Jag har nedan kompletterat med lite fakta och historier från Lacy’s ungdomsår från en artikel publicerad i Living Blues nr. 130. I övrigt är det ett sammandrag av de intryck min fru Anna och jag fick under en trevlig pratstund hemma hos Lacy på Chicago’s West Side i september 2003.

Lacy Gibson föddes den 1 maj 1936 i Salisbury, North Carolina, men han kom inte i kontakt med någon bluesmusik under sin tidiga barndom. Både hans far och mor spelade dock gitarr men det var uteslutande hillbillymusik. Lacy började tidigt öva på gitarr och på låtar som Coming Round The Mountin och liknade. Gibson´s var den enda färgade familjen som bodde i området, men de märkte inte av någon segregation. Det fick dock den 13-årige Lacy erfara när familjen flyttade till Chicago 1949. Där upptäckte han också en musikform han tidigare inte känt till och sedan blev enormt intresserad av. Han hörde bl.a. Muddy Waters’ och Little Walters musik på radion och fick i 16-17 årsåldern tillfälle att träffa de flesta av dessa storheter vilket han tyckte var en sensationell upplevelse. Lacy var skolkamrat med Luther Tucker och de båda ynglingarna tog sina akustiska gitarrer och gick en dag för att lyssna på Robert Lockwood Jr. och Fred Below. De fick spela lite och Lockwood gillade vad han hörde. Folk gav till och med grabbarna lite pengar. Lacy hade ett antal dollar med sig hem vilket fick hans far att ana oråd. ”Var har du fått pengarna ifrån, grabben” undrade han och Lacy svarade ”De gav oss pengarna för att vi spelade blues”. Farsgubben hade ingen aning om vad blues var för något och tyckte historien verkade så besynnerlig att han tog Lacy tillbaka till stället där han påstått sig fått sina pengar. Där fick fadern klart för sig att det verkligen gått till på det sättet sonen berättat. Veckan därpå köpte han en ny Gibson Les Paul till Lacy på kredit. Det var så han fick sin första elgitarr. Luther Tucker blev sedermera gitarrist i Little Walters’ band tillsammans med just Lockwood och Below. Något senare sa fadern till Lacy: ”Tycker du verkligen om att spela så mycket så skall du lära dig det ordentligt”. Han fick börja på Roosevelt College och studerade musikteori under tre år.

Den verkliga skolan att lära sig spela blues började dock efter studietiden, då musiker som bl.a. Sunnyland Slim och Muddy visade den intresserade Lacy sina färdigheter. Det blev jammande med alla musiker som spelade vid den tiden. Oavsett vem man nämner av Chicagos blues elit, har Lacy spelat med dem. Han blev snabbt en mycket flitigt anlitad kompmusiker vid mängder av klubbgig och inspelningar. Eftersom han hade jobb mest hela tiden blev det aldrig av att satsa ordentligt på att starta ett eget band. Några försök gjordes dock med bland annat The Chicago Flames, men det blev inte långlivat. Bandet var inget renodlat bluesband. De spelade mestadels då populära jazzstandards och poplåtar.

Gibson´s genombrott för den vita publiken blev de två år han spelade andragitarr i Son Seals band, som vid denna tid, 1978/79, gjorde två turnéer i Skandinavien. På Studentkåren i Göteborg såg jag detta band 1979. Året innan blev Europaturnén mycket dramatisk. Den skulle vara i 45 dagar, men fick hastigt avbrytas efter endast sju dagar på grund av en svår tågolycka när bandet var på väg till Oslo. Det händelsen finns omskriven i en intressant artikel av Clas Ahlstrand i Jefferson nr. 42. Son Seals kritikerrosade LP Live And Burning påAlligator, spelades in 1978 på Wise Fools Pub med samma sättning som besökte Europa. Lazy var med när Jr. Wells spelade in originalet till Messing With The Kid och ett stort antal andra bluesinspelningar. Lacy är inte i eget namn så väl representerad på skiva. Två fina cd´s finns dock på marknaden. Ralph Bass spelade in Lacy 1977 för ett album som gavs ut under titeln Crying For My Baby, Delmark DE-689, med musikerna Sunnyland Slim, Fred Below och Willie Black. Den sättningen blev mer eller mindre ett studioband och användes för fler artister på Bass´ inspelningar. 1979 vaxade Lacy fyra spår för Alligator´s serie Living Chicago Blues V , på CD Vol.III. För Black Magic gjorde Lacy 1982 Switchy Titchy, producerad av Dick Shurman. Ett album Gibson själv är mycket nöjd med. Han omges av gamla musikerpolare som Sunnland Slim, tenorsaxofonisten Abb Locke och trummisen Robert Covington.

Det var med spänd förväntan jag återvände till Chicago, fem år sedan senaste besöket. Jag hade från Dick Shurman och Bruce Iglauer fått rapporter om att så värst mycket inte hade förändrats sen sist. Bruce lät meddela att klassiska klubben Checkerboard Lounge tyvärr tvingats stänga efter ett nedslag av brandmyndigheten, men för övrigt var det sig tämligen likt på klubbscenen.

Vi ringde Lacy så fort vi hade anlänt till vårt hotell och allt var OK för ett besök ett par dagar senare. Vi drog ut direkt första kvällen till Blue Chicago och hörde Willie Kent & the Gent´s med sångerskan Patricia Scott. Ett mycket bra band, som jag hört ett par gånger i Chicago tidigare. Det blev en riktigt bra start på vår vistelse här. När vi sedan anlände till Lacy fick vi ett hjärtligt välkomnande, men han berättade att hans fru Ann tyvärr inte mådde så bra för tillfället. Vi antog att hon kanske var lite krasslig, men Lacy sa att natten innan hennes systerson skjutits ihjäl endast några kvarter från där de bodde. Av händelsen att döma lät det nästan som om det var en uppgörelse av något slag, men vi ville inte fördjupa oss vidare i den saken. Det tragiska dödsfallet bidrog nog till att Lacy började berätta några andra otrevliga historier från sin tid som musiker. Det visade sig att han redan i mitten av 50-talet själv varit nära att bli skjuten. Vid denna tid turnerade han med Bobby Blue Bland och när de var i Chicago på en klubb drog plötsligt en kvinna upp en pistol och sköt rakt mot Lacy på scenen. Han hörde att kulan visslade förbi örat. Publiken på klubben flög på henne innan hon hann avlossa ett andra skott. Musiken avstannade givetvis. Jag frågade vad som sen hände. ”Ja, de tog ju ut henne därifrån och vi fortsatte spela”, sa Lacy och tillade skrattande ”Jag stod mycket hellre kvar på scenen än gick ut på gatan om den kvinnan fortfarande var lös!” Lacy undrade om jag kände till pianisten Willie Mabon, som han tidigare spelat mycket med. Historien om hur han slutade sina dagar var dock för mig obekant. Mabon var känd som en stor kvinnokarl, vilket givetvis inte uppskattades av hans fru. Hon hade berättat för Lacy att om hon någonsin kommer på maken med dylika affärer skulle hon döda honom. Willie fick ett varningens ord från Lacy varpå Mabon skämtsamt svarat ”Javisst, hon kommer säkert att göra det”. Enligt Lacy var det någonstans i Europa då frun dök upp på sin mans hotell rum någon dag tidigare än beräknat. Fann honom i full aktion med en annan kvinna och sköt ihjäl honom på platsen.

Lacy berättade att han spelar väldigt sporadisk numera. Senaste giget var för ett par månader sedan på en av västsidans småklubbar. Det var annat förr i tiden då Gibson spelade med musiker som Magic Sam, Freddie King, Otis Rush, Little Walter, Albert Collins, Jimmy Reed, Albert King och Ray Charles för att bara nämna några. Lacy spelade även en hel del jazz och på väggen hängde ett svartvitt kort från ca 1958, då Lacy satt in några kvällar med Duke Ellington´s storband! När Ellington anlände till Chicago saknade de sin ordinarie gitarrist och någon förslog då Lacy som givetvis nappade på detta tämligen unika erbjudande. The Duke tog väldigt sällan in okända musiker i sitt band. Jeffersonkorrespondenten Dick Shurman skriver i texten till en av Lacy´s skivor att han även spelat med Count Basie och Earl Hines. Således har han lirat med jazzens verkliga ”Royal family”. En annan jazzmusiker han spelat med var saxofonisten Gene Ammons, vars fader var Boogie Woogie giganten Albert Ammons. En till synes märklig musikalisk kombination är de inspelningar Lacy gjorde 1968 tillsammans med avant-gardjazz pionjären Sun Ra. Att de inspelningarna kom till stånd berodde på att Lacy i ett tidigare äktenskap var svåger med Sun Ra. Musikaliskt stod de ju väldigt långt ifrån varandra.

Big Time Sarah, artikelförfattarna och Lacy Gibson

Senare dök det upp en svart bastant kvinna i huset och presenterade sig som Sarah. Jag kände inte igen henne först, men det visade sig senare att damen ifråga var självaste Big Time Sarah. Hon är sedan många år en mycket uppskattad bluessångerska och sjunger på klubbarna i Chicago fyra, fem kvällar i veckan året runt. ”Hon hyr ett rum hos mig”, sa Lacy och berättade samtidigt att han gärna skulle vilja åka ut med Anna och mig på klubb en kväll, men att han var tvungen att vara hemma hos sin fru, vilket vi naturligtvis förstod. ”Men Sarah tar er med ut i kväll”, sa han. Hon hade ledigt denna fredagskväll och de undrade vad vi ville höra och som kunde ligga i närheten av vårt hotell. Lacy berättade mer om sin tid som musiker och vi kom även in på det välkända sorgliga faktum att i stort sätt alla svarta musiker som spelade in något blev blåsta på ett eller annat sätt. ”Du skulle bara veta hur många riktigt bra bluesmusiker som gav tusan i att spela in något överhuvudtaget, eftersom de visste att det inte gav några pengar”, sa Lacy. Han hade ingen koll på hur många inspelningar han varit delaktig i under alla år, men det var otaliga sessioner och han hade givetvis själv blivit lurad. Lacy spelade med Buddy Guy på några av hans Chess inspelningar 1963 och Buddy, som gillade Lacy´s kompositioner, ville att Lacy skulle sjunga sin egen My Love Is Real. Den blev kvar i Chess arkivet och gavs ut långt senare under titeln Blues Rarities-Rare and unissued recordings. Då angavs att Buddy Guy var sångaren. Ingen av Gibson’s övriga kompositioner som spelades in av Buddy Guy för Chess blev krediterade till Lacy.

År 1994 försämrades dock Lacy’s hälsa drastiskt och ett framträdande på Chicago Blues Festival med Billy Boy Arnold, höll sånär på att bli hans sista spelning för en större publik. Under hösten blev det akut transport till sjukhuset, och läkaren bedömde Lacy’s chanser att klara sig som väldigt små. En operation genomfördes där en tumör i magen avlägsnades. Sakta men säkert återhämtade han sig mot alla odds. Tidigare var han enligt egen utsago väldigt begiven på starkvaror, men det är slut med det numera. ”Blir jag någon gång sugen på att ta mig ett glas, så drar jag bara upp tröjan och betraktar ärret, sedan är det jävligt lätt att låta bli”, tyckte han. Därefter blev det dags för oss att ta farväl. Sarah ringde ett samtal och en kille dök genast upp för att transportera oss tillbaks till downtown, så vi kunde göra oss klara för kvällens bluesbegivenheter. Innan dess hann vi bekanta oss med delar av Lacy´s familj. Han har två vuxna barn från sitt tidigare äktenskap, vilka ej bodde hemma och minst två adopterade. Äldst i ”familjen” var en vit, något förvirrad kvinna, vid namn Dorothy. Henne har jag träffat tre gånger tidigare men hon mindes mig inte. Däremot kände hon igen min fru Anna, som var i Staterna för första gången, eftersom Dorothy var övertygad om att Anna och hon bott i samma område i Wisconsin! Dorothy togs en dag till Gibson’s av en bekant till familjen, eftersom hon inte hade någonstans att bo. ”Du verkar vara en trevlig person , sa Lacy’s fru Ann och fortsatte ”Så länge jag har tak över huvudet så har du ett hem”, och det är säkerligen 25 år sedan nu, trodde Lacy. ”Här är senaste tillskottet i familjen” sa Lacy, då ett charmigt yrväder på fyra år stormade in och hälsade på oss. Ann och Lacy hade adopterat henne då modern som de kände tyvärr gick på heroin och därför blev fråntagen barnet. ”Men jag är nog egentligen lite för gammal för att ha hand om så små barn”, suckade Lacy. En kille i 25 -års åldern, vid namn Lester, träffade vi också. Honom hittade de i 12-årsåldern hemlös utanför deras hus och han har bott där sedan dess.

Vårt Days Inn hotell på N.Clark Street. låg helt perfekt om man tänker lyssna på blues. Endast några minuter med taxi söderut eller norrut hade vi fyra klubbar att välja på. Blue Chicago´s båda klubbar, som ligger två kvarter ifrån varann på N. Clark samt en bit norrut B.L.U.E.S. och Kingston Mines på N. Halsted. Det var till och med gångavstånd, även om man inte gärna går hem därifrån på nätterna. Sarah dök upp på vårt hotell senare på kvällen och det blev min favorit klubb B.L.U.E.S. Den klubben gör anspråk på att vara Chicagos äldsta blues klubb och var inne på sitt 25:e år. John Primer med sitt band The Real Deal lirade där denna afton. När vi anlände med Sarah vad det inte tal om att betala inträde och hon drog direkt fram oss till musikernas bord och presenterade oss för dem. Där blev vi sittande under hela kvällen. Kalla Bud langades fram. Sarah hade förstås fri dricka som musiker, något klubbarna tyvärr tydligen hellre bjuder på än betalar anständiga gager. Anna och jag kände oss lite som VIP´s denna afton vilket man sannerligen inte är van vid. När man tänkte bjuda tillbaka så var det endast Tequila som gällde för Sarah, men det gick inte an att få betala för sig i baren. Primer imponerade stort både som gitarrist och sångare. Tiden som gitarrist i Muddy´s sista band hade satt sina tydliga spår. Det blev ett par slide låtar tolkade i Muddy´s råa spelstil som lät mycket bra!

Kvällen därpå såg Anna och jag Eddie Clearwater på Blue Chicago. Jag har aldrig sett honom live tidigare, men han gjorde mycket bra ifrån sig och drog givetvis fullt hus. En av Blue Chicago´s lokaler hade faktiskt varit ett speak-easy under förbudstiden, så vem vet om inte självaste Al Capone och hans hejdukar varit där när det begav sig? Ännu en gång fick man klart för sig hur liten världen ändå kan vara ibland. Under Clearwaters spelning tyckte jag mig känna igen en äldre herre i publiken som jag tidigare träffat vid ett besök hos Lacy Gibson. Han är bluessångare, men lite mer på amatörbasis. Han kallar sig Bobby Too Though. Han ser verkligen tuff ut. Jag mindes att han hade ett stort ärr från mungipan upp över hela kinden. Den killen är extremt svart och allt vi kunde se från där vi satt var mestadels en stor vit hatt och en vit skjorta i den halvskumma klubben. Vid pausen frågade jag musikerna i bandet om det möjligtvis kunde vara Bobby Too Though som satt där och jovisst var det rätt. Då tog jag mod till mig och gick fram och presenterade mig. Han såg lite frågande ut först. Men då jag berättade om ett BBQ-party som hölls i en park på West Side för sju år sedan med Lacy Gibson´s familj, sken han upp och hoppade ur stolen och gav mig en stor kram. Anna bjöd upp Bobby på en dans, och blev mäkta imponerad hur duktig han var på att föra. Bobby återkom givetvis och bjöd upp henne och de tog några riktiga svängom där på klubben. Vi hade det mycket trevligt och blev sedan sittande vid hans bord resten av kvällen. Men nu dök det våldsamma USA upp till ytan igen. Det satt en svart kvinna vid hans sida som han dansade en hel del med. På en fråga om det möjligen var hans fru svarade Bobby sorgset: ”Min fru blev ihjäl skjuten i New Orleans vid 18 års ålder och jag har aldrig gift om mig”. Oavsett vem man än träffar av svarta bluesmusiker, har det hänt ruskigheter i deras liv. Det är omöjligt för oss tillfälliga besökare i Chicago’s blueskvarter att förstå i vilken oerhört tuff miljö de tvingats leva sina liv.

Vi blev även inbjudna av Sarah att se henne ”in action” på scenen ett par dagar senare. Hon sjöng bra och kraftfullt och var otroligt vulgär i sin framtoning. Anna skrattade gott åt det hela, medan jag nästan tyckte hon gick över anständighetens gräns ibland. Det kan vara frustrerande att se bluesklubbarnas digra spelprogram för månaden. Vi hade missat Jimmy Johnson och så noterade vi, vad värre var, att helgen efter vår hemfärd gjorde Otis Rush ett av sina numera ganska sällsynta gig i Chicago på Buddy Guy´s Legends. Det sved allt ordentligt, det måste medges.

Avslutningsvis vill jag rekommendera Jefferson´s läsare att vid tillfälle besöka Chicago. Dollarkursen är åtminstone i skrivande stund gynnsam och mycket fin blues finns fortfarande att höra på klubbarna. Rekommenderas gör även Day´s Inn Gold Cost Hotel 1816 N.Clark Street. Där bor man i dubbelrum för ca. $100/per natt och det ligger endast 8 kvarter norr om downtown.

This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.

Site maintained & designed by Jefferson