Emil Arvidsson
Emil, berätta hur allt började!
Jag var 15 år, bandledare och sångare i ett punkband i Haninge – vi hette Pass Out – som spelade och repade på fritidsgårdarna i Haninge. Det var så det började! När jag var 17 år såg jag Roffe Wikström på TV från Hultsfred och hajade till. Senare såg jag Roffe live på Tantogården i Stockholm. Det var i princip första gången jag såg blues live. Han gjorde stort intryck på mig, och jag visste direkt att det var bluesgitarr som jag skulle spela. Började öva, och sen gick det undan några år. På Stampens jam klev jag upp för första gången med gitarr. Det funkade och jag förstod direkt att det här ska jag hålla på med. En annan kväll på Stampen spelade jag ihop med Sven Zetterberg, som kom att bli en stor inspirationskälla samt en god vän och kollega. Det var 1998 och där träffade jag Daniel Kordelius, gitarrist som tidigare lirat hårdrock och vi bestämde oss för att starta ett band.
Roffe Wikström: ”En storröstad, mycket bra sångare, samt en gitarrist med bra ton och fett vibrato. Jag är imponerad!”
Bandet kom att heta The Young Guns
De gav ut två skivor. Första skivan Blue Tango kom 2001. Den har 15 låtar där Emil har skrivit sju låtar och en tillsammans med Daniel Kordelius. Medverkar på skivan gör Michael Johansson och Björn Viitanen på trummor, Mats Hammarlöf och Hans Ericsson på bas, Alf Östlund på ståbas, Ulf Sandström på piano och hammondorgel, Tore Berglund på tenor- och barytonsax, Tommy Moberg på sång, Marino Valle på sång, Sven Zetterberg på munspel samt som kör Slaptones och The Slaptonettes (Stella och Greta Bondesson). Young Guns sista skiva Happy Go Lucky kom ut 2003. Förutom Emil bestod bandet då av Daniel Kordelius – gitarr, Hans Ericsson – bas och Christian Bergman – trummor. På skivan medverkar även Michael Johansson på trummor, Ulf Sandström på piano, Jacob Norgren på barytonsax, Tobbe Eliasson på tenorsax, Johan Bendrik på orgel, Karl Olandersson på trumpet och The Slaptonettes.
– Jag började sjunga på allvar i Young Guns, men insåg att kunna sjunga var ingen självklarhet. Jag lyssnade mycket på soulskivor, och tycker att jag har lyckats nå en nivå idag där sången har kommit upp och fogats ihop med gitarrspelandet.
Första spelningen var på Tre Backar i ett arrangemang av Stockholms Bluesförening. Vi spelade in en demo på Tre Backar för att använda oss av, för att jaga spelningar. Det började rulla på. Vi fick lite smågig och det tog ett par år innan vi blev etablerade. Just då hade vi ett bra koncept, vi var i 18–20-årsåldern. De sista fyra åren provade vi på att vara heltidsmusiker och spelade en hel del ute i landet. Vi hade även spelningar i Tyskland och Danmark. Det blev över 350 spelningar innan vi bestämde oss för att runda av med flaggan i topp.
Det var ett nyttigt steg att bilda ett eget band för både Daniel och mig.
Sen blev det celldelning och av detta blev det Emil & The Ecstatics. Daniel Kordelius bildade Danny & The Cappers.
– Hans Ericsson frågade mig: Vad vill du göra nu? Jag visste då vad jag ville spela. Johan Bendrik, i mitt tycke Sveriges bästa organist på att blanda upp blues och soul hängde med, och sen kom jag i kontakt med Tom Steffensen, trummis i Johnny Blue och en massa andra band. Han provspelade och det klickade direkt. Kanonmusiker! Vi drog igång och repade in ett 15-tal låtar som låg på lager. Det började rulla in spelningar med en gång.
Debutskivan Emil & The Ecstatics kom 2004. Den innehåller tolv egna låtar. Blåssektionen består av Tobbe Eliasson – tenorsax, Jakob Norgren – barytonsax och Karl Olandersson – trumpet.
-Sen slutade basisten Hans Ericsson för att syssla med annat. Efter mycket tjat bestämde sig Mats Hammarlöf, som då spelade med Howlin Hawk & The Leftovers, att spela med oss. Efter ett tag började vi repa för den nya skivan. Nu bestämde vi oss för att göra en skiva med andras låtar. Det var grejen, en röd tråd! Legacy! Den här gången skulle vi hylla några artister som influerat mig. Jag plockade ut sex artister, valde två låtar från deras respektive repertoarer och tolkade dem på vårt sätt.
De sex blev Otis Rush, Albert King, Don Bryant, Magic Sam, Lonnie Mack och Little Milton. Gästmusiker är Jakob Norgren – barytonsax, Christian Pedersen – tenorsax, Karl Olandersson – trumpet och dessutom körar Greta, Stella och Sunniva Bondesson. Skivan kom ut november 2006 på Cee Pee Vee Records. Producent var Claes Parmland.
– Vi fick bra kritik och fina recensioner från europeisk och amerikansk press. Det blev en bekräftelse på att vi var på rätt väg. Som en följd av detta så kom vi ut online på nätet genom Blues Critic (US). Som ett av fem band blev vi nominerade till årets nykomling 2006 och var det första bandet från Sverige någonsin som fick den nomineringen. Bandet började blir mer komplett och vi började spela ännu mer.
Bandet består idag förutom Emil av Johan Bendrik – hammondorgel och piano, Mats Hammarlöf – bas och Tom Steffensen – trummor. Kan du presentera dem och vad de spelar på?
– Min första gitarr var en akustisk Ibanez. Jag köpte snabbt en SG-kopia och förstärkare på annat ställe. Med den riggen började jag öva till skivor. Efter ett tag lånade jag min farbrors SG Gibson från 70-talet. Jag har haft flera olika Strator och Telecasters. Idag använder jag en Gibson 355 – 1968, en Dan Electro som jag köpte av Sven Zetterberg, för slide, samt en Fender De Luxe Reverb 70-talsförstärkare. Jag har inget behov av nya gitarrer idag. Det är som med tjejer: När man hittar något man gillar så håller man sig till det.
Johan Bendrik från Gävle, hammond och orgel, är min ”högra hand” i bandet. Han gör ett mycket stort jobb bakom mig när jag sjunger. Han spelar på en XK 3 med B 3-simulering och en handbyggd Leslie som han fått av en farbror i Gävle. Det ultimata vore en B 3 men det är omöjligt att resa med. Johan spelade tidigare med Blues Addiction och Mission 65. Mats Hammarlöf från Gnesta, rutinerad bluesbasist, samt originalmedlem i Blue Weather, har spelat i många år. Han spelar på en Fender Jazzbas och Ampeg rigg. Är helt ointresserad av grejor, bara det funkar för honom, vilket är jävligt coolt! Tom Steffensen, trummis från Lidingö, spelar på ett Ludvigset, och är en fantastisk trumslagare. Ibland spelar vi med blås efter önskemål från arrangörer. Det blir cirkaa fem gig per år på detta vis. Vi brukar använda oss av Jakob Norgren på barytonsax och Christian Pedersen på tenorsax.
Vad tycker du om att turnera och om det rådande musikklimatet?
Livespelningar är det jag gillar mest. Förutom hemmaplan så har vi turnerat i Norge, Danmark, Tyskland, Finland, Belgien för att nämna några länder. I år var vi på Island och där blev vi behandlade som kungar. Northern Light Blues Festival hölls i en fiskeby, Höfn, 20 mil norr om Reykjavik.
Sverige och Norge ligger i täten när det gäller bluesarrangemang. Ta till exempel amerikaner som kommer hit och jobbar bara för att de har svårt att få jobb hemma. Media i storstäderna behandlar bluesen som en subkultur, men ute i landet är det helt annorlunda. Vi har blivit intervjuade och fått radiospelningar av P4 Kalmar och P4 Sörmland till exempel, vilket aldrig skulle hända i Stockholm. Gagerna har inte höjts så som man skulle önska. Det enda man kan göra åt det är att skapa en ännu bättre produkt.
Kan du nämna några höjdpunkter från karriären?
Jag träffade B.B. King i samband med Polarpriset. Det var stort! Sedan har jag spelat tillsammans med Otis Grand (UK) i Kopparberg på fyra–fem låtar. Vi träffade Marc Tee i Frankrike för två veckor sedan och spelade ett set tillsammans. Jag har även spelat med Carlos Del Junco (CAN) på hans Sverigeturné och vi var förband till Little Ed & The Imperials (US) och lirade några låtar tillsammans. Sen är det alltid lika kul att spela med Sven Z, Anders Lewén och alla kompisar här hemma!
Ny skiva på gång?
En ny skiva kommer nu i vår. Det blir bara eget material, mer eller mindre live i studion. En tagning i stundens ingivelse. Vi har inte bestämt om vi ska ha med blås. Ingen stress! När jag skriver låtar försöker jag göra dem så som jag själv skulle vilja höra en låt, med lite knorr. Inte bara tolvor utan soul och blues på samma gång. Bandet jag spelar med idag är ett sammansvetsat gäng både socialt och spelmässigt. Idag är vi heltidsmusiker mer eller mindre.
Vilka musikaliska influenser har du?
– Massor! Just nu lyssnar jag på Jimmy McGriff, Howard Tate, B.B. King, Bobby Womack, Ronnie Earl. Allt som är bra, men det måste ha smärta, hjärta och själ. Jag kollar mycket på You Tube på Internet.
Har du några tips till unga musiker?
– Det är viktigt att man börjar lära sig sjunga, och inte bara spelar gitarr eller munspel. Det gäller att ha lika fokus, så att man inte blir beroende av någon, utan att man kan fronta sitt eget band. Idag 2008 kommer ingen att ringa upp dig, så bli din egen manager. Lär dig ekonomi, för i början får man förvänta sig att göra allting själv. Sist men inte minst en klyscha som håller i alla lägen: Ha kul!
Intervjun gjordes i Stockholm sommaren 2008
Arne Swedin / Jefferson #159
