Med bluesen som grund
Louise Hoffsten behöver ingen närmare presentation. Hon är en av våra folkkäraste artister, med en bredd som imponerar: blues, rock, pop, jazz och folkvisa. Hennes scenutstrålning är allmänt omvittnad, och få är de som inte berörs av hennes sensuella och utpräglat personliga närvaro på scen. Hon har fått många fina utmärkelser och har gett ut en lång rad skivor. En stor artist, kort sagt, och en artist som betytt oerhört mycket för bluesens spridning i Sverige. Hon är dessutom känd för att ha gett sjukdomen multipel skleros (MS) ett svenskt ansikte.
Själv har jag kunnat se olika prov på spännvidden i Louise artisteri, ofta i samarbete med andra framstående musiker. Minnesvärd är till exempel en konsert på Malmöfestivalen 1998, där hon förmedlade tung blues á la Big Mama Thornton, stentufft understödd av Staffan Astner på gitarr. Som motpol kan nämnas en konsert i radikalt annan musikalisk miljö – också i Malmö, år 2001 – där hon ihop med subtile gitarristen Lasse Englund fängslade med ett ytterst finstämt framträdande, med utgångspunkt i jazz, blues och skir visa. Hennes röstkontroll var utsökt, och hennes munspel förhöjde upplevelsen ytterligare. På senare år har vi – bl. a. på Blues at Sea och i Mönsterås – kunnat se henne ihop med Wentus Blues Band, åter i annan miljö: blues framgångsrikt parad med rock. Ursprungligen var det just som rockartist hon slog igenom i breda lager.
Louise bor i Enskede med sin man, skådespelaren Dan Bratt, och deras son Adrian. Hon föddes 1965 i Linköping, där hon också växte upp. Hennes pappa var Gunnar Hoffsten, känd orkesterledare, kompositör, trumpetare och pianist. Att Louise, med sådant påbrå, också skulle bli intresserad av musik, var ganska givet, och pappa Gunnar kom i mångt och mycket att bli hennes musikaliska skola. Hon medverkade sedermera också i flera av hans band som sångerska.
Det var bluesen som ursprungligen fick henne att vilja börja med musik. De första intrycken av den kom genom hennes bror.
”Det var när min storebror Lars lirade plattor med John Lee och grabbarna. Då sa det klick direkt!”
John Lee hade förstå efternamnet Hooker, och de andra ”grabbarna” var bland annat Howlin’ Wolf, Little Walter och Sonny Boy Williamson (nr 2).
”Bluesen tilltalade mig för att det inte lät så perfekt och rent. Den var rak och direkt, och det gillade jag. Howlin’ och John Lee besitter en attraktiv råhet.”
Scandinavian Blues Association gav i samarbete med Sveriges Radio år 1999 ut I Blueskvarter, vol. 1, med den legendariske Olle Helanders inspelningar från Chicago 1964. Louise blev tillsammans med Peps Persson och Sven Zetterberg vidtalad att skriva en kommentar om sitt möte med bluesen i den medföljande book-leten. Hon gör det med bland annat följande målande ord:
”Min far ville att jag skulle lära mig att spela piano, men mina fingrar ville inte. Min mun ville däremot sjunga och spela munspel. Jag ville vara fri att ta mina följeslagare i bakfickan och gå vart jag ville i världen. Mina stämband och munspelet skulle bli mina polare under resan mot dom blå tonerna. Det enkla språket inom bluesen tilltalade mig mycket. Inga krångliga metaforer, utan rakt på sak. Blå toner i kombination med ord som jag förstod vad dom betydde. När dom avfyrades gick dom rakt in mot hjärtat och där fick dom stanna. I hjärtat hos en blåögd, östgötsk blondin som diggar blues. Och jag diggar!”
En kvinnlig förebild för Louise kom att bli Big Mama Thornton.
”Big Mama var den första kvinnliga bluesartisten som jag lyssnade på. En kvinna som lät råare än någon annan kvinnlig sångerska jag hade hört, och som spelade munspel därtill.”
Louise fick tillfälle att åtskilliga år senare, 2005-06, ikläda sig rollen som Big Mama Thornton i en musikal, som hette Ung rebell – rockens kvinnor. Den sattes upp på Scalateatern i Stockholm, och förutom Big Mama gestaltade Louise även Janis Joplin, en annan av hennes kvinnliga ungdomsidoler.
För att återgå till det tidigare. Louise lärde sig själv att spela munspel. Hon var också autodidakt som sångerska till långt fram i vuxen ålder, då hon tog sånglektioner för att fräscha upp sin röst efter att den legat i dvala under hennes första sjukdomstid med MS. En sångerska hon är full att beundran för är Monica Zetterlund. Louise fick tillfälle att träffa henne innan hon gick bort, och även sjunga duett med henne, något hon satte stort värde på.
”Monica är fraseringskonstens mästarinna. Du tror på vartenda ord hon sjunger.”
Man känner igen Monicas röst direkt när man hör den; den är unik. Louise har också en röst som är igenkänningsbar: ”bluesig”, med ett alldeles speciellt litet vibrato invävt. Liksom Monica har Louise också en påtaglig scennärvaro.
”När jag står på scen känner jag koncentration och energi. Det jag framför allt vill med min musik är att beröra.”
Louise må ha velat bli skådespelerska från början, och även uppträtt i ett par skådespel, men hon blandar aldrig in skådespeleri i sin roll som sångerska.
”Jag spelar aldrig teater när jag sjunger! Jag är ett med musiken och publiken.”
Hon är också noga med att betona att hon inte vill kategoriseras till att i första hand vara en bluesartist, rockartist eller dylikt.
”Jag är sångerska, helt enkelt.”
Ett rykte som nått mina öron gör gällande att Louise har problem med den svenska bluespubliken. Detta tillbakafärdar hon dock delvis.
”Det är inte publiken i sig utan vad alkoholen gör med människor.”
Och på min fråga om rock-, vis- eller jazzpubliken är bättre, svarar hon ”nej”.
Livskris och MS
1996 drabbades Louise av den kroniska sjukdomen MS. En uppslitande skilsmässa plus i viss mån problem med en lansering av henne som artist i USA bidrog till att göra henne djupt nedstämd. Hon har i sin bok Blues (1998) berättat om denna svåra tid. 1999 besökte hon till och med, i ett famlande försök efter en lösning, ett nunnekloster i Israel och bodde med nunnorna ett tag (hon hade en kompis som jobbade där). Louise pratade med dem om att eventuellt bli nunna, hon också (!), men det tyckte de inte var någon god idé, utan ansåg att hennes kall var att sjunga.
”Besöket handlade mest om en flykt undan smärtan. Men man kan inte fly den och inte heller sitt kall i livet.”
För framlidna Jenny Bohman var det hennes son och hennes scenframträdanden som höll henne uppe under hennes svåra cancersjukdom. Detta är något som Louise känner igen sig i. Men som tur är finns det i Louise fall numera viss medicinsk hjälp att få.
”Jag har gått på en ny bromsmedicin, som hjälpt mig att få kraften tillbaka. Men total kontroll kan man aldrig få.”
Sjukdomen har förändrat henne och fått henne att se annorlunda på tillvaron.
”Sen jag fick MS har jag fått en annan inställning till livet.”
Louise vill hjälpa andra människor som också drabbats av MS, och ställer därför gärna upp som föreläsare i olika sammanhang där hon berättar om sjukdomen, och om sina erfarenheter av den. Hon är flitigt anlitad av bibliotek och andra institutioner.
Karriären
En resumé av Louise Hoffstens långa karriär kan nu vara på sin plats.
Musiken kom faktiskt inte riktigt först. I yngre år ville hon nämligen bli skådespelerska, och som tonåring fick hon bland annat en roll i Tolvskillingsoperan på ABF-teatern i Linköping. Hon gjorde huvudrollen Polly. Senare sökte hon även till scenskolan i Malmö och gjorde olika provomgångar, men missade på målsnöret. Louise gav inte upp hoppet om en skådespelarkarriär, för hon ville lära sig ett ”riktigt” yrke. Att ”bara” vara sångerska var inte så ordentligt. Dock, när ett skivkontrakt erbjöds henne kort efter, nappade hon på det, och tänkte att hon kunde väl sjunga något år eller så och sen försöka igen. Men musiken bara rullade på när den väl kommit igång på allvar, och att det inte blev någon skådespelerska av henne är inget hon sörjer över.
Louise var tidigt med i en rad lokala band i Linköping, med fantasifulla namn som Mer kött, Dyzenteri och Lakristuttarna, och anslöt sig sedan till Clas Yngströms bluesrockband Sky High, som hon gillade. Där var hon sångerska och medverkade på bandets skiva Humanizer, som utgavs 1987. Hon blev dock inte särskilt långlivad i Sky High, utan med nämnda skivkontrakt kunde hon göra sin första soloplatta redan samma år: Genom eld och vatten. Några låtar hade hon varit med om att skriva själv. Nisse Hellberg producerade, och hans band Wilmer X, som Louise också diggade, kompade. Plattan fick ett bra mottagande och sålde skapligt. Redan året därpå, 1988, kom soloplatta nr 2, Stygg. Blues-shufflen The Seduction of Sweet Louise, av Frankie Miller, var med på denna och har varit en favorit genom åren, för den framför hon fortfarande ofta. En annan sång på skivan, Vin av frihet, blev en hitlåt. Till följd av framgången med dessa två plattor kunde hon under 1988 turnera i Sverige med eget band. Repertoaren var rock och blues.
Plattor följde i rask takt, och likaså turnéer. 1989 kom skiva nr 3, som hette Yeah, Yeah. Den var trots sin engelska titel helt på svenska. En höjdpunkt kom 1990 när Louise fick åka till Memphis, där hon spelade in skivan Message of Love. På denna kompas hon av Bonnie Raitt’s band och Kim Wilson. Louise blev under sin vistelse där utsedd till hedersmedborgare i Memphis, den troligtvis enda svenska artist som hittills fått denna ära!
”Det var kanske exotiskt för dem att en blond svensk kvinna spelade in en skiva där.”
Det är, inom parentes sagt, inte den enda hederstitel Louise fått. 2005 blev hon utnämnd till hedersdoktor vid Linköpings universitet. Inte många artister som blir hedersdoktorer!
Genombrott
Louise riktigt stora genombrott kom 1993, när plattan Rhythm & Blonde släpptes, innehållande bland annat Let the Best Man Win, hennes kanske mest kända låt över huvud taget, med en refräng av det obetvingliga slaget. Alla låtarna är på engelska. Soundet har fyndigt beskrivits som en unik blandning av Jimi Hendrix och ABBA. Gitarristen Staffan Astner, som hon skulle komma att samarbeta med en hel del även senare, var med på den. Plattan sålde guld, sedan även platina; hon fick en Grammis för den, och kunde tillika ro hem Rockbjörnen som bästa kvinnliga artist för det året. Louise var nu en stor rockartist i Sverige, med ständigt turnerande, och ringarna spreds på vattnet så att några låtar från plattan till och med användes i ett par tv-serier i USA.
Hennes sjätte album, kort och gott betitlad 6, som kom 1995, fann också ingångar i USA: tre av låtarna var med i den kända tv-serien Melrose Place; en långkörare, som senare även visades i svensk tv. En annan låt på den, Bringing Out the Elvis, som Louise skrivit ihop med Leif Larsson, gjorde ett par år senare den kända countrysångerskan Faith Hill en cover på, på sitt album Breathe, som blev en bästsäljare och renderade mycket upphovsrättspengar till Louise.
Foto:Branko Madunic
USA
Louise var runt åren 1996-98 fast inriktad på att bygga upp en karriär även i USA, och kontakt med olika skivbolag togs. Hon åkte över till USA och förhandlade gång på gång. Det såg lovande ut ett tag, men diverse trassel med skivbolagen ifråga: först BMG i New York, sedan MCA och deras dotterbolag The Track Factory i Los Angeles, satte käppar i hjulen. Track Factory’s ägare Tim Sexton hade grandiosa idéer för Louise, t.ex. att hon skulle sjunga duett med sin gamle idol John Lee Hooker, men det föll mycket på att han var sjuk just då. Synd! Det hade varit roligt att höra honom och Louise ihop.
Slutligen landade bollen hos ett mindre skivbolag, Lava, som sade sig vara mycket intresserat av en skivutgivning, men när det drog ut på tiden – samtidigt som hennes sjukdom tärde hårt på henne – orkade hon till slut inte vänta längre på att man skulle komma till skott, utan lade USA-planerna på is tills vidare. Låtmaterialet till den tänkta plattan hade vid det laget också börjat kännas inaktuellt för henne.
Kära du
De plattor Louise hittills gett ut hade varit huvudsakligen rockinriktade, och hon kände sig nu instängd i den fållan. En vändning kom med folkmusikskivan Kära du, som spelades in 1996. På den tolkade hon med stor inlevelse gamla svenska visor och skillingtryck. En del var välkända sånger som Här är gudagott att vara och Kristallen den fina, andra var mer okända. En smärtsam ton genomsyrade ett par kärleksslåtar, och blev för henne ett lämpligt avslut på den bittra skilsmässa hon just genomlevt. Louise hade under en tid längtat efter att få göra en sådan platta, och hon är mycket nöjd med den.
”Jag gjorde den ihop med Esbjörn Svensson trio och Lasse Englund. Jag ville hitta den svenska bluesen. Den svenska ”urbluesen”. En annan av mina skivor som jag också tycker är extra lyckad är Courtstone Blues. Den var som ett soundtrack till min bok Blues, och gavs senare ut remixad som Knäckebröd Blues. Den och Kära du var två totalt kompromisslösa skivor.”
Courtstone Blues/Knäckebröd Blues kom 1998 respektive 2004, och för Louise kändes det som en befrielse att få ge bluesen fria tyglar, något som också märks i hennes engagemang på den. Staffan Astner medverkar även på denna som gitarrist, och ger hennes röst passande tyngd. Louise talar varmt om musiker hon samarbetat med under årens lopp och vill varken förringa eller framhålla någon speciell.
”Alla musiker jag jobbat med har betytt mycket för mig, på olika sätt.”
1999 var det åter dags för en ny platta, denna gång med titeln Beautiful, But Why? Lasse Englund och Louise producerade den ihop, och liksom tidigare stod Louise även för en del av låtskrivandet. Mjukt bluesiga ballader med vemodig text kännetecknar skivan.
Mellan skivsläppen medverkade hon även som gästartist på andras plattor, t.ex. Lars Winnerbäck och Totta Näslund. Hon var även med på hyllningsalbumet till Cornelis Wreeswijk, Den flygande holländaren 2. Cornelis är en av de svenska artister Louise lyssnat ingående på och beundrat. Redan på sina två första soloplattor hade hon med en låt vardera av Cornelis: Lasse liten blues respektive Balladen om ett munspel.
Hon har även anlitats till att sjunga och spela vid utdelningsceremonin av Polarpriset, både till Bob Dylan (år 2000) och BB King (2004). Båda herrarna uppskattade hennes insatser, och Dylan lät i en intervju kort efteråt förstå att hon intresserat honom betydligt mer än vår svenske kung.
Kungen delade år 2000, vid ett annat tillfälle, ut ett pris till Louise också! Det var en guldmedalj – ”H.M. Konungens medalj, 8:e storleken i högblått band” – som hon fick för sina, som motiveringen löd, ”uppskattade och framgångsrika insatser som sångerska, med ett brett register, såväl rock som blues som visor och jazz”. Denna hedersbetygelse betydde naturligtvis mycket för henne.
Operablues
Louise började bli sugen på lite nya musikaliska jaktmarker, och en lyckad innovation blev de ”operablues”-konserter, med namnet Operablues i en akt, arrangerade för symfoniorkester, som hon fick till stånd i samarbete med Folkoperan i Stockholm. På dem framförde hon flera av sina låtar, med personliga kommentarer mellan dem. En live-platta, Live med Folkoperans Orkester, utgavs 2003.
”Att jag gjorde operablues på Folkoperan i Stockholm var en höjdpunkt i min karriär!”
Hon har även framträtt med Malmö operaorkester på Malmö opera och musikteater, samt, ihop med Povel Ramel och Sveriges Radios symfoniorkester, i Berwaldhallen i Stockholm. Det senare i serien Svenska stjärnor.
USA igen
På USA-fronten hade det vid det här laget lossnat, och Memphis International Rec. gav ut den remixade Courtstone Blues, under det nya namnet Knäckebröd Blues. År 2005 var det dags för en ny resa till Memphis, där Louise spelade in plattan From Linköping to Memphis. I kompet ingick flera kända Memphis-musiker, såsom Lester Snell på keyboard och Booker T. & the M.G.’s trummis Steve Potts. Den uppmärksammades i USA, och placerade sig på femte plats på den svenska albumlistan, ”Sverigetopplistan”.
År 2007 kom Så speciell – av henne själv beskriven som ”americana på svenska”. Detta var hennes första svenskspråkiga platta sedan 1996. Peter LeMarc, som varit behjälplig med den, fungerade även lite som mentor för Louise och inspirerade henne att ge sig i kast med att skriva låtar på svenska, något hon undvikit en längre tid. Han var själv medförfattare till ett flertal av dem.
Louise har därefter, liksom tidigare, fortsatt att oförtrutet medverka i rader av musiksammanhang, t.ex. i SVT’s program Psalmtoppen, och ihop med Eric Bibb i konserten Gospel Train: the Story of Gospel Music på Stockholms kulturfestival, för att bara nämna ett par.
Utmärkelserna hon fått genom årens lopp är flerfaldiga.
” Alla utmärkelser betyder mycket för mig, men att få bli hedersdoktor vid Linköpings universitet är tungt. Cornelis Wreeswijk-stipendiet är också tungt.”
Framtidsplaner
Hon kommer troligen framöver att fortsätta sitt samarbete med Wentus Blues Band:
”Jag tycker mycket om Wentus-grabbarna! Jag vill gärna spela mer med dem.”
En ny platta finns förstås också i bagaget.
”Den 18 januari 2012 släpper jag en ny skiva, som heter Looking For Mr. God. Jag kommer att jobba med att promota den skivan det närmaste året.”
Diskografi
Genom eld och vatten (LP 1987, CD 1989)
Stygg (1988)
Yeah, Yeah (1989)
Message of Love (1991)
Rhythm & Blonde (1993)
6 (1995)
Kära du (1996)
Courtstone Blues (1998) (CD inkluderad med Hoffstens bok Blues)
Beautiful, But Why? (1999)
Collection 1991-2002 (2002)
Louise Hoffsten- Llive med Folkoperans orkester (2003)
Knäckebröd Blues (2004) (remix av Courtstone Blues från 1997)
From Linköping to Memphis (2005)
Så speciell (2007)
På andra sidan Vättern (2009)
Looking For Mr. God (2012)
Utmärkelser
Ulla Billquist-stipendiet, 1991
Karamelodiktstipendiet, 1996
Pris ur Truxas minnesfond, 1998
Hedersmedborgare i Memphis, 1990
H.M. Konungens medalj; 8:e storleken i högblått band, 2000
Cornelis Vreeswijk-stipendiet, 2001
Kulturpris ur förre landshövdingen Rolf Wirténs Kulturstiftelse, 2004
Thore Ehrling-stipendiet, 2004
TCO:s kulturpris, 2004
Hedersdoktor vid Linköpings universitet, 2005
Evert Taube-stipendiet, 2010
Nominering till Janne Rosenquists Minnesfond, 2012
Kuriosa
Louise hamnade på frimärke när posten år 2004 gav ut ett frimärkshäfte, Rock 54-04, för att hedra att rockmusiken fyllde 50 år. Ulf Lundell, Jerry Williams och några till är också med.
Hon var en av 5 artister som medverkade i Stjärnorna på slottet på SVT i december 2011-januari 2012. De övriga var Kim Anderzon, Christer Lindarw, Johan Rabaeus och Johan Rheborg.
”Det var roliga människor att spendera en vecka med!”
Källor bland annat:
Louise Hoffstens bok Blues (1998), hennes website (www.hoffsten.com) och book-leten till I Blueskvarter, vol. 1. 1999.
Text: Birgitta Larsson. Foton: Roland Bäck och Branko Madunic / Jefferson #171
