Grahn, Steve #143

Steve är mannen som inte ger upp. Han är den drivande kraften bakom Bluestältet på Malmöfestivalen och har sen starten legat i som en tätting i ständig kamp mot olika myndigheters byråkratiska och kostsamma påfund. En kamp som lönat sig! Bluestältet blomstrar som aldrig förr. Detta och andra frukter av hans ordförandeskap i Malmoe-Copenhagen Blues Connexion har resulterat i att denna förening på bara några år växt till att bli landets största lokala bluesförening med inemot 600 medlemmar. Inte dåligt! Steve har samtidigt utkämpat en lång, mödosam strid mot sviterna av den stroke han fick för tre år sen, och har lyckats komma tillbaka som fullödig musiker. Lagom till Bluestältet 2004 släpptes hans akustiska bluesplatta ”Solo”, som fått fin kritik.

Det var i mars 2002 som han plötsligt drabbades av stroke, och i ett slag försvann tusentals sångtexter ur hans huvud och han kom inte heller ihåg i vilken ordning olika ackord skulle tas – sånt som suttit som fullkomligt gjutet i ryggmärgen decennier tillbaka som musiker. Ett helt livs musikkunnande var som bortblåst! Ena handen var också drabbad så att han knappt kunde röra på fingrarna. Vilken katastrof för en musiker! Det blev många ångestfyllda stunder för Steve. Men då han som sagt har för vana att aldrig ge upp, började han omgående träna både fingrar och minne, och vann successivt tillbaka allt mer av sina förlorade färdigheter, och är nu tillbaka ”uppe på hästryggen” igen, tacksam över att ha fått en ny chans i livet. Det var nämligen nära att han strök med! Han har i flera texter på nya plattan gett uttrycksfulla stämningsbilder av hur han känt sig under denna svåra period, fylld av osäkerhet över hur pass återställd han skulle bli, och när. Som så ofta tidigare tog han hjälp av bluesen och dess inneboende kraft för att orka kämpa. En av låtarna har också den betecknande titeln Blues As My Companion.

Men nu ska vi gå tillbaka i tiden lite grann. Steve föddes 1947 i Stockholm. Eftersom pappan led av lungemfysem och svår astma, flyttade familjen till den lilla sommarstugebyn Gamla Boo i Skåne, nära Orups sanatorium, där luften påstods vara extra bra för lungsjuka. Steve var då fyra år. Han blev genast retad för sin stockholmska, och fick en ganska jobbig uppväxt. Detta tacklade han genom att i skolan slänga käft som klassens lustigkurre och med att vid behov vara diplomatisk. Han tillbringade många ensamma stunder i dyster kontemplation vid sjön Ringsjön, precis invid Gamla Boo. Det blev något av hans ”Mississippi”. Föräldrarna drev en kombinerad café- och restaurangrörelse där, som också hette Gamla Boo, rätt och slätt. Jag och mina föräldrar stannade till vid den restaurangen vid flera tillfällen, när vi kom bilande förbi på utflykter (vi bodde ca fyra mil därifrån)! Jag var då i tonåren. Eftersom jag och Steve är lika gamla, kan jag mycket väl ha sett honom där, utan att veta om det!

Men Steves håg låg inte åt restaurangbanan. Han började redan vid nio års ålder spela gitarr och debuterade vid elva som rocksångare i en talangtävling i den näraliggande orten Höör. Han sjöng låtar av Tommy Steele och Elvis. Sen rullade det bara på, och hans vidsynta föräldrar lät honom hållas. 1962 bildade han bandet Brian and the Pipesmokers. De spelade mycket R&B. 15 år var han då, och stod för sologitarr och arrangemang.

Nu får Steve berätta själv.

Det var ju så här att på somrarna umgicks jag med killarna från stan, som var sommargäster i Gamla Boo. Men på vintrarna stannade jag ju inte där, utan åkte till Malmö, som ligger ca fem mil därifrån. Det var ungdomsgårdar som lockade, och jag började spela där. Jag var med och startade hela pop-eran i Malmö. Jag tror det fanns en eller två rockkungar, som man sa, innan mig: Little Gärdsby och nån annan ”rockknutte” eller vad det hette. Så kom vi då, och spelade R&B-musik. Detta var i början av 60-talet, och ja, sen har man ju hållit på med allt från Shadows-musik, som var poppis ett tag, till Beatles och lite Stones. När discovågen kom i slutet på 60-talet sadlade jag om till att jobba mycket på pubar som trubadur. Men bluesen har alltid legat i grunden, från när jag 1956 hörde Muddy Waters på radio. Sen var jag ju såld, fullständigt totalsåld. Detta är det absolut fräckaste jag hört i hela mitt liv! Vilken output, vilken känsla! Det trängde rakt in i själen på mig och har sen dess legat som ett fundament bakom all musik som jag gjort. Den kraft, som jag fick av honom då ger mig en märklig styrka, som jag inte vet var den kommer ifrån. Och det är så här: blir du en gång smittad av blues och pilen har gått in i hjärtat så är du där för evigt, och då går det aldrig ur dig.

Men som musiker har man fått ändra sig efter trenderna: än har det varit poptrender, än rocktrender eller andra sorters trender. Man måste hänga med om man vill ut och lira. Men för sådär åtta-tio år sen bestämde jag mig: ”Nu skiter jag i alla trender – nu sysslar jag med bluesen fullt ut! Det är det jag vill och det är det jag ska göra i fortsättningen”. Och det resulterade i att jag startade ett bluesband. Det hade jag försökt i 25 år men misslyckats med för att jag hade aldrig hittat några bra musiker till det. ”Då får man göra det med egna sonen då, Anders, och hans kompisar, som är sådär 30 år yngre, men som kan detta med blues!” Det bandet fick namnet Three Studs and a Stone (det är jag som är ”stenen”). Det kom till 1998 och finns fortfarande. Vi har gett ut två plattor: ”Live At The Blue Boat” och ”Ain’t No Blues On My Radio”. Jag startade lite senare ett annat band också: Steve’s Bluesband. Vi körde blues på Blå Båten i Malmö. Jag och ett par killar i det bandet – Ulf Rådelius och BG Sahlin – fick en idé att starta en bluesförening, och det gjorde vi hösten 2000. Den hette först Malmoe Blues Connexion, men sen fick vi kontakt med en dansk sångerska, Nana Toft, och då passade vi på att utsträcka ambitionerna och döpte om föreningen till Malmoe-Copenhagen Blues Connexion. Vi skulle ha en ordentlig förbindelse mellan svenska och danska musiker, något som egentligen aldrig funnits. Det hade aldrig funnits något bra utbyte. Danskarna har spelat på sina klubbar, och svenskarna på sina. Men aldrig gjort något ihop! Det ska vi ändra på, sa vi. Det finns bra musiker i Danmark, och det finns bra i Sverige. Dom måste kunna spela hos varandra, och lära känna varandra. Så därav ordet ”connexion”. Ulf Rådelius hade förresten sen tidigare haft en vilande jazzförening, som hette bara Connexion, med x. Så vi körde liv i den, gjorde om det till en bluesförening och gjorde namnet längre.

Det finns potential här nere i Öresundsregionen. Malmö och Köpenhamn med en radie på ca mil mil, har ju fem-sex miljoner människor i sitt upptagningsområde. Stockholm, t.ex., har med samma radie kanske bara två miljoner. Så här är ju betydligt mer folk. Och vi har nu fått igång ett jättestort utbyte med danska band och artister, och danska klubbar. Vi samarbetar också mycket med Copenhagen Blues Festival-styrelsen. Det har blivit en allmän svensk-dansk förbrödring, som vi är mycket glada över.

Jo, jag hade ju varit med i festivalsammanhang under rätt många år, för jag var med och startade en 60-talsförening i Malmö för ganska exakt 17 år sen, och vi fick efter några år ett tält på Malmöfestivalen. Jag har varit med att göra ett 60-talstält i ca tio-tolv år på den festivalen, så jag hade ju erfarenhet och visste hur det skulle dras. Och så tänkte jag att det måste ju kunna funka med ett bluestält också. Blues hade aldrig funnits på Malmöfestivalen över huvudtaget. Och det har gått förvånansvärt bra! Vi har kört tältet i fyra år nu. Man knyter till sig 100-150 medlemmar på varje festival. Dom stannar i föreningen och tycker det är kul. Och nu är vi uppe i närmare 600 medlemmar, så vi är med det landets största bluesförening vad beträffar medlemsantalet.

Det är för att jag tycker att det är så fruktansvärt viktigt. Kärleken till bluesen driver mig. Den kärleken blev ju så stark redan 1956 när jag hörde Muddy. Den har aldrig gått över. Det är en evig förälskelse … Man kan inte bara hålla på och släppa igenom datamusik och sånt skit, som bara är gjort för att tjäna pengar på. Musik måste kittla en i själen, och tala till ens hjärta. Sån är bluesen. Den är grunden till all modern musik, egentligen. Jag kommer att hålla på med blues tills jag dör. Bluestältet också, om det bara går ihop ekonomiskt. Det är ett stort ekonomiskt risktagande, för det är ju gratis inträde, så det vill till att folk kommer dit, och köper öl, vin och annat. För det är ju med dom intäkterna vi betalar banden och hyran av tältet! Men vi klarade oss igenom första året, åtta hela dagar, med skinnet i behåll, och det gav ju mersmak och sen har det förbättrats för varje år. Har du vunnit en bit vill du vinna en bit till, och jag är inte den som ger upp. Jag vill att det här ska fungera. Det är massor med praktiska grejor som måste fixas. I början höll jag på nästan på heltid med det, helt obetalt! Men jag får ju mycket hjälp av andra numera. Jag har flera duktiga medarbetare. Det är en jätteapparat att driva tältet, särskilt som det är mängder med folk som kommer dit. Du ska veta att det är 1,8 miljoner människor som besöker Malmöfestivalen varje år. Det värsta har varit allt jobb med myndigheter. Det har varit ett fruktansvärt slit. Jag skulle kunna skriva en hel roman om det! Oj, oj, oj …

Jag bokar banden. Det är massor av artister som vill komma till. Konkurrensen är stenhård. Det finns mycket musiker, men få ställen att spela på. Alla slåss om jobben. Jag får mig tillskickat två-tre-fyra cd-plattor i veckan, året runt, med band som vill spela. Och mycket är ju hyfsat, men jag får lägga 85-90 procent åt sidan – det är inte tillräckligt bra helt enkelt. Det måste vara hög kvalité i tältet, annars går ju folk bara förbi, och kommer inte igen. Dom måste lockas in av bra musik, och sen fastna. Det är ett av knepen med att vi fått så många medlemmar.

Nej, det är inte mycket med det. Det har ju visserligen blivit lite bättre än tidigare, för jag tror att många fått upp ögonen för oss här nere nu, men rent allmänt är utbytet norrut uruselt. Fullständigt uruselt. Vi har försökt sträcka ut handen många gånger och boka in band uppifrån, både från öster och väster, men man får inget gensvar. Nej, så är det. Alla vill komma till oss, men vi får inte komma dit. Vi har bra samarbete med Ralph i Eslöv, men norr om Skåne har vi inte haft något samarbete över huvudtaget. Nej, aldrig. Vad gäller Bluesunionen så trodde jag ju först att det skulle bli en stark sammanslutning, men det verkar inte så. Vad jag kan förstå har det knappt hänt något på den fronten.

Visst är det jätteskoj att bli igenkänd, men samtidigt är det ju ganska frustrerande när man vet att man har burit grejor, slitit, spelat och svettats och turnerat i 40 år, och så tar det två månader på TV4, och sen känner alla till en, från norr till söder. För när man spelade så var det ju ingen jävel som brydde sig, mer än dom som kanske var där just då, och dan efter hade dom ju glömt att där var nån som spelade – ”ja, det var rätt bra, men jag kommer inte ihåg vad han hette”. Det är ju så i denna bransch att man får verkligen kämpa på för att hålla sig kvar på stegen.

Nu får jag skriva autografer på torg och gator och bussar och tåg, som ”Köbekagan”. Men jag tycker det är kul. Det är svårt, det ska erkännas, att kombinera en roll som seriös bluesman med en tramsig golvläggartönt, men det får man ju faktiskt ta. Nu har jag gett mig in på det här. Har jag tagit fan i båten får jag ro honom iland!

Vet inte. Vi har gjort fyra filmer, och dom har gått i över tre år, så jag tror dom är nöjda på Tarkett. Jag känner mig rätt nöjd också.

Det är en kombination. Alltså, många repliker har jag hittat på. ”O, e de köbekagor?” har jag hittat på, och ”e du dum på riktigt?”, ”inget lim?” och ”en flabb kaffe” – lite sånt där. Jag ändrar manuset. Det är skrivet av en stockholmare. Jag har förskånskat det lite grann.

Ja, det kan man säga. Skolans lille clown. Alltid ”han som busade”. Jag kan förresten berätta att jag spelat i ett ”flickband”, som hette Whoops. Det var på den tiden jag var smal och snygg. Det var 1968. Trummisen var den numera kända jazzsångerskan Agneta Engström. Jag hoppade in och vickade, för deras sologitarrist hade brutit armen. Så jag fick göra en del gig med dom och agera tjej. Dom spelade mycket Supremes-låtar. Nästan bara Supremes.

Nja, jag hade kråsskjorta på mig, och så hade jag ju långt hår. Allihop hade långt hår. Men jag fick stå och gömma mig bakom en högtalare för säkerhets skull.

Jag har bestämt mig för att den får hänga tills den blir så tunn att den blir löjlig, och då klipper jag av den!
Den har suttit där en 15-18 år. Jag har haft långt hår av och till innan dess. Först var det ju Beatles-lugg. Men jag fick klippa mig när jag jobbade på bank. Det var jag inte glad för!

Det var sju månader tror jag. Det var på 70-talet. Nej, det var ingen höjdare alls. Det värsta jobb jag nånsin haft! Man fick inte ha gummiskor, alltså jympadojor; man skulle ha lackskor. Jag kan ju inte gå i sådana! Springa i trappor i lackskor … Nej, det gick inte. Och stämpelklockor och mig, det går bara inte ihop! Då var det bättre att jobba som lastbilschaufför. Det var jag i sju-åtta år. Då rådde jag mig själv, och hade gitarren med mig i bilen och satt och övade på kvällarna och lyssnade på musik på dagarna. Det var perfekt. Jag har jobbat mycket på hem för äldre och utvecklingsstörda också, som underhållare med gamla visor och sånt, och försökt pigga upp dom. Det är nog den tacksammaste publik jag haft någon gång. Dom uppskattade det verkligen. Det var jävligt jobbigt, men fruktansvärt roligt.

Jadå. Han spelade med ett band som hette Down Beat Crowd. Och vi spelade ju i ett band som hette Pipesmokers. Peps höll till mycket i en lada utanför Hässlehom, och där var vi också en del och spelade. Och så spelade vi mycket uppe i Kristianstad, på nån popklubb där. Och Peps var där mycket också. Peps var ju en av dom som varit tidigt ute med nya idéer. Ett exempel: På den tiden fanns det bara gitarrsträngar tjocka som förtöjningsvajrar. Men Peps, han kunde ju bända strängarna. Det gick ju inte med dom här tjocka strängarna. Så jag sa: ”Hur fan gör du?” ”Ja, men”, sa han, ”skit i den tjockaste strängen, och sätt på två av dom tunnaste och fortsätt sen, och så slutar du med den näst tjockaste. Så blir det lättare att dra i dom”. Och det här hade ju Peps räknat ut redan 1964. Alltså, de tunnaste e-strängarna; man skiter i att ta ettan, tvåan. Utan man tar ettan – ettan, tvåan, trean, fyran, femman, och så skiter man i den tjockaste. Så blir alla lite tunnare. För man spänner dom ju inte så hårt, va. Och då gick det ju att bända dom. I USA fanns det tunnare strängar, men vi hade ju inte det i Sverige. Man kunde höra det på inspelningarna från USA: ”Hur fan gör dom?” Men det gick ju inte, för det fanns inga såna strängar i Sverige. Det fanns bara tjocka, slipade jazzsträngar; det var det enda man fick tag i. På den tiden. Men det klarade Peps! Det var hans uppfinning. 1964. Jag kommer ihåg att strängarna hette Black Diamond. Dom låg i silkespapper, som man fick veckla upp. Tjocka som fan. Jobbiga att spela på! Ja, det är en historisk grej …

Den solo-cd:n kom till på Studio Loftet i Limhamn, som ägs av Janne Brovall. Jag har spelat in en massa plattor där. Visplattor m.m. Janne sa till mig: ”Jag ska fan ta mig göra en soloplatta med dig, under förutsättning att du inte tar hjälp av någon annan. Du ska vara ensam. Helt ensam. Bara gitarr och sång. Inget annat”. Då tänkte jag: ah fan, kan jag det? Då hade jag haft min stroke ganska nyligen – nåt år gammalt bara. Skulle det gå? Och det kändes ovant för mig att inte ha med bas och trummor. Men det var en stor utmaning och det blev en riktig morot för mig. Ett stort mål. Janne sa: ”Ring mig, när du har låtar”. Jag hade en massa halvfärdiga texter i datorn. Så jag gick hem och började jobba med det, och när jag hade låtarna klara satte vi igång. Plattan gjordes på några kvällar. En slidegitarr är pålagd. Men den spelar jag själv. Sång, gitarr och fot, allt i en tagning, max två tagningar. Gör man fler tagningar tappar man glöden. På fjärde tagningen är den borta. Så vi sa: funkar inte låten på en-två tagningar så lägger vi den åt sidan och gör den en annan dag. Men låtarna satt, de flesta på en tagning, nån på två. Jag valde repertoaren helt själv. Alla låtarna är självupplevda. Allt kommer inifrån, och är skrivet i frustration, i ångest, i glädje. Det är som Tony Joe White sa till mig en gång, när vi träffades: ”If you haven’t lived it, don’t write it”. Det skriver jag under på till hundra procent. Sjunger du nåt som du verkligen varit med om så blir texten äkta och då lägger du ner en helt annan glöd, och då blir du trovärdig. Blues är till 99,9 procent känslor. Har du inte dom kan man aldrig spela blues. Man måste känna det i kroppen. Och att skriva en blues när man har jättemycket pengar, BMW och swimmingpool, det blir inte trovärdigt, tycker jag. Alltså, på något sätt, man får inte den glöden, som när man har levt taskigt och haft det jävligt. Man måste leva det för att kunna spela det.

Ja, Janne och jag har planerat en ny platta. En till soloplatta, men kanske med tillsats av trummor. I så fall ihop med Håkan Nyberg. Vi har påbörjat ett samarbete han och jag. Gitarr och trummor är kanske ett lite ovanligt koncept, men det kan funka rätt bra.

Okey! Det finns tre stycken: Keb Mo, Kelly Joe Phelps och Tony Joe White. Förutom mina grabbar i bandet. Three Studs and a Stone. Tony Joe har betytt så mycket för mig, bl.a. hans sätt att skriva låttexter. Jag gjorde en hyllningslåt till honom i förra veckan, som jag kallar Tribute To Tony Joe White. Har han lust att spela med mig nån gång så ställer jag mer än gärna upp! Det är en skön, laidback kille.

Malmoe-Copenhagen Blues Connexions hemsida är www.malmoblues.com och Steves egen hemsida är www.stevegrahn.com

Birgitta Larsson/ Jefferson 143

This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.

Site maintained & designed by Jefferson