Grand, Otis #131

Mannen som dränkts i utmärkelser: British Blues Connection utsåg honom till ”Best UK Blues Guitarist” hela sju år i rad (1990-96), och det franska bluesförbundet korade honom till guldvinnare som bäste europeiske bluesgitarrist både 1998 och -99, för att nämna en del. Mannen som är en inkarnation av professionalism … Jag mötte Otis Grand i Eslöv, en liten stad i mellersta Skåne, en oktoberdag förra året, på den årliga bluesfestivalen där.

Jag har spelat gitarr sedan jag var 13 år, det var länge sedan. Jag började spela professionellt när jag var 19, medan jag gick på universitetet i Berkeley, Kalifornien. Jag klarade mitt uppehälle genom att spela gitarr på klubbar i en akustisk bluesduo.

Jag har aldrig spelat något annat än blues. Jag har aldrig försökt spela något annat. Jag har aldrig lyssnat på något annat än blues och närbesläktade musikstilar. Under min tid i San Francisco var det inne med acid rock, typ Jefferson Airplane. De var mycket stora då, och det förväntades av en att man tog droger och lyssnade på sådan musik. Men det var aldrig min grej. Jag blev istället heltänd på B.B. Kings och Albert Kings gitarrspel på 60-talet. De var inte speciellt populära, men jag hade en sån känsla för blues och slutade aldrig lyssna på det. Mina rötter finns i skivspelaren. Jag växte ju knappast upp på en bomullsfarm! Jag lyssnade och tittade på mina favoriter B.B. och Albert King, Buddy Guy och Junior Wells, som turnerade då, och gjorde fantastiska plattor för Delmark och King. Jag tände direkt och fortsatte vara heltänd. Jag kan med stolthet säga att min kärlek till blues aldrig har tagit slut under de senaste 35 åren, tvärtom blir den kärleken bara större och större. Det kanske låter knasigt, men jag tror att min livsuppgift är att introducera bluesen för nya människor.

Tack! Jag reser överallt, även till ställen dit de stora bluesmännen vägrat åka, exempelvis Turkiet, Ryssland, Ungern… Vi turnerar över hela världen. Bara Afrika är kvar. Jag turnerar regelbundet i Kanada och USA med olika band. Nyligen var jag i San Francisco med Joe Louis Walker Band. Joe Louis är en gammal god vän till mig, och som jag just gjort en platta med. Och nu är jag här i Eslöv! Sedan ska vi åka till England, och därefter Frankrike. Jag är ingen superstjärna, men lyckligtvis går min karriär uppåt, sakta men säkert. Jag älskar att spela gitarr, och jag älskar att entusiasmera unga killar till att börja spela bluesgitarr. Många killar kommer fram till mig och säger: ”Wow, jag gillar din stil, visa mig hur man gör”. Det viktiga med att spela bluesgitarr är att man inte behöver tänka på det. Man behöver bara känna. Börjar man väl tänka på hur man spelar, kan man inte nå den sanna bluesen. Jag har sett så många gitarrister som gillar blues, men som spelar alltför tekniskt. Det tråkar ut publiken! Så jag säger till folk: lås in dig i ett rum, lyssna på gamla inspelningar och bekymra dig inte. Låt ditt hjärta och din själ absorbera det hela. Det kan verka egendomligt och konstigt, men det är det sätt jag gör det på och alltid har gjort. Jag lyssnar på mina favoritskivor av B. B. King och andra, och jag har alltid med mig en kassett av B. B. Kings livebluesshow ”Blues Is King”. Det är en skiva som kom ut 1967. Jag brukar höra på den inför varje föreställning. Och då sätts en rent symbiotisk process igång, där mycket av stoffet via en sorts spirituell omvandling kommer ut direkt genom mig. Jag tänker inte på noterna eller hur jag spelar, jag bara slår an strängarna, och som du sett, så utmanar jag djävulen. Och jag förställer mig inte, jag känner och spelar på det sätt jag ser ut. Jag slåss verkligen med djävulen. Jag tänker inte ens på det, och ibland vet jag inte ens vem jag är.

Ja, jag är i trans, och många säger: ”Herregud, det är bara en show, ta det lugnare!” , men jag kan inte! Jag måste ge 1000 % till publiken, som kommer för att se mig.

Ja, och ta Muddy Waters. Han var verkligen i trans. Efter en föreställning behövde han två timmar för att återhämta sig. Det är det rätta virket. Den unge Buddy Guy, som jag såg på 60- och 70-talen, var likadan. B.B. King är fortfarande sådan. En annan stor artist jag älskar är Albert Collins. Snacka om att vara besatt av djävulen!

Det är det som är felet med de nya blueskillarna. En hel del av dem tar det alltför seriöst. De inriktar sig inte på den själfulla eller andliga sidan av bluesen. De är alltför akademiska, intresserade av intrikata arrangemang o.dyl. Det finns en massa band, vars namn jag inte vill nämna, eftersom många av dem är mina vänner, som är alltför akademiska. Varför i all världen? Titta i stället på Albert Collins, eller Buddy Guy på 60- eller 70-talet. Det är den sortens blues jag vill sprida och visa upp för folk. Den borde man gå tillbaka till. Jag kallar den för den sanna bluesen.

Jag såg nyligen Otis Rush för första gången, och fastän han är gammal nu och nästan bara en skugga av vad han varit, så var det ändå en magisk stund.

Otis Rush är en av världens förnämsta bluesartister, och han håller fortfarande. Men som du vet är han sjuklig och lider av mycket psykisk vånda. Men när han är i form, så kan ingen spela bättre än han. Av de stora mästarna är nästan alla döda eller döende. B.B. King ska dra sig tillbaka, och Buddy Guy vill framför allt vara en rockstjärna. Ärligt talat är nog Otis Rush den ende som finns kvar.

Jag studerade dessa män för 30 år sedan medan jag växte upp. Och jag var inte ute efter att stjäla deras nummer eller det sätt på vilket de spelade. Jag bara tyckte att detta är det sätt som blues ska spelas på. Dessa människor skapade denna musik. Låt oss inte glömma dem! Varför lyssna på Jonny Lang, Kenny Wayne Shephard eller någon annan av dessa blonda, fagra gossar. Jag vill att människor ska kunna uppskatta den gamla musik, som höll mig uppe hela natten. Dessa musiker körde sex-timmars shower! De brukade spela till tre-fyra på morgonen. Det är något, det! De spelade dansmusik, och jag spelar också blues man kan dansa till. Jag vill inte att folk ska glömma artister som Magic Sam och Freddie King för att de har dött. För mig är det en njutning att kunna presentera Freddie Kings blues, precis som den verkligen var, även om jag inte tjänar så mycket pengar på det. Jag känner till den känslan, jag har den i mig, men inte för att jag studerat musik på någon skola.

Jag kopierar ingen. Jag spelar t.ex. i B.B. Kings stil, men jag spelar inte not för not. Jag har sett alla dessa stora män, jag har spelat som många av dem, jag har öppnat för dem, och jag har behandlat dem som mina fäder. De är mycket äldre än jag. Jag hade möjlighet att jobba ihop med t.ex. Ike Turner, som många känner till endast som en hustrumisshandlare. Men han är en av de största nu levande bluesgitarristerna. Och han var mycket uppfinningsrik. När jag växte upp lyssnade jag på när han spelade med sin ”whammy bar” på gitarren, och åstadkom alla sina stora R&B-nummer. Och när jag fick chansen att spela ihop med honom och hans band, var det en dröm som gick i uppfyllelse! Jag respekterar dessa män och försöker lära av dem, och naturligtvis frågar jag dem om allt jag grunnat över: ”Hur gjorde du egentligen det där?” Och de flesta älskar att visa dig. Jag fick lära mig direkt av Ike hur han hanterade sin ”whammy bar”. B.B. King visade mig hur han gjorde sitt vibrato, och Albert Collins hur han stämde sin gitarr. Och de berättade att de också hade lärt av andra! De försäkrade att om man gillade deras sound och tog efter dem, var det inget att bekymra sig över, för deras sound kom från någon annan. De lyssnade på T-Bone Walker, Lonnie Johnson och alla andra före dem.

Blues är ett ansvar, ett åtagande. Man kan inte säga: ”Jaha, idag ska jag lära mig att spela blues” och sedan nästa kväll: ”Nej, jag ska bli rockstjärna”, eller: ”Nej, jag vill bli en jazzsolist”. Då blir man som Gary Moore från England. Han är rockgitarristen, som en kväll sa: ”Jag tror jag ska bli bluesartist”. Han hyrde in Albert Collins för att spela med honom, för att få legitimiteten. Han gjorde en skiva, och sålde en million. Men sen sa han: ”Ok, nu ska jag bli rockgitarrist igen”. Det är inget åtagande. Han tror att han vinner legitimitet och lite mer respekt genom att spela blues.

Varje band behöver en ledare. Jag tror inte på demokrati i band. Om man har demokrati i ett band så får man lätt ett avantgardeband, för varje musiker kommer att köra sin egen grej samtidigt. Då kan det sluta med att man låter som Andy Warhol-banden i New York i slutet av 70-talet. Alla stora band från Count Basie till Duke Ellington, från B.B. King till Bobby Bland, har haft en ledare. Man måste ha ett koncept för soundet, göra arrangemang och ha en allmän kontroll. Så att bandet framför din vision. Det är en produkt, och måste så vara. Det spelar ingen roll vilka musiker jag har i bandet: Otis Grand-soundet måste finnas där; det måste vara samma produkt varje gång. Det är som Coca Cola-receptet. Fuska inte bort det! Detta är mitt sound. Det är baserat helt på B.B. King-soundet från början och mitten av 60-talet, när han hade två blåsare, och spelade in underbara album som ”Live At The Regal” och ”Blues Is King”. Innan han började med sin gigantiska blåssektion. Du måste vara en ledare, ha ett koncept och få ut det bästa av dina musiker. Du måste kunna kontrollera showen och styra flödet mot ett klimax. Jag känner vad publiken vill ha. Jag talar inte till åhörarna, men jag kommunicerar med dem med ögonen. Jag vet när de vill fortsätta att dansa, eller lyssna på bluesgitarr eller saxofoner. Jag märker allt. Jag har hållit på med detta i 30 år. På en konsert måste man titta publiken rakt i ögonen, läsa deras reaktioner och förstå vad de vill ha, och ge det till dem. Man kan inte ignorera publiken; det är ditt folk som är därute.

Vad gäller mitt gitarrsound, så kör jag den klassiska stilen: jag har min gitarr kopplad rakt till en förstärkare, använder inga effekter, inga pedaler, inget alls. Jag använder en ” Fender black face super reverb”-förstärkare, en ”Fender stratocaster”-gitarr, och en ”Gibson ES-335”-gitarr med en ”trapeze tail”. Det är hederliga grejor – endast ”flesh and bones and wood”, inget annat.

Ibland är det tufft ekonomiskt att turnera med ett stort band: fler hotellrum, fler flygbiljetter och så vidare. Men slutresultatet är oöverträffat! Jag kan helt enkelt inte spela i små band. Jag har spelat med blåsare ända sen jag började spela, och jag formligen älskar det soundet. Det finns inte många som jag kvar, som har ett stort bluesband och spelar gammaldags blues. Jag tillhör den gamla stammen, jag kör den svåra stilen. Kanske är jag en dåre, men jag älskar min musik.

Ja, jag bor i London nu. Tidigare bodde jag i Paris i fem år. Och jag har bott i New York och Austin, Texas, och Oakland, Kalifornien. Jag betraktar mig som internationell. Och man vet aldrig, nu har jag mina ögon riktade mot Skandinavien. Jag älskar Sverige, Finland och Norge! Jag älskar dessa tre länder för ärligheten och uppriktigheten hos människorna där. Jag vet att klimatet är kallt och besvärligt, men många av mina bästa vänner är från Skandinavien och jag uppträder ofta här. Jag är gammal och jag gillar de gammaldags värden, som finns hos er. Resten av Europa håller på att förstöras. Det kanske slutar med att jag hamnar i … jag vet inte …kanske Eslöv!

Just nu är det en verkligt svårtid för bluesen, speciellt i USA. Många av de större bluesskivbolagen har gjort sig av med sina artister, och skriver inte kontrakt med någon mer. De har problem med att få betalt från distributörerna. Jag tror att Alligator, Rounder Records och Blind Pig har det riktigt motigt. Mitt skivbolag i USA, Valley Entertainment, har det definitivt tufft! För artisterna återstår bara att turnera och framföra sin musik live till folk. Jag tror att skivbolagen slog på för stort med bluesen och kontrakterade alltför många musiker. Och alla dessa skivor säljer förstås inte, eftersom den kommersiella radion har en otroligt stark ställning. Spice Girls och Ricky Martin pumpas ut hela tiden, 24 timmar om dygnet. Och folk får inte höra något annat. Du får aldrig höra blues på den kommersiella radion, så folk går och köper Spice Girls och Rickys skivor. De har ingen chans att lyssna på alternativ musik. Det är eländigt. Men jag har turen att fortfarande få spela in skivor. Min senaste, duettskivan ”Guitar Brothers”, med Joe Louis Walker, kommer ut i dagarna. Jag gör en skiva varje år, eller vartannat. Jag gör verkligen inte en skiva var fjärde månad. Min karriär är långsam, men säker. Ingen brant kurva uppåt! Det tog 40 år för John Lee Hooker att bli erkänd, och 40 år för B.B. King att bli rik. B.B. har berättat för mig att han fått så mycket pengar från ”Riding With The King”, skivan han gjorde med Eric Clapton, att han inte behöver spela mer. Men han fortsätter för att han älskar det. ”Riding With The King” är bara drygt ett år gammal; det var då pengarna kom. Resten av tiden var hårt arbete. B.B. har tjänat sina pengar på live-framträdanden. Han har inte sålt så väldigt många plattor. Men nu gjorde han en skiva med en rockstjärna och fick miljonerna. B.B. kommer att dra sig tillbaka snart. Så ni som har en chans att se B.B. King detta år – gör det, annars kommer ni att ångra er.

Kom igen …! B.B. är ju mästaren.

B.B. är trött nu. Men jösses, om du hade sett B.B. på 60-talet eller 70-talet …wow! Han var så vild. Jag grimaserar en hel del – vi kallar det ”sucking eggs”, du vet ”sucking lemons” – men du skulle sett B.B.! Där var det ”sucking eggs” hela kvällen lång. Han var verkligen på hugget! Första gången jag såg honom var 1966 eller -67, och jag tände direkt: ”Wow, jag vill bli som han!” Då var han runt 40. Och han spelade så hårt och kraftfullt, och med en så klar ton, att det var otroligt! Det påverkade mig djupt, så djupt att det fortfarande finns kvar i mig. Jag tänker ideligen på den kvällen, då jag kände att jag måste bli som han.

Nej. Jag älskar solen och maten i Kalifornien. Men jag älskar den trygghet och säkerhet som finns i Europa. Det är mycket som är sjukt i USA. Samhället är så tävlingsinriktat att det är vämjeligt. Och att spela blues i staterna kan man bara glömma. Där finns inga pengar att hämta. En artist kan få nöja sig med 50 dollar för en kväll! Det är en ”take it or leave it”-situation. Det var därför jag flyttade till Europa. Här kan man försörja sig, man möter respekt, och ens barn kan växa upp i säkerhet. Här vill jag vara. Men jag besöker USA två-tre gånger per år.

Vi har en rocktidskrift som heter ”Guitarist” i England, som är mycket inflytelserik. Och jag blev vald till en av de 50 största bluesgitarristerna, som någonsin funnits! Tänk att öppna den tidskriften och se sig själv bland sina hjältar! Bland sådana som B.B. King, T-Bone Walker, Albert Collins och Freddie King! Det känns fantastiskt hedrande att få denna utmärkelse. Själv tycker jag att jag fortfarande är den lille pojken, som håller på att lära sig spela bluesgitarr, mina 51 år till trots. Så när jag får en sån här utmärkelse, så känner jag mig generad, för jag lyssnade ju på dessa män när jag växte upp, och nu är jag uppräknad på samma sida som de! Det är svårt för mig att förstå detta. Men jag uppskattar det mycket! Liksom att du säger att du gillar mitt sound bättre än B.B. Kings. Jag accepterar det inte, och är generad, men jag uppskattar det.

I England blev jag utsedd till bästa bluesgitarrist sju år i rad. Till slut sa de: ”Nej, nu måste någon annan få chansen”. Reglerna är sådana. Det går en gräns vid sju år. Nu har jag blivit utsedd i Frankrike till bäste bluesgitarrist i Europa. Två gånger, och kanske blir det fler. Det är en stor ära! Men jag tycker fortfarande att jag bara är en turnerande bluesgitarrist. Pojken som älskade blues. Jag har ett foto av mig när jag är 13 år, när jag ville bli en bluesman, med min första elektriska gitarr. Från den pojken till nu är en lång resa. Jag har varit överallt, gjort allt, spelat överallt. Men jag har samma attityd, då som nu. Jag försöker fortfarande att lära mig spela blues. Jag kan aldrig säga: ”Nu är jag färdiglärd, ta mig fan”. För mig är varje föreställning audition-kväll. Igår hade jag audition för publiken. Jag utgick från att ingen kände till Otis Grand, så jag måste ge dem 1000 % för att vinna dem, för att få dem att älska mig. En massa band säger :”OK, nu har vi gjort en hitskiva, nu drar vi snabbt igenom de här 45 minuterna, och sticker härifrån.” För mig är det inte så, det är audition. Folk betalar pengar för att se dig, då måste du ge dem showen.

Det gjorde jag för att den stackaren ville ha uppmärksamhet och förde oväsen, så jag sa: ”OK, jag kommer till dig”. Så jag hoppade ner från scenen och spelade för honom en stund.

Jag älskar Robert Cray. Det spelar ingen roll vad somliga säger om honom. När jag bodde i Oakland, så började Robert sin bana som bluesman. Och jag vet att han fortfarande är en sann bluesgitarrist, trots att han haft stor kommersiell framgång. När han känner för det, och när han inte måste göra en show, spelar han blues som ingen annan. Jag är mycket avundsjuk på honom, för han är också en mycket stor sångare. Han är en av mina största favoriter. Och jag tycker att han ska nämnas bland stora män som Buddy Guy, Otis Rush och B.B. King. Tyvärr vill inte dagens unga svarta killar bli bluesmän längre. De flesta vill bli rockartister. Gitarrister vill spela som Jimi Hendrix etc. De är inte intresserade av blues, för det finns inga pengar i det. Alla vill ha snabb framgång. Fast där är en kille, Alvin Youngblood Hart, som jag gillar. Han är fantastisk. Jag är verkligen imponerad av hans skivor, där han går djupt ner till rötterna. Men rent allmänt gillar jag inte den nya generationen, svarta som vita. Mina favoriter är fortfarande de gamla storheterna, sånär som på Robert Cray. Det är den ende jag köper skivor av nuförtiden.

Ja, jag älskar Knock-Out Greg. Och så finns det en kille, som heter Dan Klarskov (dansk; min anm.). Han är bra. Låt mig se … påminn mig!

O ja, Sven Zetterberg, han är fantastisk, verkligt bra.

Jaså? Så bra! Sven är som jag, han har den sanna känslan och det gillar jag. Jag älskar skandinavisk blues. Det finns t.ex. häpnadsväckande norska band. Fast de kopierar förstås, de spelar exakt not för not somliga saker. Men de gör det väldigt väl! Knock-Out Greg och Blue Weather spelar ”California Jump” perfekt.

Ja, Peps är bra. Jag kan inte komma ihåg alla namn, det är för svårt för mig. Jag tror att bluesen har ett mycket starkare fäste i Skandinavien än någon annanstans i Europa. Det finns fler bluesfestivaler i Finland, Norge, Sverige och Danmark än i andra länder, och fler bluesälskare. Det beror nog på att ni har det så kallt här, och är deprimerade året runt! Haha. Jag älskar att komma hit, har sett fina band, har varit med på stora festivaler, och jag har många goda vänner här.

Här har också många av de gamla bluesartisterna återupptäckts. Bluesen var totalt död i USA på 70-talet, men hölls vid liv i Skandinavien, och i Frankrike. Buddy Guy spelade inte in på tio år, sånär som på franska och engelska skivmärken. Många av de gamla blueskillarna kunde knappt försörja sig hemma, men var välkomna till festivaler i Skandinavien på 60- och 70-talen. Har du sett Freddie Kings berömda TV-show från en svensk festival? Den är kanon.

Jag sjöng förr, men min ansats och teknik var så dåliga, att min hals blev förstörd. Så jag sjunger inte mer. Men jag vet hur man formulerar en sång, och skriver sånger till partners. Jag gillar att spela in originalmusik. Tyvärr tror jag inte att jag kommer att kunna sjunga igen. Men det är OK, jag låter min gitarr vara min röst.

Ja, de är mycket begåvade och talangfulla. Jonny Henderson på piano t.ex., han är så ung, bara 21 år! Underbar musiker. Jag väljer ut killar som är bra musiker, men som även har bra personligheter, så att det inte blir bråkigt.

De får dricka efter showen, men inte innan. Föreställ dig själv som advokat. Om du dricker tio öl och sen beger dig till rätten, så kan du inte försvara din klient och du förlorar målet. Jag och mina musiker måste gå till rätten och presentera vårt mål. Om alla mina musiker är berusade, blir det inget bra mål, och vi förlorar. Så därför kan de dricka så mycket de vill efter showen, men inte före. Jag har sett så många band komma upp med 15 öl på scenen, och sen hålla på och dricka. De struntar i sitt sound och struntar i publiken. Så vill inte jag ha det! Det är en gammaldags regel: drick inte på scen. Men det blir förstås en hel del bråk om det, för musiker gillar att dricka! Men jag måste vara mycket strikt: alltså inget. Och det fungerar! Det handlar inte om att vara diktator, eller att vara alltför beskyddande. Det är sunt förnuft.

Jag hade blivit FBI-agent. För jag är intresserad av kunskap och information, och jag tycker om att upptäcka saker. Jag sa inte CIA-agent, utan FBI. Så skulle min karriär sett ut. Det är ett bra jobb. Jag tog en grad i antropologi på universitetet i Berkeley, Kalifornien. Antropologi handlar om forskning, analys och upptäckter: det är studiet av mänskligheten. Jag blev inte antropolog. Men en antropolog är som en undersökande agent, så FBI hade passat mig fint.

Ja, ”Nothing Else Matters” Jag tycker om den för att bandet är bra, och sångerna också.

Ja.

Always Hot 1988 vinyl. CD re-issue Indigo Records, 1997.
He Knows The Blues Sequel Records, 1992.
Nothing Else Matters Sequel Records, 1994.
Perfume & Grime Sequel Records, 1996.
The Blues Session Vol. 1 JSP Records, 1997.
Grand Union (with Anson Funderburgh & Debbie Davies) Blueside Records, 1998.
Live Anthology Vol. 1 Mystic Records, 2000.

Birgitta Larsson / Jefferson #131

This page and all contents are © 1996-2002 by Jefferson, Sweden.

All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson