Green, Clarence Candy #128

Den nionde februari i år damp det ned ett brev hos redaktionen. Vi saxar ur detta brev: ”när jag var ung 1971 träffade jag i min hemstad Gävle en färgad pianist och sångare (i bluesgenren) som hette Candy Green. Förnamnet är egentligen Clarence. Han spelade på en pub här i Gävle en månad i augusti -71. .. I september samma år åkte han till Finland för sex veckor…kontakten bröts 1972…jag blev fast besluten att på något vis söka upp honom och ta kontakt med Candy efter alla dessa år… Min Candy var död. Det var det tragiska slutet på mitt sökande… Kan du/ni på tidningen annonsera eller på något annat sätt hjälpa mig (att få tag på någon skiva med Candy)”.

Clarence Green föddes i Galveston, Texas den 15 mars 1929. Smeknamnet Candy kom i början av 50-talet eftersom han hade stor framgång hos det motsatta könet. Ungefär 1959 kom Candy Green till Köpenhamn från New York. Han var i Sverige åtminstone redan i början av 60-talet. Någon gång 1964 tog han sig till Tyskland och spelade under 1965 för amerikanska soldater i Leo Wrights band. Bandet gav ut två LP’n med live-inspelningar där Candy är med. Men Candy gjorde även en egen LP där. Men han spelade några 78:or långt tidigare, i slutet av 40- och början av 50-talet. Under slutet av 60-talet och tidigt sjuttiotal rörde han sig i Spanien, England, Italien och på Mallorca. Efter det var Sverige igen hans bas fram till 1974 då han flyttade tillbaka till Galveston för gott. Där skrev han låtar, spelade kort och uppträdde. Under en turné 1981 i England spelade han in en solo-LP för JSP. Den 3 april 1988 avled Candy Green i diabeteskoma på Veteran’s Hospital i Galveston.

Trots detta kringresande liv finns praktiskt taget inget skrivet om Candy, förutom hans nekrolog i Living Blues mars/april 1989. Även den är fragmentarisk. I Sverige måste han ha uppträtt för tusentals skolelever, förutom all krog- och pubpublik Han spelar på ett årsmöte för Stockholms Bluesförening 1974. När man pratar med olika personer framgår det tydligt att Candy ransonerade hårt i beskrivningen av sitt förflutna, Varje person har sitt segment som består av upplevelsen just då av Candy.

Candy Green var den första (vokalisten). Jag startade orkestern 1959. Jag tror det dröjde 2 eller 3 år innan han dök upp. Han stod och lyssnade på bandet, när vi spelade på Nalen en gång. Sade hej och frågade om han fick sjunga med oss. Javisst, det var festligt. Där stod en kille som såg trovärdig ut och som hade autencitet. Den första låten var inte alls något specialsnickrat stycke, det var en blues, Bo’s Tune, skriven av Hank Crawford tror jag. Vi spelade som vanligt. När det skulle komma något solo gav jag ett tecken åt Candy och han kom bara in. Han sjöng direkt på ett övertygande idiomatiskt sätt. Man kände sig tacksam, glad och mer hemma än man brukar göra. Han lade de rätta, vad det nu är för någonting, det är så svårt att komma åt detdär, musikforskarna brukar även misslyckas, fast de har ju också ett akademiskt synsätt. Men där jävlar ser du, han satt i rytmen, uttrycket, sentimentaliteten. Hela grejen var där. Han hade ingen jättestor röst, men den var ändå bärande pga. insikten och erfarenheten. Sedan sjöng han med oss oftare. Jag började snickra upp litet arrangemang, men Han var inte beroende av det. Han anpassade sig till vad det än var för något i bluesidiomet. Han hade alltid en näraliggande modul att ta till så att allt levde. Som kapellmästare blir man jävligt glad. Jag har rollen som kapellmästare, orkesterledare, pianist och arrangör och kompositör. Sångarna har haft en förbaskad benägenhet att anstränga mig som arrangör. Jag gör allt med orkestrarna och sedan skall jag ordna för dem också, de skall ha såhär eller sådär, ofta spelar de upp en platta som exempel, Men då är ju allt redan klart, då skall de inte komma till mig. Candy flöt bara in. Ett exempel är från 1963 på Moderna Museet. En kväll, under slutnumret, ser jag Candy Green i publiken. Under låtens gång viftar jag upp honom på scenen och han kommer. Jag säger hej, jag snurrar några korus här i slutlåten, så kan du komma in sen. Det var inga snack. Han började efter första trumpetsolot och vi visste inte ens vad han skulle sjunga. Jag tror att han var självlärd inom traditionen där bort runt Galveston. Candy var bekant Ray Charles. Han var hyperintressant för man behövde inte prata om familj och såna grejer, utan det var hans erfarenheter, relationer, Ray Charles, hela alltet. Det var en bomb. Det fanns med i det vi spelade. Det var de musikaliska mötena som var intressanta.

Jag känner inte till att han spelade poker på nätterna, men jag vill kommentera det såhär. Jag hade en alldeles klar känsla av att Candy hade något mer än musiken. Han var klar i huvudet som sjutton. Vi hade trevliga samtal och han kunde råda en. Jag skulle inte vara ett dugg förvånad. Jag hade ingen känsla att Candy pressade på ekonomiskt, vårt umgänge var musikaliskt. Vi hade inga besvär i våra uppgörelser. Han förstod hur det låg till. Där hade han ett klarseende till åtskillnad från många andra amerikaner. Jag har träffat folk som ställt helt orimliga krav. Men han såg hur mycket publik det var. Jag tror inte att han kunde leva på sitt spelande med oss. Han var nog försörjd på något annat sätt.

Candy gjorde stora intryck. Det kändes bra och vi hade något, men det var inte som vanligt med familjer si och försörjning så. Det var på en annan nivå, inte finare nödvändigtvis. Han var vokalist i mitt band, men jag kommer inte exakt ihåg hur länge. Intrycket är dominerande på fakticiteternas bekostnad. Det var en stark, illuster musikperson, som satte rejäla märken när han slog ned sina bopålar här. Han spelade också annanstans under tiden i mitt band. Så mycket jobb hade vi inte. Han åkte iväg och kom tillbaka. Candy var ett fenomen. Men hela dethär vanliga sättet att beskriva en person saknar jag mycket av. Han klädde sig flott och var noga med att ge ett bra intryck. Han talade som en bildad person. Men det verkade som om det var något han fördolde, höll undan.. Han gick inte heller gärna in på sin person. Kanske hade han en svår bakgrund som han dolde på detta sätt. Och att det kunde vara till nackdel för honom affärsmässigt att han kommer från svåra förhållanden. Han var ofta hemma hos mig men då snackade vi låtar. Candy var ingen slarver. Han drack aldrig och jag hade ingen känsla att han använde droger. Han var jävligt straight. Candy gick helt in för musiken. Jag visste inte om några flickor heller. Jag visste inte var han bodde. Jag hade bara ett telefonnummer som gick någonstans till Karlaplan på Östermalm. Han nämnde aldrig att han spelat in i USA. Vi pratade aldrig om sådana saker. Varför han närmade sig min orkester och vi kunde vidmakthålla denhär kontakten, det berodde nog på att han kände sig väldigt mycket hemma idiomatiskt i vårt sammanhang. Det flesta andra orkestrar spelade jazz på ett annat sätt. Återigen, vi låg nära bluesen och shoutergrejen. Det var det som gjorde att vi fann varandra.

Only juice in the glass! Från Per Ekströms samling.

Han hade egna kontrakt med rikskonserter att spela i skolorna här. Han sjöng på min platta Choose Now ( på Columbia år 1964) som fick det högsta betyg en europeisk platta någonsin fått i Down Beat, 4 1/2 stjärna. En forskare i Paris hörde nyligen av sig om Albert Ayler och Candy. Vi visste inte så mycket om hans övriga utvikningar. Märkligt. Fast många visste om det där med Albert Ayler. Han spelade piano med honom. Mycket i Göteborgsområdet, där de hade sin bas. Jag tycker inte det är konstigt egentligen, men Ayler blev ju känd som en av världens mest betydande avantgardister, med lösningar som var allt annat än konventionella och Candy var känd som en som stod med bägge fötterna i traditionen.

Albert Ayler, mitt band i mitten och pubmusiker i Gävle, det är spännvidd det. Många killar var glada att bara ha något att göra överhuvudtaget. De hade en stor och bred begåvningstyp, med talanger hit och dit. De utnyttjade allt för att hålla sig igång. Man skall nog se honom med sådana ögon. Det var nog en väldig konkurrens i USA bland artisterna. De som var mer företagsamma och beredda att ta risker, de kom hit. Det skall vi vara glada för. Han råkade komma förbi Nalen och hoppade då på. Han hade affärssinne, han ordnade ju sina skolturnéer med Rikskonserter. Han var inte buskablyg inte. När han hade anmält sitt intresse på Nalen dendär kvällen och jag sagt ja, då går han åt sidan medan jag presenterar honom för publiken. ”Vi har en sjungande gäst, vi välkomnar mina damer och herrar, Candy Green”. Då kommer han in med ett högt YEAH! Han förstärkte sitt ego, sin självkänsla och förmåga att behärska situationen. Det var en psykologisk betoning av sitt eget namn. YEAH! Vi tänkte: ”Det var jäveln, det var fint, han kan det här”.

Candy försvann för mig helt ungefär -64, något brev fick jag kanske efter det. Vi gjorde en turne -64 i Finland. Jag kommer inte ihåg om Candy var med då. Skivan där han sjunger kom ut -64. Beatles kom 1964 och då tappade orkestern mark och jag lade ned den 1966 till en bit in på 70-talet.

Under intervjun spelar Gugge Kidney Stew. Candy sjunger som Eddie ”Cleanhead” Vinson, som en shouter alltså. På låten I Want A Little Girl (gjord av både Witherspoon och Rushing 1946) låter han som en crooner ibland, som en shouter ibland. På låten från Moderna Museet är det en typisk shouter. Rösten är instrumentet och orden underordnade.

Vi visste inte om honom eller hans existens fast han var här titt som tätt. Det var först efteråt då han skrivit ett brev till mig. Allt detta berodde nog på att hans repertoar bestod av ren underhållningsmusik utan koppling till bluesen. Han uppträdde på ganska flotta ställen, inga musikklubbar direkt. Man kan likna honom med Eddie Boyd. Eddie kom till Finland som underhållsmusiker till en av de då mest exklusiva nattklubbarna i Helsingors, Safari Club. Där satt han och spelade Sunny Side of The Street och motsvarande. Det var en programbyrå som ordnat med detta. Vi beslöt att kolla om denna Eddie Boyd kunde vara densamma som den kända bluesmusikern, namnen var ju desamma. Resten är historia.

Från Gävle åkte Candy till Tammerfors i Finland där han uppträdde med två andra färgade musiker (bas och trummor) han fått tag på i Stockholm. De spelade dansmusik i restaurangen högst upp i utkikstornet på Särkilinna nöjespark. De hade utsikt över hela staden och Candy tyckte stället var så vackert att det inte var sant. Där stannade han i sex veckor. Han kunde ha stannat längre, men han ville tillbaka till Stockholm där ett engagemang på Bolaget hägrade. Hur det gick med det framgår inte, men den 16 december skall Candy till Lund för en vecka och planerar att fira jul i Köpenhamn. I januari 1972 skriver han på brevpapper från Palace Hotel i Helsingfors om en Steinway flygel och en ny mikrofon, låter det dåligt måste det bero på pianisten. Senare denna månad skall han börja en turné i Skåne. Han skriver också om inspelningar för en LP (var han egentligen är framgår inte). Turnén började i Ängelholm, påföljande dag i Klippan sedan Kristianstad för några dagar innan han tar sig till Malmö. Han spelar i skolor för elever mellan 13 – 16 år, första uppträdandet kl. 11.00 och ett andra 12.45. I slutet av februari skall han till Helsingfors. Han hoppas kunna spela in skivan i Stockholm.

Den 14 mars är han i Galveston, dit han kom från New York. Han är glad att kunna träffa sina föräldrar och berömmer det fina klimatet. Det är annat det än i Sverige. Han skall också åka till Mexiko för att träffa sin dotter som snart blir 16 år och är vacker som en dag. Sedan skall han träffa sin farbror i New Orleans. Skivan är ännu inte färdig. Första april skall han tillbaks till Sverige, men inte för någon längre tid. Han har engagemang i Köpenhamn, Helsingfors och London. I maj är han i Stockholm efter några dagar i Köpenhamn och skall vidare till Oslo. Sedan skall han till Alexandria. Han rör på sig, tycker han. Han skriver också att trummisen som var med honom i Finland dött.

I augusti är han i Stockholm efter att ha varit på besök i London. Han skall hämta sina saker och flytta till London permanent. Han hoppas få ut en skiva på CBS. Han är trött på Sveriges Radio&TV som lovat honom ett TV-uppträdande, men sedan skjuter upp det hela tiden. Det går bra för honom och han konstaterar att han inte längre jobbar på barer eller restauranger. Han hoppas att det inte skall dröja alltför länge innan han får den erkänsla han anser sig förtjäna.

I mitten av september 1972 bor han i London och försöker få ordning på sin karriär. Det är tal om att han skall turnera i USA med Johnny Nash, men inget är bestämt. Han träffar B.B King som beklagat sig över kompmusikerna på någon nyligen gjord skiva. Det berodde bara på business och politik (var det vita rockmusiker månne?).

Det gick nog inte så bra i England i alla fall. Några år senare var han tillbaka i Stockholm. Han spelade bland annat för Stockholms Bluesförening. Hasse Schweitz gjorde då intervjun som tills nu stannat på band.

Jag heter Clarence ”Candy” Green och jag kommer från Galveston i Texas. Jag är född 1929 Mina föräldrar hade flyttat dit från Louisiana. Ni har hört om blues, läst om blues, lyssnat till blues, men jag har levt blues. Blues är något alla har. Jag har varit en sjöman. Men redan innan dess lyssnade jag alltid till musik, rört mig i musikerkretsar tillsammans med ”the fast people”. Min mamma spelade och sjöng i kyrkan. Min syster studerade piano och sjunger fortsättningsvis i kyrkan. Galveston var en hamnstad dit massor av sjömän kom. Stan var helt öppen på den tiden för spel, prostitution, ja, allt av det goda livet. Det fanns sjömän från Sverige och alla andra ställen. Jag var alltid fascinerad av båtarna och varifrån de kom. När jag växt upp gick jag till sjöss för att få se världen. Jag har tidigare varit i Europa som sjöman

Jag är mycket intresserad av musiken bakom bluesen, gospeln, som är nära släkt med den. Som barn hörde jag sådana som Washboard Sam, Albert Ammons, Meade Lux Lewis, Smith (Pinetop), Jay Mc Shann, Charlie Parker, när de spelade i Galveston. Jag var för ung för att kunna komma in på klubbarna, så jag brukade klättra upp på väggen för att kunna titta genom fönstren och lyssna. Jag var 10-12 år då. När jag var femton målade jag på mig en mustasch för att se som 35 och kunna smyga in. Galveston var en stor bluesstad i slutet av 40-talet. Jag spelade in Galveston Blues 1948. Jag hade inte planerat att göra en skiva, när en killen från en radiostation ville att jag skulle spela in för en radioutsändning. Det var ingen direktsändning, utan den gjordes för en senare sändning i radio. Sedan tog det fart. Den gavs ut på ett litet märke, Eddies. Jag spelade in för Peacock 1951. Roy Brown brukade vara i Galveston. Jag hörde honom göra Good Rockin’ Tonight på en klubb jag brukade gå till. En av mina vänner påstås ha skrivit den och att Roy ”plockade” upp den på klubben, men jag vet inte. Han hette Joe Harris och är en skollärare. Han spelar inte piano. Sedan, ett tag senare hörde jag den över hela Texas och Louisiana. Och Joe Harris stod i ett gathörn och kliade sig i huvudet. Det var den gamla goda tiden!

Galveston Blues blev stor i regionen. Den hade en modern prägel. Jag tyckte om bebop på den tiden. Jag gjorde sedan instrumentalen Greens Bounce som är litet åt bebop hållet. Men blues ändå. Allt jag spelar är blues. För att spela blues måste man leva blues. Det räcker inte med att bara spela 12 taktare. Om du inte lever blues kommer inte musiken ut som blues. Men det behöver inte betyda att du måste vara på dekis och utan pengar. Som om alla bluessångare skulle vara fyllon. Det är den bilden som för det mesta ges av oss. Men några av oss är det inte.

Jag gillade Joe Williams, men han försvann från bluesen. Roy Hawkins, jag spelade två veckor i Roy Hawkins band. Han var en bluessångare. Han hade sex killar i bandet och han var vokalist. Roy Hawkins hade varit med om en olycka och var förlamad på vänstra sidan. Han körde bil med en hand. Jag har inte sett honom sedan dess. Detta var 1950. Det var efter det jag kommit ut från armén och höll till i Texas. Jag gillade inte armén. Jag har alltid uppskattat total frihet, jag vill vara fri, fri som en fågel. Jag åkte sedan till Mexiko för två veckor och stannade i fyra år. Hade det bra och gjorde litet pengar.

Jag spelade på en av Gatemouth Browns inspelningar, men jag spelade aldrig i hans band. Det var lokala musiker på denna inspelning, men väldigt duktiga. Little Richard spelade då också in för Peacock. Hans band hette Tempotoppers. Han var outstanding redan då. Han är en av de stora. Du ser hur det är, alla popstjärnor spelar hans låtar. Han var lika vild då som nu. Mohammed Ali och James Brown, de gör Little Richard idag. Wrestlern Gorgeous George var Little Richards förebild. Han hade långt hår, stänkte au de cologne omkring sig och förde stort spektakel. Det var show business inom sporten. Little Richard var förlängningen in i musiken, liksom Liberace. Flamboyanta artister. Långt innan David Bowie och Alice Cooper. Jag vet för jag var där. Bandledaren i Tempotoppers spelade trummor och trombon och sjöng samtidigt. Han var ett geni.

James Wayne fanns på min tid i Houston, han hade några skivor ute i slutet av 40-talet, liksom Lightning Hopkins, Smokey Hogg, Joe Houston, Amos Milburn, han var den hetaste artisten just då tillsammans med Charles Brown. Det hände mycket runt Houston då. Många var från landsorten runt om, men sade att de var från Houston. Vi var alla i samma ålder ungefär och alla hade någon skiva ute. Charles Brown är en av mina favoriter. Charles Brown hamnade litet i skuggan av Nat King Cole. Charles Brown var stor, men hans skivbolag hade inte samma distribution som Capitol Records. Det var Nat Cole som fick igång Capitol. Floyd Dixon kom från Dallas. Vi var alla influerade av Charles Brown, även Ray Charles. Nat Cole, Charles Brown och Billy Eckstine var våra förebilder. Bland bluesshouters var det Joe Turner, Witherspoon, Jimmy Rushing, Roy Brown, han var stor i sydväst, men inte alls i New York. Folk flyttade från södern till Kalifornien och tog musiken med sig dit. Jag gillar även Cleanhead (Vinson) och T-Bone, han blev stor kring -47 då han även började sjunga. Innan dess spelade han huvudsakligen gitarr.

På den tiden blev många musiker litet mer moderna än de traditionella musikerna. De lärde sig spela bättre och var bättre musiker än sina föregångare. Även den som spelade fel hade känslan. Det var hårt att uppträda då. Alla dessa juke joint som var så små att vi kallade dem hole in the wall, men med atmosfären vibrerande av musik. Musikerna gav allt och slogs för att få komma in och spela.

Jag hade inget eget band. Jag jobbade inte så mycket med andra artister och jag uppträdde bara runt i Galveston. Jag hade fullt upp att spela kort. Jag har alltid varit lat, nej inte lat, född trött. Men jag gick och hörde alla som kom till stan, alla. Jag spelade bakom Joe Turner i Galveston, han sjöng samma ord hela tiden. Han höll på i 20 minuter med samma ord. Han var ju från början en bartender. Men jag har aldrig haft dragning till drickande.

Bobby Bland var influerad av B.B. King. Jag tycker bäst om B.B. Kings tidiga låtar. Nu har han Carole King, Ringo och annan skit som backar honom, men jag antar att han behöver mat han med.

Jag har precis slutfört turnén för Rikskonserter i skolorna. Det var 65 konserter ända uppifrån norr. Det var mycket jobb, men jag fick mycket respons. Skolbarnen var verkligen engagerade och de gillade stort vad jag gjorde. Det visar att bluesen är här för att stanna. De kallar den för olika saker bara. Jag började spela redan på morgonen i skolorna. Jag sjöng blues och gospel och förklarade för dem sambandet mellan dessa två.

Jag blev tillfrågad att göra en skiva som säkert skulle sälja bra. Även om jag är fri, vill jag inte bli exploaterad längre. Jag är nöjd med det jag gör.

Candy i Sollentuna. Från Per Ekströms samling.

Min pappa Sture Ekström är gammal jazzmusiker, spelar gitarr som huvudinstrument, men även piano och orgel. Han var yrkesmusiker fram till 1955 då han öppnad sin fotobutik. Han spelade bl.a. med Lill-Babs innan hon riktigt slagit igenom. Någon gång i början av 70-talet var min mamma och pappa på Sheraton för att roa sig. Candy spelade då på Sheraton tillsammans med en färgad sångerska, Cody. Min pappa gillade vad han hörde och bjöd hem Candy. Sedan besökte han oss varje gång han var i Stockholm. Han ringde och så åkte mamma och hämtade honom. Han hade då ingen fast punkt här, men han sov heller aldrig över. Han bodde nog på hotell någonstans. Han hade alltid presenter med sig. Candy var mycket välklädd och han måste ha haft massor av hattar av cowboymodell. Jag tror att han hade en ny hatt varje gång han kom. Han var väldigt trevlig och skämtade nästa hela tiden. Vi hade huset fullt av instrument, bl.a. en flygel och en hammondorgel. Candy spelade hos oss tillsammans med pappa. Vi spelade in mycket och jag skall ha taperullarna kvar någonstans. Ibland lät vi spelaren bara gå. Candy spelade boogie woogie, blues, litet jazz, till och med klassiskt ibland. Han hade en fin röst. Han rökte inte och jag tror att han inte ens drack kaffe, bara juice och te. Kortet med champagneflaskan, han drack då juice istället. Vi visste inte om att han var kortspelare. Själv tror jag att jag aldrig sett en kortpacke hemma.

Candy kom en gång med en kassett där han spelade tillsammans med Jimi Hendrix. Det var nog från något jam-tillfälle för det var flera musiker som turades. Jimi spelade på 4 – 5 låtar, som alla var blues. Några har aldrig kommit ut. Jimi spelade både akustiskt och el. Han var väldigt fingersnabb på akustisk gitarr. Jag vet inte vart denna kassett tagit vägen. Jag borde ha den någonstans. Sedan försvann han, jag tror att han skrev brev i ett år efteråt. Även de borde finnas någonstans.

Jag träffade Candy Green i Seattle 1974. Han var där några månader innan han flyttade ned till Galveston. Han spelade på en kinesisk restaurang i en vit arbetarförort. Vi blev väldigt goda vänner på grund av mitt intresse för Texas blues. Vi till och med skrev brev till Mike Leadbetter (redaktör och grundare av Blues Unlimited i England red. anm.). Han bodde hos släktingar han hade där. När engagemanget var över tog han ett nytt i en liten stad, Mt Vernon, ungefär en timmes bilresa norr om Seattle. Jag besökte honom där och frågade om han inte var uttråkad av att vara mitt i ingenting. Han svarade ”Are you kidding? These farmers LOVE to play cards!”

Under de sista tio åren eller så hade han ett ordentligt engagemang att spela på ett underbart piano under middagstimmarna på en tysk restaurang i Galveston. Men han gjorde alltid sporadiska shower med musiker som Arnett Cobb, Don Wilkerson, Pete Mayes, Joe Hughes, Milred Jones m.fl. Jag fick taper från dessa. Den sista tape jag fick var från en reunion för hans high school. Skivan på JSP, Lady In Red från 1981 spelade han in under en turné han gjorde då i England.

Han var en otrolig kortspelare. På det levde han stora delar av tiden. Jag visste inte om att han hade diabetes innan jag hörde att han dog av det. Han var en av mina favorit bluesmän. Han var en mycket hip musiker, lika mycket jazzman som bluesman.

Anders Lillsunde / Jefferson #128

This page and all contents are © 2001 by Jefferson, Sweden.

Site maintained & designed by Jefferson