STURE ELLDIN
en nestor bland svenska bluesmunspelare
Vi har i Sverige ett antal ”gamla stötar” som varit med ända sedan den svenska bluesen fick sitt genomslag i slutet av 60-talet och som är aktiva än idag. En av dessa långvägare är munspelaren Sture Elldin, som till för något år sedan förde en undanskymd tillvaro i Göteborg.
Sedan kom den kritikerrosade ”Horton’s Briefcase”, där Sture medverkar på ett antal spår. Och under 2002 kom så Stures första album på CeePeeVee Records. Med skivorna i ryggen har Sture fått ny vind i seglen och uppträder numera flitigt även utanför Göteborg. Redaktionen bad Claes Parmland, som är lite av en initiativtagare till Stures nygamla karriär och till vars ”stall” Sture hör, att göra en intervju med honom. Med tanke på att Sture besitter ett visst perspektiv på det svenska blueslivet, bad vi Claes börja från början.
Vilka bluesstilar fanns att tillgå?
Ja, man kunde hitta alla stilar såsom countryblues och storstadsblues. Men då i slutet av 1960 talet var det ju mest Hooker, Muddy Waters och Elmore James och sådana.
Hittade du inga lite udda artister?
Jo, jag köpte ju Jimmy McCracklin på United ; ”My Rockin´ Soul” heter den och den får man väl betrakta som lite udda. Han spelar ju munspel i Jimmy Reeds anda på den skivan.
Hur var det med munspelsblues?
Ja, det var ju i första hand Sonny Terry och Sonny Boy Williamson och kanske Little Walter som man ibland stötte på. Men Big Walter Horton fick man väl söka med ljus och lykta efter… (skratt !)
Fanns till exempel Junior Wells blues tillgänglig?
Nej, det var nog ytterst sällan. Honom såg man i första hand på ”Chicago The Blues Today” och den där liveskivan på Vanguard.
Var det mer samlingsskivor då?
Det var nog fifty-fifty på den fronten. Men det var gräsligt mycket samlingsskivor i alla fall.
Läste du Jefferson?
Ja, den kom jag i kontakt med 1968-69 och där fick man lite tips om skivor m.m. Där fanns ju recensioner och så.
Hur var det med musikklubbar i Uppsala?
Där fanns Musikforum och där minns jag att jag hörde Sunnyland Slim, J.B. Hutto och Big John Wrencher, alla med svenskt komp. Jag hörde även Peps, King Kino och Telge Blues där, annars jag var nog tvungen att åka till Stockholm faktiskt. Då blev det Bullerbyn och Magnus Ladulås t.ex. Jag hörde Telge Blues på Bullerbyn och ett gäng som hette Pärs Blues Band, och på Magnus Ladulås var det Slim Notini och Roffe Wikström.
Vilka amerikanska bluesbesök minns du vid den tiden?
Jag minns att jag hörde Little Walter på AFBF (American Folk Blues Festival) i Stockholm 1967, Big Walter Horton på AFBF i Stockholm 1968 och i Uppsala universitets aula 1970. Det var ju bland de första gångerna man såg sådana grejer så det gav ett väldigt intryck och man blev ”eld och lågor”. Jag blev väldigt inspirerad och man hade ju i bakhuvudet att man skulle göra ett försök att lära sig lite av de där ”grejerna”, förhoppningsvis.
Hur var det med blues i radion på 1960 talet?
Just på 60-talet så var det väl lite tunnsått, men t.ex. ”Jazzradion” hade ju program på lördagskvällar vid halv sju, då det innehöll lite blues. Det kunde vara sådan där vanlig traditionell blues eller blues typ Big Mama Thornton. Sedan fanns Claes Dahlgrens ”Jazzglimtar från USA” och där kunde man få höra Big Joe Turner.
Hur var det att börja spela med andra?
Jag hade två kompisar som hette Anders Ohlsson och Stefan Kulänger på gitarr respektive bas och vi brukade öva i en gammal skollokal och ibland var det med en kille som heter Hasse Alatalo på piano. Han spelade någon slags Otis Spann-hybrid. Då och då var min bror Björn Elldin med på gitarr och Thomas Grahn på piano. Det var inget organiserat spelande heller så det ledde inte till något större direkt. Vi kunde stå och spela i flera timmar i sträck för att det var så skoj.
Det fanns ett band som hette King Kinos med en munspelare som heter Christer Hedelin, och de var väldigt bra. Han var kanske fem–sex år äldre än vad jag var och hade börjat spela betydligt tidigare än jag. Jag tog mycket stort intryck av hans kunnighet.
Minns du vilka låtar ni tragglade med?
Jag minns tydligt You Are The One av Jimmy Rogers och Crazy Legs av Little Walter (finns med på nya CD’n). Got My Mojo Working gav vi oss också på minns jag. Sedan var det mycket långa improvisationer också för att få in gunget så att säga. Tekniken var ju inte så speciellt utvecklad vid den tiden, men själva grundkänslan var det inget fel på.
Kan du minnas första spelningen?
Jag spelade ute första gången sommaren/hösten 1969 på någon slags ”alternativfolkfest” eller liknande. De jag då spelade med var bl.a. jazzsaxofonisten Hasse Berggren och Johan Scherwin på trummor. Vi hade inga speciella låtar utan tidens anda gjorde att låtarna mest blev långa improvisationer. Vi spelade väl i en 40–45 minuter.
Vad hette banden du spelade med på 1970-talet?
Ja, det var direkt inga fasta konstellationer, utan jag var mest uppe och jammade eller hoppade in som gäst i början, med bl.a. Telge Blues som jag blev bekant med på deras spelningar. Det första riktiga bandet jag var med i hette Promille Hill; där jag kom med på munspel omkring 1980. Medlemmarna då var Sören Färnquist; sång; Jan Wixner och Ulf Holmberg, gitarrer; Osborn Karlsson, bas; Johan Forss, trummor och Tommy Holmström, sax.
Gjorde inte ni en skiva också?
Jo, vi gjorde en singel, My Eyes Keep Me In Trouble /Rockin Fever på Pärla Records. Vi spelade in i en studio som låg strax utanför Uppsala. Vi spelade in allt live så det var inga problem, allt kändes trevligt och hemtamt. Vi spelade faktiskt in fler låtar som blev bra, tycker jag. Bland annat gjorde vi en bra version av Be Careful av John Brim. Jag sjunger inte på skivan utan lägger in mina munspelsfraser på olika ställen.
Vem gjorde det speciella omslaget?
Det gjordes av Jarl (Jalle) Holmström, Tommy Holmströms far. Den stilen kommer från den amerikanske tecknaren Crump. Han ritade ju folk som kom gående bakåtlutade och hade jättestora fötter.
(se omslaget på Jeffersons jubileumsnummer 100 – red. anm.)
Var du främmande för att lyssna på jazz?
Nej, mitt intresse för blues har funnits samtidigt jag haft ett jazzintresse. Ja, så att säga: jazz har jag tyckt om lika länge som jag gillat blues.
När bildades Blues On The Rocks?
Det bandet bildades 1984–85 med mig på munspel och Little Hank på gitarr bl.a. Thomas Grahn kom med som frontfigur på gitarr och sång 1987. De andra var Ola Björne, gitarr; Lennart Fagerström, bas och Agge Agartz, trummor. Vi höll ihop i åtta år och turnerade ganska flitigt runt hela Sverige. Vi åkte även över till Amerika 1989 och spelade på King Biscuit-festivalen.
Hur är tillgängligheten på skivor idag?
Nu kan man få tag i allt man vill ha tag i, om det nu existerar. Här i Göteborg är tillgängligheten skaplig på skivmarknaden, med butiker som Bengans och Skivhugget.
Hur är det med kunnandet bland bluesmusiker nu för tiden?
Jag tycker det finns väldigt många mycket bra musiker runt om och den tekniska skickligheten är väldigt hög idag. Det känns som om det finns fler bra bluesmusiker nu än det fanns när jag började.
Har känslan blivit bättre också? (skratt !)
Ja, det skulle jag kunna tänka mig… !?
Hur är publiken idag mot förr?
Jag tror nog att publiken är lite mera krävande idag. De är vana att höra väldigt bra blues och då måste man försöka leva upp till det också. Det finns nog många som ”navelskådar” det hela och ger sig till känna under spelningarna. (skratt!)
Vad tycker du om att en del musiker har alltför opersonlig stil?
Det finns olika skolor här. Om man kan kopiera på ett personligt sätt, då tycker jag det är mera äkta. Man är ju tvungen att låna för annars skulle det inte bli någon musik alls, man kan ju inte få allt från eget huvud. Det är ju ingen idé att sitta i all evighet och försöka kopiera ton för ton. Då blir ju originalet alltid intressantare än om man gör en ”karbonplankning”.
Ta som exempel Little Walter, som spelade vanliga melodier på munspelet först när han lärde sig, istället för att spela regelrätt blues. Han spelade vanliga populärmelodier och någon slags polka som inte hade med blues att göra. Han lärde sig svåra tekniska grejer först och sedan utnyttjade han det kunnandet i bluesen. Det kanske kan vara en sådan där bakvänd väg, som är rätt … tror jag?
Jag blev först tillfrågad om att medverka på ”Horton´s Briefcase”, en hyllningsskiva till Big Walter Horton, med väldigt lyckat resultat. Så det föll sig naturligt att åka upp till Stockholm och med samma manskap gå in hos Per Ängkvist i Real Music Studio ute i Bromma. Skivan är sedan utgiven på CeePeeVee Records.
Var du väl förberedd?
Jag valde ut låtar som kom spontant till mig som jag sedan skickade till musikerna på kassett. Att det blev en del jazzigare nummer föll sig helt naturligt och det är bra för variationen på skivan. Jag ville försöka få fram den ådran också. Det är också viktigt med en bra balans på låtvalet så att skivan kan tilltala olika grupper. Det är nästan det som är viktigast. Allt gick ju väldigt lätt eftersom det var så bra musiker runt omkring.
Hur jobbade du i studion?
Jag försökte med producentens hjälp skapa olika rumsklanger, rumsekon och olika stämningar i studion för att hitta en bra balans på låtarna från de olika inspelningstillfällena, det är en sak som är klar. Jag försökte att jobba med olika mikrofoner, olika stora förstärkare med hårt förstärkt sound samt ett mjukt och rent akustiskt dito. Försöker man att variera de där grejerna, då blir det roligare att lyssna på en skiva. Jag har också noterat att du (Claes Parmland alltså) använder många olika gitarrer och förstärkare för att hitta intressanta sound. Du kom ju med ett genidrag att spela in en session med bara en trio och det tillförde en dynamisk kontrast till skivan. Det finns en råhet i det där avskalade. Det kan bli så att musikerna kan spela saker som de annars inte får fram i en bandsituation. I och med att det är en sådan instrumentering, så leder det till att det är mindre saker att ta hänsyn till och det är lättare att spela lite friare.
Tycker du att studion har ett ”eget” sound?
Studion har absolut ett ”visst” sound. Man hör att grejerna är inspelade där och det är det som är kul. Det blir lite grann som i Chesstudion kan man säga. Det är väldigt positivt att det är samma människor hela tiden som sköter de olika momenten och då känner sig ju den som spelar oftast mycket mera avspänd.
Hur tycker du att skivan har blivit emottagen?
Ja, den var ju klar till Åmålsfestivalen förra sommaren, så det blev något slags releasespelning där på ”Munspelsbärsärken”. Vad jag har hört från folk, så upplever jag att de tycker att det är en varierad och bra skiva. Många har tyckt att den är över förväntan bra. En del tycker att det var på tiden att det kom en skiva med mig. Man blir ju tillgänglig på ett helt annat sätt när man har en egen skiva.
Du har nya medlemmar i bandet.
Ja, Kalle Ruuth har sedan i höstas ersatt Conny Aidanpää på gitarr; annars är det Roger Mörk, trummor och Jerry Josefsson, bas som vanligt. Vi kör på i samma stil som förut och detta medlemsbyte har inte påverkat vårt sound.
Har du läst Little Walterboken?
Ja, den var klart läsvärd och det var faktamässigt mycket intressant läsning men en del skrönor får man nog ta med en nypa salt. Det var också tragiskt att läsa om vad en sådan där framgång kan göra med en person och om hur tuffa omständigheterna var och om hur livet var i gettot. Det var ledsamt att läsa hur Walter drevs in i missbruk och våldsamheter och hur han kom att dö så ung. Boken innehåller många fina bilder och en bra diskografi också.
Kan en icke bluesperson uppskatta den?
Nej, men det kanske underlättar om man är lite insatt och allmänt bluesintresserad. Men man behöver inte vara munspelare. Det är bara att kasta sig över boken !
Hur ser framtiden ut?
Jag kommer nog att fortsätta som vanligt, spela runt omkring här i Sverige och utveckla mitt eget kunnande på munspelet. Kanske kan jag med skivan i bagaget komma ut på lite fler klubbar och festivaler.
Grattis på 50-års dagen i efterskott!
Ja, tack ska du ha !
Itervju av Claes Parmland Photo: Erik Lindahl / Jefferson #135
