DOUGLAS AVERY
Take My Rider
GreenWave SCD-007 (63 min)
Douglas Avery lär vara en skicklig surfare och fotograf. Men han är också en i den långa raden av duktiga munspelare som kommer från den amerikanska västkusten, i detta fall Los Angeles. Inspirerad av Paul Butterfield, Alan Wilson och Magic Dick kom den nu drygt 60-årige Avery att via Robbie Krieger i The Doors få utveckla sig som munspelare med hjälp av vänner som munspelarna R.J Mischo, James Harman, Rick Estrin och Kim Wilson. Det är i den traditionen vi ska förstå Avery, som också har ett djupt intresse för jazz. På denna debutskiva är alla låtarna är skrivna av Avery, utom en vardera av Billy Boy Arnold, Little Walter och John Mayall.
Att killen kan spela munspel råder det inget tvivel om. Om jag ska jämföra munspelandet med någon i dag aktiv munspelare ligger nog Rick Estrin närmast. Men karln kan inte sjunga. Därför blir låtar med begränsade sånginsatser som ”Blind Owl boogie” (typiskt Hooker-boogie) mest intressanta. Även Little Walters ”Just keep lovin´ her” och hans egna ”Leaving trunk” är också bra. Mayalls ”Sonny Boy, blow” svänger fint med utsökt piano och bra munspel. Tänk om hela plattan hade låtit så, då hade det varit ett givet köp. Materialet skiftar mellan tyngre bluesrock med mycket slide och lite jazzigare låtar med lite mer melodiska inslag, ibland även förstärkt med blås, samt därtill en funklåt. Kompet är gitarr, piano, bas och trummor. Plattan avslutas i en helt annan stil med två låtar med fint piano och Avery på flöjt (han blev tidigt influerad av Ian Anderson i Jethro Tull). Plattan kittlar mig inte särskilt mycket. Nästa platta blir kanske en fullträff, för potentialen finns där.
