Norlin, Matti #171

Alla foton: Matti Norlin

Prewar Är Alltet

Så vann ”underdoggen” Janne Rosenquists Minnespris för 2012, men bara för att man flyger under en viss bluesradar, innebär inte att man inte flyger alls.   Matti har en lång karriär som yrkesmusiker bakom sig.  Blues och folkmusik, och Matti säger själv att han är mest känd som bluesmusiker.  Men Matti rör sig ändå inom ett brett fält för sina projekt:  från psycobilly till teatermusik.  Han har under många år för olika Länsmusikorganisationer turnerat i skolor och hållit clinics och workshops.

Några singlar kom redan 1986 med ett lokal band. Inom blues kom första skivan, Pre War Blues, år 1995, sedan följde Kitchen Sink Blues år 1998, Sliding Out år 2002 och Live år 2010.  På 90-talet kom med hans rockband Dry Weave ett album. På 2000-talet med folkmusikduon Skrömta två album och med rockgruppen Badge ett album.

Det är alltså inte förvånande att Matti vann minnespriset med ett förkrossande röstetal och att röster kom från hela landet.  Med tanke på alla hans insatser för att föra ut prewar blues, är priset även synnerligen välmotiverat. Det blir nu Matti som representerar Sverige i Berlin 2013.  Det blir för honom att fundera på vilken konstellation han skall åka med;  solo, duo med Anders Norudde eller med ”bakplåtsbluestrion” Urban Clash där även Fredrik Haake och Lennart Zethzon ingår

Om mannen

Jag heter Matti. Det är många som kommit och knackat mig på axeln och börjar prata finska. Men det kan jag icke. Men jag döptes till Mattias. Mina föräldrar kallade mig aldrig för Mattias. De hade en tanke att döpa mig till Matti. Men det var någon gubbe i någon by som min far inte tyckte så mycket om och han hette Matti. Jag fick heta Mattias istället. De kallade mig för Matti hela tiden. Jag ringde prästen själv när jag var 9 – 10 år och ändrade till Matti i folkbokföringen. När det var upprop i skolan när jag började och de säger Mattias Oscarsson, räckte jag inte upp handen. Jag hette ju inte så. Från början hette jag Oscarsson efter min mammas släkt som heter Oscarsson. Sedan var det pappa som kom på att jag var sista mannen i den Norlin-grenen. På Oscarsson-sidan fanns tre kusiner som håller det namnet vid liv. Jag gick med på att byta namn.

Jag har blivit mer och med noga med att folk skall veta att ”nu gör jag det här”. När jag skall spela någonstans berättar jag, på facebook har jag en delad sida, att Matti Norlin Blues är vad det handlar om. Det är inte Matti Norlin som spelar nyckelharpa. Det är bluesgrejen det är fråga om då. Första åren då jag for runt och spelade på festivaler och föreningar, hände det flera gånger då jag pratade med bluesföreningar att Matti Norlin, det kan du inte heta. Skall vi skriva det i annonsen? Du måste ju heta något som Big Blind Blue…. och jag började fundera på några artistnamn. Men det kändes bara löjligt och jag struntade i det helt enkelt. Sedan har mitt namn blivit mer eller mindre förknippat med Matti Norlin. Det är mitt artistnamn för min bluesgrej.

Jag lever som heltidsmusiker. Det är trevligt, men det är frustrerande att man i bakhuvudet måste ha att  förtjäna pengar. Det är jävligt hårt. Jag har svårt att vara nöjd. Jag borde ju vara förbannat nöjd eftersom jag nästan hela tiden gör det jag tycker är bra och kul. Då är ju det ett himla plus att jag har en bred musiksmak. Det är roligt att göra olika saker. Just nu är jag väldigt sugen på att fara runt och spela på bluesföreningar och festivaler för den publiken. I många år har jag varit bluesambassadör på skolor.

Musiken

Jag hade nog ett eget sätt att tänka på musik. När jag började på 6-års dagis tyckte alla barn i byn att Abba var bra. Jag tyckte det var skit. Man drömde sig in i att man stod på en stor scen och spelade innan man kunde spela. Jag började i kommunala musikskolan, fick lära mig några ackord. Det var fantastiskt, jag kunde spela hur många rock’n’roll-låtar som helst. Jag var jättearg på farsan för att han inte visat mig några ackord innan. Vi hade gitarr hemma och vi spelade piano. Min pappa kunde läsa noter. Istället för att läsa en bok kunde han spela något på pianot. Det var många på den tiden som kunde spela något. Det ingick. Men det fanns andra spelmän i släkten.

Min mamma trallade och sjöng mycket, gärna jazz. Radion stod på jämt. Sedan var jag med i Hoting-revyn. Då jag gick i mellanstadiet var det några grabbar i byn som var några år äldre och de fick iden att jag skulle sjunga och spela gitarr med dem. Vilken tur man hade, att i en by med 1.000 personer fanns ett rockband om fem personer. Vi gjorde en singel då jag gick i 6:an och for runt och spelade på ungdomsgårdar. Jag började spela väldigt mycket gitarr då jag gick i 8:an. Någon gång i tonåren kändes som om man bestämde sig för att bli rockstjärna på något sätt. Hur hade jag ingen aning om. Så gick jag folkhögskola, musiklinjen. Det var där jag kom i kontakt med den gamla bluesen. Jag började spela som underhållningstrubadur och i coverband med kompisar. Vi spelade bland annat sex veckor på en Kanarieö.

Pubmusiker

Jag kunde spela jättemycket rock’n’roll låtar, sådana jag tyckte om, 50- och 60-tals musik som gick hem på krogen. Sedan var det andra låtar man var tvungen att också spela. Det var mindre kul. Då blev det en prioritering. Är det möjligt att spela från klockan 21 till 01, låtar som man tycker om. Det var nästan möjligt. Efter ett par år var det ganska halvtråkigt.  Då började jag längta efter något annat och hamnade i Stockholm för att fly ifrån trubadurgrejen. Då hade jag börjat spela litet blues. Det var några som reagerade på det, de förstod att det var bra på riktigt.  När jag spelade de där underhållningslåtarna, jag spelade baskagge, hi hat, el-gitarr, sjöng och litet eko, skulle jag skulle låta ganska så precis Beatles på någon låt,  fast det bara var jag som spelade. Det skulle inte vara några syntar eller förinspelat. När jag gjorde det i några blueslåtar blev det ganska bra.

En hel del av den repertoar jag spelade då, som Creedence som alla kände till, märkte jag att alla trubadurer spelade.  Varför kan jag inte spela Rolling Stones istället? Jag började förstå att det var något som var galet med det hela. Jag kan ge en repertoar till någon som kan några ackord med att spela dessa och du kan förtjäna en hacka på pizzerior. Men publiken bryr sig inte om vem som spelar. Du kan sitta där på en stol och vara halvfull och inte ens sjunga rätt ord för folk kan ju de där låtarna ändå. Living Next Door To Alice, du kan spela fel ackord hela tiden för ingen hör det. Det blir helt meningslöst. Vill man komma någonstans som riktig konstnär är det ingen framkomlig väg.

Prewar

Jag tyckte musiken var så underbar. Jag var så paff då jag hörde inspelningarna, jag som är uppfödd på 50- och 60-tals rock, att inspelningarna från 20- och 30-tal är minst lika bra och bättre.  Jag hade ingen aning om att det här existerade. Jag har hört Muddy Waters och så när jag var tonåring, men när jag fick höra de här gubbarna Jefferson och Johnson, då var det en liten kulturgärning att jag försökte spela som det låter på deras inspelningar och att göra en skiva på det (skivan Prewar Blues). Det var nog en sådan liten tanke. Då var det mycket blues, det var ju det som var fokuseringen, det som jag var uppslukad av.

På skivan Prewar Blues försökte jag alltså spela precis som inspelningarna lät. När jag funderat vidare kom jag på insikten att det var ganska meningslöst att jag gjorde skivan, eftersom allt finns redan. Men jag klappade mig på axeln och tänkte att jag har väl ändå, när folk kom och tackade mig, gjort en tjänst för dem som haft litet svårt att lyssna på de skrapiga inspelningarna och knappt kunna höra vad som händer. Att det är lättare att lyssna på Prewar Blues än på jättegamla Charlie Patton eller vad det skall vara.

Jag brukar spela 50/50 egna låtar och andras. Det var en period när jag tyckte det var mäktigt, att jag var en bättre artist om jag bara spelade egna låtar. Det var inte länge jag tänkte så. När det gäller denhär spela själv-bluesen vill jag förmedla och säga dehär namnen så folk skall förstå att det är bra. Det här är Blind Lemon Jefferson eller Robert Johnson eller Lightnin Hopkins eller Charlie Jackson.  Jag vill förmedla de namnen. Bluespubliken vet det här ganska bra, men sen har vi de andra… jag får ofta frågan varför spelar jag såhär gammal musik? Gammal och gammal, men det är ju ganska bra i alla fall kan en del tycka. För min del är det en nyfikenhet och ett intresse för historien. Varför blev det såhär, varifrån kom det och så.

Inspirationer

Jag har fastnat mycket i Robert Johnson och hans idoler som Charlie Patton och Son House. Det är synd att Willie Brown inte spelade in fler än två låtar. Bukka White såklart. Blind Blake, när det gäller rag time finns inget som är vackrare än hans spel. Blind Boy Fuller, det påminner om Blind Blake, fast lättsammare på något sätt. Det finns många. Skip James så klart också om man skall prata om blues i själva blueskänslan. Att lyssna på Hard Time Killing Floor,  det är så man kan fälla en tår. Jag blir väldigt gripen av känslan i den.

En verklig favorit skall vara något som känns i själen. Man behöver olika musik, man kan ju inte sitta och lyssna på High Water Everywhere  en hel dag. Det blir för tråkigt. Jag bestämmer inte så ofta vilka låtar jag skall spela, utan de bestäms från känslan jag har då jag sitter på scen. Vad skall vara bäst för mig och publiken?  Mycket inom konst och teater skall vara jävligt allvarligt och kännas jävligt jobbigt, men rätt vad det är kan det bli en ljusglimt, ett skämt och humor. Och så bli dödsallvarligt igen. Eller så kan man gå från andra hållet. Det är fjantigt och bara roligt, partaj och så kan det bli väldigt allvarligt, en musik eller text som är jättejobbigt. Det tycker jag är väldigt häftigt, när det kan gå från glädje till sorg eller tvärtom. Charlie Patton var jävligt bra, det skulle ha varit roligt att se den karln’. Han känns som en entertainer. Att det kan vara väldigt allvarligt och så blir det partaj. Jag har inte lyssnat mycket på B.B. King, jag tycker det är bra, men det är inget jag blir fast i. Då är det mer Freddie King i så fall.

Att spela snabbt

Jag har absolut igen tanke att bräcka någon. Jag tycker det är roligt. Jag spelar som jag vill att det skall vara.  Sedan kan jag bli ganska irriterad, det kan stå i någon tidning att folk tolkar att jag spelar snabbt för att imponera. Det gör jag absolut inte. Jag har lärt mig spela gitarr för att jag skall kunna spela precis som jag vill och det jag kommer på. Jag har övat jättemycket gitarr. Det är roligt att man kan använda det man lärt sig. Jag har inga andra anledningar till att spela snabbt än att det skall vara så. Jag vet en del ragtimelåtar jag brukar spela snabbt… och en del där är ju ganska snabba. Jug bands, det är ju en sån himla galenskap som jag tycker är så härlig och som jag vill komma åt. Det blir litet kaos. I ragtime kan man ändra tempo. Det går ganska sakta, så blir det snabbare och så blir det jättefort. Det är roligt både för mig och för publiken att det händer något. Om du säger att det kan vara svårt att hänga med, då är det skönt att spela ackorden sakta så folk hinner höra hur det är och så speedar man upp till något slags kaos. Det är roligt. När jag sitter på scenen försöker jag jävlas med mig själv och kolla vad som går att göra. Eftersom jag blivit så himla van att allt funkar så bra och att det inte finns några gränser, är det kul att testa vad som händer. Som på live-skivan jag gjorde, det är som jag brukar spela, ganska improviserat. Även om jag spelar en gammal klassiker ganska likt originalinspelningarna, vill jag att det ändå skall hända något annat.

Skolspelningar

Det har blivit genom länsmusiken. Nu i vår blir det i Västmanland och Gävleborg och så blir det förhoppningsvis litet i höst också. Då spelar man skola på dagen och så blir det ett såkallat musikcafé på kvällen. Och så är det kanske någon jazz- eller bluesförening som vill ha en på fredag eller lördag. Det är väldigt bra.

Reaktionen gör det så kul och utmanande. Dehär människorna har ingen aning om vad blues är för någonting. Det kan man vara nästan säker på. Att lyckas övertala dem om att det är bra, det är en stor vinst. Och som man kan höra så många gånger: ” blues har jag aldrig hört eller tycker jag inte om, men du var ändå skitbra”. Det är jättekul att höra. Det är en frän utmaning. Det är så ofta ungdomar blir paff över vad man gör. Det kan också vara några stycken som inte tycker det är riktigt bra heller, på riktigt. De kan ha en helt annan musikstil, det gäller ungdomar som går i 8 eller 9. Det kommer jag ihåg själv att man var ganska smaltänkt på vissa sätt och hade väldigt bestämda åsikter – ”det här tycker jag är bra och nu skall jag gå och se det där”. Då har de redan bestämt sig att det är skitdåligt. När de ser en person som ger sig hän, då kan man ändå övertyga dem, även om de kan tycka en del låtar är litet töntiga. Hur de nu än tänker, förstår de att detta  är en människa som tycker det här är helt underbart.  Då får de ändå en tänkeställare. Just om blues har man hört, då man ringt i panik för att få ihop pengar, ”vad spelar du? … jag spelar blues… blues, gud vad tråkigt”

Skriva på svenska

Jag har en duo som jag hoppas mycket på, tillsammans med Anders Norudde från Hedningarna. Jag sjunger på svenska då vi spelar ihop och jag har börjat skriva texter på svenska. Sedan var ju det här Robert Johnson-jubileet på Stampen, då tänkte jag, när jag fick mail från Brian att vad skall jag göra. Jag har alltid velat förändra och göra nya grejer. Det här med svenska har jag funderat på… jag började fundera ganska mycket faktiskt efter recensionen på Sliding Out i Jefferson. Där stod att texterna var ganska bra och om han skulle sjunga på svenska fanns en koppling till Cornelis. I alla fall så rann det till ganska bra då jag försökte översätta Robert Johnson-texterna. Först tog det bara emot och jag tänkte att går ju inte att översätta Crossroads. Men sedan tänkte jag att jag måste ta det från min egen person, men samtidigt känna del av historien och av Robert Johnson också. Det blev en rolig mix som känns bra i texterna.

Då skrev jag ungefär 40 texter på en vecka med översättningar samt eget. Jag har testat när jag har varit ute och spelat som vanligt egna låtar och andra på engelska, att slänga in någon på svenska. Det har passat in. Enligt reaktionen från publiken har det bara varit positivt. Jag tycker inte det är svårt att översätta ett bluesöde i svensk form. Jag skrev en låt i förrgår… jag kom på en historia, grejer man varit med om. Då är det bara att testa hur det fungerar i textform. Jag är absolut inte någon poet, men när man har musik till, tycker jag det fungerar ganska bra. Mycket av tjusningen är att man inte behöver tänka så mycket, men man måste vara ärlig i sitt berättande. Det är då det kan bli bra.

Övrig musik

Jag håller på med så mycket (inom musik). Det är kul att hålla på med olika saker, men samtidigt känner man att det varit litet problem ibland för publiken och för arrangörer. För några dagar sedan snackade jag med en länsmusikproducent och hade pratat på om ett projekt jag hade (de pratar så), det var en grupp jag hade. Men så kom jag på att jag måste ringa och att säga att jag spelar väldigt gärna själv också (solo).  Så har det varit ända sedan jag började spela.  När man for hem passade jag på att dra in till TV och spela. Med bandet, Dry Weave, spelade vi spelade några av våra låtar på skivan och något som passade ihop med det; några blueslåtar i trioformat, någon Hendrix-låt, till och med en Frank Zappa spelade vi.

Vad jag gör just nu? Bland annat har jag kommit med i en teaterföreställning som har premiär den 14 februari på teater Giljotinen. En kompis gör den, Frida från min folkmusikgrupp.  Hon skall betala lön och så, det låter bra. Så jag är bokad som teatermusiker där.

Jag har ett band Badge. Vi har spelat in en del låtar till en skiva, det är väl bluesrock på sitt sätt, men det är inte Yngström/Hendrix. Det är musik på vårat sätt. Lättaste förklaringen är väl Deltablues-Hårdrock. Tyvärr är det fortfarande ett problem för arrangörer att sätta in oss i ett fack, men jag tror mycket på oss.  Det är kul med blandningen, att sådana som Sweden Rock tar in bluesrock. Det önskar man skulle hända även på bluesfestivalfronten, att det är litet bredare. Det är många festivaler man varit på, där det inte varit så brett utbud på själva stilarna.

Vad betyder priset

Det är en stor heder, att bli accepterad Det är jätteroligt, vad betyder det? Det betyder… när jag fick ditt mail om goda nyheter tordes jag inte trycka på öppna-knappen och läsa det. Jag gick en sväng i lägenheten. När jag förstod att jag fått priset…det är en spark i röven… att man gör något bra och att man måste ta det på allvar. Det har jag väl alltid gjort, men det är lättare då man blir uppskattad. Att få uppskattning för min bluesgrej såsom jag babblat på om att folk inte vet vad jag gör. Det kan förhoppningsvis bli en grej också att folk förstår att jag verkligen vill och brinner för att spela blues.

Nu har jag fått priset, då tänkte jag åka själv till Berlin. Kanske jag skulle ta med någon kompis som ljudtekniker. Så är det jämt på en festival, att när ljudteknikern ser att det är en person som sitter där och sjunger och spelar gitarr, då låter de ljudet vara, för så skall det vara. Jag har försökt säga åt dem att ösa på med dunsbräden, gitarr och sång. Det skall låta som ett helt band. Men det blir ändå inte så. Fyra personer, då tänker jag på Haake, Norudde och Zeta i såfall. Vi har bara spelat tillsammans en gång i Mönsterås, men det var kul. Vi repade bara en gång.  Vad tror du om jag skulle dra dit med Haake som spelar bakplåt, trasig cymbal och soptunna och Zeta på elbas och Norudde som spelar säckpipa eller flöjt  och jag på låda och plåtgitarr.  Är det traditionellt?  Vi hade köpt ny spis och då tog jag med mig några bakplåtar och en tvättbräda och litet annan skrot vi satte upp på stativ.  Det var himla kul, dels för att det lät bra, dels för att man ser att publiken tycker det är annorlunda. Då blir det en visuell bra upplevelse. Det låter liksom bastrumma och virvel, liksom kaggevirvelkomp, men det är jag som sitter och stampar kaggen. Det känns mer bra än som en galen idé.

Text: Anders Lillsunde. Foton: copyright Matti Norlin / Jefferson #171