THE TAPE’S ROLLIN’
– om en skivinspelning i Chicago
Foto av: Fredrik Gustafsson och Marcus Andersson
I slutet av förra året åkte vi, Knock-Out Greg & Blue Weather, till Chicago för att göra inspelningar till en kommande skiva. Från början var det tänkt att de vi ville arbeta med, Lynwood Slim och Jerry Hall, skulle komma hit till Sverige för att göra inspelningarna här, men till slut bestämdes att vi i stället skulle åka dit. Kostnaden blev inte mycket större och givetvis känns det mer inspirerande att jobba i Chicago än här hemma – åtminstone om man ska göra en bluesplatta.
Målet med iden var också att framkalla någon form av intresse hos media, så vi lät meddela alla tänkbara tidningar, radiokanaler m.m. Tyvärr, och kanske inte helt oväntat, har så vitt vi vet ingen av dessa nämnt något eller hört av sig till oss. Vi har i alla fall varit där nu, och här är dagboken om hur det var att leva med musiken i Chicago under en vecka.
Tisdagen den 3:e december
Det är kväll då vi landar i Chicago. Tidsskillnaden till Sverige är sju timmar, så vi är ganska trötta då vi passerar passkontrollen. Vi hämtar bagage och letar oss ut från terminalen. Slim har väntat på oss. Vi backade honom under en turné 1995, och han har hjälpt oss mycket med att planera den här resan, så det känns kul att träffa honom igen.
I bussen utanför väntar Jerry Hall och Nick Moss. Nick är gitarrist och har bl.a. besökt Skandinavien tillsammans med Jimmy Rogers. Jerry Hall är mest känd som producent och ljudtekniker vid skivinspelningar åt James Harman, Teddy Morgan, Kid Ramos m.fl. En tystlåten och mager konstnär är en ganska passande beskrivning. Slim snackar oavbrutet under resan in mot staden, och han skrattar hela tiden åt sina egna skämt. Medans vi planerar och talar om morgondagens inspelningar närmar vi oss Slims hem där vi ska sova, åtminstone första natten.
Han bor tillsammans med sin fru och två papegojor i en tvåa. Lägenheten är egentligen en trea, men han hyr ut ett rum för att få det att gå ihop. Vi väljer var sitt hörn av rummet och packar upp. Slim berättar att Mighty Blue Kings spelar på Greenmill i kväll, så i jakt på inspiration åker vi givetvis dit. Greenmill ligger i Uptown och är enligt uppgift landets äldsta jazzklubb. Någon nämner också att det var ett av Al Capones favoritställen under 20-talet. Bara det gör ju att man måste dit.
När vi kommer in är det inte bara att gå rätt fram till scenen för att lyssna. Det står ungefär 500 personer i vägen. Mighty Blue Kings spelar R&B och jumpblues från den gamla skolan, och de är omåttligt populära i Chicago. Vi försöker nöja oss med att stå längst bak, men volymen på orkestern är låg och publiken är högljudd. Vi börjar trängas och efter en halvtimme är vi faktiskt nästan framme vid scenen.
Det är ett mycket välrepeterat och svängigt band där show och klädsel, säckiga kostymer och med musiken tidsenliga slipsar, är nästan lika viktigt som musiken. Sångaren Ross Bonn peppar hela tiden de andra i bandet, saxofonisterna är alldeles hysteriska, och alla garvar och spelar som om det vore för sista gången. De kör bl.a. ett par Louis Jordan-låtar, T-Bone Walkers ”Tell me what’s the reason”, med briljant gitarrlir av Gareth Best, klassikern
”Walk right in, walk right out”, samt ett par egna låtar där publiken spontant sjunger med. Allt låter gammalt, som om man spelade en Roy Milton-platta hemma på stereon.
Onsdagen den 4:e december
Slim och Jerry åker tidigt till Delmark för att förbereda så mycket som möjligt innan vi kommer dit. Slim har valt Delmarks studio, själva vi vet inget om den, men vi litar på honom.
Då vi kommer till studion morsar vi först på Bob Koester och hans stab. Sedan kollar vi in alla fotografier och affischer på väggarna. Där finns Magic Sam, Junior Wells och en hel del andra legender. Delmarks studio har visserligen flyttat på sig sedan dessa dagar, men det känns ändå speciellt att röra sig i de här lokalerna. Som om tiden hade stannat.
Jerry och Slim är nästan klara med förberedelserna, även om Jerry hela tiden tycks pyssla med någonting. Han muttrar något om studions utrymme och dess tekniska tillstånd. Han är uppenbarligen inte helt nöjd. Vi tycker emellertid allt verkar OK. Rummet är ganska stort så akustiken borde vara bra, pianot är nästan stämt och trummornas klang får godkänt av Marcus.
Nick kommer till studion efter en oändlig väntan. Det är han som lånar ut alla förstärkare och gitarrer, så vi har inte kunnat sätta igång. Hur som helst ser utrustningen han har med sig bra ut; små stenålders-förstärkare och nästan lika gamla gitarrer. Vi sätter gitarr-förstärkarna i korridoren utanför inspelningsrummet. Fördelen med det är en naturlig rumsklang, nackdelen är alla skrik från barnen som leker i samma korridor.
När vi fått tyst på barnen börjar inspelningarna. Alla står i samma rum, förutom Greger som vill ha en chans att lägga om sången och därför tilldelats ett litet bås. Vi sätter ett par låtar, men det känns lite skakigt och stressigt, så vi tar en matpaus för att lugna oss lite.
Vi är mätta och laddade då vi kommer tillbaka. Den eftertraktade ”feelingen” verkar ha dykt upp. Vi bandar ett par låtar till och resultatet känns äkta. Även om någon märklig ton eller ett helt nytt ackord spelas, så verkar alla nöjda. Det har talats om kompromisser, men nu talas det istället om blues. Dagen slutar lovande.
Torsdagen den 5:e december
Greger och Marcus bor kvar hos Slim, men jag, Mats och Fredrik vaknar upp hos Nick denna morgon. Han har precis flyttat så det står lådor överallt, det är bara stereon och skivsamlingen som är upplockad. Vi laddar upp med lite Muddy Waters innan vi åker.
På vägen till studion berättar Nick lite om åren med Jimmy Rogers och hur lärorika de var. Han berättar också om Ted Harvey som knappt vågade kliva ur turnébussen under en hel Norgeturné. Managern Frank Svarholdt hade lurat i Ted att det fanns ett livsfarligt djur, som kallades ”mountain shark”, bland de norska bergen.
Jerry och Slim är redan i studion då vi anländer. Jerry är sjuk och dessutom fortfarande förbannad över den tekniska utrustningen i studion. Han demonstrerar var på mixerbordet man ska slå för att få bort brus och glapp. Slim verkar van och skrattar mest åt det hela.
Snart rullar bandet och vi spelar innågra låtar. Slim är på hugget och talar hela tiden om hur han tycker vi ska lösa saker och ting. ”Byt virveltrumma”, ”kasta in ett gitarrsolo efter pianosolot”, ”spela en mer improviserad basgång” o.s.v. Han tjatar också på Greger att sjunga ”behind the beat”, men när han överdrivet demonstrerar tekniken blir vi alla lite skeptiska.
Nick hoppar in och spelar gitarr på ett par låtar. Vi jammar först lite och lär känna varandra musikaliskt, men när vi väl ska spela in så vet i alla fall ingen av oss vad vi ska spela. Efter några tagningar känns ändå resultatet tillfredsställande och intressant.
Greger verkar ha smittats av Jerry. Han börjar bli riktigt dålig. Han orkar inte ta i ordentligt, och även om vi inte gillar det så blir vi tvugna att lägga resterande sång och munspel efteråt. Vi kör ett par låtar helt utan Greger, och på ”Neighbour” agerar Slim vikarie. Slim har aldrig hört den, så han använder sin ”behind the beat”-teknik och pressar in hela texten post festum, då den redan borde varit sjungen. Vi skrattar oss igenom hela låten, men faktiskt så sitter ändå kompet. Det är natt och vi bestämmer oss att sluta för den här dagen.
Fredagen den 6:e december
Vi börjar dagen med att gå igenom Illinois entertainer, en av stadens musikguider. Det framgår snabbt att en vecka i Chicago inte räcker till om man ska se allt man skulle vilja se. Vi beslutar i alla fall att se någon artist efter dagens inspelningar. Det finns en del att välja på denna kväll: Anson Funder-burgh, Pinetop Perkins, Teddy Morgan, Lonnie Brooks – för att nämna några.
Då vi kommer till studion förstår vi snabbt att Greger blivit ännu sämre. Han kan knappt stå på benen, men håller dock modet uppe. Nu ser vi en av nackdelarna med att spela in här; om något händer så måste vi ändå fortsätta, vi har bara fyra dagar i studion.
Lite stressade sätter vi igång med dagens arbete, denna tredje dag. Beslutet har tagits att imorgon enbart arbeta med Greger, så idag måste allt utom munspel och sång bli klart. Vi repar på några helt nya, egna låtar. Vi bestämmer formen och improviserar oss sedan fram till ett färdigt resultat. Det känns faktiskt avslappnat, trots stressen. Nick tar fram en kontrabas och sitter in på en låt. Av hans blåsor på fingrarna att döma är han inte helt van vid instrumentet, men det låter ändå OK.
Vid elvatiden på kvällen känner vi oss färdiga. Medans vi packar ihop underhåller Nick oss med sina imitationer. Bl.a. lånar han Marcus glasögon och gör en lysande kopia av Sam Myers. Han avslöjar också att han är förtjust i mat, om vi nu inte hade förstått det. Det hade vi redan listat ut – Nick är stor som en telefonkiosk ungefär, och dessutom ganska stolt över det.
Vi åker ned till klubben B.L.U.E.S där Teddy Morgan spelar. Lurrie Bell står på scenen då vi kommer in. Teddy Morgan också, men han hörs inte. De spelar ett par Little Walter-låtar och någon Muddy-låt. De gör en gitarrduell, som egentligen inte är någon gitarrduell eftersom Lurrie kompar så högt att Teddy inte hörs då han spelar solo. De verkar ha skoj och de skrattar, säkert inte åt samma sak, men ändå. Lurrie är bra, ändå känns det ganska skönt då han lämnar scenen. Kufisk snubbe.
Teddy fortsätter att spela med sitt ordinarie band. De spelar några snabba låtar med jazzigt gitarrlir, men verkar lite nonchalanta i sitt uppträdande. Visserligen är de bra musiker, men det kommer man inte alltid så långt med. När vi åker hem, är det Lurrie Bell man minns bäst.
Lördagen den 7:e december
Sista dagen i studion. Vi hade hoppats att Greger skulle må bättre idag, men det gör han inte. I bara linne och med 40 graders feber blåser han munspel. Vi sätter oss i kontrollrummet för att peppa Greger. Jerry och Slim röker kopiöst i det ventilfria rummet, så vi tröttnar snart på att peppa och lämnar studion. De har full kontroll, vi andra är ändå mest överflödiga.
Då vi kommer tillbaka har arbetet gått betydligt framåt. Jerry låter oss lyssna igenom en del av låtarna. Det är spännande, då vi faktiskt inte hört allt som är inspelat. I det här skedet lyssnar man oerhört intensivt, och man registrerar nästan allt. Det är svårt att vara objektiv, och det är lätt att säga hur man borde ha spelat, vilket sound man skulle ha haft. Helheten och stundens närvaro glöms bort. Vi låter Greger fortsätta sitt arbete.
Vi sitter runt köksbordet i ”Delmark House”. Nick berättar ytterligare blueshistorier, bl.a. en om Kim Wilson. De höll på att spela in en skiva med Willie ”Big Eyes” Smith, och Kim Wilson skulle komma dit för att spela munspel på några spår. Ljudteknikern var en riktig översittartyp som tyckte han visste allt bäst och hela tiden domderade. Då Kim Wilson kommer in i studion frågar han om de mickat munspelsstärkaren och var den är. ”Jo, allt är klart”, säger ljudteknikern, ”den står inne i garderoben där.”
Kim Wilson öppnar garderoben, skakar på huvudet och säger: ”What the hell is the amp doin’here in the closet ?” Han går ut ur studiorummet och alla tror att han ska åka igen. Men då de tittar efter honom går han runt i korridorerna utanför och knäpper med fingrarna. Han lyssnar efter den perfekta klangen. Till slut kommer han in på toaletten. ”That’s it !” Han går fram till ljudteknikern som gapar av förundran och säger: ”Listen here boy, I want the amp in here with one overheadmic and two in front of it, about three feet ahead.” Han talar om exakt vad för slags mickar han vill ha, och lämnar sedan allt åt ljudteknikern, som definitivt kommit ned på jorden. Nick skrattar gott åt minnerna.
Det har blivit sen kväll. Allt är snart klart och om inte förr, så är det i alla fall nu läge att besluta om mixningen. Vår tanke var att mixa inspelningarna i Chicago, men då Jerry återigen demonstrerar den tekniskt dåliga utrustningen, övertygar han oss att lämna allt till honom. Det bestäms att han tar med sig tapen hem till Kalifornien där han med ett pålitligt mixerbord kan arbeta i lugn och ro. Jerry förklarar också att han aldrig skulle släppa ifrån sig något som han inte kan stå för. Det låter som en klok arbetsinställning. Vi litar på Jerry.
Efter städning och farväl av Bob Koester och Delmark åker jag, Mats och Nick för att kolla in Dave Spector. Nick och Dave har haft en del tvister och är inte direkt bästa kompisar, så då Nick presenterar oss är Dave inte så intresserad. Att hälsa på honom var som att hälsa som på en kall fisk ungefär. När de sätter igång och spelar ser han också ut som en kall fisk. Måttlig inlevelse alltså. Det låter dock mycket bra, och sättningen är intressant. Förutom Dave på gitarr; saxofon, trummor samt en hammondist som också sköter basspelet. Det svänger fint med bra soloinsatser av samtliga. Ganska jazzigt, men tack vare hammondisten väldigt ”groovigt”.
Tyvärr verkar publiken ännu kallare än Spector, och det är bara jag och framför allt Mats som tycks visa uppskattning för det bandet spelar. Som betraktare konstaterar jag att fler i publiken tittar på Mats än på bandet. Konstigt, då det i andra änden av lokalen spelas musik av världsklass.
Söndagen den 8:e december
Eftersom studioarbetet är avklarat så åker vi ned till downtown för att se oss omkring.
Chicago har mycket bra kommunikationer, även om man inte har bil eller åker taxi. Höglandsbanan är ett enkelt sätt att ta sig fram på, det finns tunnelbana och även en hel del bra busslinjer. Att åka buss kostar ungefär tio svenska kronor och då kan man åka en bra bit.
Vi åker bussen som tar oss ned till Jazz Record Mart, Delmarks skivaffär. Här finns det mesta i bluesväg, inte bara Delmarks utgivningar. Förvånansvärt finns det en hel del nya vinylskivor. En del bolag hade tydligen inte gett upp det än.
På eftermiddagen går vi till nybyggda House of Blues för att äta en bit mat. Det är lätt att förstå att House of Blues mer är byggt som turistfälla än som blueshak, men det är ändå småmysigt och väl inrett. Då vi beställer mat får vi var sin fribiljett till kvällens konsert med Son Seals och Little Ed. Jag känner mig småkrasslig och väljer att åka hem, men de andra stannar.
Klockan är inte alltför mycket då de kommer hem. De berättar om konserten, men verkar vara mer imponerade av konsertlokalen än av musiken. Son Seals har kanske sett sina bästa år.
Måndagen den 9:e december
Vid lunchtid gör Nick och Slim ett duoframträdande på House of Blues. De kör två set med gamla standards. Greger och jag sitter in. Lunchgästerna är inte så intresserade, och det känns lite märkligt att sitta där och spela för affärsmän med portabla datorer på bordet framför sig. Jag lider lite med Slim och Nick, men det handlar om att överleva. De har inte råd att tacka nej.
På eftermiddagen är det sightseeing som gäller. Mats och jag åker upp i Sears Tower, som visst ska vara en av världens högsta byggnader. Vi får se många intressanta molnformationer, men inte så mycket mer. Hade vädret varit bättre skulle det säkert ha varit värt de sex dollar som det kostade att åka upp.
Smokedaddy’s är ett trevligt ställe som kör blues. Jag, Mats och Marcus åker dit för att se Eddie ”Guitar” Burns brorsa – Jimmy Burns, också han gitarrist. Bandet värmer upp med några låtar innan Jimmy kommer upp. Gitarristen Johnny Burgin imponerar verkligen. Han verkar kunna det mesta i Chicago-bluesens skola, kanske lyser influenserna från Magic Sam igenom mest. När Jimmy sedan kommer upp lyfter det hela ytterligare. Hans motto verkar vara att spela få toner, men att lägga ned så mycket glöd och hjärta som möjligt i dessa. Jimmys sång fungerar ungefär på samma sätt, och tillsammans med gitarren skapas magi. Allt är långt ifrån perfekt, men det saknar helt betydelse. Jimmy Burns och hans band kan förmedla något. Det känns när de spelar.
Det är många musiker i publiken och en uppsluppen stämning. Det blir jam och Mats, Marcus och jag spelar en låt tillsammans med några blåsare. Mats hör inte sitt eget basspel, så han spelar i fel tonart hela låten igenom. Själv känner jag mig ganska blek. Har nog aldrig känt mig vitare faktiskt, om ni förstår vad jag menar. Jimmy Burns är en liten man, men han är fylld av blues och massor av pondus.
När vi kommer hem på natten talar vi med Nick om kvällen som varit. Han berättar att han själv brukade spela på Smokedaddy’s varje måndag .för en tid sedan. Ersättningen per kväll var tjugo dollar, alltså inte mer än 140 svenska kronor! Antagligen spelar Jimmy Burns för samma gage. För en del musiker i Chicago spelar tydligen inte pengarna den största rollen. Dessutom är konkurrensen musiker emellan stenhård, vilket förstås barägarna drar fördel av.
Tisdagen den 10:e december
Mats och jag lämnar Chicago för Sverige, de andra ska vara kvar ett par dagar till. De har ju inte hunnit se Taildragger på 5105, det är visst ett måste om man gillar blues och är i Chicago.
Efter att ha sagt farväl till alla och återigen repeterat de svenska fraser vi lärt Nick, sätter vi oss på tåget som tar oss ända ut till flygplatsen. Visst längtar man hem, men det känns ändå lite vemodigt att lämna Chicago. Det är en trevlig stad och vi har trivts alldeles utmärkt.
På hemresan lyssnar vi på Jimmy Burns nya CD som vi fått. Han ska nog hellre upplevas live, men skivan är ändå hyfsad. Resan hem liknar annars resan dit, vi har dock helt andra saker att prata om. Till exempel när Slim i studion försökte få Greger att sjunga som Dean Martin; Slim sjöng en fras, tog sedan en klunk ur cocktailglaset, sjöng ytterligare en fras följd av en klunk o.s.v.
Vi har fått uppleva saker man aldrig skulle ha fått i en studio i Sverige. Man har ett annat sätt att se på musiken i USA, och det har varit nyttigt att få ta del av detta. Vi är glada att ha gjort resan, och mycket stolta att få en bit av den dokumenterad på CD.
Knock-Out Greg & Blue Weather
via Anders Lewén / Jefferson #113
Fotnot: Inpelningarna från Chicago återfinns på skivan Doin’all right”, Last Buzz Records.
This page and all contents are © 1998 by Jefferson, Sweden.
All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson
