foto: Lars-Erik Örthlund
Hennes plötsliga genombrott är osannolikt med låtar i old school soul och blues. Så är hennes livshistoria även såhär långt. Det är alltså inget glättigt ”hela vägen krattad” idolsfenomen vi ser framför oss. Hennes bana har varit fylld av både gropar och hinder samt stenhårt arbete i rejäl motvind i flera år, men med en livslust att ändå aldrig ge upp. Sånt ger stjärnmaterial och en stjärna är Jasmine.
Det var faktiskt vår fotograf Lars-Erik Örthlund som då han plåtade på Skansen under allsången i somras först hörde Jasmine och blev totalt överrumplad. Och han har ändå hört mycket under sina dagar. Han ringde direkt till mig och tipsade om Youtube där hon då redan fanns. Kalas! Och han åtog sig även att ordna intervjun. Sedan dess har Jasmine varit ett stort antal gånger på TV och turnélivet har kommit i gång på allvar.
Varför har då Jasmine fått ett sådant genomslag? Det är lätt att förstå i efterhand, men definitivt inte givet innan. Jasmine bryter av mot den nu förhärskande sofistikerade r&b’n och alla spröda singer/songwriters likaledes på mode. Hon har en röst som håller för att ta i med, rejält, och hon har valt ett låtmaterial och en stil som ytterligare lyfter hennes talang. Det är dessutom hennes naturliga uttryckssätt. Inget är inlärt eller tillkämpat, det är helöppna spjäll hela vägen.
I England har i flera år en modern soul i retrostil varit mycket populär. Efter Winehouse kom Duffy och nästa ut nu är Eliza Doolittle med ett 60-tals popr&b-anslag för sina stora hits. Jasmine har dock resurserna att inte stanna halvvägs och har tagit steget ända ner till de definitiva rötterna i 60-talets tidiga soul och blues. Det är hårt, det är intensivt och det är utlevande, men fräscht och helt up to date. Ändå har hon och hennes unga musiker inte ändrat på originalanslaget alls. Hon når ända fram på en väg som annars är känd för att skörda offer och hon står för en ny giv i ett annars så utslätat och tillrättalagt musikliv.
Jasmine Kara föddes den 23 juni 1988 i Örebro. Hennes riktiga namn är Karolina Khatib-Nia. Jasmine har även skrivit en bok om sitt liv. Det är till vissa delar ingen solskensberättelse, men ger ändå hopp samt konstruktiva och positiva livsval för främst tjejer som under tonåren tappar sin integritet och självkänsla för självdestruktivitet. Ett inte helt ovanligt öde, men inte fullt erkänt. Intervjun gjordes på Cosmos’ kontor den andra september 2010.
Vem är du?
Jag är en debutant, detta är första albumet jag släpper. Sedan kommer jag med boken nu också. Det känns jättekul för jag har hållit på i flera år och råkämpat för detta. Det är världens roligaste grej som kan hända mig. Boken är min självbiografi som jag skrivit för att kunna inspirera andra. Den handlar ganska mycket om bluesen i mitt liv också. Den handlar om hela vägen fram till att jag gjorde plattan.
Du är halvsvensk och halv iransk, vilket öde bestämde det?
Min pappa skulle åka och studera i Schweitz. Han råkade hoppa på fel tåg och kom till ”Sweden” i stället. Och så träffade han min mamma och stannade här istället. Det var så de träffades. Den persiska sidan syns väldigt mycket i vad jag gör. Jag känner mig lika mycket av båda delarna. Jag har även en syster, hon heter Emilia.
Hur såg ditt hem ut, hur mycket var Persien och hur mycket var Sverige och hur mycket var en kultursyntes?
Det roliga är att min mamma alltid varit mer persisk av sig än svensk och pappa har varit tvärtom. De är fortsättningsvis väldigt kära i varandra och gör allt för varandra och passar in med varandra. Det har funkat jättebra. De är fortsättningsvis gifta och glada efter alla dessa år. Jag växte upp med att vi dansade och sjöng mycket. Även om mamma och pappa inte är musiker från början, har det ändå alltid funnits musik.
Rent kulturellt har du ju växt upp i en korsning, det är ändå ingen av de två bakgrunderna som vägt över?
Det är verkligen fifty/fifty för mig. Jag är väldigt glad att jag fick dehär två kulturerna för det har format mig mycket mer. Jag får mer förståelse för både invandrare och svenskar. Den iranska musiken är även jättekul.
Det här med musik, varifrån kommer det intresset?
Ja du, det är en bra fråga. Vi höll på mycket med musik som lek när vi var små. Vi tyckte det var så roligt. Det är nog det som fått mitt stora intresse att vilja satsa mer. Det har inte varit så att föräldrarna har pushat en för att bli någonting. Snarast tvärtom, att det bara är en rolig hobby.
Många lyssnar och håller på med musik, men alla har inte drivkraften att göra något mer av det. Du har haft den drivkraften att bli en faktisk utövare. Hur kommer det sig?
Jag tror att det är det som även min bok handlar om. Ett tag i mina tonår slutade jag helt med musik i ungefär två års tid. Det var under den värsta tiden i mitt liv. När jag sedan började med musiken igen fick jag en stark känsla: ”det här är allt för mig”. Innan var det mest en kul grej. Men efter den perioden insåg jag att hade jag haft musiken då, hade jag tagit allt mycket bättre. Därför blev musiken den absolut största passionen för mig. Då kände jag att jag vill ge allt. Jag vill satsa hela mitt liv, men också att kunna förmedla de känslor jag får av den.
Den musik du nu spelat in, när kom den in i ditt liv?
Det var faktiskt på Stampen när jag var där. När jag var yngre lyssnade jag ganska mycket på Aretha Franklin. Jag kommer ihåg att hon hade en cd som hette Today I Sing The Blues. När jag hörde den först blev jag som: ”Wow, vilka toner, vilken skön känsla av att bara lyssna på den”. Men det var inte förrän senare när jag flyttat till Stockholm och gick till Stampen som jag blev helt såld. Den var så speciell tyckte jag.
Var du på jammen?
Första gången såg jag bara Brian (Kramer) uppträda. Det var jättekul och jag pratade med honom. Han sade: ” Kom förbi på lördag för då har vi bluesjam”. Han är en så öppen person.
Hur kan det komma sig att du som är ung och tjej har fastnat i detta gubbträsk?
Jag tycker inte musiken är sådan.
I den vita delen av världen betraktas bluesen som ett reservat för äldre män, alltså gitarrbluesen. På den svarta sidan är det i och för sig helt annorlunda, men den räknas inte här. Men hur kan det komma sig att du fastnat för blues?
Det finns ingen speciell anledning som så. När jag hörde musiken, kände jag att det var som terapi för mig. Man behöver inte bara vara ledsen för att sjunga blues. Den är bra för alla, oavsett om man är glad eller ledsen. Den får mig att må extra bra, ännu mer än pop och annan musik
Läser du Dagens Nyheter?
Ja ibland
Läs vad de skriver där om blues, där är det verkligen stämpel i pannan ibland.
Nehej, är det sant? Det var roligt.
Om man jämför blues och soul med annat, är uttryckssättet väldigt extrovert. Var det uttrycket som attraherade dig?
Jag skulle säga djupet och själva passionen
Tror du gubbarna uppfattar samma sak?
Ja, det tror jag, ha-ha-ha. Det hoppas jag verkligen.
Vad lyssnade du på innan du lyssnade på Aretha Franklin?
Hip-hop mest faktiskt. Tupac och modern musik som kompisarna lyssnade på. Mina föräldrar lyssnade mycket på Jimi Hendrix, Beatles, Bob Marley och Rolling Stones. Dem gillade mamma jättemycket. Jag vet inte om det påverkat mig . Bluesen har ingen i familjen varit sådär speciellt… James Brown, det gillade dom, det gjorde jag också. Han var favoriten.
Det som du nu håller på med har du alltså upptäckt själv.
Det kan man säga. Mina kompisar lyssnade på modern musik bara; hip-hop, techno och house. Jag är nog ensam om att lyssna på blues.
Foto: Lars-Erik Örthlund
Hur kom du fram till skivan, att du ville spela in?
Jag fick tjata i två år innan jag fick släppa den. Och jag gav aldrig upp. Först började jag faktiskt i New York att knacka dörr på skivbolag och olika ställen, men sedan även här. Cosmos var ett av de ställena jag försökte tjata mig in på. Kent som har Cosmos hängde på ganska bra i början, men sedan var han sådär: ”det här räcker inte”. Då höll jag ännu på med pop för jag tänkte att det säljer bättre. Det var ju sjukt inser jag nu. Det är jätteunderbart att man äntligen nu fick göra det man ville. Senare när vi kom på denhär idén sade han: ” absolut, varför inte göra den”. Från att vi kom på idén tills att vi förverkligade den tog det ändå otroligt lång tid. Det var bra också för man lärde sig så mycket under tiden. Jag tror det är ännu bättre att gå den hårda vägen när man skall komma någonstans. Det hörs nog även i mitt sound också.
Du tänkte först pop och så blev skivan det här, vad var där emellan?
Stampen! Efter att jag varit på Stampen… jag blev så inspirerad… det var vad jag letat efter. Min själ har velat detta hela tiden, fast jag inte kunnat sätta ord på det. Sedan gick jag dit varje vecka och sjöng. Det var det största nöjet för mig.
Det var som fan! Men det är många som kommit fram där. Christopher Shorooi (Little Chris en gång)…
Vad som är bra där är att man få en sådan push och uppmuntran. Det är de verkligen bra på. Man känner sig liksom hemma. Vem som helst får komma upp. Det blir glädje. Det är som ”det är min spelning”. Jag sjöng där mest Aretha Franklin och så B.B. King.
Så har vi låtarna på din cd, hur kom det sig att ni just valde dem? Låtarna är ju alla idag väldigt okända. Alla, utom Little Walters My Babe som görs i soultappning, hör ju inte till någon standardrepertoar på något sätt. Var hittade ni dem?
Alla är från Chess Records. Först tänkte vi bara ta från gamla blues- och soulalbum. Men så kom Fredrik på att eftersom han hade kontakt med Marshall Chess, de är kompisar sedan tidigare, att varför inte göra en Chess Record-cd. Vi kan ju alltid kolla vad det finns för låtar: ”Ok, vi får se om jag tycker om låtarna och så kan vi köra på det”. Sedan skickade Marshall nästa 2.000 låtar. Men jag behövde inte ens bläddra igenom 20 innan jag hittat alla jag ville ha. Jag bara: ”denhär, denhär, denhär…” Jag var jätteglad över alla låtar. Allt kändes direkt. Och jag hade inte hört en enda innan. Det var nog ett ganska bra låtval
När jag lyssnar på låtarna nu har många, fast de är närmast soullåtar, en bluesfrasering i sig. Fast då och ännu för 10 års sedan sade alla att det var soul och inte blues. Varför kallar du det här för blues. Vad är det som säger dig att detta är blues.
Jag vet inte. Det var tråkigt att kalla det för soul. Det finns så mycket soul i allt. Då tänkte jag varför inte sätta blues på det. Några av låtarna är ju riktiga… Must I Holler till exempel, den känns ju riktigt bluesig. Jag känner att hela min bakgrund, inte hela, men den jobbiga tiden som fick mig att få den här passionen, det var ju blues för mig. Därför ville vi kalla det blues med tanke på min historia och allt.
Varför lade ni in Mad Midget där emellan (han gör tre soloinstrumentaler på slide i Fred McDowells anda)?
Det var ju blues. Vi tyckte det lät bra – ”så kör på”
Varför sjunger du inte på de låtarna?
Det kom vi på först efteråt. Vad dumt, för det skulle vi ha gjort. Men då var det för sent
Han spelar på ett brutalt och enkelt sätt och gör det bra. Din röst och den gitarren skulle ha blivit kanon. Det skulle ha varit en perfekt match.
Kanske på nästa album, vi får se.
Du är väldigt trogen originalen, varför?
Hur menar du?
Du gör låtarna som originalen.
De är så bra, man behöver inte… jag ville få fram låtarna, då låtarna i sig är så bra. Jag ville inte förstöra dem, jag vill göra dem i original.
Det var ett medvetet val?
Det var det. Den enda vi ändrat är Try My Love, den gjorde vi litet ska-version av.
Jag har hört originalet och det går ju nästa i ska-takt, det är ändå inte så mycket ni gjort där. Grunden till ska är ju gammal 50-tals r&b.
Man kan aldrig göra om originalen, det går inte att göra det så bra som då. Det är äkta från den tiden. Musiken är så häftig och det är roligt att påminna folk om vad som funnits.
Om vi så drar det åt andra håller och jämför med Duffy och Winehouse, varför gick du inte dit?
Jag ville ha mer rytm. Jag tycker de är jättebra och det finns inget att klaga på hos dem. Men det är inte helt jag. Det är mer blues i det här och mer rytm. Det är det jag gillar.
Vad är nästa steg, kan du göra en sådan här skiva till?
Nästa skiva blir helt eget material och så blir det två, tre featurings med andra artister. Kanske litet modernare. Vi vill ändå spela in den på samma sätt, helt live som denhär. Bara att det är mina egna låtar.
Du skriver själv?
Ja. Jag skriver om allt. Av de senaste låtarna jag skrev handlar en om miljö, en om rasism. De handlar inte bara om kärlek, utan om allt jag tänker på.
Kommer du att skriva låtarna i samma retrostil och arrangera på samma sätt, det är ju nu liksom 1965 över alltsammans?
Absolut, vi kommer att försöka producera på samma sätt och använda samma musiker och samma rytmanslag som nu. Kanske någon som är litet mer modern eftersom jag vill ha med andra också.
Marshall Chess, valde han bara ut låtar, eller hade han något mer att göra med utgåvan.
Egentligen inte. Han lyssnade på de färdiga låtarna, men det var inget han ville ändra. Marshall har ett stort namn och ett stort kontaktnät. Vi trivs bra ihop med dem
Har du lyssnat på modern svart blues; den syntbaserade, sexfixerade och ödesinnehållande?
Inte alls. Jag är fortsättningsvis ganska ny. Det är bara några år sedan jag började lyssna på blues. Det är inte så lätt heller att hitta. Eftersom mina kompisar inte lyssnar på detta är det svårt att få idéer och inspiration. Jag letar väl litet då och då på nätet och då blir mest de kända. Du får gärna säga om du vet något bra ställe.
Uttrycket i din röst, när man hör dig såhär skulle man inte tro att du är från Sverige. Man skulle tro att du är en gospelskolad soulsångerska. Varifrån har du fått det uttryckssättet?
Det beror nog på min stora passion för USA. Jag började redan innan jag åkte till USA att köra på dehär skalorna. Men jag tror det var just i USA jag fick chansen att våga släppa ut det mer. Här när jag sjöng pop var det alltid någon som sade att waila mindre, sjung lägre eller sjung finare. Jag har ingen fin röst, jag har en rå röst.
Men du låter inte tillkämpad. Det du har kan vita träna på ett helt liv och ändå inte komma i närheten. Hur har du detta uttryckssätt helt naturligt?
Bra fråga. Jag vet inte. Jag tar in saker lätt, omedvetet. Jag märkte när jag varit i USA första gången att jag utvecklats något enormt då jag kom hem. Då hade jag inte sjungit speciellt mycket där. Jag hade bara tagit in det.
Du har inte tränat utan bara släppt lös?
Jag är väldigt dålig på att träna rösten överhuvudtaget, det gäller även att repa. Jag vill egentligen bara köra på plats. Det är bra att repa, men det bästa är när man jammar fram saker, det roligast i alla fall.
Alla de låtar jag spelat för dig (de nya) är gjorda med syntar, du gör live i studion. Att spela in med syntar, skulle du kunna göra det.
Jag skulle kunna göra det, men det är roligare med hela bandet. Då får man den här old school-känslan själv när man sjunger. För mig är det så. Sedan är det olika från person till person. När jag spelar in vill jag gärna se bandet och få live-känslan. Det går mycket bättre då för mig. När jag skall bara stå och sjunga annan musik, blir det aldrig lika bra. Man känner inte på samma sätt.
Vad gör du för annan musik?
Ja du, det är allt från rock till pop. Jag skriver mycket olika faktiskt, orientalisk faktiskt.
Det spelar du inte in?
Jo, till andra, inte till mig själv.
Du skriver för andra?
Vi har precis börjat nu och skickat till andra. Jag har bra många låtar på gång.
Vår tid börjar gå mot sitt slut, jag ber att få tacka för att du tog dig tid att träffa oss
Text: Anders Lillsunde foto: Lars-Erik Örthlund / Jefferson #166
