North Mississippi Hill Country Blues
David “Junior” Kimbrough dog 1998. R.L. Burnside drog sig förra året tillbaka från scenen. T-Model Ford är fortfarande igång, men börjar bli åldersstigen. Fat Possum Records i Oxford, Mississippi, som lanserat dessa tre med stor framgång, har börjat vända blickarna mot andra, yngre förmågor.
Kenny Brown, under många år R.L. Burnsides sidogitarrist, och Cedric Burnside, barnbarn till R.L., är exempel på lämpliga sådana, och Fat Possum har nyligen gett ut skivan Stingray med dem. Fler skivor är att vänta. De uppträder som duo: Kenny på gitarr och Cedric på trummor. Helt analogt med det kända radarparet T-Model Ford och hans trummis ”Spam”.
Kenny och Cedric är den nya generationens bärare av den mycket gamla form av countryblues, som kommer från de inre, norra delarna av staten Mississippi.
Detta åslandskap – North Mississippi Hill Country – befinner sig en bit öster om floden Mississippi. Länge var utövarna av denna speciella bluesform tämligen okända för omvärlden. De höll till på små ”juke joints” som bara den närmaste lokalbefolkningen besökte. Praktiskt taget inga skivinspelningar med dem gjordes. Med i princip bara ett enda undantag: ”Mississippi” Fred McDowell, upptäckt 1959.
Och då får vi ha i minnet att många av de legendariska bluesartisterna i Delta-området, en relativt kort sträcka västerut, blev uppmärksammade i en vidare krets nästan 30 år tidigare. Detta har delvis att göra med att det länge inte fanns några ordentliga riksvägar att ta sig fram på för bluesens fältforskare i denna inre region.
Men detta åtgärdades, och 90-talets inträde medförde en radikal förändring. Robert Mugges dokumentärfilm Deep Blues från år 1992 gjorde Junior Kimbrough känd, och än mer de skivinspelningar det nystartade skivbolaget Fat Possum gjorde med honom, och med R.L. Burnside. Stenen var i rullning. Fat Possum-soundet blev ett begrepp. Ett sound, som vissa belackare lite tillspetsat avfärdat som ”punk-blues” eller ”grunge” blues.
Fat Possum har ibland också medvetet försökt ”safta till” den genuina, lantliga juke joint-stilen med häftiga ingredienser för att tilltala köpstarka ungdomar. Ljudet har ibland förvrängts och ganska hämningslöst manipulerats i efterhand på vissa inspelningar, och artister har uppmuntrats att spela ihop med rockstjärnor som Iggy Pop och punkrockbandet Jon Spencer Blues Explosion. Detta recept har gått hem bra hos framför allt den yngre publiken.
North Mississippi Hill Country-bluesen utmärks av en hypnotisk, tämligen monoton och primitiv, men intensivt energifylld rytmisk groove. Den hypnotiska, lite ”voodoo”-aktiga effekten uppnås genom återkommande, repetitiva formmönster. Trummorna intar en dominerande roll. Vi har också en slidegitarr med i bilden, ofta kompletterad med basgitarr, och ibland munspel. I en ålderdomligare, mer ursprunglig version figurerade i stället för slidegitarren en sorts flöjt (fife), ihop med trummorna.
Slidegitarren kom senare att delvis överta och vidareutveckla dennas roll. Det var inte ovanligt att man i denna ”ur-blues” hade två sorters trummor: en mindre militärtrumma – virveltrumma – som man hängde om halsen, och en bastrumma. Ofta hade man rentav två virveltrummor förutom bastrumman. Dessa band kallades för ”fife and drum”-band, och man talar också om ”fife and drum”-sound. Denna säregna musik är en blandning av amerikansk militärmusik, som daterar sig bak ända till kolonialtiden, samt västafrikanska ingredienser i form av flöjt, synkoperade rytmer och melodier i femtons-skala. Trummorna kommer från militärmusiken, och flöjten, som var ett rör, ofta av bambu, kommer från Västafrika.
Detta är den kanske mest afrikanska av alla överlevande musikformer från amerikanska södern. Den förutom Napolian Strickland (död 2001) mest kände ”fife and drum”-artisten Otha Turner uppmärksammades på allvar under senare delen av 90-talet och hann spela in tre uppmärksammade skivor: en ep och två cd – Everybody Hollerin’ Goat och Otha Turner and the Afrossippi Allstars: From Senegal To Senatobia – innan han dog 2003 i en ålder av 94 år. På den senare plattan medverkar artister från Senegal på percussion. Turner spelar flöjt.
I Jefferson nr 139 kunde vi i Leif Gäverths minnesberättelse om ”Blue Monday 25 år – del 1”, läsa lite om det egendomliga och exotiska Mississippi Fife And Drum Band (där Strickland ingick), som uppträdde i Västerås 1980, och också se en bild på dem. Det var Bill Öhrström, som ordnat en liten turné för bandet, och inte många utanför sydstaterna hade nog sett det, förutom nu alltså en del svenskar!
Kenny Brown har växt upp med Otha Turners musik ringande i öronen, och har också spelat ihop med honom. Han har också spelat ihop med praktiskt taget alla av de andra stora artisterna inom North Mississippi Hill Country-traditionen. Man kan verkligen säga att han har lärt sig direkt från källan och har denna musik i märgen. Den legendariske Joe Callicott var hans första gitarrlärare, och R.L. Burnside tog honom senare under sina vingars beskydd. Johnny Woods, ”Mississippi” Fred McDowells munspelare, var också i flera år Kennys musikaliske kompanjon.
Kenny är nog den vite artist, som bäst utövar denna mycket speciella form av countryblues, och enligt uppgift den ende vite, som blivit exklusivt hedrad med att få spela på Junior Kimbroughs berömda juke joint. Cedric Burnside å sin sida har såsom varande R.L. Burnsides barnbarn bokstavligen fötts in i denna musik, och har alltid befunnit sig i dess absoluta centrum. Denne unge man har på ett mycket intressant sätt velat förnya den gamla Hill Country-bluesen genom att till sitt trumspel foga moderna hiphop-rytmer.
Jag träffade de två i februari i samband med ett konsertframträdande ihop med dansken H.P. Lange i Köpenhamn, och frapperades av deras musikaliska vitalitet. Kenny och Cedric var två enkla och högst sympatiska män, som gav mig en inblick i sina liv och sin bakgrund.
När och var är du född, Kenny?
15 juli 1953. Jag växte upp i Nesbit, norra Mississippi. Det ligger ungefär 25 miles söder om Memphis och ungefär 25 miles norr om Oxford.
Var bor du nu?
Jag bor i Potts Camp i mitten av den jättelika Holly Springs nationalpark. Just där jag bor är det privat mark, men jag har nationalparken runt omkring mig. Jag har köpt lite mark där. Det är ett lugnt och fridfullt ställe där ute i skogen. Väldigt ensligt, med långt till grannar! Närmaste by ligger ungefär 6 miles bort. Där bor ca 500 personer. Jag har en gudson boende hos mig, Jocko – han är som en son till mig. Och så har jag en häst, som jag är ute och rider på – ska snart skaffa en till. Sen har jag ett par hundar och katter, lite höns plus några marsvin. Ibland jagar jag lite, och fiskar.
Berätta den berömda historien om när du plockade upp svensken Josh Brenner, som liftade i USA.
Det måste ha varit 1986 eller –87. Jag och en kille som spelade trummor ihop med mig, Vance, hade gett oss av från en bluesfestival i en bil kl. 10 på morgonen. Vi var halvfulla. Jag brukar inte ta upp liftare, men så stod den här killen där vid vägkanten med tummen i vädret – Josh – och han såg så ordentlig ut, så jag stannade. Sen var han med oss hela dan, och vi drack en massa öl och pratade om Skandinavien. Jag hade länge velat åka dit. Det visade sig konstigt nog att han kände till mig! Jag trodde ingen visste något om mig där borta. Sen skildes vi åt, och han reste vidare.
Men han började skicka vykort till mig från olika platser i världen – han var på en lång resa, förstår du. Och när han så småningom kom tillbaka till Sverige skickade han mig en del artiklar från Jefferson, där mitt namn var nämnt! Jag blev mycket förvånad, och glad. Jag svarade honom tillbaka att om han fixade ett band till mig, så skulle jag komma över och göra några gigs. Det gjorde han, och jag kom över första gången 1989, tror jag det var.
Jag fick spela med Uptown Blues Band från Uddevalla, och sen fortsatte jag att komma över ganska regelbundet. Flickorna i Uddevalla var mycket vackra, kommer jag ihåg! Och så träffade jag Nils Lönnsjö och Christer Nilsson. De älskade blues och startade upp Åmåls bluesförening, och så småningom Åmålsfestivalen.
Jag medverkade på den första; jag kom över ihop med Mojo Buford, och sedan kom vi två tillbaka igen till 10-årsjubileet där 2001. Året därpå var jag också med, och då hade jag med mig Cedric och vår japanske basist Takeeshi Imura.
Vi var inte med när R.L. Burnside spelade i Åmål. Han kom själv, som soloartist. Men vi var med när R.L. kom till Köpenhamn. Det var när vi var ute och turnerade ihop med Jon Spencer Blues Explosion. Och nu är det bara Cedric och jag.
Var har Takeeshi blivit av?
Han har flyttat tillbaka till Japan. Han spelade ihop med oss i fyra år, men han gick i skola i USA, och när han hade tagit examen gick hans visum ut. Vi fick tag på 2 eller 3 amerikanska tjejer som var beredda att gifta sig med honom, så att han skulle kunna vara kvar, men han ville inte gifta sig, så han stack tillbaka till Japan. Vi saknar honom mycket. När han slutat, hade vi Chris Ethridge som basist ett tag. Chris har spelat med Willie Nelson, Ry Cooder och en massa andra. Men han bodde så långt ifrån oss, att det inte funkade.
Då började Cedric och jag göra lite shower på egen hand, som duo, och så har det fortsatt sen dess. Folk gillade det, och det var enklare – färre personer att betala – och lättare för oss att tjäna en slant. Vi åstadkommer mycket ljud för att bara vara två personer! Men många människor frågar: varför har ni ingen basist? Dvs de frågar det innan de hört oss spela. Sen, när de gjort det, säger de: ”ni behöver ingen!” Det piggar upp oss och vi förstår att vi gör rätt och lugnt kan fortsätta på den inslagna vägen.
Låt oss förflytta oss till din barndom, Kenny. Kommer du ihåg när du hörde blues första gången?
Jag var 5 eller 6 år gammal. Det var på radio. Jag och en annan, lite äldre pojke som bodde hos oss brukade smyga oss ut och krypa in i mammas bil och knäppa på radion. Och där låg vi på sätena och lyssnade på Nashville-låtar och blues också. Jag visste förstås inte att det var blues då, men senare, när jag var äldre, hörde jag ibland låtar som jag tänkte jag aldrig hört förut, men de kändes ändå så egendomligt bekanta på något vis. Jag måste hört dem där i mammas bil som liten!
Senare, när jag var runt 7 år, började det ordnas en massa ”picknickar” tvärs över gatan hos en granne. Och då spelade Otha Turner och Fred McDowell där. Junior Kimbrough och R.L. Burnside också. Alla i stort sett kom dit. Det var mycket ”fife-and-drum”-band. Inte bara Otha Turners. Jag brukade ligga där i min säng på natten med fönstret öppet och lyssna, och de höll på och spelade till fyra eller fem på morgonen. Det här ”fife-and-drum”-soundet gick rakt in i mig och absorberades av min kropp. R.L.:s rytmer kommer mycket ur detta ”fife-and-drum”. Det är grundstommen i North Mississippi Country Blues.
Otha Turner var ju en mästare på flöjt (fife). Hur är det, har du själv spelat på en sådan nån gång?
Jag försökte faktiskt lära mig det en gång, men jag hade ingen som visade mig, så det tog mycket snabbt slut!
Berätta om dina första läromästare på gitarr!
När jag var 10 år gammal, fick vi Joe Callicott till granne, och när jag fick veta att han spelade gitarr, började jag titta in till honom, och han lärde mig sina låtar och visade mig hur han spelade. Han brukade ha gitarren liggande i knäet och använda en kniv när han spelade slide. Och så pratade han en massa och gav han mig goda råd om livet och allt möjligt. Jag gick till slut dit varje dag innan jag gick till skolan, och när jag kom hem från skolan gick jag först av allt in till honom, så ivrig på att lära mig av honom var jag. Vi kom väldigt nära varann och han kallade mig för sin son. Tyvärr dog han när jag var bara 15 år. Då var han 72 år. Joe var en bra man, som jag kände stor värme och respekt för – han var en riktigt ”cool cat”.
Sen lärde jag mig lite här och var innan jag träffade på R.L. Burnside. Det var omkring 1971. Jag var 18 år då. Jag hade först hört honom spela på en festival, och det var den äkta varan: genuin Mississippi Hill Country-stil. Han hade en fantastisk rytm, och spelade slide, som jag ju redan var inne på. Jag pratade med honom efteråt och sa att jag gillade hans stil och gärna ville lära mig lite av honom. Och han sa att visst, det var bara att komma hem till honom, och så gjorde jag det, och efter det blev det fler och fler gånger; 2-3 gånger i veckan.
Vi satt och spelade ihop till långt ut på nätterna där på hans veranda, och jag lärde mig allt möjligt av honom, och sen började han ta han mig med ut på juke joints i trakten där vi uppträdde. Det blev till slut praktiskt taget varenda helg. Jag kommer ihåg den allra första juke joint han tog mig med till. Det var en ganska ruskig upplevelse! Det var ett ställe långt ute i skogen, och jag var den ende som var vit där! När vi spelat mindre än en halvtimme, sa R.L. att han skulle gå och spela kort, och lämnade mig ensam där med en massa färgade, som dansade hej vilt och drack och tjoade.
Jag blev livrädd, men jag spelade på och det verkade konstigt nog funka – de tyckte jag var cool och ropade uppskattande ord. Efter en stund var R.L. tillbaka igen – han hade nog bara velet pröva mig för att se om jag pallade!
Och hur utvecklade sig ert samarbete sen?
Under flera år spelade vi regelbundet tillsammans, bara R.L. och jag. Hans barn var inte tillräckligt gamla för att vara med på den tiden. Senare utvecklade han ett familje-band, där jag också medverkade.
Nu har det flutit mycket vatten under ån sen vi först träffades. Vi har spelat ihop i 32 år, av och till, och är de bästa vänner du kan träffa på. R.L. är som en far för mig, och han brukar presentera mig som sin adopterade son. Det dröjde länge tills vi spelade på festivaler ihop – inte förrän 1994 tror jag. Fram till dess var det juke joints och picknick-arrangemang som gällde.
För många år sen, när han första gången skulle åka över till Europa, så spelade vi samma sorts musik som vi skulle spela om han var här nu. Men ingen ville anställa en vit kille till att komma med honom över hit. Och vi hade inte gett ut några skivor tillsammans vid det laget, så arrangörerna hade inget att lyssna på och ingen annan möjlighet att höra hur vi lät tillsammans, såvida de inte reste över till Mississippi för att kolla upp det på platsen. R.L. sa: ”Jag har en vit kille som spelar med mig”, men de sa: ”Vi behöver inte honom. Vi vill bara ha dig”. Det var bara färgade killar som gällde. En sorts omvänd rasism!
Men så gav vi till slut ut en platta ihop och folk började slutligen lyssna, och då blev allt annorlunda. Men vår musik var densamma hela tiden. Vi lät likadant 1973 som 2003. Vad gäller vårt sound har jag bidragit en hel del till det. Visst har jag lärt mig mycket av R.L. och det ska han ha all credit för, men utan mig hade det låtit annorlunda – det hade inte varit detsamma, och det kan de intyga som hört R.L. utan mig. Vi jobbade fram en bra mix tillsammans. Cedric bidrog med bra grejor han också sen när han kom in i bilden.
R.L. har vad jag förstått dragit sig tillbaka från scenen nu.
Ja, han ”pensionerade sig” förra året. Han är 77 år nu. Men han spelar fortfarande in en del. Vi ska snart ge ut en ny skiva. Rap-rockaren Kid Rock är med på den och sjunger.
Har du några roliga minnen med R.L.?
Ja, hur många som helst! Jag skulle kunna sitta och berätta för dig om dem hela natten! Jag kommer t.ex. ihåg ett av de första gigs vi gjorde. Det var i Kanada, och vi skulle göra soundcheck och sånt, och ljudkillen frågade mig: ”Jag har en liten rökmaskin. Har du något emot om jag skickar ut lite rök på scenen medan ni spelar?” –”Nej, det är helt ok”, sa jag. Så började showen och vi spelade några låtar och ljudkillen satte på röken. Plötsligt slutade R.L. spela och vände sig bestört om och ropade: ”Hjälp, det brinner!”, och gjorde sig redo att fly från scenen. Ha, ha, ha, det var för dråpligt. Jag fick fram och hugga honom innan han hann försvinna iväg.
Berätta om dina skivor
Jag har gett ut två egna CD hittills: Goin’ Back To Mississippi och Stingray. Goin’ Back To Mississippi kom ut 1997, på ”Plumtone”. Dale Hawkins, som skrev Susie Q, startade det skivbolaget just för denna plattas skull, och det är den enda plattan som kommit ut på det bolaget! Den fick fina recensioner, men den sålde inget vidare, för den fick ingen ordentlig distribution. Det är för jäkligt, för skivan är bra. Jag fick efter långt om länge distribution till Australien, och Europa fixade sig delvis, men det ligger risigt till i USA, och det är ju det som gäller. Skiva nr 2, Stingray, kom ut 2003, på Fat Possum. Det är jag, Cedric och Takeeshi på den, och så lite pålagd keyboard, och en del remixing efteråt.
Jag har medverkat på en massa skivor. Jag har spelat på nästan alla R.L.:s skivor för Fat Possum – det är minst 6 stycken – och jag är med på 3 skivor med Junior Kimbrough, bl.a. Sad Days, Long Nights, och jag har spelat in med Paul ”Wine” Jones också. Jag tror att jag är med på 18 skivor allt som allt så här långt; kanske en eller ett par till.
Är det någon skiva du gillar speciellt?
Jag skulle vilja få betalt för somliga!! Men, ok, här är några av mina favoriter: först och främst Too Bad Jim. R.L. var med på den, jag själv och så Cedrics far, Calvin Jackson – Cedric har namn efter sin mamma; det är alltså hon som är en ”Burnside”. Too Bad Jim kom ut 1993, på Fat Possum. Det var min första skiva med R.L.
Sen gillar jag som sagt också Goin’ Back To Mississippi väldigt mycket. På den har jag med lite olika musiker, bl.a. Dale Beavers på andregitarr.
Och så har vi förstås Burnside On Burnside. Det är en av mina absoluta favoriter. Den är inspelad live och kom ut 2001, och fick en Handy Award för bästa traditionella bluesalbum det året. Det är R.L., jag och Cedric som spelar på den.
Om jag ska nämna en till får det bli Stingray, min senaste platta. Jag gillade den inte när jag första gången lyssnade på den, för den blev rätt hårt mixad. Men ju mer jag lyssnar på den, desto mer vinner den, och nu är jag riktigt förtjust i den.
Hur är det att spela in för Fat Possum?
Tja, jag tror att de gör det bästa de kan – det är i alla fall vad de påstår på sin hemsida… Jag har väl inte alltid hållit med dem om allt de hittat på, och jag tycker att de ibland handlat respektlöst mot de gamla artisterna. Det gillar jag inte. Men de får ut en hel del skivor, och de har gjort en hel del bra grejor för oss. Det är ett litet skivbolag, och de hade det ganska tufft i början. Jag kan tala om för dig, att vi faktiskt hjälpte dem att lyfta från marken. För Too Bad Jim och Sad Days, Long Nights med Junior Kimbrough var deras första elektrifierade skivor.
Too Bad Jim kom ut 1993, och 1994 så skulle jag och R.L. ge oss ut på en turné för att promota den skivan. Men Calvin Jackson, Cedrics pappa, hade flyttat till Holland, så vi behövde en trummis. R.L. sa: ”Jag har ett barnbarn, som är bra på trummor”. Det var Cedric. Han var bara 14 år då, men han hoppade in, och så gav vi oss iväg. Han har spelat med mig sen dess, så det blir 10 år nu.
Vad gillar du skivan A Ass Pocket of Whiskey, som Fat Possum övertalade R.L. att spela in ihop med Jon Spencer Blues Explosion?
Jag var med på den, men inte Cedric; vi hade Jon Spencers trummis på den. Ja, vad ska jag säga, skivan är annorlunda. Den är lite vildare än våra andra skivor. Jag gillade den inte först, men jag har vant mig successivt, och nu tycker jag den är ganska cool. Ungdomarna älskar den, och den har sålt mer än någon annan platta vi gjort. Men den gavs 1996 ut på Jons skivbolag – Matador. Vi blev sidsteppade, och väntar fortfarande på att få ut vår resterande del av vad den inbringat för det bolaget. Matador har ännu inte betalt vad de ska till Fat Possum, och lär väl inte göra det heller.
Efter det att vi gjort plattan med Jon Spencer Blues Explosion, så var vi ute och turnerade ihop i två år. R.L., jag och Cedric var förband, och vi spelade ihop med dem på scen också.
Samarbetar ni med dem även numera?
Nej, men vi skulle gärna vilja göra det; det hade varit kanon. För de attraherar ungdomarna, och dem vill vi också få grepp om, för det verkar som om många av de strikta, äldre bluesentusiasterna inte köper så mycket skivor som de unga. Det är ungdomarna, som har pengarna! Man skulle ha trott att det var de äldre, men de sparar sina slantar och ger dem till sina barn.
Nu går jag över till dig lite, Cedric. När och var är du född?
Jag är född 26 augusti 1978 i Memphis, Tennessee.
Många av dina släktningar spelar gitarr, men du har valt trummor.
Ja, alltså, trummor är det jag alltid velat spela. Varje gång jag hörde såg annan spela trummor, så hamrade jag på bord, på spannar, ja, allt vad jag fick tag i, och drev min mamma till vansinne. De slängde typ ut mig ur huset.
Men nu på senare tid har jag börjat spela gitarr också, och keyboard, och om ett par år räknar jag med att spela alla tre instrumenten.
Du gillar hiphop har jag förstått.
Ja, det är rätt. Jag lyssnar på mycket hiphop. Och när vi ska spela in något, jag och Kenny, så försöker vi på olika vis lägga till lite hiphop till den gamla bluesen. Min trumstil har jag hämtat mycket från hiphop. Jag älskar blues, men jag gillar annan musik också, och hiphop råkar vara en stil jag gillar. Så jag försöker mixa samman lite hiphop-beat med lite gammal blues. På så vis blir det lite känsla från både det gamla och det nya. Och då kanske både de äldre gillar det och de yngre. Det är i alla fall vad vi strävar efter.
Spelar du med något hiphop-band också?
Nej, jag har aldrig spelat med något hiphop-band. Men jag spelar med en massa andra band därhemma.. Jag har en mycket musikalisk släkt, och jag spelar med en del av mina farbröder, och jag har vänner jag spelar med ibland, men för det mesta är det Kenny jag spelar med. Kenny är ”my man”.
Vad gillar du hiphop, Kenny? Vill Cedric ha mer av den varan än du själv?
Nej, nej. Det är inget problem. Jag menar, jag var 50 år, Cedric 24 och R.L. 76 – vi var tre genarationer, och det var inget problem. Vi kombinerade åldersklasserna. Och jag gillar hiphop. Men det första som kom fram i hiphopen, du vet med en massa ”motherfucker”, det gillade jag inte alls. Men vad beatet beträffar, så älskar jag det.
Nu ska vi snart spela in en ny platta. Det blir nog en hyllning till Junior Kimbrough. Vi ska spela in med en kille, Whitey Kirst, som spelar med Iggy Pop. Och jag tror att Iggy ska sjunga på en del. Det kommer att bli kul. Men de äldre bluesdiggarna, de kommer att ta sig för pannan: ”Iggy Pop, heliga guds moder”!
Omvänt så fördömde en massa människor Jon Spencer för att han spelade in en platta med oss. Men allt han gjorde var att hjälpa oss! Han ville hjälpa oss att sälja mer plattor. Och vi fick komma ut på turné ihop med hans band. Varför ska folk racka ner på honom för det? Han trodde på oss, och han gillade vår musik. Det var därför han bad oss spela ihop med honom.
Hur ser du på bluesens framtid, Cedric? Behöver den ta sig nya vägar, t.ex. som du gör, foga hiphop till sig?
Jag tror att bluesen på något vis alltid kommer att vara som den är. Men jag vet inte så noga vad framtiden bär i sitt sköte för bluesen. Jag försöker bara finna ut lite nya vägar och få det att låta lite annorlunda. När Kenny och jag går in i studion, så försöker vi i nio fall av tio att hitta på något nytt: Kenny lägger in en ny groove, eller jag hittar på ett nytt beat. Jag tänker på hur det kan appellera till de unga, och Kenny försöker göra grejor, som tilltalar de litet äldre, och vi försöker sätta samman det hela till att fortfarande vara blues, men med lite nya infallsvinklar.
Och vi struntar blankt i att rätta oss efter 12-taktersmallen, eller att det måste låta Chicago. Där vi växte upp, hade många sånger bara ett ackord. Ett enda! Man behövde inte skifta ackord. Denna groove kom från ”fife and drum”-stilen.
Hur är det att spela i Mississippi jämfört med Europa, Kenny?
Det är en hel del likheter, men också skillnader. Det är framför allt tuffare i Mississippi. Blues är det enda jag gått in för att spela. Men för en vit kille som mig, har det inte varit lätt att slå sig fram med det. Inte i Mississippi. Det dröjde länge tills jag kunde försörja mig på det. Jag fick jobba som byggare först i 20 år, och kunde bara spela på fritiden. R.L. hade också vanligt jobb vid sidan av artistlivet under många år.
Men nu går det rätt hyfsat. Det hänger mycket på om man blir omskriven i pressen, så folk får höra talas om en. Känner dom väl till en, så kommer det mycket folk till showerna.
Vad säger du, Cedric?
Jag älskar att spela blues i Mississippi. Men vad gäller att försörja sig på det, så kan man glömma det. Man kan inte försörja sig på att spela blues enbart i Mississippi. Man måste resa omkring mycket. Så det blir mycket tid ute på vägarna; i andra stater, eller utanför USA.
Har du något annat jobb?
Nej, jag har lyckats undvika det. Tack gode Gud för det! Men om jag inte skulle få in tillräckligt med pengar, måste jag fixa något, för jag har en familj att försörja. Fru och två barn. De kommer före allt annat.
Finns det några bluesfestivaler i Mississippi?
Ja, en hel massa. Nästan varje ort har någon. Det finns bluesfestivaler i Greenville, Jackson, Oxford, Clarksdale, New Albany, Tupelo … det finns säkert ännu fler. Sen har vi ju ”King Bisquit Blues Festival” i Helena. Det är i Arkansas, men ligger inte långt ifrån där vi bor: 1 ½ – 2 timmars bilfärd bara.
Spelade du mycket med Junior Kimbrough, Kenny?
Javisst, en hel del. Jag har spelat med honom på hans berömda juke joint i Chulahoma, som hette ”Junior’s Place”, och på andra ställen. Det var en fantastisk man. Mycket speciell. Han var lite som en Buddha i sitt sätt att vara. Jag älskade hans musik, och jag älskade att spela ihop med honom.
Lärde du också känna honom, Cedric?
O, ja. Det är som Kenny säger, han var som en Buddha. Han satt alltid bakåtlutad i sin fåtölj, där borta på sin klubb, och kollade in allt som hände, och närhelst han fick lust att spela, så bara reste han sig upp och gick bort till scenen och satte igång. Sen återvände han till fåtöljen. Ingen annan fick sitta i den fåtöljen. Aldrig någonsin!
Jag bodde precis vid sidan om hans juke joint-klubb, och det var i själva verket på den som jag kom in i det hela. Det var där jag tränade upp mig, och det var där jag började uppträda. Jag var omkring 9-10 år gammal, och jag brukade gå över till klubben och städa upp innan folket kom dit, och de började spela. Egentligen, juridiskt sett, var det inte tillåtet för mig att vara inne på klubben, för jag var så ung, men Junior hade en son vid namn Kenny Kimbrough som spelade trummor, och ibland, när han inte kunde spela för att han blev förhindrad av något, så fick jag rycka in i stället, för jag var den ende trummisen som fanns till hands.
Och även om jag inte hunnit bli så särskilt bra på det, så var jag i alla fall okey och kunde hjälpa dem ur den sitsen. Och min farbror, Gary Burnside, han ryckte in och spelade bas. Han var bara några år äldre än mig. Och folk förvånade sig och sa: ”Se, så unga de är, men de är bra!” Det ledde till att vi blev anlitade mer och mer, och till slut var vi nästan alltid där och spelade, ända tills stället en dag brann ner. Då var jag 17 år.
Hur var Junior jämfört med R.L., Cedric?
Lite olik var han väl R.L., men du vet, Junior och morfar växte upp i samma miljö och de kände varann innan jag var född. Deras musik skiljer sig visserligen lite åt till formen, men själen i den är densamma. Det är ”fife and drum”-soundet, som har format dem båda.
Junior tenderade att ha mer variationer. Fler ackord. R.L. var mer för att ha bara ett ackord. Ja, de var lika, men olika också. Jag kommer ihåg att Junior slog an på kvinnorna på ett häpnadsväckande sätt. De älskade hans musik, för de tyckte den var så sexig!
Det är första gången du spelar ihop med en skandinav, Cedric. Vad tycker du om det jämfört med att spela med amerikaner?
H.P. Lange kan spela blues. ”That’s for sure”. Jag har aldrig hört någon europé spela blues som han! Han tar andan ur mig helt. Titta på honom när han spelar – du kan se att han älskar varje minut av det. Han har känslan, och han är fenomenalt duktig. Många briljerar med avancerad teknik men har inte tillräcklig känsla. H.P. har bägge. Jag hoppas han fortsätter spela på samma vis, och jag ser fram emot att få spela med honom fler gånger.
Du lärde känna H.P. i Åmål, Kenny
Ja, det var när jag var med på den första Åmålsfestivalen 1991. Han fixade så att jag kunde komma ner till Danmark och spela med honom på en turné, och sen har han kommit till USA och bott hemma hos mig, han och hans fru, och vi har spelat på flera platser i Mississippi. Senare kom han över ihop med Harry Banks också, och de bodde i mitt hus.
Första gången jag skulle spela med H.P. kände jag lite tveksamhet – spela ihop med en europé? Men redan efter vårt första gig kände jag att den här killen kan spela blues! Han har ”soul” och han har feeling, precis som Cedric säger. Hellre spelar jag ihop med någon som har känsla än en som kan 10 000 licks men inte har känsla. H.P. har båda.
Vad har du för framtidsplaner, Kenny?
Fortsätta att spela, bli rik, gifta mig med en vacker kvinna och flytta till Tahiti. Ha, ha, ha. Skämt åsido: ha ett bra liv, och bli framgångsrik med det Cedric och jag gör. Förhoppningsvis kommer vi att kunna fortsätta vara kreativa och utveckla oss, att spela in nya plattor och åka på turneér. Vi vill väldigt gärna komma tillbaka till Sverige, som duo, för Sverige och svenskarna har vi en alldeles speciell känsla för. Svenskarna har varit så hyggliga mot mig, allihop, ända sedan jag första gången kom över. Och Åmål är min favoritfestival! –Plus att ni har de vackraste kvinnorna. Särskilt i Uddevalla.
Men jag läste i en amerikansk intervju att du tyckte att kvinnorna i Oxford, Mississippi och Tuscaloosa, Alabama var vackrast.
Ok. Oxford, Tuscaloosa och Uddevalla.
Vad säger du om framtiden, Cedric?
Jag hoppas jag kan fortsätta att vara heltidsmusiker. Det är mitt liv. Jag växte upp med musiken allestädes närvarande – den är ett med mig. Vi hade varken radio eller TV i mitt hem. Det var morfars spel som genomsyrade det och som var vårt nöje, och praktiskt taget alla mina släktningar spelar något instrument. Klart jag fastnade för musik. Det är det jag vill hålla på med, och jag tänker fortsätta att göra mitt bästa.
Lycka till, Kenny och Cedric. Hoppas vi snart får se er i Sverige.
Kennys hemsida är: www.kennybrown.net
text: Birgitta Larsson, photos courtesy Kenny Brown / Jefferson #141
