Under denna rubrik kommer lite konsertnoteringar m m från Sveriges västra blåshål (Göteborg).
BARRELHOUSE – CAFE HÄNGMATTAN, 23 MAJ 2018
Boråsbandet Barrelhouse spelar 20-30-talsblues från de tuffa ladies som verkade då – Bessie, Cox, Minnie m fl. Maria Hallin sjunger med kraft och skön attityd kompad av Jan-Ola Mazetti sax, Martin Henriksson gitarr och Sven Karlsson bas och trumma.
STURE ELLDIN – KOM, 1 JUNI 2018
Musikpuben KOM (läs Karin och Maria) ligger längst upp på Karl Johansgatan i västra Göteborg. Man bjuder på musik flera gånger i veckan. Utbudet är varierat – blues, country, jazz, rock, folk ….
Sture Elldin (sång, munspel) med grupp gav en fin konsert den 1 juni inför en liten publik! Mycket instrumentaler och Elldins lakoniska sång. Mästaren Elldin behöver inte bevisa någonting – det blir bara så genuint bra! Det känns säkert tryggt att spela med Ari Hautala (gitarr), Erik Billander (bas) och Martin Bällgren (trummor) bakom sig. Vi hörde standard blues typ: ”It was early in the morning I was on my way to school”. Suveräne gitarristen Hautala passar bra ihop med Elldin och spelar skenbart enkelt i 2-string-boogie och snärtiga solinpass. Inlånade jazzpianisten Ingemar Wågerman kommer bort lite i ljudbilden men bl a i en G-instrumental kommer hans sköna högerhandstrioler till sin rätt. Blues när det är som bäst – avskalat, vackert, svängigt.
GATUMUSIK – KORSGATAN, GÖTEBORG, 24 JUNI
Vid söndagspromenad i centrala Göteborg hördes en bekant melodi. En ung man och en dito kvinna sjöng och spelade banjo och mandolin. De var från Oklahoma och på gatuspelturné i Europa. Carter Family-stuket var inte att ta fel på i t ex Worried man blues. En fin ”The soul of a man” (Blind Willie Johnson) samt ”T for Texas” (Jimmie Rodgers) klingade också vackert.
GOTHENBURG UNITED STOMPERS – SLOTTSSKOGEN, 26 JUNI
På Föreningen Göteborg Classic Jazz första sommarkonsert i vackra Slottsskogen spelade Gothenburg United Stompers med den inte vanliga besättningen: Åsa Karlsson sång, Per Sillrén trumpet, Åke Lindberg klarinett/sax, Jens Ramnebro dragspel, Marcus Edstorp piano, Mathias Gustavsson banjo, Jens Åhléns och David Kinnear gitarr, Emma Ekström bas/sång och Peter Forsman trummor. Gruppen har spelat ca 3 år tillsammans som ett jam-kollektiv, vilket märks på den spontana och löst arrangerade spelstilen – man följer inte alls någon ”mall”. Är man jazz- eller bluesband? Frågan känns inte så viktig efter en fin konsert med ett kräset och originellt låtval! Åsa Karlsson sjunger befriande självsäkert och kraftfullt och ger övriga i bandet gott om utrymme. Roligt mellansnack höjer stämningen. Den kraftfulla rytmsektionen är gruppens motor. Spelglädjen lyser ikapp med kvällssolen. Man bjuder på synnerligen dansvänlig musik vilket många tacksamt noterade. Utöver mer eller mindre kända jazzlåtar framfördes flera klassiska bluessånger ”Come on in ain´t nobody here but me” och ”Tight like that” är sånger med sexuell anspelning skrivna av den flitige Thomas ”Georgia Tom” Dorsey på 1920-talet. ”Tight …” blev ju en miljon-säljare för Tampa Red. ”Salty dog” (=vällusting) med samma tema är hämtad från Papa Charlie Jacksons 20-talsreportoar. ”My daddy rocks me (with one steady roll)”, spelades in av Trixie Smith och Sidney Bechet m fl. Benny Goodman kallade sin version mer salongsfähigt för ”Six appeal”. Åsa och Stompers ger oss en mustig version. ”Rock and roll” var ju från början slang för en mycket vanlig paraktivitet.
”Hey lawdy mama – the France blues” är det mest ovanliga och förbluffande låtvalet. Bakgrunden är att ”Papa Harvey Hull”, ”Long Cleve Reed” och ”Sunny Wilson” spelades in i Chicago 1927 vilket resulterade i tre sällsynta 78-or på det kortlivade märket Black Patti. Det enda exet av en av skivorna värderas till 30 000 $!. Originalinspelningen av den nämnda låten är ett mästerverk i sitt slag med stämsång, gitarrer och intrikat rytmik. Den poetiska och berättande texten handlar om ett dödsbud och dess konsekvenser. Stompers tolkning är kongenial. Den bluesintresserade (eller musikintresserade) bör inte missa Gothenburg United Stompers.
GÖTEBORG BLUES FESTIVAL – 29 JUNI
Berömvärda Göteborgs Bluesförening arrangerade festival över dagarna två i Slottsskogen. Norska Rita Engedalen med trio spelade två set. Rita ger som vanligt allt på scen både i sång och låtintroduktioner.
Danska Det Hyggelige Blues Band är en trio med Jesper Bjarnesen på sång och gitarr. Man skapade fin stämning bl a i Lazy Lesters ”Sugar Coated Love”. ”Big Boss Man” spelades för fort – vilket samtida band ofta gör – det sugande svänget förloras. Lyssna på Jimmy Reed och Frank Frost!
På stora scen hördes Torbjörn Risager & the Black Tornado samt tyska Blues Shacks med sydafrikanska sångerskan Bonita. Det är svårt att invända något mot framförandena men det blir efter ett tag jämntjockt på högsta volym. Festivalpubliken älskar det vilket väl är meningen.
Från festivalens dag två rapporterar tillförlitlig källa (Tommy Löfgren) att sångerskan Lollo Gardtman var ”kanon” tillsammans med Mr Bos grupp.
SAM VESTERBERG – KOM, 30 JUNI
Sam Vesterberg gav en föreställning tyvärr i hård konkurrens med bluesfestival och fotbolls-VM. Norrlänningen Vesterberg, med bakgrund i Nynningen och Tältprojektet, är en unik och karismatisk berättare och underhållare med ett humanistiskt budskap. Egna sånger och berättelser om kärlek, barndom, livet, religion, samtiden m m blandas med ”Höga Visan” och ”Löftena kunna ej svika” av Lewi Pethrus. ”Nobody knows you when you´re down and out”, Jimmy Odens ”Going down slow” och Muddy Waters ”Long distance call”, passas fint in i sammanhanget. Man blir berörd! Sam på sång och gitarr får mycket fin uppbackning av Rolf Hedberg på piano, dragspel, gitarr m m och Tobias Grim på el-gitarr.
DANIEL NORGREN – LISEBERG, 4 JULI
Norgren sjöng, spelade munspel, gitarr och piano kompad av piano/gitarr, bas, trummor och rökmaskin! Norgren lockar stor publik – allt från 20-åringar upp till (ett fåtal) pensionärer. Uppenbarligen finns det ett behov av enkel, rättfram och ”äkta” musik som alternativ till all mello- och skräpradiomusik. Norgrens musik har amerikanska influenser men han imiterar inga artister och gör inga covers – bara egna låtar. Det låter blues-country-rock om man vill etikettera. Mycket ostinato-figurer blir det och på slutet någon enackords-boogie för mycket. Den rytmiska och känslomässiga intensiteten är det dock inte fel på och Norgrens röst blir efter ett tag envist fängslande. Den vackra ”I waited for you” får ovationer. Norgrens popularitet känns berättigad.
MAVIS STAPLES – PUSTERVIK, 17 JULI
Mavis (f 1939) är ett fenomen och på många sätt i en klass för sig. Roligt att en ung publik uppskattar henne. Man kan hoppas att intresset räcker till att skaffa albumet ”The Staple Singers, Faith & Grace, A Family Journey 1953-1976 (4 cd + 1 singel-45)”. Där finns bl a Uncloudy Day med Mavis´ (17 år) mörka och otroligt bluesiga stämma och många fler av Mavis´ och gruppens bästa inspelningar.
URBAN BLUES – KOM, 21 JULI
UB är en ganska ny grupp med Daniel Heed sång, gitarr, William Lindström klaviatur, Mats Janemalm bas och Urban Swenning trummor. Alla är duktiga på sina instrument och Daniel Heed sjunger sympatiskt utan åthävor. Man spelar mycket modern soulig funkblues, som lätt blir stötig och taktfast. Sly Family Stone, Stevie Wonder och Ray Charles hyllas. Buddy Guys ”Where the blues begins” får en fin tolkning. I sista låt före paus är sampelet perfekt och man kommer in i en grym groove. En fin ballad börjar andra set och några mer traditionella tolvor sitter också fint.
LOUISE HOFFSTEN – LISEBERG, 31 JULI
Det var fullsatt redan en timme före konsert på Lisebergs mysiga lilla scen. Hoffsten på sång och munspel kompas av Johan Glössner, Little Chris gitarr och Anders Jonson bas. Den medelålders publiken är påtagligt nöjd med konserten och Louise är ju en personlighet. Little Chris svarar för solon på elgitarr medan Glössner mest kompar men även gör en del nice finger-picking. Det blir kåk-sånger och egna låtar ofta i half-beat-time, vilket (åtminstone i undertecknads öron) blir lite stillastående. ”My dignity” med fina gitarrer är en höjdare. I extranumret ”The seduction of sweet Louise” blir det riktigt lowdown blues.
STEFAN DAFGÅRD / TOMMY TRUMMA – CAFE VARVET, BRÄNNÖ, 8 AUGUSTI
Stefan Dafgård (sång, munspel, el-gitarr) och Tommy Johansson (handspel på trumlåda) satsade hårt och tungt i värmen på mys-sunkiga Café varvet. Stället är en upplevelse i sig! Med låtar från Howling Wolf, Magic Sam, Chuck Berry m fl så bygger man upp en förväntan som blir lite svår att infria. Att Dafgårds huvudinstrument är munspelet framgår i några nummer. ”I won´t let you down” i 6/8 klingar vackert liksom en rumba och en gungande Louisiana-swamp-låt, där duon verkligen får till det.
ROBERT LIGHTHOUSE – KAFE MARMELAD, GÖTEBORG, 10 AUGUSTI
Om någon svensk skulle få kalla sig ”bluesman” så är det väl Robert (Palinic) Lighthouse. Han är född i Göteborg 1964 men flyttade till USA redan 1988 och etablerade sig först som gatumusiker och sedan på spelställen. Efter 27 år i USA har han numera sin bas i Karlstad och turnerar flitigt i Europa och Ryssland. Spelningen på Marmelad bjöd på engagerande musik med Lighthouse på munspel, D-stämd resonatorgitarr och avspänd sång. Det blir mycket blues-shuffle och slide i egna och kända låtar. Sammantaget blir det närmast perfekt och stilmässigt lite som Juke Boy Bonner, även om denne inte spelade slide. ”Hoochie coochie man” med stop-time-avsnittet: ”On the seventh hour, on the seventh day, on the seventh month, the seventh doctor say ..” blir ett litet mästerstycke i känsla och timing! I några låtar tillkommer munspel, trumlåda (cajon) och bas, vilket inte tillför så mycket eftersom Lighthouse klarar sig mycket bra ensam. Robert Tolf wailar dock skönt på sitt munspel. Ett mellanspel på förstärkt akustisk gitarr ger fint fingerspel och sång i bl a ”Nobody knows you when you´re down and out” inspirerat av Scrapper Blackwells version. En kväll med helgjuten blues.
BASEMENT BLUES – S/S MARIEHOLM, GÖTEBORG, 17 AUGUSTI
Källargänget som fick spela på salongdäck var Leif ´Pedda´ Pedersen sång, gitarr, Stefan Sandberg, sång, tenorsax och gitarr, Stefan Klementsson bas, Bengt Kristeberg trummor och Mårten Olsson gästartist på gitarr. Den göteborgska bluespubliken är mycket trogen och entusiastisk inför sina lokala hjältar – så även denna afton på en fullknökad båt. Kompet blir lite tungt och volymstarkt men frontmännen glänser. Sångmässigt låter Pedda och Stefan ganska lika. Proffset Sandberg är förstås en ovärderlig tillgång. Bland låtarna kan nämnas ”Baby don´t you tear my clothes” i rumbatakt, ”Help the poor” med skönt saxspel och ”You caught the Katy and left me a mule to ride”. Mårten Olsson spelar fin gitarr i bl a ”I´ll play the blues for you”.
SIGN OF JUDGEMENT – BÄLTESPÄNNARPARKEN, GÖTEBORG, 18 AUGUSTI
”Förebud om domens dag” finns det sannerligen i dessa dagar med krig, klimat- och flyktingkatastrofer med mera! I gruppen ingår Christoffer Johansson och Bror Gunnar Jansson sång, gitarr, Elin Engberg sång, piano, bas och Emanuel Svensson trummor. De båda herrarna brukar spela solo och i andra grupper men det verkar som om gospelmaterialet passar dem speciellt bra. Trevligt också att en stor publik uppskattar old time music. Helheten blir mycket inlevelsefull och trovärdig. I Charlie Patton´s ”Prayer of death” blir det fin gung med Jansson på sång. Att ge sig på en ikonisk låt som ”Take my hand precious lord” är djärvt men resultatet blir otroligt bra och Christoffer Johansson sjunger rent mästerligt med falsettbrytning och stor utlevelse plus grym gitarr! ”I shall not be moved” blir i samma klass med svängigt piano och gitarrsolo av Jansson. Emanuel Svensson skall ha beröm för följsamt trumspel utan ”rocktendenser”. En mycket bra konsert!
