FLOYD DIXON
The Times Bring About A Change (CD+DVD)
High John Records Reissue Series BHR040 (CD 76 min)
När producenten och skivbolagsägaren Robert Auerbach fick veta att hans vän sångaren, låtskrivaren och pianisten Floyd Dixon fått sin ”dödsdom” av läkaren – han hade drabbats av obotlig cancer – bestämde han sig för att under två kvällar i juni 2006 ordna konsert med Dixon. Dessa ägde rum ca två månader innan Dixon gick bort. Auerbach tog dit pianisterna Henry Gray (81 år då) och Pinetop Perkins (93 år då) samt sångaren Johnny Tucker. För kompet ena kvällen stod gitarristen Kid Ramos, munspelaren Kim Wilson, basisten Larry Taylor och trummisen ”Bigfoot” Innes samt blåsarna Troy Jennings på barytonsax, Steve Marsh på tenorsax och Joe Banks på trumpet. På en del låtar medverkade även Fred Kaplan på orgel. Den andra kvällen var uppsättningen densamma, fast Lynwood Slim ersatte Kim Wilson.
I huvudsak var det samma låtar som spelades båda kvällarna. Tre, fyra vardera med Gray och Perkins och ett par med Johnny Tucker. Resten av konserterna, ca en timma per kväll, stod Dixon för. Varje kväll är förevigad i sin helhet på varsin DVD och sedan har man gjort en DVD med låtar tagna från de båda kvällarna och lagt in intervjuer med artisterna. Man kan alltså välja om man vill se två hela konserter och/eller smakprov från kvällarna varvade med intervjuer. På CD-skivan har man plockat ihop det bästa från varje kväll (ingen låt dubbleras).
Henry Gray gör ett gediget framträdande med Chicagoblues och med ett fint komp där Ramos spelar utsökt gitarr i 50-talsstil, med och utan slide. Kim Wilson, som är på topp som vanligt, är betydligt bättre munspelare än Lynwood Slim. Taylor och Innes får till ett härligt och följsamt gung. Pinetop Perkins är helt ok med tanke på åldern, men annars är det ett rätt blekt framträdande. Johnny Tucker tycker jag inte tillför så mycket. Han sjunger lite halvskrovlig soul, men är på ett bra humör och showar. Han saknar dock en bra röst.
Huvudartisten själv har naturligtvis åldrats han med. Rösten har tappat lite av sin styrka, men absolut inte så det stör. Pianospelet är det inget fel på, men å andra sidan är det mest fråga om att fylla ut sången. Dixon är på ett strålande humör och hans ögon lyser av glädje, trots att han vet att detta kanske är sista gången han kommer att framträda inför publik. Hans värme och glädje går rakt igenom kameralinsen och kontakten med musikerna är känslosam och fin. Musikaliskt är det dock även här kompet som imponerar mest. Kid Ramos kan sin T-Bone Walker och andra gitarrister som verkade på västkusten under 1950-talet. Han kan också sin Albert Collins. Jag hade inte lyssnat så mycket på Ramos tidigare och måste erkänna att jag tydligen har missat något här. Blåsarna spelar smakfullt och kan verkligen lyfta musiken stödda som de är av en härlig rytmsektion. Något som dock är lite irriterande när det gäller DVD-skivorna är att man inte kan ”zappa” mellan låtarna, och välja ut de låtar man vill höra igen.
Sammanfattningsvis en trevlig hyllning till en legend och en fin avslutning från en av de verkligt stora inom R&B med många fina insatser från såväl Dixon som från hyllande medmusiker.
