THE FLYING BLUESMAN
Mycket överraskande dök Eugene Bridges, gitarrist och sångare, upp på Stampen för en spelning under hösten 2003. Man kan inte påstå att Eugene trots två skivor utgivna i Europa är direkt välkänd på våra breddgrader även om skivorna fått mycket bra kritik och hans uppträdanden i England smått lyriska recensioner. Eugene visade sig vara en mycket välartikulerad herre, med en grundläggande känsla för bluesens kulturarv. Det blev ett riktigt intressant samtal, där Eugene inte drog sig för att leverera några skarpa uppfattningar om dagens bluesscen. Vi passerade Tina Turner, B.B. King, blomrabatter och galoppbanor innan vi hamnade i Australien av alla ställen.Eugene Bridges föddes 1963.
Hans far var bluesgitarristen Hideaway Slim (Bridges). Eugene växte in i musiken redan i mycket unga år. År 1995 kom han för första gången till Europa, där Big Joe Turner i Paris erbjöd honom platsen som sologitarrist och sångare i Big Joe Turner’s Memphis Blues Caravan. Big Joe Turner har en bakgrund som bassist i B.B. Kings band. Eugene stannade i ett år innan han satte ihop sitt eget band. Eugene Bridges är på konstant resande fot varför första frågan kom helt automatiskt.
Jag har bostäder på fyra olika ställen; en i Houston, Texas, en i England, vilken jag använder när jag turnerar i England och Europa, en i Slovenien och så en i Australien.
Jag skriver en del låtar där samt turnerar. Det är en region som utvecklas och som inte vet något om blues. Jag tycker om att undervisa, att öppna dörren från folkmusik till blues. Det finns ett intresse där, men man lär sig inte över en natt. Jag älskar också landet, maten och folket.
Faktiskt inte, men de måste komma ihåg att se längre än till sin egen ytterdörr. Det är som på alla andra ställen i världen. Folk har för vana att bara se till vad de är vana vid. Min musik täcker inte bara in vad jag upplever i Texas, eller vad man upplever i Tokyo eller ni upplever här i Sverige, eller i Slovenien. Den är ett universellt fenomen som inte bara en hör ihop med en person
Min pianist är från Slovenien. Han producerade ett album med en av främsta sångarna i Slovenien. Han ville också tränga in i bluesen och lära sig. När någon har ambitionen att lära sig, har jag förmågan att lära ut. En del av min verksamhet är att hålla seminarier i musik. Då lär man sig förstå mig och min musik och inte bara tänka på bluesen som inskränkt till en tolvtakters formula. Jag turnerar i Australien, där har jag mött samma sak, en öppen dörr för att lära ut musiken samt influera andra musiker i Australien, hjälpa dem att utveckla något de har förmågan att göra: Att spela musiken på deras sätt.
Faktiskt har jag inga. Allt kom inifrån. När jag var fyra år gammal hade jag en plastspade som jag spände gummiband på. Jag hade ett sound i mitt huvud och det måste jag bara få ut. Spaden med gummibanden var början på mitt gitarrspelande. Min far är en gitarrist, hans far var en gitarrist, hela vägen har Bridges varit gitarrister. På min mammas sida har alla varit sångare/sångerskor. Den mest berömda av dem är Annie Mae Bullock, alltså Tina Turner. Jag är en kombination av dessa tre bakgrunder: min egen ambition samt att sjunga och spela gitarr. Det fanns ingen speciell förebild.
Jag visste inte vilka dessa var, jag var bara fyra år gammal. Jag visste inte vilka de var förrän jag blev 17 år. Min far är influerad av B.B King. Min far spelade T-Bone Walker, Jimmy Reed, Lightnin’ Hopkins, alla de stora. För mig var de bara namn.
När jag var 17 år hade jag tre olika band; ett R&B band, ett gospelband och mitt bluesband. När jag var sju år började min pappa som präst och han introducerade oss för gospelmusiken. Med mina bröder blev jag då The Bridges Brothers. När jag var tretton var jag med i grupp som hette The Five Stars. Jag hade tre karriärer utan att veta vem B.B. King eller T-Bone Walker var.
Jag uppskattar B.B. King för det han gjort för oss alla. Jag uppskattar Sam Cooke för den betydelse han haft för musiken utan att få erkänsla för det. Många band skulle inte existera om det inte vore för Sam Cooke. Jag uppskattar T-Bone Walker och Jimmy Reed för att de representerar grunden för bluesen samt det ursprungliga uttrycket från södern, egentligen deras förmåga att behålla musiken äkta utan att ändra för mycket och ändå komma upp med något nytt som det bara är för dig att fortsätta på.
Min musik har alla varit dessa tre element. När jag kom till Europa 1995, hade jag redan gett ut fem eller sex skivor. Några var blues, några var gospel och några av R&B. Allt detta fanns inom mig. Jag startade som musiker i kyrkan när jag var sju år.
Om du vill lära dig allt, då måste du lära dig allt. Vad man gör inom den ”vita bluesen” är att man tar några T-Bone Walkerackord och lägger på litet rock, man lägger på Stevie Ray Vauhgan. Med automatik gör de något av bluesen som den inte är. Vi vet allt om bluesen, allt om de umbäranden den representerar. Ett enkelt hummande innehåller en bön, ett budskap, en signal att allt inte är som det borde. Det är grunden till allt låten handlar om. Om du förbiser denna mest betydelsefulla ingrediens när du spelar blues, du bara stiger upp och slår fram de vanliga tolv takterna, blir musiken något annat. Den representerar inte alls grunden varifrån den ytterst kommer. Den representerar bara ”idag”. Den är som en snittblomma. Den är bara vacker just nu. Den utvecklas inte eller ger upphov till en annan vacker blomma som nästa generation kan njuta av.
Det hänger inte så mycket ihop med internationell musik. Alla kan drabbas av ”blues” oavsett vilken nationalitet du är. Det handlar om att du måste ha ett budskap, en berättelse du själv kan relatera till, som andra kan relatera till. Det handlar om bra person som har det taskigt.
Blues i Amerika innehåller lika många dimensioner och stilar/smaker som allt öl i England. Vet du hur många olika ölsorter det finns i England? Åker du till Chicago, möter du bara en stil. Men Chicago representerar inte bluesen. Det är bara stället som gjorde den berömd. Chicago gjorde bluesen till business. Tänk på McDonald’s och hamburgarna, Chicago är bluesens McDonald’s. Du måste åka till södern, till Mississippi, Alabama, Louisiana och Texas. Där praktiserar man inte vad man predikar. Där man predikar vad man praktiserar, alltså hur man lever och vad man går igenom. Där är det inte en fråga om pengar och lyxliv. Sådana som Jimmy Reed och B.B. King höll söderns känsla levande var än i världen de begav sig, den sanna känslan.
De har inte pengarna. Se på ett bolag ägt av vita och ett ägt av svarta. Om du har pengar och inte jag, hjälper det inte hur bra jag sjunger. Du kan sälja miljoner (för du kan satsa på marknadsföring), medan jag säljer några få. Om du säljer till en publik som håller sig mer till en enkel rockstil än till blues, ja då går musiken åt det hållet. Chicago är mer en fråga om business än talang. Det hänger inte så mycket på musikern. Många artister både från Chicago och södern skulle älska att komma hit (Europa) och göra sin egen musik, t.ex. Latimore eller Denise LaSalle. Men det stupar på de förhärskande stereotyperna.
Jag har upplevt en hel del missförstånd sedan jag kom till Europa om vad man här kallar soul och vad man kallar soul i Amerika. Jag förstår inte varför man skall så snävt kategorisera allting här. Man är väldigt snabb här att sätt in folk i bluesens tolvtakts fack. Min musik täcker in alla sinnestämningar du kan befinna dig i, inte bara en. Du går inte omkring i bara en sinnesstämning. Det krävs något för att bryta upp den stereotyp som finns i Europa, att varje bluesman skall ha ett munspel i handen och vara gammal som gatan eller spelar gitarr och sjunga ”woke up this morning…”. Om jag gick med samma kostym dag ut och dag in skulle jag bli tämligen uttråkad. Ni måste vidga er kunskap om Amerika och om musiken för att kunna skriva om något annat än tolvtakts blues typ ”Woke up this morning”. Om ni vidgar er har ni lättare för att uttrycka er själva.
Bluesen kommer att hållas som den är. Om du har massor av människor som rör sig i rockgenren, men kallar det blues, måste du be dem lugna ner sig och gå tillbaka till musikens rötter. Det beror på individerna. Nöjer du dig att acceptera vad som helst, eller står du upp och slåss för det som är äkta och bra? Jag försöker lära musiker inte bara i Europa utan även i USA, att framföra den musik jag lärde mig som barn, att förebereda musiken för en framtid, att berätta sin egen historia. Blues är ett budskap. Du skall berätta din historia på mest ärliga sätt. Du skall vara villig att observera och skriva om det på ett sådant sätt att du själv och din publik kan relatera till vad du säger. Du skall inte gräva ned dig i ett tolvtakters hål och tro att det räcker.
Du kan observera och iaktta din egen omgivning, men du kan inte lägga in det i ett annat sammanhang. Det svarta amerikanska samhället täcker ett mycket brett spektrum. Du har det svarta samhället i norr och du har det svarta samhället i södern. Det är olika, men ändå detsamma. Men olikheterna är gigantiska. Du måste vara där för att man skall kunna förklara det för dig.
Det har ingen betydelse. Du är intresserad och vill lära dig genom att vara delaktig, det har betydelse. Om du däremot säger att du bara vill lyssna på svensk musik, då kan du aldrig lära dig uppskatta musiken. Det finns ingenting som skulle skilja dig från stora delar av den amerikanska befolkningen. Det finns annat än blues de dras till. Vad som däremot skiljer dig från dem är att du tar del, du vill lära dig mer. Det är som med allt annat. T.ex hästkapplöpning. Genom att bege dig till banan, visar du ditt intresse, fastän du i början inte begriper ett skvatt.
Det beror helt på dig själv och hur dedicerad du är, hur långt du tar dig. Men du kommer i alla fall lära dig mer, att bli mer upplyst, därmed inte sagt att du kommer att bli som jag eller någon annan.
Jag är fyra dagar i England, sedan åker jag till Madrid och Bilbao i Spanien. Därifrån åker jag till Portugal och stannar i fem dagar innan jag åker tillbaka till England för att flyga Slovenien för en vecka. Sedan blir det Italien innan jag åker till Malaysia. Därifrån åker jag till Singapore, Tokyo och Filippinerna, innan jag börjar på en turné under ett halvår i Australien inklusive Nya Zeeland. När jag kommer tillbaka hit har jag spelningar i England, Frankrike och Tyskland. Jag är hemma i Houston vart tredje år och då under någon vecka bara.