I augusti 1943 började amerikanska armén att producera s.k. V-discs. De var 30 cm skivor pressade i vinyl men med tätare gravering än vanliga skivor och med en speltid på 6½ minuter per sida. Genom den tätare graveringen fick man begränsa dynamiken en aning jämfört med ”normala” skivor, men de är ändå utmärkta rent tekniskt (förutsatt att man hittar ospelade ex!)… [läs mer]
Grammofonstrejkerna i USA
1942–1944 och 1948 samt ”Victory discs”
Grammofonstrejkerna i USA
Som vi berättade i förra avsnittet hade James C. Petrillo 1940 blivit vald till nationell president för amerikanska musikerförbundet, men fortsatte att vara president även för Chicagoavdelningen och delade sin tid mellan de båda städerna. I New York hade han en permanent egen svit på Waldorf Astoria Hotel (givetvis betalad av medlemmarna).
Vid konventet 1942 lyckades han, som framgick av förra artikeln, få igenom sitt förslag om grammofonstrejk. Det riktade sig enligt honom inte i första hand mot skivbolagen. Petrillo uppgav att han inte hade något emot att skivor spelades i hemmen, men det var den kommersiella användningen i radio, jukeboxar och i övrigt som han vände sig emot. Han hävdade alltså att skivbolagen gärna fick göra inspelningar med medlemmarna – förutsatt att de kunde garantera att skivorna enbart såldes för hemmabruk. Detta kunde bolagen av naturliga skäl inte göra och från midnatt den 31 juli 1942 var det förbud för inspelningar av kommersiella grammofonskivor (som såldes i butiker till privatpersoner, radioföretag och jukeboxägare) samt s. k. library transcriptions (40 cm vertikalgraverade lp som pressades i små upplagor och såldes eller hyrdes ut till radiostationer) med medlemmar i förbundet. Då i princip alla yrkesmusiker var medlemmar, innebar det ett stopp för all inspelningsverksamhet när det gällde instrumentalmusik. Sångare tillhörde inte förbundet och snart började bolagen göra inspelningar med sina artister med enbart körbakgrund. Vissa instrumentalister, som munspelare och tvättbrädesspelare, hade inte fått vara med i förbundet och de kunde också få göra inspelningar, men i stort sett upphörde inspelningarna. Flera studior fick stänga, skivbolaget Musicraft gick i konkurs i oktober. Hur hade denna situation uppkommit? Låt oss gå tillbaka i tiden.
1928–1930 gick biograferna över till ljudfilm. Nya projektorer anskaffades och de flesta biografer avskedade alla sina musiker. Bara de största hade levande musik, men då inte som tidigare som ackompanjemang till filmen utan som en separat avdelning. Det var inte de tidigare biografmusikerna som fick dessa jobb, utan de populära dans- och showorkestrarna som turnerade runt hela USA och sällan spelade mer än några dagar i sträck i de lokala biograferna och teatrarna. 1942 hade musikerförbundet 140 000 medlemmar. Av dessa var över hälften inte heltidsmusiker utan hade sin huvudförsörjning inom någon annan bransch och många spelade bara någon dag i veckan om ens det. Dessa musiker såg med stor avund hur de mest populära orkestrarna inte bara hade bäst betalt, flest radiosändningar och fick göra massor med grammofoninspelningar, utan att de även konkurrerade ut dem helt när de framträdde i deras hemstäder och dessutom stal deras flickvänner! Denna majoritet av medlemmarna (som troligen aldrig skulle bli heltidsmusiker eller få göra inspelningar) hade inget emot en grammofonstrejk. De röstade för förslaget. De professionella orkesterledarna var med få undantag helt emot det (Fred Waring var en av de få som av princip inte gjorde inspelningar för att ”inte konkurrera med sig själv”).
Förutom ljudfilmen hade jukeboxarna blivit en svår konkurrent. Så sent som 1933 fanns det bara 25 000 i hela USA. 1940 var det hela 350 000 och de stod för 44% av inköpen av populärmusikskivor (huvudsakligen på lågprismärkena Decca, Bluebird och Vocalion). Genom en (medveten) miss i lagstiftningen var de dessutom extra gynnade: medan alla övriga offentliga framföranden av skyddad musik krävde licens och avräkningar till ASCAP (senare även BMI), var jukeboxägarna helt befriade från denna pålaga. Överenskommelsen mellan jukeboxägarna och lokalägarna var vanligen att de förra fick ställa upp sin apparat på en bar, en restaurang eller i en drugstore, mot att de senare fick 50 % av vinsten. Det är lätt att förstå att många mindre etablissemang avskedade sin pianist eller lilla grupp och lät installera en jukebox i stället. Hur Petrillo trodde att man skulle kunna få dem att återgå till, i jämförelse därmed, dyra musiker är svårt att förstå.
Av tusentalet radiostationer i USA var över 500 så små att de inte hade råd att hyra musiker, och de flesta av dem låg dessutom i sådana pytteorter att musikerförbundet inte ens hade någon lokalavdelning och det knappast hade kunnat gå att få fram ens en trio om man försökt. Dessa sändare skulle drabbas extra hårt och troligen gå i konkurs om inga nya skivor skulle komma ut .
Det var många negativa kommentarer på ledarsidorna i dagspressen. New York Times (10 juli 1942) hävdade att det var en illusion, att som Petrillo tro, att ett förbud att använda grammofonskivor i radio och på restauranger skulle leda till fler anställningar av musiker. De små radiostationerna och restaurangerna skulle aldrig ha råd med det och nettoresultatet skulle bra bli färre musikframföranden. Ledaren framhöll också att med Petrillos logik skulle teaterskådespelare kräva förbud för filmer för att skapa fler scenjobb.
Redan den 23 juli började Rooseveltadministrationen undersöka möjligheten att stoppa strejken. För att inspelningslicenserna skulle förnyas krävde Petrillo att skivbolagen skulle betala en licens före varje försåld skiva till förbundet för understöd av arbetslösa musiker. Administrationens talesman menade att det måste anses olagligt att tvinga allmänheten att genom en extra pålaga stå för musikerförbundets arbetslöshetskassa. Under de två följande åren försökte amerikanska staten ordna en förlikning, men utan framgång. Som vanligt struntade Petrillo i alla förelägganden (inklusive ett från the War Labor Board den 15 juni 1944), men lovade att han skulle bilägga konflikten om president Roosevelt bad honom om det. När denne sent omsider (4 oktober 1944) äntligen fick ändan ur vagnen, reagerade Petrillo som man kunde vänta sig, han vägrade ånyo. New York Times kommenterade syrligt (den 7 oktober) att det var presidentens eget fel. Man jämförde det med när postorderföretaget Montgomery Ward i Chicago (bluessamlare känner till dess skivmärke med samma namn) vägrade följa en order från the War Labor Board: amerikanska armén beslagtog byggnaden och bortförde företagets chef. Beträffande AFM och dess strejk fann presidenten att Petrillo visserligen trotsat en direkt order från WLB, men att denna vägran ”does not unduly impede the war effort”, varför man inte kunde gå till domstol. Således var Roosevelts brev av den 4 oktober blott en meningslös personlig vädjan till Petrillo att i all vänlighet avsluta konflikten.
En del skivbolag struntade i förbudet. Eli Oberstein gav på sitt märke Hit ut en mängd inspelningar med påhittade orkesternamn. De gjordes i New York, men han hävdade att de var inspelade i Mexiko. Han var själv violinist och medlem i musikerförbundet, men uteslöts. Det lilla skivbolaget Bost gjorde i augusti 1943 ett viktigt album där Lotte Lenya sjunger sånger av sin man Kurt Weill (som troligen satt vid pianot), men då varken Lenya eller Weill var medlemmar kunde inte Petrillo göra något.
Under 1943 började situationen bli ohållbar för flera bolag. För Decca, som inte hade samma backkatalog som Columbia och Victor, var det särskilt kännbart. Detta bolag hade inriktat sig mer än de andra på att spela in de senaste populärmelodierna och ge förmånliga rabatterbjudanden till jukeboxägarna, som var bolagets viktigaste kunder. Nu kunde man inte spela in de senaste hitsen och dessutom hade musikalen Oklahoma (av Richard Rodgers/Oscar Hammerstein II) haft succespremiär den 31 mars och allmänheten ropade efter inspelningar av melodierna. Bolaget gav upp och gick med på Petrillos villkor: en licensavgift för varje försåld skiva (från en kvarts till 5 cent beroende på försäljningspriset), fri tillgång för förbundet till Deccas bokföring, regelbunden försäljningssammantällning varje kvartal, förteckningar över alla nya inspelningar. New York Times basunerade den 20 september ut: ”Decca to resume recording today”, men de första inspelningarna gjordes den 27 september (i Los Angeles) och den 1 oktober (i New York). Decca spelade den 20 och 25 oktober in tolv skivsidor med originalartisterna ur Oklahoma och fick den dittills största försäljningsframgången med musikalinspelningar.
I oktober följde Capitol, det fjärde största bolaget, och i november viktiga småbolag som jazzmärkena Commodore, Signature, Session och Blue Note. En mängd nya bolag tillkom 1943–44, däribland Apollo, Black & White, Comet, Continental, Excelsior, Exclusive, Gilt-Edge, King, King Solomon, National och Savoy. De kunde naturligtvis bara ha tillgång till artister som inte var kontraktsbundna av de fyra stora, men just härigenom fick de fram många nya stjärnor, t.ex. Gilt-Edge med pianisten/sångaren Cecil Gant.
Violinisten Jascha Heifetz, som var en av RCA Victors bästsäljande artister, gick över till Decca i oktober 1944, när hans Victorkontrakt löpte ut. Han, liksom flera artister som var bundna till kontrakt med Columbia eller Victor, hade tröttnat på att inte kunna spela in. Detta blev spiken i kistan och i november 1944 fick de två storbolagen bita i det sura äpplet och skriva kontrakt på Petrillos villkor. Columbia började spela in på nytt den 11 november och RCA Victor den 12 samma månad. Victor öppnade i december åter en studio i Chicago och började spela in bluesartister igen (Columbia hade återupptagit bluesinspelningarna därstädes redan i november)..
V-disc
I augusti 1943 började amerikanska armén att producera s.k. V-discs. De var 30 cm skivor pressade i vinyl men med tätare gravering än vanliga skivor och med en speltid på 6½ minuter per sida. Genom den tätare graveringen fick man begränsa dynamiken en aning jämfört med ”normala” skivor, men de är ändå utmärkta rent tekniskt (förutsatt att man hittar ospelade ex!).
Petrillo gav i ett brev från den 28 oktober 1943 tillstånd till att de musiker som ställde upp gratis fick spela in för V-disc, förutsatt att ingen kommersiell användning gjordes av skivorna (se illustration). Musikförlagen och kompositörerna/textförfattarna avstod också från alla anspråk. Det märkliga är att inspelningarna hade börjat redan i augusti, men brevet till musikerförbundet sändes först 25 oktober. (Redan den 1 oktober hade man skickat 53 400 ex av V-disc nr 1–30 till amerikanska trupper i Europa, Asien och Australien.) Förutom sändningar till utlandet skickades varje månad 7 200 ex till militäranläggningar i USA. Redan i januari 1945 var man uppe i över 300 000 distribuerade skivor per månad. Vid krigsslutet hade det distribuerats 4 ½ miljoner V-discar. Efter kriget minskade produktionen betydligt och skivorna sändes bara till amerikanska krigssjukhus (MASH!). I maj 1949 utgavs den sista skivan (nr 905; flottan hade 1944–45 haft sin egen serie med 275 skivor utgivna i 740 000 ex.).
Skivorna var officiellt militär egendom och påträffades privatpersoner med dessa kunde de straffas. (En anställd vid ett presseri hade tagit hem 2 500 ex. ”bara för att lyssna på” och fick ett fängelsestraff.) Det säger sig självt att det inte gick att ha koll på över 4 miljoner skivor och många fick ”slutförvaring” hos skivsamlare och utgavs senare på piratutgåvor på lp och cd. (Min kollega den tyske diskografen Horst Lange kunde när han strax efter kriget var krigsfånge i ett amerikanskt läger bygga upp en stor samling av dessa skivor!)
V-discledningen skickade när projektet var avslutat ut en pressrelease där det visades hur man med en yxa högg sönder originalmatriserna för att förhindra missbruk, men trots det har Library of Congress i Washington en nästan komplett uppsättning både av matriser och pressade skivor.
Det som gör dem så viktiga är att de dokumenterar amerikansk musik när inspelningsstrejken fortfarande pågick. Trots att Decca, Capitol och många småbolag skrivit på ett nytt avtal med musikerförbundet hösten 1943, samtidigt som V-Disc startade, stod de två ledande bolagen RCA Victor och Columbia ännu utanför som vi sett ovan. Det skulle dröja mer än ett år innan de skrev på och många av de viktigaste artisterna fanns där. Bluessångare som Big Bill Broonzy och Tampa Red var uppbundna av Columbia respektive Victor.
V-discarna var av fyra olika slag: 1). Originalinspelningar gjorda för märket. Dessa är ju de intressantaste eftersom de bara existerar i denna form, och genom att musikerna inte var bundna av sina reguljära skivkontrakt kunde t. ex. Victor- och Columbiartister medverka på samma inspelning. 2) Överspelningar av reguljära kommersiella inspelningar. För det mesta är de identiska med redan utgivna versioner, men i flera fall är de från alternativtagningar och i några fall från tidigare helt outgivna titlar. Dessutom blev de inte avspelade från pressade schellack-78:or utan från referensupptagningarna på 40 cm acecatlack. Ljudet blev härmed mycket bättre. 3) Upptagningar från radiosändningar, de flesta också unika, men ibland identiska med program på 40 cm AFRS (Armed Forces Radio Service)-transcriptions. 4) Överspelningar av 40 cm transcriptions från Langworth, MacGregor,World, NCB Thesaurus, Standard m.fl.
Jazzsamlarna har alltid haft ett gott öga till dessa skivor, särskilt de som producerades av George Simon (chefredaktören för tidskriften Metronome), som var anställd från juli 1944 till november 1945. Blues- och gospelartister var inte särskilt rikligt representerade. De som gjorde originalinspelningar var Golden Gate Quartet, Louis Jordan, Leadbelly och Josh White (bl.a. Waltzing Matilda långt före Harry Belafonte!). Leadbellys titlar utgavs aldrig. Bluessångerskan Ada Brown förekom dessutom i ett utdrag från filmen Stormy Weather. Utgåvor med Big Bill Broonzy, Dr. Clayton och Lil Green var bara överspelningar från OKeh respektive Bluebird. En rolig idé var att på originalinspelningarna brukade artisterna prata och introducera sina titlar och det gör bl.a. vår landsman Åke Hasselgård på sina inspelningar.
1948 års strejk
1947 infördes två nya lagar: The Taft-Hartley law och The Lea Act. Vi behöver inte gå in närmare på vad de innebar utan nöjer oss med att konstatera att ingen fackförening längre kunde tvinga en arbetsgivare att anställa fler än han behövde och att facket inte kunde tilltvinga sig oskäliga avgifter. Det senare skulle innebära slutet för skivroyaltyn och det förra förhindra sådana orimligheter som att Petrillo krävde att den radiokedja som ville få en pianist för programmet Information please måste tvinga alla 300 anslutna radiostationer att också anställa en musiker! 1947 kom de första radiostationerna som sände på FM-bandet (de ”normala” kanalerna sände på AM-bandet). FM-kanalerna hade mycket bättre ljud (större frekvensomfång) men inte samma geografiska räckvidd. De var anslutna till de ”networks” som fanns, men Petrillo krävde att om man samtidigt sände över AM- och FM-nätet måste FM-kanalen betala en ”standby”-orkester med samma numerär som bara skulle sitta tyst och inte spela. Följden blev att FM-kanalerna inte kunde sända ”levande” musik och de fick därigenom ekonomiska problem. (Intressant är att den ledande tillverkaren av FM-apparater var Emerson, som varit ett viktigt skivbolag 1915–1926.)
Vid musikerförbundets femtionde kongress i juni 1947 lade Petrillo fram (precis som 1942) ett förslag om stopp för alla grammofoninspelningar. De 1 430 delegaterna som representerade de 237 000 medlemmarna röstade för förslaget den 11 juni och två dagar senare biföll de ett förslag att musikerförbundet skulle starta ett eget skivbolag som skulle vara det som medlemmarna skulle spela in för när deras respektive kontrakt med andra bolag löpte ut!
För att få spela in med medlemmar i musikerförbundet var skivbolagen tvungna att få en licens från AFM. Direkt efter kongressen vägrade Petrillo att dela ut några sådana till nystartade bolag. Skälet var att genom Taft-Hartley-lagen var det olagligt att kräva royalties till en okontrollerad fond, och musikerförbundet menade att man inte kunde sluta avtal med nya bolag som skulle slippa detta då det skulle skapa en ohållbar situation gentemot de redan anslutna (som betalade royalties). Petrillo gick ut i pressen till allmänheten och pläderade för royaltyn till förbundet (½ till 5 cent per skiva) och hävdade att den bara togs från skivbolagens ”övervinster” och inte på något sätt påverkade skivpriserna (en argumentation lika övertygande som när en svensk finansminister hävdar att utökade sjukskrivningsavgifter för arbetsgivarna är betydelselösa). Avgifterna var ca $ 400 000 per år, vilket inte var småpotatis precis och naturligtvis blev det konsumenterna som i slutändan fick betala.
Vid midnatt 31 december 1947 infördes inspelningsförbudet. 771 skivbolag berördes. I februari 1948 uppgav bolaget Vitacoustic i Chicago att det gått i konkurs genom strejken: för att ha ett lager under strejken hade man under november–december föregående år gjort 400 inspelningar och nu var pengarna slut och man hade inte råd att ge ut inspelningarna.
Precis som 1942–1944 var V-discs och rena sångskivor de enda som kunde spelas in. Munspelare var nu också godkända som musiker och de fick inte spela in. Vissa undantag gjordes. I augusti 1948 fick Capitol tillstånd av förbundet ge ut en skiva (10172) med utdrag ur filmen A song is born (svensk titel Vilda toner) till förmån för en cancerfond. Bland de medverkande var Louis Armstrong och Golden Gate Quartet. Vissa småbolag struntade (precis som 1942–1944) helt i förbudet. Eli Oberstein spelade in åtskilliga titlar för sitt återupplivade märke Varsity, men hävdade att de gjordes i England (musikernamnen var som tidigare fiktiva och han kallade t.o.m. sin sångare Frankie i hopp om att skivköparna skulle tro att det var mannen från Hoboken, New Jersey). Storbolagen var inte heller lika försiktiga som vid föregående strejk. Under 1948 spelade t.ex. Decca in Ella Fitzgerald, Rosetta Tharpe och Marie Knight, men med anonyma musiker (hade de varit namngivna hade de kunnat uteslutas ur förbundet).
Trots att Petrillo hävdade att förbudet skulle gälla ”för alltid” (han hade tydligen gett upp planerna på ett eget skivbolag) kom det ett nytt femårsavtal i december och den 14 kunde bolagen börja spela in på nytt. Man hade lyckats nå en överenskommelse om royalty som kringgick Taft-Hartley-lagen med en oberoende chef för understödsfonden (ordföranden i Philadelphias symfoniorkester med den inte blygsamma ersättningen $ 25 000 per år). Den första inspelningen RCA Victor gjorde denna dag var med en kör av solister från Metropolitanoperan och med den omusikaliske Petrillo som försångare i I’m Just Wild About Harry!, Eubie Blakes och Noble Sissles melodi från 1921 som hade blivit Harry Trumans kampanjsång 1948. Skivan var bara gjord som en julklapp för USA:s nye president och Petrillo inledde den med orden: Mr President, it is a pleasure and a privilege to extend to you on behalf of 237 000 AFM musicians the season’s greetings. There is no one to whom we would rather help dedicate the this first recording of 1948 than to you, a fellow musician and a great president. (Truman var även pianist.)
Sedan dess har det aldrig varit något inspelningsförbud och förbundet har i dag (2004) nästan spelat ut sin roll. Det kan inte längre komma med några krav eller påtryckningar och musikerna i USA har ingen facklig styrka längre. Många är glada om de överhuvudtaget får ett jobb, även om ersättningen är långt under fastställd tariff.
Björn Englund / Jefferson #141
This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Jefferson
