Varje tisdag under sommaren arrangeras tisdagsträffar i Säterdalen under ledning av Thomas Jansson. De inkluderar bilar, loppis, musik, mat, öl, lekplats för barnen… en veritabel oas för en bred publik. Och allt till gratis inträde. Förra året såg jag San Antonios egen Augie Myers (bokad även i år). Men denna soliga och varma augustikväll var det en annan Texas-artist som ingav förväntningar.
Jag har sett Chris Ruest i ett antal YouTube-klipp från hans CD ”Been Gone Too Long” på Enviken Records, med komp av bland andra Gene Taylor piano och vår egen Knockout Greg munspel. Vid sex-tiden hördes bekanta Texas-ackord mellan loppisstånden när Ruest inledde. På pianostolen satt Gene Taylor, som spelade även följande tisdag, då med kompband. Uppskattningsvis 300 personer fick njuta av en fläkt från Texas med omnejd. Låtar av Guitar Slim, Slim Harpo och Elmore James varvades med egna kompositioner. Höjdpunkten som knottrade skinnet var Hopkins ”I don’t want no woman”, enskilt en av de bästa musikaliska prestationer jag sett på senare år.
Ruest kommer ursprungligen från Connecticut, men flyttade till Texas av kärlek till denna stats speciella musikliv. Han hängde och spelade med Sam Myers, Ray Sharpe och många andra legendarer och fick av dem lära sig the Texas sound. Lägg därtill hans slidespel som innehåller en stor portion individualitet. Några Elmore-låtar visade att Ruest står gott på egna ben, utan att rida på broom-riffet. Med tre tidigare CDn under eget namn där bland andra Hash Brown, Nick Curran och Kaz Kazanoff medverkar, är Chris Ruest ett namn som förtjänar att uppmärksammas.
Gene Taylor är en verklig veteran som varit medlem i Canned Heat, James Harman Band, The Faboulous Thunderbirds och många fler, förutom att spelat in med artister allt från Ricky Nelson, Doug Sahm till Lowell Fulson. Piano är inte mitt favoritinstrument, men den här kvällen föll jag för hans fasta bas och drillande högerhand. Ruest och Taylor turades om att fronta, och Taylor bjöd på många klassiker från New Orleans och Chicago.
Kolla in recensionen av Ruests CD på Enviken Records, den finns på Jeffersons hemsida. Och lägg namnet på minnet, passa på när han kommer till en bar nära dig.
