnade man houseparties som höll på till åtta – nio på morgonen. Det var på ett sådant houseparty jag mötte Hooker första gången. Han spelade där. När jag kom in kände de igen mig och de bad Johnny att jag skulle spela en låt. OK sade Johnny, jag ska fundera på det, så jag hämtade min gitarr. Det var som om vi spelat tillsammans i åratal.
Men det är en stor skillnad mellan Hookers typ av musik och soul. Hur kom det sig att du tog ett sådant steg?
Det var inte ett så stort steg. Jag började som många andra med att spela i kyrkan. Och soulen kommer ju ur spirituals. ”Funkin’music” spelade jag långt innan den slagit igenom, enkel tvåackordsmusik. Folk tyckte det var tokigt, men jag sa att det här kommer att bli stor musik så småningom. Det sa jag om soulen också och så blev det. Men det fick jag aldrig någon erkänsla för. Jag började spela funk, lärde mig stilen, men sedan gick jag tillbaka till blues. Det var någon gång kring 1973. Då gjorde jag mitt första soloalbum. Vid den tiden spelade jag med ett discoband. Sedan ville de att jag skulle komma tillbaka och spela in med ett band. Jag rörde mig runt New York under fyra år. Där visste man inte så mycket om blues så jag spelade ”funkin’ music”. Egentligen tog jag bluesen och ”funkade upp” den. Vi spelade i New York varje veckoslut på några av de hetaste ställena. Vi spelade blues och rock ´n´ roll. Jag spelade på Tramps, Lone Star, Blues och andra bluesbarer. Jag spelade t.o.m. på psykedeliska ställen. Det här var under 70-talet fram till -80. Jag kom till Europa första gången 1981.
Men hur kom Otis Redding och de andra soulstjärnorna i kontakt med dig?
När jag slutade med Hooker flyttade jag söderut. Soulmusiken började i södern. Jag råkade vara i den stad där Otis Redding bodde (Macon). Jag hade spelat med Little Richard tidigare och Little Richard kom från samma ställe. Jag gick med i ett band som spelade soul. Musikscenen i Detroit var då inget vidare. John Lee Hooker var inte i slag. Muddy Waters stannade hemma. De enda bluesartister som höll igång var B.B. King och Little Johnny Taylor. Resten gick mot soul. Som William Bell. Sam Cooke som började redan på 50-talet. Jerry Butler. Det var en helt ny scen. Jag är glad att jag kunde ta del i den.
Du hade The Falcons på en av dina inspelningar (Wilson Pickett började sin karriär i denna grupp).
Det var på 50-talet. Falcons spelade bakom mig på ett album som Robert West spelade in. Det kom aldrig ut. När Robert West dött köpte en kille från New Jersey inspelningarna och gav ut dem. Jag var på ena sidan och Mr Bo på andra. Jag har aldrig hört av killen. Det var en bra grupp. Wilson startade som egen sedan. Han var med Falcons då, men inte med på inspelningen. De gjorde bakgrundsvokalen på mina inspelningar. Vi var då på samma bolag.
Hur var det med Otis och hans första turnéband?
Otis började med The Pinetoppers. Där spelade Johnny Jenkins gitarr. Det var ett bra band från Macon, Georgia. Jag gjorde några jobb med dem. Johnny Jenkins var från Macon, en riktigt bra gitarrist. Jimi Hendrix spelade med honom ett tag och lärde sig en hel del av hans grejer. Jimi kom till Macon och spelade med Johnny Jenkins. Johnny var en ung kille som klädde sig som en rockstjärna och hade långt hår. Han spelade som Jimi med gitarren upp och ned. Jimi lärde sig mycket från Johnny Jenkins. Omkring 1960 hade Johnny en hit med Love Twist. Men skivbolaget lurade honom på pengarna. Johnny blev mycket nedslagen av detta och tappade tilltron till skivbolagen. De grejer som Johnny gjorde stal Jimi. Det som Jimi gjorde med wah-wah-pedal, det gjorde Johnny innan wah-wah-pedalen ens fanns. Jimi åkte till England och gjorde wah-wah-pedalen berömd, men Johnny Jenkins borde nog ha all erkänsla.
Jag hade en vän från Macon som spelat med Little Richard och med… hon den där röda…vänta lite…javisst Etta James. Han spelade faktiskt trummor bakom mig och Hooker när vi första gången åkte ned till södern. Jag fick lite problem och då jag kom ut ur fängelset åkte jag hem ett tag. Sedan åkte jag till Macon, det var då Hooker lämnat mig. Jag hade varit på turné med honom 1962, men han for till England. Hooker hade bokat alla dessa jobb i Florida som jag fick ta över, men i mitt namn. Jag tröttnade på Florida och skulle åka tillbaka till Detroit, men stannade till i Macon. Då bad min vän att jag skulle spela med honom. Han spelade med bl.a Bobby Marchan och The Fiestas. Vi hade ett bra band och gjorde bra med pengar så jag stannade hos honom.
Pinetoppers började splittras när Otis gjort These Arms of Mine. Det gick till såhär. Sessionen var menad för Johnny Jenkins, men Otis var med. Och Otis fick sjunga in These Arms Of Mine där Johnny kompade. Men jag vet inte vad som hände med Johnnys egna inspelningar, kom de ens ut? These Arms Of Mine kom däremot ut men sålde till en början dåligt. En diskjockey från Nashville, Tennessee började spelade den 12-13 gånger per natt. Sedan började andra spela den. Då började den sälja. Otis hade inget eget band då. Efter jag gjort The Hawg satte jag ihop min egen rytmsektion. Jag hade alltså The Hawg samtidigt som Otis hade These Arms Of Mine. Vi åkte ut med Joe Tex, Otis Redding, Bobby Marchan och The Fiestas. Vi gav oss iväg med en Greyhoundbuss. Det gick inte så bra. Otis Redding och Joe Tex hamnade i gräl om pengar. Det var Joe Tex’ band som backade alla utom mig. Jag hade ju min egen rytmsektion. Joe Tex tog sitt band och lämnade oss i New Orleans. Min rytmsektion bestod av mig på gitarr plus bas och trummor. Och vi fick rycka in bakom Otis Redding. Vi var i Louisiana och Carolina, skaffade oss några blåsare. Jag spelade gitarr. Men jag bad Otis skaffa en annan gitarrist. Jag hade också en skiva ute och ville göra min egen show. Otis ville att jag skulle fortsätta spela bakom honom, men skaffade i alla fall en ny gitarrist. Så jag gjorde min del i showen. Otis tyckte att jag tog något ifrån honom då jag också hade min bit. Otis sade till Phil Walden som bokade oss att han inte ville ha mig med längre. Så Phil sade det till mig. Men jag sade att han inte behövde ge mig sparken. Jag kan sluta själv. Och så gjorde jag och tog med mig min rytmsektion och gjorde min egen show. The Hawg gick bra då. Men Otis saknade mig i sin show. Innan den ödesdigra flygturen skickade han över sin roadmanager för att be mig komma tillbaka. Hade jag gjort det skulle jag också vara död nu. Så kan det bli ibland.
Phil Walden, Capricorn, bokade alla dessa soulartister som kom från Macon, Georgia. Han spelade in Sam & Dave i Muscle Shoals, och gjorde Otis stor. Allman Brothers och Lynyrd Skynyrd använde lokala musiker till att åka runt med dem. Jag spelade också med lokala musiker.
Så var det King Curtis.
Men det var innan jag började med soul. Det var när jag lämnade Detroit. Jag började på albumet 1961. Och slutförde det 1962. 1961 spelade jag in fem, sex, sju låtar. Några kom på en singel. Jag blev kallad tillbaka 1962 och gjorde låtarna från sju upp till tolv. Skivan var ute i sex veckor. Sedan var det affären med Robert West. Jag hade ju spelat in ett album för honom som aldrig kom ut. Jag väntade i två och ett halvt år. Jag pratade med Louis Jordan strax innan han dog och visade honom mitt kontrakt med West. Han sa att kontraktet inte hade någon betydelse längre. De borde ha gett ut skivan inom sex månader. När jag fick kontrakt med Prestige, gjorde vi en låt jag gjort för Robert West, I Tried. Robert West och en berömd discjockey jobbade tillsammans i Detroit. De pratade om att stämma mig. Jag var en ny artist på Prestige och de beslöt att släppa mig på grund av det. De skickade mig tre royaltychecker. Den sista fick jag 1962 när jag var med Hooker i Florida innan han stack. Jag kan aldrig glömma det. Jag var helt pank och fick en check på 35 dollar. Men de betalade mig i alla fall. Jag har spelat in för många bolag som inte betalat mig och som fortsättningsvis vägrar.
Jag höll upp ett tag med spela in. Det var då jag åkte ned till Otis Redding och kom igång igen. Jag gjorde The Hawg part I&II, Them Bones. Så startade allt. Jag spelade in igen för King 1964. Jag hade spelat in för dem redan 1953, No Shoes. Jag spelade in en låt jag gjort för Robert West; Let Me Walk With You. Jag gjorde mycket som aldrig kom ut. Innan Syd Nathan dog gav han ut fyra låtar.
Som du ser, jag försöker hålla mig igång. Sedan spelade jag in för Fortune. Sedan gjorde jag mitt soloalbum. Jag gjorde ett album 1976 som aldrig kom ut. 1987 spelade jag in igen för ett bolag i St Louis vilket gick i konkurs strax efter. Jag spelade in på ett eget märke. Sedan spelade jag inte in på tio år. Min senaste är på JSP; ”Moving On”.
Du finns på en ny CD med Johnnie Marshall?
Jag spelar på den. Vi har samma manager och de bad mig spela in med honom. Jag är också med på Johnny Rawls album. Jag har känt Johnny länge.
Hur är det att spela med Wentus, förstår ni varandra?
Det går bra. De kan engelska. Jag har spelat i Monaco med några ungdomar. Det gick bra. I Frankrike med lokala musiker. De spelade bra. Jag har min egen stil och gör jag andras låtar gör jag dem på mitt eget sätt. Jag lär killarna och de spelar bra. Jag kan inte klaga.
Är det lätt för dem att lära sig din stil?
De har lärt sig att spela efter B.B King, Muddy Waters, Buddy Guy, Lowell Fulson o.s.v. De har lyssnat på dem och kan deras stil. När jag går upp på scen med något annorlunda, är det helt naturligt att det kan det bli lite svårt för dem. Men de gör ett bra jobb. Liksom detta band (Wentus). Egentligen är det bara svårt om de inte kan engelska. Det är samma sak i USA med unga killar som lärt sig spela från skivor. Blir det något annorlunda kan det bli lite svårt för dem.
Hur var det i Riga i Lettland? Jag såg i Air Baltic’s tidning att du skulle vara där på en nyöppnad klubb.
Jag spelade där senaste weekend. Jag fick ett mycket bra mottagande. Jag hade ett bra lokalt band. Repetitionerna gick bra. De förstod hur musiken skulle spelas. Stället var fullsatt båda kvällarna och publiken var bra. Det var min bokningsagent i USA som ordnade detta.
Allt du vill skicka till mig ska du skicka till min agent i USA. Ni tog ju bilder på mig när jag var här -81. Det skulle vara roligt att få kopior på dem.
Text av Anders Lillsunde. Bild Lars-Erik Örthlund Jefferson #130
