Foto: Torsten Ståhlberg
I Åmål bevittnade vi tre bastanta damer som via Woman of Chicago Blues gav publiken det där lilla extra när det gäller en scenshow. Av den kalibern var Graná Louise den mest utmanande där hon också seriöst för arvet vidare efter de legendariska bluestanterna. På våra breddgrader är hon nog ett obekant namn. Några timmar innan deras uppträdande fick jag en intressant pratstund med henne.
Berätta lite om din bakgrund.
Jag växte upp med att uppträda genom att spela teater, sjunga och dansa. Började på en teater – och balett skola, var med på gymnastik och dans. Jag tog ett 17 år långt uppehåll, ville ta reda på vem jag var och vad jag kunde. Allt jag visste var att jag kunde sjunga och dansa. Började sent som professionell vid 33 års ålder. 1988 kom jag åter till underhållningsranchen, då som jazzsångerska där jag sjöng den äldre stilen inom jazz och blues. När jag var yngre sjöng jag opera och senare disco. Jag hade för hög röst för r&b och blues. Jag låg på den sjunde oktav graden. Det är inte mycket att göra då än att sjunga i den stilen. Numera sjunger jag inte längre så, jag gillar den inte. Som ung flicka förstod jag mig inte på bluesmusik. Men efter att levt ett liv där man upplever motgångar ibland så kunde jag ta till mig bluesen på rätt sätt. Jag blev förälskad i den. Jag märkte att varje gång jag sjöng en blues fick jag respons från publiken. Så började min karriär som jazz – och bluessångerska.
Fanns det musik inom familjen?
Min bror var en fantastisk sångare. Min mor brukade sjunga för mig när jag var liten så att jag kunde somna in. Hon hade en underbar röst, men hon sjöng aldrig offentligt. När hon upptäckte att jag vid 2-3 års ålder hade gåvan att sjunga lärde hon mig mycket som att andas rätt, hon gav mig grunden och lät mig sedan utvecklas på egen hand.
Lyssnade familjen på skivor?
Ja mycket, allt från klassiska arior till gospel. Det är jag väldigt tacksam för, att mina föräldrar inte lade sig i min smak av musik. De tittade kanske lite förvånat på mig men hindrade mig aldrig. De förbjöd mig inte som barn att röra skivorna, jag fick lyssna på vad jag ville. Som jag ser på det idag fanns de bästa artisterna i mina föräldrars skivsamling. Jag gillar all sorts musik så länge det finns kvalitéer i den. Det behöver inte vara i min genre, jag älskar musik, vet inte hur jag skulle klara mig utan den.
När kom du till Chicago?
1998. Jag är uppväxt i Ohio. Född i Cincinnati, växte i Colombus där jag levde tills jag var över 30 år. Flyttade till Minneapolis där jag stannade i fem år. Sedan hamnade jag i Chicago. Då sjöng jag mest jazz, även lite Bessie Smith, Alberta Hunter och Lucille Bogan. Då gjorde jag inga Koko Taylor, Wolf eller Muddylåtar. Ansåg själv att jag inte hade en röst som klarade av det. Saknade även den rätta känslan att sjunga den. Min röst var väldigt hög, låg närmare Dinah Washington. Men andra hörde att jag hade det inom mig. Först när jag kom till Minnesota hade jag blommat färdigt. Jag träffade ett band som behövde en sångerska, de var på mig hela tiden att komma dit och sjunga. Jag visste vad de ville ha men jag visste också jag inte kunde ge dem en bred repertoar av låtar. Jag hade det inte, jag hade två sånger: I’m A Woman och Wang Dang Doodle. De satt perfekt, men något mer brukbart material hade jag inte. Slutligen gav jag med mig och gick till klubben och sjöng dessa två låtar. När jag var klar hoppade jag av scenen och rusade mot dörren, ägarinnan till klubben hann före mig och blockerade dörren. Hon presenterade sig: ” Mitt namn är Sandie och du har fått ett jobb”. Vad skulle jag göra, jag behövde ett jobb. Så startade det. Jag tog mig själv till skolan för att lära mig allt om blues. Letade på biblioteket efter alla bluesartister och började sakta bygga upp min egen samling.
Hur ser ditt scenprogram ut nuförtiden, är den blandad?
Ja absolut med jazz, soul, gospel och r&b. Jag kallar mig själv A Vocal Musician även om blues varit mitt huvudsakliga val och som ger mig mitt levebröd så är det inte allt jag gör. I min karriär som underhållare har jag en stor blandning. Som jag nämnde nyss så startade jag i en skola som lärde ut dans, teater och musik som varit en del av mig hela tiden. Jag jämför mig med en bra musiker som kan spela i alla stilar. Att fastna i ett fack ger kanske inte så mycket om man inte får det stora genombrottet. Det ger nätt och jämt mat för dagen och ett tak över huvudet. Men är man tillräckligt bra och passar in överallt kan man lättare få ihop det ekonomsikt. Du kanske inte blir rik men du behöver inte gå omkring och vara fattig.
Jag har träffat en del artister som nämner att den hitlåt de fått blir de aldrig av med, de måste alltid sjunga den.
Jag har fått en lektion av det. Jag fick möjligheten att komma Koko Taylor riktigt nära. Hon var en stor mentor för mig, jag saknar henne väldigt mycket. Jag var bjuden över till henne på lunch och vid jul. Jag kunde prata öppet med henne, hon lyssnade på mig. Hon delade med sig av sina egna erfarenheter. Jag nämnde att jag har en låt som jag hatar att sjunga, den vill jag inte framföra länge. Jag eldade upp mig rätt ordentligt, när jag var färdig så sade hon lugnt till mig: ”Baby, tror du inte att jag är trött på att alltid sjunga Wang Dang Doodle”? Oj, tänkte jag, bäst att hålla tyst och fortsätta sjunga den låt publiken vill höra. Det var den bästa lektion jag fått av någon. Numera har jag en signatursång, jag visste först inte att det skulle komma att bli så, men publiken kräver det av mig, om inte jag sjunger den blir de lite sura på mig.
Varför?
För att de älskar den. Tydligen är det ingen annan som gör den bättre eller framför den på det viset jag har valt att göra. Du kan ta nio personer som sjunger samma låt, men en gör det på ett speciellt sätt, då blir det den som blir favoriten. Jag har försökt skaka loss mig den, tog en paus från låten men det funkade inte. Det är en rolig sång som heter Big Fat Daddy. Jag har ytterligare en signaturlåt som heter: I Can’t Stand The Rain. Jag gör den på mitt eget sätt, lite modernare i en funky stil.
Big Fat Daddy, är det en egen låt?
Det är en Irene Reid-låt. Jag köper skivor som andra kvinnor handlar kläder och skor. Jag tittar in till gamla skivbutiker och hittar billiga skivor. Det mesta säljs för under $1, De vet inte vad de säljer men jag vet vad de har. Jag köpte ett trippel album med Billie Holiday där man lagt till med pratet mellan låtarna. Jag gav bara $18, den är värd betydligt mer. När man lyssnar på skivan kommer man så nära den, man känner atmosfären. Det är så jag hittar mina plattor, mycket av detta har jag sedan plockat med i min egen repertoar. Kan jag inte sätta mig in i en berättelse, hur kan jag då förmedla den till åhörarna.
Hade du velat vara med som artist under 1920-talet under värdigare förhållanden?
Oh ja, jag hade älskat det. Det är den typen av musik jag förknippar mig med. Det känns ibland som jag levt ett tidigare liv. Jag har kommit till platser jag aldrig besökt men ändå känner jag igen mig. Troligen har jag levt där eller uppträtt där. Jag hade verkligen älskat att fått vara med då.
Kvinnan startade upp bluesen på skiva men försvann efter några år.
Ja, männen knuffade bort dem när de upptäckte att det fanns pengar att hämta. De tog över och så har det varit nästan hela tiden. Även idag om du noterat finns det inte många kvinnor som har den uppbackning bakom sig som mannen har. Det är få av oss där ute. Men det finns många av oss men nästan alla kommer aldrig fram. Jag oroar mig för att den afroamerikanska kvinnan med sin perfekta röst för blues inte får sin rättmätiga chans. De sparkar bort oss varje gång de får en möjlighet. Männen kan spela men de konkurrerar inte med oss när det gäller sången, det vet de om. Sången kommer från själen, hjärtat. Varje gång jag sjunger Motherless Children a capella finns det inte ett torrt öga i salongen, inkluderat mina egna.
Koko Taylor blev väl en sorts mor till er andra kvinnor i Chicago.
På ett sätt ja, hon kom längre än vad många andra gjorde. Hon sjöng i Vita Huset, uträttade så mycket som artist. Vi blev inspirerade av henne. Jag vill inte vara henne men det finns så mycket hon uppnått som jag också vill åstadkomma. Hon satte ett riktmärke för oss. Det är en gåva som man får ta över. Artisterna före mig gick igenom eländet, de beredde vägen. Min personliga åsikt är att föra musiken vidare och inte låta den dö, för nu är vi dagens Bessie, Billie, Ella och Koko.
Går det att använda deras material eller måste det förnyas?
Det funkar fortfarande. Det jag gör är att göra musiken lite fräschare men huvudtemat funkar fortfarande hur gammal låten än är. Det gäller bara att arrangera låten så det passar in i dagens tid. Publiken tar till sig texten då den fortfarande stämmer in på vad de själva gått igenom. Jag sjunger inte typ My Man Done Me Wrong, Please Come Back Home. Jag använder tema som Oh You Leavin’ Me, Okay Let Me Help You Pack, So You Never Coming Back.
Hur planerar du framtiden?
Jag ser inte så långt fram. Du kan planera men resultatet kan du inte veta. Jag tar en dag i taget, det gör det bekvämare och mera spännande för mig. När jag var ung planerade jag mitt liv långt framåt.
Din skiva är på ditt eget bolag.
Ja, men jag har spelat in tidigare för andra bolag som Diamond Blue Records och Delmark. Men nu har jag eget och en ny platta på gång. Trodde aldrig jag kunde fixa detta. Inspirationen till att ha eget fick jag från Prince. Allt han och Michael Jackson gått igenom i musikbranschen där de inbringat stora summor. Om de blivit lurade så vet jag vad som väntat mig. Prince var mer i ropet då han stred mot Warner Brothers. Han gav ut gratis förslag på hur man kan klara det på egen hand. Du behöver inte sitta och vänta på skivbolagen, du kan klara det själv. Det fick mig att satsa på egen hand, en helt ny värld öppnade sig. Det är tufft, man är ensam som får ta hand om allt. Man får offra mycket, hoppas så småningom att jag kan få ihop kapital så jag kan anställa någon som hjälper mig sköta mitt bolag. Personligen tror jag att jag har en uppgift från Gud med att föra fram bluesen. Jag kanske kommer att öppna nya dörrar för någon. Jag har tidigare funderat på varför jag aldrig nått några framgångar som jazzsångerska. Kanske jag får svaret en dag.
Bara Gud vet vad som väntar dig.
Ja bara han vet. Från början flydde jag från bluesen, jag ville inte ha med den att göra. Kunde aldrig föreställa mig att jag skulle bli en bluessångerska. När jag levde i Minnesota skickade Gud en ängel vid namn Dave Moore Ford. Han kom från Texas men varit bosatt i Chicago 7 år. Han brukade komma in på klubben och lyssna på mig. En kväll kom han fram till mig och presenterade sig och sin vän Jeff. Han frågade om jag varit till Chicago och sjungit. ”Nej”, svarade jag. ”Skulle du vilja dit”? ”Visst”, sade jag. ”Okay”, sade han och sedan gick han. Jag såg inte till honom på några månader. En kväll när jag avslutat en show och skulle lämna klubben fick jag ett telefonsamtal. Det var Dave: ”Jag har ordnat en spelning på klubben Kingston Mines i Chicago denna vecka den 30/31 mars”. Det gick runt i huvudet på mig, vad var han ute efter? Men jag sansade mig och tänkte lugna ned dig nu. Jag berättade att jag bara kunde komma den 31:a. ”Okay”, sade han. ”Vill du ta med en vän går det bra”. Det var han som ordnade så jag kom till Chicago. Jag var full av förväntan att få komma till staden och få höra bluesmusik. Men jag upptäckte snabbt att det var samma låtar som spelades hemma i Minnesota. När jag sjöng Smokestack Lightnin’ och Can´t Get No Grinding tittade de på mig som om jag inte var riktigt klok. Men de fick stå ut och vänja sig för det var så jag ville sjunga. Men det var ingen enkel resa, men poängen är att utan Dave hade jag nog aldrig varit där jag är idag. Jag har försökt hitta honom men har är spårlöst borta, även hans kompis Jeff är borta.
Har du eget band hemma?
Oh ja, två gitarrer, bas och trummor.
Inget blås?
Jag brukade jobba med ett femmannaband som hade blås. De blåste mig rakt i väggen. Det spelade så högt att min röst försvann. Men jag gillar piano. Mitt idealband vore gitarr, keyboard, bas och trummor.
Något du vill avrunda med?
Jag vill inte att människor påtvingas musik, låt hjärtat välja det du gillar. Och håll bluesen vid liv.
Text: Ingemar Karlsson / foto: Torsten Ståhlberg Jefferson #166
