DISCO – MONARKEN AV RHYTHM ?N´ BLUES
Historien om soulmusikens mest lyckade spektakel
Smaken är som baken – delad, alldeles riktigt men det finns nog en genre som förenar de flesta av oss. Från lågstadiets klassfest till nattklubben. Disco! Ett fenomen som tyvärr behandlats allt för styvmoderligt av mången musikpolis. En genre som gav brinnande debutanter stjärnstatus, etablerade artister ny luft och galopperande karriärer och eldade på experimentlustan och kreativiteten hos DJ:s, producenter och skivbolagsdirektörer. Skepsisen mot discon hos många musikvänner är sannolikt frukten av Eurodiscons aningen kalla och stela tråkmånsar.
Discotexterna behandlade sällan socialt brännande ämnen utan koncentrerade sig på sex, lyckan att ha en partner, flykt och fest. Arbetarklassens misär och bomullsplockarnas umbärande fick stå tillbaka. Kvinnor, bögar och svarta var discogenrens vinnare och största stjärnor, dessutom var Vietnamkriget slut. Chics gitarrist Nile Rodgers, vilken själv stått på barrikaderna för Black Panther Party, menade att det var dags att lägga stridsyxan på hyllan och fira – Celebrate. Det var Discons tur. ”Disco provided a soundtrack for escapism after the idealism of the flower children had died in the mud of the Altamont festival” ( ur booklet till skivan A Tom Moulton Mix).
Den discomusik som presenterades i USA är en väl förankrad del av rhythm and bluesgenren och väl värd en mässa i denna prisade soul- och bluestidskrift. Disco är ett utdraget, hypnotiserande groove av gospelns extas, funkens beat och soulens själ starkt kryddad med latinska rytmer och storvulna aggressiva stråkar. Att bevittna en scenkonsert, från det gyllene sjuttiotalet, med en discoartist är en intensiv lektion i hela den afro-amerikanska musiktraditionen. På ett bräde får man spektakulär klädsel, synkroniserade danssteg, svart kvinnlig kör, dansare och en såväl koreograferade som hårdblåsande hornsektion.
Jämlikhet
Begreppet disco härrör från La Discoteque på Rue Huchette i Frankrike där man kunde gå in och, av en diskjockey, beställa fram de fyrtiofem-varvare man önskade, dansa och lyssna till. Ett sorts bibliotek. En levande jukebox. I USA börjar det på allvar som en sorts undergroundrörelse i svarta, arbetarklass-, gay- och latinokretsar omkring 1970. Kvinnor behövde inte längre gå ut med en dejt eller vänta på att bli uppbjudna. Ut på dansgolvet och ge järnet bara. Företeelsens sprider sig snabbt till alla samhällsskikt. Homosexuellas läder (eller så lite kläder som möjligt) och afroamerikansk pimpstyle inspirerar många att dra på sig vinylbootsen med platåklackar och kedjeskärpen och pröva lyckan på dansgolvet. Droger är en självklar ingrediens och de sexuella lustarna behöver inte gå igenom förevändningen att ”vi kan väl gå hem till mig och dricka en kopp te”. Dels därför att när klubbarna stängde var det redan förmiddag och få höjde ögonbrynen när de sexuella aktiviteterna utövades någonstans i danslokalen. Klädseln var, som sagt, ofta excentrisk och skivomslagen knappast politiskt korrekta. Snart har mode- och konstvärlden förknippat discon med modernitet och till och med konst och celebriteter slåss om att få dörrvakten Marc Beneckes gunst på dekadansens högborg Steve Rubells Studio 54. År 1974 finns 1500 diskotek i USA, året efter är dom uppe i 10 000. Tre år senare, 1977, är discon den mest inkomstbringande underhållningsindustrin i USA efter Hollywoodfilmen. Sydstatsförfattaren och Studio-54-stammisen Truman Capote var euforisk: ” Disco is the best floor show in town. It´s very democratic, boys with boys, girls with girls, girls with boys, blacks and whites, capitalists and Marxists, Chinese and everything else, all in one big mix” (Jones-Kantonen, sidan 140).
Diskotek och Diskjockeys
En eldsjäl inom discovärlden var David Mancuso. Han växte på ett katolskt barnhem där Moder Alice höll partyn för barnen med golv och väggar täckta av färgglada ballonger. Detta återskapar Mancuso, runt 1970, i sin bostad i en övergiven industrilokal i New York vilket Mancuso kallade The Loft. The Loft var öppet för inbjudna och medlemmar. Ballongerna återfanns där likaså ett bord med juice, frukt och nötter. Såsom med brännvinet i Folkets Park hade man med sig sitt eget amfetamin. Altaret med Jesus, hos moder Alice, var utbytt mot Buddha. Mancuso spelade skivor i sin helhet utan avbrott och mixar men i en särskild ordning som ansågs lyfta dansgolvets själar. Oerhört populärt med New Age-känsla. En spellista från The Loft kunde innehålla Funky Nassau, Osibisa, Candido, Fred Wesley, Edgar Winter, Chuck Magnione, Miroslav Vitous och Archie Bell and the Dells. Discon var en inkluderande genre, det var beaten, dansen och trancen som var viktiga. DJ:s ville vara medskapare i musiken där man kanske försökte axla rollen som en sorts dansavantgardist vilkens sätt att spela skivor utvecklades till en ny konstform. Om ena sidan på myntet var The Loft så var den andra Studio 54, oftast med Ricky Kaczor vid skivtallrikarna. En skamlös urvalsprocess vid entrén. Upphetsad exhibitionism hos gästerna, vulgära scenerier, som Bianca Jagger till häst. Kokain och sex som droger. Omåttligt populärt och lyxigt.. En viktig start för många artister och unga DJ:s var The Continental Baths i New York. En bad och ångbastuanläggning för homosexuella män med tillhörande scen och dansgolv, där även artister och DJ:s kunde ses framföra sina konster iklädda endast badlakan.
A Tom Moulton Mix
Pionjären vad gällde mixar var Tom Moulton. Moulton hade i sin ungdom endast hört vita versioner av melodier av svarta musiker. Han blev såld på originalet och lyckades bli avstängd från en skoldans när han, som en av de ansvariga, utförde en tidsenlig, svart, populär dans. Moulten blev säljare på King Records 1959–61. Tom tröttnade på skivbranschen, speciellt singelformatet, och blev modell. På fritiden började han skapa en sorts blandband där han klippte, klistrade och varierade hastigheten på låtar, gärna med artister som Ann Peebles och Syl Johnson. Första reaktionerna från danshallarna var negativa men av en slump träffar Moulton folk från The Sandpiper på Fire Island, ett populärt rekreations- och dansställe för New Yorks gaykommunitet. Det blev succé, den välkända logotypen ”A Tom Moulton Mix” var skapad. Nästa tillfällighet var när det inte fanns några blanka 7 inch-accetat i studion inför en mix av Al Downings I’ll Be Holding On. Endast 10 inch fanns kvar att pressa. Detta visade sig ge ett renare, högre ljud och tyngre bas i botten. Att sprida ut mixen på en 12 inch blev ett naturligt steg, tolvan hade kommit för att stanna och bli det ledande skivformatet för discomusik. Moultons första tolva var Moment of Truths So Much For Love 1976. Moulton har sedan mixat över 4000 sånger. Stuvat om och förlängt för att få rätt groove och åstadkomma attraktiva dansmelodier.
Saturday Night Hustle
Den fria dansen kom att få konkurrens av olika discodansstilar. Charlie Kipps, vilken assisterade i produktionerna av The Shirelles, Gladys Knight and The Pips och Peaches and Herb, fick på The Adams Apple i New York syn på att de bestämda dansstegen var tillbaka på arenan. Han berättade detta för sin produktionskollega Van McCoy, de inspirerades av detta och spelade 1975 in The Hustle med bland andra Steve Gadd på trummor, Richard Tee på keyboards, Eric Gale på gitarrr och Gene Orloffs Strings. En relativt oförväntad danslåt men med ett catchigt flöjtparti som sätter sig fast i huvudet för evigt. Den gick direkt in som nummer ett på USA-toppen och orsakade en våg av The Hustle-dansskurser. Två år senare, 1977, kommer filmen Saturday Night Fever, i regi av John Badham, en film som på ett dramatiskt sätt speglar en del av discovärlden. Filmens toppsäljande soundtrack sammanfattar en stor del av discomusiken med nummer av bland andra Trammps, Tavares och Ralph McDonald. Det mest häpnadsväckande är dock Bee Gees. Det behövdes fem hits till filmen och i sista stund anlitas de australiensiska bröderna Gibb, vilka för tillfället spelade in en skiva i Frankrike. Historien berättar att Bee Gees aldrig någonsin varit inne på discomusik men blev, med god hjälp av de fem låtarna, en av de fem mest säljande grupperna i historien med hits igenom fyra decennier 60-70-80-90-talet. Det motsägelsefulla är att filmen och Bee Gees gav discon ytterligare luft under vingarna men samtidigt finns det kritiker som menar att Bee Gees även bidrog till discons nedgång. Kan Bee Gees kan vem som helst glunkades det. Det är också ett faktum att ingen av de inblandade i filmproduktionen blev någon riktigt stor stjärna (Travolta försvann ju länge från det riktiga rampljuset) utan hamnade i såpor och lågbudgetfilmer.
A Change Of Mind
Exakt när själva discogenren börjar musikaliskt är naturligtvis svårt att sia om. De flesta verkar dock eniga om att Eddie Kendricks Girl You Need A Change of Mind, 1972, och The Temptations Law of The Land, 1973, bägge på Motown, har det speciella discobeatet med accentuerade trummor och hos Temptations även congas och handclaps. Tidigt blev tre instrumentala låtar floorfillers med sin längd, sina stråkar och stadiga beat. Manu Dibangos Soul Makossa liksom Barry White Love Unlimited Orchestras Love Theme, kom bägge 1973. Gitarrintrot och längden på Isaac Hayes Shaft, 1971, anses också vara en betydande influens. Shaft fick en Oscar för bästa filmmelodi. Barry Whites romantik kom att bli en betydande faktor på såväl hitlistor som dansgolv. Som skivbolagsanställd vägrade White spela in någonting med sig själv. Han övertalades dock att spela in några låtar men ville inte ge ut dem på skiva för allmänheten. Så skedde emellertid och första albumet I´ve Got So Much To Give släpptes 1973. Inför nästa album var det White själv som mötte motstånd. Han, och gruppen Love Unlimited, gick över till 20th Century Fox . Där fick White igenom sin vilja att spela in en helt instrumentalt album. Ur detta album hämtades Love Theme, vilken blev en smashhit världen över. När White avled 2005 kunde han räkna in 126 guld- och 51 platinumskivor internationellt.
Peter Shapiro spårar discons grundrytmer tillbaka till Congo Square i 1800-talets New Orleans där fria slavar och immigranter från Haiti och Cuba utförde bandbattles där trummorna var den drivande faktorn. Dessa var ofta utövare av voodoo och Santeria, vilket sannolikt gav en extatisk prägel till skådespelet. Shapiro skriver också om Memphis Jug Band, cirka 1929, Earl Palmers stil att hantera trummorna hos Dave Bartholomew samt Bo Diddleys beat i Who Do You Love och Hey Bo Diddley. Avgörande är förstås också James Brown med låtar långt över treminutersmallen, läten, snack och drivande hornsektion.
De discolåtar som finns på tolvor och lp-skivor är självklart den grund man får hålla sig till när man skall författa något om discogenren. Men eftersom DJ:s mixade ihop olika alster på diverse kreativa sätt är DJ-liveversionen av låtarna sannolikt en hotchpotch av rytmer och favoritbeats som passade dansgolvet. Som tavlor på ett galleri som ger olika intryck vid olika hängningar. Det kan ibland vara så att vissa artister och melodier är populära på dansgolvet men inte når en liknande position på hitlistorna. Men läser man igenom olika DJ:s spellistor från tiden när det begav sig och fördjupar sig i Hot 100-listorna för aktuell tidsperiod får man en bra bild av de mest populära låtarna och artisterna under discoåren.
Philadelphia International
Det första bolag vilket producerade plattor för discomarknaden med massiva framgångar var Philadelphia International. TSOP-The Sound of Philadelphia. Philadelphia International blev det femte största Black Corporation i USA i mitten av 70-talet. Bolaget hade en grundstomme av personer, vilka i bolagets begynnelse, ofta jammade tillsammans i studion: Kenny Gamble – sång, Dee Dee Sharp – sång, Vincent Montana Jr – vibrafon, Norman Harris – gitarr, Ron Baker – bas, Leon Huff – piano, Earl Young – trummor och Larry Washington – congas. ”We were all great jazz musicians…we imported jazz into a funky dance music. (intervju med Vince Montana Jr på dicsomusic.com). Gamble och Huff blev PI:s låtsmeder, De övriga musikerna, tillsammans med gräddan av Philadelphias stråkar och blås, blev grundstommen i PI:s husband MFSB (Mothers Fathers Sisters Brothers). TSOP och Love Is The Message etablerade även MFSB som en självständig, fullfjädrad discogrupp med discomusikens alla ingredienser skickligt arrangerade i ett jazzigt format.
Bolagets största discogrupper, över tid, var Harold Melvin and the Blue Notes, Teddy Pendergrass O´Jays och First Choice. Melvin kan vara en av dem vilka lade grunden för Phillys sound 1972–75. Melvin bildade Blue Notes 1954 och fick sin första hit 1956 med If You Love Me. År 1970 blir Teddy Pendergrass förste sångare och strax blir If You Don´t Know Me By Now en storsäljare. Med The Love I Lost hittar dom ett tydligt discosound 1973. Från deras lp-skivor plockades en rad hitsinglar och Don´t Leave Me This Way får även en råare discotolkning av Thelma Houston. Teddy Pendergrass blir alltmer dominerande i gruppen och beslutar sig för att bli soloartist 1976. Pendergrass var predikant i sin församling i Philapelphia redan vid tio års ålder. Vid sidan av detta spelade han trummor för The Cadillacs, vilka i slutet av 60-talet slogs ihop med Harold Melvin and the Blue Notes. Mellan 1976 och 1981 ger han ut fem album, vilka samtliga säljs i guld- eller platinumupplagor. Han, liksom Barry White, kunde lika gärna spelas i sovrummet som i högtrycket på dansgolvet. Låtar som I Don´t Love You Anymore, Turn Off The Lights, Come Go With Me och You Can´t Hide From Yourself passade alla tillfällen. Pendergrass ordnade även en rad mycket populära Ladies Only-konserter. En bilolycka 1982 paralyserade honom från midjan och nedåt. Karriären tog ny fart efter en viss rehabilitering men då var discoeran över. O´Jays bildades 1958 och slog igenom på allvar med I´ll Be Sweeter Tomorrow (Than I Was Today) 1967. Hos PI:s utvecklades dom till bolagets sociala kommentatorer. På lp:n Ship Ohoy ingår en tio minuter lång krönika över de horribla förhållandena på slavskeppen från Afrika till Amerika. De hade 30 singlar på topplistorna, de främsta Backstabbers, Love Train och For The Love Of Money. First Choice lyckades hålla sig i topp med en jämn ström av hits hela discoeran igenom. Från Armed And Extremely Dangerous, 1973, genom Dr Love, 1975, till Hold Your Horses,1979. Deras förstesångerska Rachelle Fleming är en underbar soulsångerska helt i klass med de mest uppmärksammade, men har tyvärr inte fått den individuella uppmärksamhet hon förtjänar.
SalSoul
SalSoul Records var från och med 1975 ett storslaget discobolag. Med stråkar, blås, hård percussion och soulvokalister gjorde man såväl originalkompostioner, julmusik, jazzstandards och Broadwayhits till disco främst via Vincent Montana Jr och The Salsoul Orchestra, en orkester Montana fått i uppgift att skapa, i Phillyanda, av bolagschefen Joe Carey. I SalSoul Orchestra spelade en stor del av musikerna från MFSB och med deras enorma musikalitet från en mångfald av genrer bär SalSoulplattorna också stundtals prägeln av jamsession och ett jazzigt sound. Salsoul Orchestra var dock mer stråkbetonat än MFSB, vilka var blåsinriktade. Salsoul Orchestra blev Billboards Top Disco Orchestra 1975–77. En stor discodiva var Loleatta Holloway, vilken spelade in på SalSouls underbolag Gold Mine Records, grundat av Norman Harris. Holloway föddes i Chicago 1946. Redan som femåring påstår hon sig ha röstresurser som en vuxen kvinna. Då till sin stora förtret. Hon spelade tidigt in skivor för Savoy Records med gospelgruppen The Caravans. Hennes andra lp Loleatta (1977) blev en stor discosuccé med låtar som Hit And Run och Runaway. De tre följande skivorna blev lika populära. Även hennes duett med Dan Hartmann, 1979, på Relight My Fire, leder till hitlistorna. Walter Gibbons ansågs göra en betydande insats för tolvan då han ville ge DJ:s improvisationsmöjligheter utan att behöva använda A- och B-sidor. Han mixade således om Double Exposures Ten Percent från tre till elva minuter med nya breaks och beats, vilket fick ett storartat mottagande på New Yorks undergroundscen. Ten Percent var den första kommersiella tolvan. Gibbons gör också en uppmärksammad nedtonad, lång downtempomix av Betty LaVettes Doin´ The Best I Can. Denna mer nedtonade loungediscovariant representerades väl hos Frankie ”Hollywood” Crocker DJ på WBLS radiostation i New York. Han besökte tidigt olika diskotek, tog reda på vad folk lyssnade till och gick ifrån singelformatet och spelade långa albumspår. Crockers lyssnare lutade mer åt medelklasshållet och var, i princip, inte intresserade av droger. Hos Crocker spelades flitigt Barry White och Hues Corporation. Hues Corporation stora discohit Rock The Boat 1973 har åstadkommit att man ofta beskrivit gruppen som en one-hit-wonder, men gruppen hade flera goda placeringar på hitlistorna. De bidrog också till filmmusiken till blaxploitation-skräckklassikern Blacula 1973.
TK Records
I Miami var Henry Stone på TK Records som vanligt snar att upptäcka möjligheterna med den nya genren. Stone kallas ”The Godfather of The Miami Sound”. Som goda representanter för The TK Disco Sound, en blandning av västindiska rytmer med rhythm?n´blues och melodisk bas, nämner Stone Timmy Thoms, KC and The Sunshine Band och Latimore, enligt Stone bluesversionen av The Miami Sound. Stone föddes 1921 i Bronx men växte från 1929 upp på barnhemmet Pleasantville. Han lär sig spela trumpet, ger sig in i racerecordbranschen på 40-talet för att sälja 78:or från bakluckan på sin bil och blir 1950 säljare på Rockin och Glory Records, Florida. Parallellt med sina säljturnéer driver han ett eget litet bolag där han spelar in artister han träffat på, bland annat en ung Ray Charles. Charles dödsbo har stämt Stone för att han inte lämnar ut originalen från dessa inspelningar. Stone har motstämt. I slutet av 60-talet låter Stone två ungdomar, Harry Wayne Casey och Richard Finch, låna studion på kvällstid. Resultatet blev, så småningom, KC and The Sunshine Band. Bandet, med svarta och vita musicerande sida vid sida höll sig på toppen av listor och DJ:s spellistor genom hela discoperioden med danshits på absoluta högtryck som Shake Shake Shake (Shake Your Booty), That´s The Way I Like It och Do You Wanna Go Party för att nämna några. Ett år hade KC fyra singelettor på listorna, vilket tangerar Beatles listrekord. Casey och Finch skrev också ett pärlband av slagkraftiga hits åt andra artister bland annat George McCraes Rock Your Baby, vilken snabbt blir en hit i hela världen. Jimmy ”Bo” Horne hade en kort karriär med Caseys Dance Across The Floor som största hit. Följd av Spank. Hornes musik pumpar på lika intensivt som KC:s men med en sångröst med tydligare soulkänsla. Två andra storsäljare var Anita Wards Ring My Bell och Pete Browns Do You Wanna Get Funky With Me. TK Records hade 14 underbolag samt var distributör åt Juana och Malaco. Detta var nödvändigt då radiostationerna var rädda för att bli mutanklagade om man spelade för många sånger från samma bolag. Tack vare denna delning fick Stone in samtliga sina discomelodier på topplistorna.
Casablanca
Casablanca Records såg till att discon fick sin första etta på Billboards Hot 100: Donna Summers förföriska Love To Love You Baby. Donna Summer var uppfostrad i AME Zion Church i Boston där flickorna inte ens fick bära make-up. Hon hamnade emellertid i musikalerna Hair och Godspells Europaturnéer, där hon upptäcktes av den europeiska producenten Georgio Moroder, vilken blir en betydande discoproducent världen över. Moroder producerar en normallång singelversion av Love To Love You Baby, vilken sänds till Casablancas ägare Nick Bogart. Bogart ordnar så den blir ommixad till ett 16 minuter långt samlag, med 23 orgasmer, och succén är ett faktum. Med albumet Bad Girls (sannerligen en av världens främsta soul-funk-discoplattor) överöses Moroder och Summers med utmärkelser och priser. Bogart var en av discogenrens absolut främsta påskyndare. När discon dog avled också Bogart 1982. Casablanca hyste även de, av producenterna Henri Belolo och Jaques Morali, skapade Village People och The Richie Family. Village People är en av underhållningsvärldens märkligaste fenomen. En sorts discobuskis, trallvänlig marschdisco med tydlig homoerotik vilket, märkligt nog, omfamnades mer av en konservativ medelklass än gayvärlden. Richie Family var däremot en svart, kvinnlig trio utklädda i discovärldens alla kreationer/konventioner. Deras skivor blev aldrig lika populära som Village Pepoles bland skivköparna, även om de nådde hitlistorna med låtar som Brazil, Arabian Nights och African Queens. På diskoteken spelades de desto flitigare. Viktiga att nämna är också Love and Kisses. Ett engelskt storband skapat av Alec R. Costandinos. Orgiastiska, jazziga, läckra och erotiska stororkesterverk med pornografiska skivomslag. Casablanca ger sig även in i filmbranschen med Thank God It´s Friday, The Deep, bägge 1977, och Midnight Express 1978. Samtliga soundtrack blir storsäljare. Donna Summer får en Best Original Song – Oscar för Let´s Dance ur Thank God It´s Friday och Georgio Moroder en Best Original Score Oscar för soundtracket till Midnight Express.
Vad gäller storvulen symfonisk, erotisk orkesterdisco måste man nämna – förutom tidigare nämnda Alec R. Costandinos – Patrick Adams, Rinder & Lewis, Meco Monardo, Boris Midney och Cerrone. Personer som aldrig tvekade att kliva rätt in i kitschträsket med hedern i behåll.
Funk och jazz
Funk, ett 50-talsslang för doften från en speciellt het sexakt, blev förstås storfavoriter på dansgolvet. Ohio Players, vilka startat redan i slutet av femtiotalet, och BT Express blev två av dom främsta funkbanden. Ohio Players spelade Southern rhythm and blues, trots sin hemvist i Ohio. Mellan 1971 och 1976 når samtliga av deras skivor höga listplaceringar. Ohio Players läckra skivomslag lockade säkert också nyfikna att handla deras album. BT Express, från Brooklyn, har en kort men intensiv karriär 1974–76 med flera hits, från tre lp-skivor, som Peace Pipe, Do It och Express. Även om George Clinton, med plattan Uncle Jam Wants You 1979, uttrycker kraftig skepsis mot, enligt Clinton, discons stelbenthet och att funken stod för den friare dansmusiken fick Clinton, liksom kollegan Bootsy Collins funkparodier, finna sig i att representeras på discogolven. En funkhit på dansgolven var även Dan Hartmans Instant Replay, vilket egentligen var Edgar Winter Group med Hartman som huvudnummer.
Jazzen gav också sitt bidrag till dansgolven mycket tack vare Creed Taylors bolag CTI, där flera av tidens främsta jazzartister gjorde jazzfunk/disco-jazz med utmärkt resultat, med flöjtisten Hubert Laws Chicago Theme som topp. Bolaget Kudu hade trumslagaren Idris Mohammed med albumet Turn This Mutha Out 1977, vilken gick in på pop-, jazz- och blacklistan samtidigt. Hans singel Could Heaven Ever Be Like This blev också en storsäljare. En av de allra främsta representanterna för jazz-discon var kanske ändå Donald Byrd. Byrd gick över från hard bop till jazz-funk med lp:n Ethiopian Knights 1971, följt av den rena funk- och rhythm and bluesskivan Black Byrd 1972. Skivan förkastades, naturligtvis, av jazzkritikerna och Byrd fick utstå en smutskastningskampanj av de så kallade seriösa jazzpublikationerna. Black Byrd blev i alla fall en smash-hit och den bäst säljande skivan i Blue Notes historia. Byrd fick en enorm inspiration av framgångarna och med elever från sina klasser på Howard University och med bröderna Mizell som producenter följer fyra Top-10-skivor åren 1974–77. Populärast på diskoteken blev singeln Change (Makes You Wanna Hustle) 1976. Byrd fortsatte sitt utforskande av populärmusiken och 1993 ingick han framgångsrikt i rapparen Gurus projekt Jazzmatazz. Flöjtisten Herbie Mann hade också stor framgång med låten Superman.
Disco-funk
När studiomusikerna tillika art-rockfantasterna Nile Rodgers – gitarr, Bernard Edwards – bas och Tony Thompson – trummor, under namnet Chic ger ut Dance Dance Dance på Atlantic 1977 har disco-funken fått en guldgruva. På en månad säljer skivan en miljon exemplar och framgången fortsätter. En vinterdag 1977 vill Grace Jones ha med Rodgers och Edwards på något sorts party på Studio 54. Eftersom Jones glömt att sätta upp dom på gästlistan tvingas de vänta i timmar i snöslasket innan de ger upp och går hem. Väl hemma sätter dom igång att festa för sig själva och komponerar en hatlåt till Studio 54. Låten omarbetas till Le Freak, efter discodansen The Freak, och skall enligt copywriters vara den tredje mest säljande låten i historien efter Berlins White Christmas och Mercers Rudolph The Red-Nosed Reindeer. Chic anses av många vara den bästa representanten för discoerans musik. De har också i viss mån underkastats textanalyser från kritikerhåll i vilka spåras både ironi och tidsandans essens. Med Rodgers som producent får även Diana Ross en nytändning med Upside Down och I´m Coming Out och Sister Sledge debuterar med We Are Family och He´s the Greatest Dancer. Allt med Chics igenkännbara sound.
Trammps, med förstesångaren Jimmy Ellis, framträdde regelbundet på Odessy 2001, diskoteket som användes i Saturday Night Fever. Deras working-class image i Philadelphia på 60-talet hade bytts ut mot satin och silke och med bland annat Disco Inferno koras dom till Top Disco Group of The Year av Billboard tre år i rad 1975–77. På New Yorks Roseland Ballroom ger dom 1977 en legendarisk fem timmars konsert. Trammps var älskade på diskoteken men hade, förutom Disco Inferno, bara två till hits på listorna 1973–75.
Earth Wind and Fire-trumslagaren Maurice White kom från Memphis till Chicago 16 år gammal och blev sessionmusiker på Chess. Han turnerade och gav ut tio skivor med Ramsey Lewis Trio. Earth Wind and Fire bjöd på spektakulära konserter med jazzinslag och flera stora hits, bland annat Boogie Wonderland.
Gloria Gaynor, av många döpt till den första discodivan, upptäcktes på klubben The Wagon Wheel i New York där hon gjorde fem spelningar per kväll. Hon skriver på för Columbia och med Honey Bee når hon stjärnstatus och låten kallas The Disco National Anthem. År 1974 kommer första lp:n Never Can Say Goodbye, med sugande rytm, fantastisk sång och sötat med blås och stråkar. Gaynor var, till en början, skeptisk till mixar men gick med på det och en 20-minutersversion av titelspåret gav extra lyskraft till en redan bländande stjärna.
Sydstatssoulen hade sin främsta discorepresentant i gruppen LaBelle. Nona Hendryx och Sara Dash och Patti LaBelle utmärkte sig första gången på 60-talet med hiten I Sold My Heart To the Junkman. År 1975 styrde de ut sig i futuristiska dräkter, kallade sig LaBelle, samlade ihop gräddan av New Orleans musikcelebriteter och får två världshits, kanske vi kan kalla det dirty swampdisco, med Voulez Vous och What Can I Do For You. Icke att förglömma i sammanhanget är Denise LaSalles Freedom To Express Yourself och Johnnie Taylors smash hit Disco Lady.
Avantgarde disco
Det vore skamligt att i dessa sammanhang inte nämna Arthur Russel. Russel föddes 1952 i Iowa. Redan som mycket liten hade han ett absolut gehör och kunde ta ut låtar på pianot efter att bara ha hört dom en gång. Han gick med i skolorkestern och skiftade där instrument till detsamma som sin mors, cello. Arthur flyttade till San Fransisco där han övade cello i timtals, varje dag, i en buddistisk kommunitet. Han studerade även på SF Conservatory of Music och österländsk musik på Ali Akbar Kahns School. När han bosatte sig i New York började han experimentera med klassisk fusion och var en flitig gäst på diskoteken The Loft och The Gallery. Ett samarbete börjar med Gallerys DJ Steve D´Àcqustino, vilket i sin tur leder till att legendariske producenten John Hammond upptäcker hans musik. Russel utvecklar en sorts avantgardedisco med discons alla populära beats, rytmer och körer tillsammans med sin förföriska stämma och cello som personliga kännetecken. Inspelningarna var spontana och jazzbetonade, mycket på grund av att musikerna fick improvisera sig fram, under Russels ledning. Ofta fick de långa inspelningarna stanna vid ”one take”. Det hela mixades sedan ihop av olika väletablerade DJ:s. Producenten Will Socolov beskriver: ”Arthur´s music is really avantgarde…and here is a very traditional Philadelphia/R&B family which had to cajole into doing this stuff” (från booklet till CD:n The World of Arthur Russel, sidan 11). Russel uppträdde även med poeten Allen Ginsberg, vilken sade: ”He kept saying he wanted to write Buddhist bubble-gum music” (The World of Arthur Russel, sidan 14). Arthur Russel dog i aids 1992 utan att ha fått något stort genombrott på skivmarknaden, men på The Loft, The Gallery och Studio 54 fyllde han alltid dansgolven till bredden när Go Bang, Is It All Over My Face eller Pop Your Funk snurrade på skivtallriken.
Gospels storefront church renovated
Sylvester Jones föddes 1947 i LA. Turnélivet började med en gospelgrupp, med vilken han reste i sydstaterna från åtta års ålder. Han avancerar 1969 till draggruppen The Cockettes och 1972 är han stjärna i en cabaret i San Fransiscos Chinatown kallad Women of The Blues, där han framför pianoblues och jazzstandards ur Billie Holliday, Lena Horne, Bessie Smith, Josephine Baker och Ethel Waters karriärer. Sylvester upptäcks av Blue Thumb Records, gör två rockcoveralbum med fiaskoresultat och säger sig hata disco. Han återkommer dock i full kvinnoklädsel tillsammans med duon Two Tons O Fun, Martha Walsh och Izora Rhodes, vilket senare blir Weather Girls, med två framgångsrika soulgosplelalbum. Framgången kröns när Patrick Crowley på San Fransiscos City Disco gör en 16-minutersmix av You Make Me Feel (Mighty Real). Den syntdrivna melodin blir hörnstenen till den energiska subdiscogenren Hi-NRG. Mycket tack vare Sylvester får Black Gays en identitet.
”The chicken shack of R&B and gospel´s storefront church got renovated… (Shapiro, sidan 78).
Disco Demolition Party
Den 12 juli 1979 utspelar sig ett makabert skådespel i Comisky Park i Chicago, vilket starkt påminner om tyskt trettiotal. Matchen mellan Chicago White Sox och Detroit Tigers har utannonserats som Teen Night eftersom alla under 20 skulle få en present vid inträdet. Michael Veeck, son till White Sox ägare Bill Veeck fick idén att passa på att ordna ett Disco Demolition Party i halvlek. Alla som tog med sig en discoskiva att förstöra i pausen fick komma in för 98 cent. Michael Veeck hade en ivrig supporter i Steve Dahl, en förgrämd rock-DJ på WDAI vilken fått sparken då kanalen blev en discokanal. Dahl fick en ny show och pushade hårt för The Disco Demolition Party. Dahl var redan känd för att symboliskt ha förstört Van McCoys The Hustle i samband med att McCoy dog i en hjärtattack. Inför 50 000 snorfulla tonåringar på Comisky Park körde Dahl in en jeep och i militärkläder, med en bimbo vid sin sida, sprängde han en stor box med 10 000 discoskivor i luften. Publiken blev som galna av någon sorts obeskrivlig tillfredställelse och stormade planen. Innan ridande polis skingrat mobben var planen totalförstörd och den folkliga fascismen fått visa sitt livrädda ansikte i form av den omogne, ölstinne vite mannen. Liknande ”bokbål” ordnades sedan på flera ställen i USA och New York Times John Rockwell uttrycker, efter att ha bevittnat ett sådant evenemang, med dess starka undertoner av rasistisk rädsla för homosexualitet och svartas demokratisering: ”Listening to a hallfull of white rockfans chanting their antidisco slogans over and over, is just a bit to reminiscent for comfort of lumpen-proletariat proto-fascism” (Shaw, sidan 255).
Zippin of my boots
Efter 1979 återfinns bara en handfull discoalster i toppen av listorna. Oddysseys cover av Lamont Doziers Goin´Back To My Roots kan sägas vara en utmärkt avslutning på discoeran. Låten kom 1981 och med tunga funktongångar vinkar man avsked av en av musikhistoriens mest explosiva epoker. Zippin of my boots, I´m going back to my roots…
Peter Nyström / Jefferson #159
DISCOSKIVOR ATT REKOMMENDERA
Jag skulle kunna nedteckna en lång lista på alla artister nämnda i artikeln ovan men införskaffa nedanstående sex skivor och ni får en cocktail V.S.O.P.
Disco Fever – Universal Music 2001. 2CD. Alla de största discohitsen. Party!
T.K Disco- EMI Records LTD 2006. 2CD. TK:s Miamidisco. Oemotståndligt och genialiskt!
Tom Moulton, ”A Tom Moulton Mix” – SoulJazzRecords 2006.2CD. Orgiastiskt!
Chilled/Disco – Smart 2002.2CD. Holloway,First Choice,Double Exposure m.m. Hypnotiskt!
Saturday Night Fever-RSO 1977. 2LP. Suger dig tillbaka till tiden då det begav sig!
The World of Arthur Russel –Soul Jazz Records. Avant Garde groove!
KÄLLOR
Jones Allen & Kantonen Jussi – Saturday Night Forever-A Story Of Disco
Mainstream Publishing, Edinburgh, 1999.
Shapiro Peter – Turn The Beat Around-The Secret Story Of Disco
Faber and Faber Inc, New York 2005.
Lawrence Tim – Love Saves The Day-A History Of American Dance Culture 1970-1979
Duke University Press, Durham and London, 2003.
Shaw Arthur-Black Popular Music In America
Schirmer Books, New York, 1986
All Music Guide-
Backbeat Books, San Francisco, 2003
www.discomusic.com
www.Disco-Disco.com
Peter Nyström / Jefferson #159
