Mud Morganfield #166

Foto: Hans Ekestang

Muddy Waters hade många barn – med ett flertal kvinnor. Ett av dem, Big Bill Morganfield, har sedan mitten av 90-talet gjort sig ett känt namn som musiker. Ny på arenan, sen drygt 5 år, är en annan son, Mud Morganfield, eller Muddy Waters Jr som han också titulerar sig, ”the oldest son of Muddy Waters”.

Hans riktiga namn är Larry Williams (mammans efternamn var Williams – hon var aldrig gift med Muddy). På kort tid har han gjort en kometkarriär, i första hand i Europa, där han flitigt turnerat, men även i Latinamerika och Australien. Framgången i USA är hittills blygsam. Men i Europa skördar han guld. I motsats till sin bror Big Bill Morganfield, som även spelar gitarr liksom pappa Muddy, sjunger han endast, sånär som någon enstaka gång då han spelar bas. Men vilken stämma han besitter! Och vilken enastående scenutstrålning! ”Muddy Waters återuppstånden”, enligt mångas åsikt. Ja, det ligger onekligen en del i det. Jag fick en intervju med denne karismatiske man på Åmåls bluesfest 2010, där han var det stora dragplåstret.

Mud är nu 56 år (Big Bill Morganfield 54). Han föddes 1954 och växte upp på West Side i Chicago, i en, som han säger ”typisk amerikansk omgivning”. Han blev tidigt medveten om att han hade en känd pappa, och fick smeknamn som Muddy Junior och Little Mud. Hans syskon var åtskilliga:

– På min mammas sida har jag två bröder – som båda är döda nu – och en syster. Och på min fars sida har jag två bröder och ett stort antal systrar. Den ene av bröderna är Big Bill Morganfield och den andre är Joe Morganfield. Joe är yngst av oss bröder och är inte musiker.

Det brukar inte vara helt lätt att ha en berömd pappa, och Mud undvek under lång tid att försöka gå i hans fotspår. Efter skolgången blev det en rad olika jobb, fjärran från artistbanan. Under många år körde han lastbil – en stor s.k. 18-hjulare. Han har också jobbat på en känd godisfabrik i Chicago, Curtiss Candy Company.

Artistbanan inleds

Mud hade hunnit bli 50 år innan han bestämde sig för att pröva lyckan som artist. Men han var inte ett oskrivet blad musikmässigt sett. Pappa Muddy bodde inte i hemmet, och var heller ingen flitig gäst där, men han upprätthöll ändå en viss kontakt med den unge Mud (Larry), och brukade ge honom ett trumset i julklapp, som han uppmuntrade honom att träna på. Mud fick även förstärkare, av fin kvalitet.

– Musik har alltid funnits i mitt liv. Alltid. Jag började med att spela trummor och gick sen över till bas. Jag spelade inte regelmässigt och hade det aldrig som mitt levebröd, men efter jobbet satt jag ibland in med olika småband. Och sången har också alltid funnits där. Jag sjöng redan som grabb och fortsatte med det som vuxen, men aldrig i offentliga sammanhang. Inte förrän jag fyllt 50 år.

Mud vann gehör med sin kraftfulla stämma och kände sig uppmuntrad att fortsätta på den inslagna artistvägen. Han visade sig också ha en naturlig fallenhet för att stå på scen, med ett obesvärat ”showmanship”, som slog an. Och, framför allt: hans röst, hans tonfall, hans åthävor och gester, även hans utseende; allt förde tankarna till Muddy Waters, vars låtar han valt som sitt koncept att framföra. Mud är lite längre och kraftigare än Muddy var, men likheten med Muddy är slående, och jag får mig berättat att en av Muddys gamla bandmedlemmar tyckte sig se ett spöke – Muddys vålnad – när han fick se och höra Mud på scen.

Muddy ”återskapad”

Hur är nu detta möjligt att Mud så till den milda grad kan ”återskapa” Muddy? Han förklarar detta utförligt för mig, och påpekar att jag är den första person han berättat detta för:

– Många tror att jag gömde mig undan ett halvår eller ett år eller så, och studerade in min pappas låtar och alltihop, och sen kom fram fullärd. Satt i någon källare och tryckte medan jag studerade in det hela och tillbringade många timmar framför en spegel. Somliga tror till och med att jag utövat voodoo för att jag frammana hans ande och fått den att komma in i mig. Ha ha ha! Har du hört något så dumt! Jag har hört många andra tokiga historier också. Men allt det där är fullkomligt fel! Jag har aldrig studerat min pappa. Aldrig. Det går inte att duplicera någon på det viset. Man kan göra det i en eller möjligen ett par låtar, visst, men inte en hel föreställning.

– Att jag började sjunga min pappas sånger är inget som bara råkade bli så. Det blev bestämt för många, många år sedan, det är jag övertygad om. Jag är en religiös man, och tror uppriktigt att det var en plan som Gud och min pappa gjorde upp för mig, för jag har aldrig studerat in min pappa och hans verk.

– Hur kan du sjunga så likt din pappa?, undrar många. För det första: han är min pappa. Jag har hans gener i mig. För det andra: vad jag gjorde var att jag lyssnade på min pappas sånger och skrev ner texten på dem. Sedan lärde jag mig texterna. När jag lagt mig på kvällen repeterade jag dem tills jag kunde dem. Det tog fyra dagar och det är allt jag gjort. Resten kom av sig själv, helt naturligt: röstläge, tonfall och emfas, timing. För när jag hör musiken kopplas det automatiskt på hos mig där allt detta ska vara, så det blir rätt, utan att jag behöver tänka på det, än mindre anstränga mig.

– Du kan inte kopiera Muddys musik genom ansträngning. Min pappa sa det bäst själv: ”Min musik kan tyckas vara den enklaste sak i världen att spela, men i själva verket är den mycket svår att spela ”the Muddy Waters way”. Så sant, så sant.

Muddy övertygar mig nästan att han inte tillbringat otaliga timmar framför en spegel och övat in Muddys mimik m.m. När han ändå märker min tvekan betygar han om och om igen, med det allra största allvar, att det han sagt verkligen är sant och att han är mycket mån om att detta kommer i tryck. Jag känner mig till sist böjd att tro att mycket i Muds sätt att sjunga och röra sig på scen verkligen kommer sig ganska naturligt för honom, och undrar om han upplever någon sorts symbios eller sammansmältning med Muddy Waters på scen. Det skulle ju kunna förklara en del.

– Ja, så är det. Jag känner alltid pappas närvaro. Det är som om han kommer in i mig eller som om han sitter tätt intill mig, och det gör att allt faller på plats. Jag har fått höra att jag kommer väldigt nära honom i min sångstil; jag skulle inte kunna träffa så rätt i tonfallen och sjunga blues på det sätt som jag gör annars. Du ska veta, allt det här har varit häpnadsväckande för mig, och det är därför jag känner att det måste vara Guds verk, för när jag är på scen och framför pappas låtar, förundras jag över mig själv, och måste fråga mig: är det verkligen jag som framför detta?Ha ha ha! För jag har ju inte tränat in det, så allt detta har varit som världens vinstlott för mig. Hur kan jag åstadkomma detta?? Men det är ett faktum att jag gör det. Det är generna, och det är Guds och pappas plan för mig.

Mud berättar att han efter Muddys död 1983 började få besök av honom i sina drömmar. Det var alltid samma mönster: Muddy talade aldrig till honom, men han var där, mycket närvarande, och spelade och sjöng. Mud tolkade detta som om han ville ge sonen något slags uppdrag. Och nu tycker sig Mud ha förverkligat detta.

Han har inte gått in för att vidareutveckla Muddys låtar på något sätt, utan vill framföra dem som Muddy sjöng dem.

– Min målsättning är att hedra min pappa. Jag älskar honom djupt och vill göra mitt allra bästa när jag framför hans låtar. Om jag ska representera Muddy Waters, representera min pappa, då måste jag representera honom så bra jag nånsin kan, eller också inte representera honom alls. Jag vill helt enkelt förmedla vad han stod för.

Mud har ingen speciell favorit bland pappans sånger, utan säger sig gilla dem alla oförbehållsamt. Många av dem är ju mycket macho-inriktade, och det är inget som Mud väjer för, snarare tvärtom. Jag säger att jag uppfattar honom som ännu mer macho på scen än Muddy själv, men det håller inte Mud med om:

– Det är för att jag är yngre. Jag är säker på att han var lika mycket macho när han var i min ålder. Som du nog vet var han en riktig ”hoochie coochie man”, med många kvinnor och barn. Han uppfattade sig som en” hoochie coochie man” och ville vara det, och han var det också ända tills han dog. Men äpplet faller inte långt från trädet! Jag är också en ”hoochie coochie man”, en ”mannish boy”. Jag har 10 barn, och älskar kvinnor!

”The oldest son of Muddy Waters”

Mud presenterar sig själv som ”The oldest son of Muddy Waters” i sitt promotionmaterial, och så står också i festivalprogram och liknande (ibland står det ”The eldest son of Muddy Waters). Ett varumärke, med vars hjälp han sticker ut och får uppmärksamhet. Nästan lite som att i biblisk mening kalla sig ”den förstfödde”. Med tanke på att Muddy var en sådan kvinnokarl och hade så många barn, dristar jag mig att fråga om han verkligen kan vara säker på att han är Muddys äldsta son, och blir förvånad över hans franka svar:

– Det är faktiskt en bra fråga. Ibland rådbråkar jag mitt huvud med denna fråga. Det är ju vad man har sagt åt mig, att jag är hans äldsta son, men hur kan jag veta det säkert? Som sagt, han var ju en sann ”hoochie coochie man”. Så jag kan inte hundraprocentigt veta det. Men ärligt talat bryr jag mig inte om vilket! Det spelar egentligen ingen roll. Ingen annan har hursomhelst gjort anspråk på att vara den äldste sonen. Jag hade en äldre syster som hette Eselina; det var min äldsta syster. Men om någon äldre bror till äventyrs skulle dyka upp nånstans, skulle jag älska honom som mina andra syskon

Mud träffade sin bror Big Bill Morganfield första gången på pappans begravning, 1983. Efter det sågs de inte förrän år 2007, då de framträdde ihop på scen i Westmont utanför Chicago, på Muddy Waters Annual Blues Tribute-konsert. Även brodern Joe Morganfield var då med på scen, men spelade inget. År 2009 uppträdde Mud och Big Bill åter ihop på scen, på Chicago Blues Festival. Men deras kontakt med varann har varit ytterligt sporadisk. Jag frågar Mud om deras relation; om det finns någon sorts rivalitet dem emellan? Big Bill framför ju ibland också Muddys sånger, och med tanke på att Larry förutom Mud Morganfield även titulerar sig Muddy Waters Jr, samt sin explicita marknadsföring av sig som ”den äldste sonen”.

– Nej, nej, inte alls. Jag älskar min bror så djupt man kan, liksom jag älskar min andra bror Joe. Det finns absolut ingen rivalitet mellan oss. Var snäll och skriv det, så alla får veta. Jag älskar Big Bill innerligt och önskar honom allt gott.

Jag undrar om Mud fick tillfälle att spela någon gång med sin pappa. Mud var 29 år när Muddy Waters dog.

– Nej, tyvärr, jag var inte så lyckligt lottad. Det hade kunnat bli tillfälle till det, för som grabb träffade jag ofta på musiker som James Cotton, Otis Spann och en massa andra, som kände pappa och spelade med honom, men då, i den åldern, var jag inte intresserad av den musiken. I själva verket tyckte jag att det bara var högljudd, tröttsam musik; inte sådan musik som jag var van vid. Du får komma ihåg att jag växte upp på 50- och 60-talet. Och senare, när jag var lite äldre, blev det heller inte av.

Men Muds musiksmak ändrades, och i mogen ålder började han uppskatta pappans musik tillfullo; så mycket att han vid fyllda 50 ville återskapa Muddys musik så troget som möjligt, som professionell artist. Och det blev ett lyckokast utan like, även om han inte höjts till skyarna i USA. Jag berättar för Mud att jag hört att det dock börjat rulla på för honom även i staterna. Han skrattar uppsluppet.

– Då har du hört mer än jag! Nej, där är jag ingen större hit. Det går trögt, och jag får inte många gigs. Jag lever på mina turnéer utomlands. Där tas jag emot med öppna armar, särskilt här i Europa. Här är man mer positivt inställd till bluesartister, och jag vill få sagt att jag är hänförd över hur man mottagit mig. Jag har inte ord nog att beskriva hur mycket jag uppskattar denna omsorg om mig, och jag tackar Gud för det. Jag tycker inte om att behöva säga det, för Förenta staterna är mitt hem, och jag älskar mitt land och längtar efter att komma tillbaka dit igen, men måste erkänna att bluesartister inte står högt i kurs där. De har haft sina stora artister som Howlin’ Wolf, Muddy Waters och Robert Johnson, och nu, när de inte har dem längre, så tycker de inte att blues är viktigt för dem längre. Jag uppfattar det som att Förenta staterna vill att bluesartister ska vara handikappade, blinda, eller utslagna stackare. Och jag är inte en sådan typ av artist. Jag röker inte, jag dricker inte, använder inte droger … … längre! Ha ha ha ha! Så du ser, Mud Morganfield passar inte in i den mallen!

Skivinspelningar

Mud har hittills spelat in två album, och ett tredje är på väg. Det första, Fall Waters Fall, kom 2008. Senare samma år kom Mud Morganfield With The Dirty Aces: Live. På den första, som är en studioplatta, är faktiskt bara en låt en Muddy Waters-cover, Same Thing. Mud har nämligen inte exklusivt gått in för att bara framföra Muddy-låtar. Naturligtvis vill han även ha en egen musikalisk identitet, och har därför gjort en del egna låtar – låt vara att de inte slår an på samma vis som Muddy-låtarna, och han framför dem sällan på konserter. På Åmåls Blues Fest 2010 fick vi höra en enda egen komposition (på vilken han även spelade bas utöver sånginsatsen). Melodin och stuket var dock till förvillelse likt en sedvanlig Muddy-låt. Flertalet av de egna kompositionerna på Fall Waters Fall påminner också starkt om Muddys sound.

– På mitt album Fall Waters Fall finns 9 låtar med, som jag gjort. Jag har skrivit alla texterna, och förutom sång spelar jag bas på dem också. Det är traditionella blues licks förstås. Inget uppseendeväckande, eller nyskapande, men de är mina låtar. Jag komponerade dem med hjälp av min basgitarr.

Den andra plattan är en liveinspelning ihop med The Dirty Aces, ett engelskt band, som Mud turnerat mycket med, särskilt i England, och som han menar är mästare på att återge det speciella sound, som Muddys klassiska band hade. Plattan är inspelad på en bar på ön Jersey. Merparten av låtarna är Muddy-covers.

Ett annat band, som Mud ofta anlitat på turnéer utomlands är engelska Big Joe Louis & his Blues Kings. De kompade honom i Åmål 2010, och på Mönsteråsfestivalen samma år skötte danska Peter Nande Band kompet, i båda fallen med mycket gott resultat.

Hemma i USA spelar Mud vanligtvis med inhemska musiker.

– Min gitarrist brukar vara Rick Kreher, som var Muddys sista gitarrist. Han spelade i Muddys sista band. Jag har ibland också Eddie Taylor Jr, som är son till Eddie Taylor. Jag använder mig också av EG McDaniel på bas, som var Bo Diddleys kusin. Och så har jag förstås Willie ”Big Eyes” Smiths son Kenny Smith, som är en välkänd trummis och som alla vill ha.

Din pappa hade nog tyckt det vara roligt om han hört dig, säger jag till Mud.

– O jo, det är något jag drömt om, må du tro. Det hade varit stort, och jag tror att han hade varit stolt över mig. Han hade nog varit mycket entusiastisk, och sagt nånting i stil med: ”det här har du gjort bra, pojken min”! Allt jag vill är att hedra min pappas minne, och förvalta hans livsverk.

Jag frågar slutligen Mud om något av hans 10 barn – Muddys barnbarn – också sjunger eller spelar något instrument.

– Jag har bara en son, och som på sin höjd kan sjunga en barnramsa. Nej, han är ingen sångare. Men alla mina döttrar sjunger som änglar. De får håret att resa sig på ens huvud. Min bror har en son, som spelar gitarr, och vi har hopp om att han ska föra Muddy Waters tradition vidare.

Hemsidor:
http://www.myspace.com/muddywatersjr
http://mudmorganfieldsite.com (under konstruktion)

Text: Birgitta Larsson  Foto: Hans Ekestang / Jefferson #166