Brake, Eddy #136

Eddy Brake

Vägarna till bluesmusiken är outgrundliga. Den kanadensiske storsamlaren och superentusiasten Eddy Brake tog vägen via The Rolling Stones och England för att få upptäcka vad som dolde sig bakom knuten där hemma. Detta illustrerar de skarpa gränserna mellan de olika folkgrupperna på den amerikanska kontinenten. Visserligen är landet stort, men Slim Harpo hade det betydligt svårare att nå över gränserna där än t.ex. fransyskan Francoise Hardy hade här när det begav sig. Hon behövde inte ta omvägar för att nå kultstatus över hela Europa på 60-talet med sin franska och allt. Hon kompades förresten på åtminstone en inspelning av Mickey Baker, som då flyttat till Frankrike.

Eddy Brake driver sitt intresse hårdare än någon annan. När hans prisbelönta bluesprogram på stationen CUIT blev stoppat, slutade det hela med att Eddy stämde stationen. Ärendet är ännu inte avklarat. Eddie Brake har också startat två bluestidningar samt ställt sin samling till förfogande för utgivningen av ”Midnite Blues Party” på Electro-Fi. En volym 2 kan förväntas när som helst.

Han motsäger även den gängse bilden av en samlare, alltså den inkrökta världsfrånvända nörden. Eddy Brake är en tatuerad tuffing som åker runt i en egenhändigt custombyggd Mercury -49.

Intervjun gjordes den 23 mars 2003 per telefon.

Vad är innebörden av samlande?
För mig är samlande en känsla för något speciellt jag tycker om, jag vill studera och lära mig mer om samt även varför jag tycker om det. Var och en har nog sin egen uppfattning om vad som ligger bakom deras samlande. En del tycker bara om ”de hårda sakerna”. En del ser det monetära värdet och en del samlar för att det är en del av deras själ. Jag har skrivit en liten artikel om samlandet av bluesskivor i Kanada.

Jag började själv samla för att jag skulle kunna höra bluesmusiken. Musiken var det viktigaste. Och gissa vad? – jag fick en samling! Samlingen blev en samling bara för att jag ville höra musiken. Man tänkte aldrig på värdet. Man köpte skivor för att man ville höra på dem. När jag började samla under 60-talet var LP’n med t.ex. Amos Milburn eller Roy Brown mycket sällsynta. Det var inte som idag. Du måste köpa 45’or och 78’or. Utbudet av LP’n var begränsat, det fanns ”Live At The Regal” (B.B. King), Muddy, Wolf och några samlingar på Chess. Övriga plattor fanns inte tillgängliga på detta sätt.

Du kommer upp i 10, sedan 100 och sedan 1 000. Då blir du medveten om att du har en samling.

Hur blev du intresserad av musik?
Jag är född under sent 40-tal och växte upp under 50-talet. R&R fanns på radio. Du kunde höra Fats, Chuck, Elvis, Little Richard och andra som Joe Turner. Det var via dem jag blev intresserad av musik. Jag var ung och kunde inte köpa något då. Mina föräldrar och jag kommer från Kanadas östkust. Country & western var en del av min familj med artister som Webb Pierce, Hank Snow och Conway Twitty. Deras musik var också en bakgrund för mitt samlande. När jag på allvar blev intresserad av musik på 60-talet, första gången jag blev intresserad av riktig blues, var det genom The Rolling Stones och deras version av I’m A King Bee på deras första album. Jag hade hört R&R och R&B med bluesinfluenser samt blues på 50-talet utan att vara medveten om att det var blues. Låten var sexig och gav mig en ny innebörd, den öppnade mina öron för musiken som kallades blues. Det tog mig ett år att komma på att det var Slim Harpo bakom denna låt. The Animals fick mig in på mer blues, liksom andra engelska band som Chicken Shack och Fleetwood Mack. Jag började köpa båda slagen av skivor (engelska samt original), men gick mer och mer tillbaka till rötterna representerade av B.B. King, Muddy och Wolf. Jag kom in på countryblues, med sådana som Bukka White, Furry Lewis och Robert Johnson. När jag var en ung grabb under tidigt 60-tal och blev intresserad av blues finns det en liten historia om min mamma som jag erinrar mig. Hon frågade: ”Vad är det för musik du lyssnar på och som kallas blues”? Det kommer från ditt intresse för country & western, svarade jag. ”Vad du har lyssnat på hela ditt liv är den vite mannens blues. Nu lyssnar jag på den svarte mannens blues”. Hon tittade på mig och förstod fullkomligt. Hon sade aldrig något om mina bluesskivor efter det.

Varför startade du din bluesförening, din bluestidning och dina bluesprogram i radion?
Jag ville dela med mig av min passion för musiken till andra människor, att hjälpa dem att förstå. Genom att göra radioprogram har du möjligheten att föra fram musiken du tycker om. Jag har alltid ansett att bluesen framför all annan musik verkligen är folkets musik. Det är inte min musik eller din, den tillhör alla. När jag spred ut min inställning genom att spela skivor i radion, ansåg jag att jag gjorde musiken rättvisa. Jag har också alltid ansett att min samling tillhör folket. Musiken ska delas så alla kan lära sig. Därför startade jag mitt bluesmagasin Blues Is…1975 och Toronto Blues News under 90-talet och hade min radioshow i tio år.

Varför blev du utslängd från radion?
Det är en lång historia. Jag kritiserade i offentlig radio vår lokala bluesförening och det sätt den nominerade kandidater till den nya utmärkelsen ”The Maple Blues Awards” här i Kanada. Jag hade förstått av vad jag läst, hört och sett att utnämningarna var väldigt ”in house”. Medlemmarna röstade på sina ”egna”. Jag tyckte inte det var rätt. Jag jämförde med Handy-Awarden, där jag varit en i nomineringskommittéen under ett antal år. De tog kontakt med stationen och lämnade en protest mot mig. Jag fick sluta. Denna historia kommer aldrig att ta slut.

Tycker du att Handy-Awarden uppvisar samma tendenser?
Jag har suttit i Handy-Awardkommittén under ett antal år och den sköts på ett helt annat sätt. Jag kritiserade dem inte bara, jag hade också förslag till förbättringar. Redan följande år hade man beaktat vissa av dem. Men jag fick lida i alla fall. Jag är ingen musiker, men jag presenterade musik för folk. Den delen av mitt liv har tagits ifrån mig bara för att jag hade en åsikt.

Varför är bluesskivor så eftertraktade om man jämför med annan musik? De är de allra dyraste.
Doo wop är det absolut dyraste, vokalgrupper alltså. Blues har blivit en allt större del av folks liv och det har skapat en ökad efterfrågan även bland samlare som vill ha originalen. Det har fått priserna att gå upp. Man ska också beakta att blues aldrig gjordes för en massmarknad. Skivorna pressades i små upplagor. Mycket mindre än för 60-talets pop, soul, jazz och C&W. Det har också drivit upp priserna för dessa skivor över åren. När jag började, fick jag dem billigt för ingen annan ville ha dem. Nu är det fler som vill ha dem.

C&W är väldigt billig.
Ja, skivorna pressades i miljonupplagor, medan t.ex. Blind John Davis pressades endast i 500 exemplar för en lokal marknad.

Är det möjligt att bygga upp en stor samling idag med original från 50- och 60-talen?
Det skulle nog vara väldigt svårt. Men ”money speaks”! Om någon hade tio miljoner dollar, kunde de nog få till en enorm samling. De kan bjuda över vid auktioner, köpa andra samlingar osv. För en vanlig person är det nog svårt att få ihop en betydande samling.

Är det möjligt att ännu hitta gamla lager från distributörer och butiker?
Jag jobbade för ett företag här i Toronto som sysslade med sådant. Visst kan man ännu göra fynd. Det finns ett nätverk av folk som betalar hittelön för samlares räkning. Jag tror dock inte att det finns några sådana gamla lager kvar längre. De flesta skivor är redan i händerna på samlare. Jag hade tur i mitten av 60-talet som fick chansen att jobba i en skivbutik på helgerna här i Toronto. De hade väl över 100 000 45’or i lager. De åkte ner till Buffalo och gjorde inköp lastbilsvis. Killen som ägde butiken, visste var dessa ställen fanns. Jag åkte ner till Buffalo och gick runt bland de svarta skivbutikerna och köpte bluesskivor. Jag fick tag på Muddy, Wolf, Slim Harpo m.fl. på 45’or för 50 cent styck. Det var ett jätteklipp för mig.

Vad ska en ung person göra idag?
Jag mötte nyligen en ung kille och tjej här i Toronto som intresserat sig för blues… konceptet för blues är själva musiken, att lyssna på musiken. Jag måste köpa 45’or och 78’or för att kunna lyssna på musiken. Det behöver man inte göra idag. De kan köpa CD’n med återutgivningar. Det finns tillräckligt med utgivningar med originalinspelningar för att de ska kunna spendera alla sina pengar. De unga inser att det inte är någon idé att äga en Robert Johnson eller Muddy Waters 78′. För samma pengar kan de köpa otroligt mycket musik som lär dem om bluesen. Mitt råd är att hålla sig till CD. Det finns tillräckligt för att hålla dig igång varje dag. Om du köper fem CD’n per dag, tar det dig år för att komma i kapp.

Chicagosoul från 60-talet på One-derful och motsvarande bolag är billig och går för 5$ och ibland mindre på E-bay. Det kan ju vara något.
Det beror på vad du intresserad av. Om du bara tycker om riktig blues, köper du inte Chicagosoul. Du köper inte C&W heller. En del samlar bara på doowop, en del på soul men inte på blues. Det beror på vad du blir inspirerad av att lyssna på. Det är det viktigaste. Jag skulle inte köpa Chicagosoul från 60-talet, jag attraheras inte av den. Känslan kommer inifrån.

Vad är inriktningen för din egen samling?
Det är blues och R&B. Jag samlar inte på doowop eller sådant med anknytning till R&B-vokalgrupper. Jag samlar på blues, både pre- och postwar. Mitt stora intresse är dock postwar från Chicago, men jag tycker även om jump, swing och Louisiana. Jag gillar zydeco mer än cajun. Det är i huvudsak svart postwarmusik, fastän jag även gillar akustisk blues. Den ger mig lika stor upplevelse som ett band från 90-talet.

Hur stor är din samling?
Det beror på. Jag har ca 25 000 skivor totalt med över 5 000 av vardera 45’or, 78’or, LP’n och CD’n. Jag samlar även på bluesrelaterade saker som posters, böcker, o.s.v.

Hur fick du råd, även om du fick dem billigt?
När jag började samla var det billigt. Genom att åka till Buffalo fick jag skivor för 25 eller 50 cent styck. Under senare delen av 60-talet skrev jag till folk och frågade efter gamla lager hos skivbutiker och distributörer. Jag hade kontakter överallt. Det jag inte hade, kunde jag köpa för mellan 1 och 5 $. För 200 $ fick jag mycket skivor. Så är det idag också, det gäller alltså även CD.

Har du några planer för din samling? ”Midnite Blues Party” på Electro Fi baseras på skivor från din samling.
Det ska snart komma en ”Midnite Blues Party volym 2”. Den blir med tidigare musik, från 1946 upp till ca 1955. Det kommer att finnas mycket helt okänt även på den. Det är detta jag menar med att min samling inte är min, jag delar med mig till dem som aldrig hört denna musik förut. Jag sitter inte bara och håller på den.

Vad som händer när jag blir äldre vet jag inte. Jag kan sälja den till någon. Men det har aldrig varit meningen att skapa ett monetärt värde. Jag har inga pensionsfonder, den kan mycket väl bli min pension. Jag skulle kunna bränna ner skivorna på CD och sälja originalen. Inte för att jag vill.

Säljer du även?
Jag bryr mig inte så mycket om att sälja. Jag har faktiskt inte köpt så mycket de senaste tio åren. Jag har varit arbetslös i över två och ett halvt år. Jag är inte ung längre och då är det svårt att få ett jobb. Jag har inte haft råd att köpa så mycket. Vi kan fortsätta prata om samlarmentaliteten. Några vill ha allt oavsett vad de samlar på. En bluessamlare vill ha den mest kompletta samlingen de kan få. För år sedan förstod jag att man aldrig skulle kunna få allt. Du kan aldrig få allt. Jag blev mer realistisk som samlare. Du vill ha vissa skivor, men du får dem inte. Jag är tacksam för vad jag har och allt utöver det är en bonus.

En del fattar inte att de inte kan få allt. Var nöjd med vad du fått ihop. Får du en skiva till på fem år, var glad över det.

Vilken skiva var den allra första du köpte?
Om räknar från den som fick igång mig var det Rolling Stones första album. Efter det köpte jag ”More Real Folk Blues” med Muddy Waters och Sonny Boy Williamson samt någon B.B. King. Strax efter det började jag med alla 45’or. Faktum är så kommer jag inte ihåg vilken den första svarta bluesskivan var. Det är så länge sedan. Jag önskar jag kunde komma ihåg.

Vilken av dina skivor håller du högst?
Den skiva jag håller högst råkar vara även en av de dyrare i min samling. Det var aldrig meningen att den skulle bli det. Jag hade en vän som jag lyssnade på blues tillsammans med. För att vara ärlig, ingen av våra fruar eller familjer var intresserade av vår musik. Han ringde en dag och ville träffa mig. Jag märkte att något var på tok. Han berättade att han hade cancer och att han skulle dö inom tre månader. Vi pratade om våra upplevelser. När jag skulle gå sade han att han hade något för mig. Han räckte över ”Hey Boss Man” med Frank Frost på Phillips International. Ingen av oss hade någon aning om att den var värd något. Han visste att jag tyckte om skivan och ville att jag skulle ha den. Skivan är sällsynt och värdefull, men för mig är den ett minne av en av mina bästa vänner och det betyder allt.

Scandinavian Blues Association har även denna skiva (den ingick i Jannes samling)
Har ni? Jag har bara sett denna skiva på auktion två gånger. Utropen var 2 500 $. Vad den gick för vet jag inte. Kanske 3 000 till 5 000 $. Min vän köpte den från Sam Phillips butik när den kom ut.

Du samlar även på bluesrelaterade saker.
Jag samlar på bilder, tidningar, böcker, videos, allt möjligt. Jag har också varit en bluesfotograf. Jag har tagit bilder ända från 60-talet. Jag har en bra samling med bilder, inte på alla jag såg, men de flesta: Albert Collins, Albert King, B.B. King, Bukka White, Furry Lewis, säkert ett 100-tal. Jag tar fortsättningsvis bilder.

Jag samlar även på saker relaterade till 50-talet, som R&R- och ungdomsgrejer, posters och paperbacks. Jag håller på med hot rod och custom (bilar). Jag har aldrig haft en bil modernare än 1959. De har alla varit hot rod eller custom. Jag samlar även på tidningar om dem från den tiden liksom kläder; kostymer, slipsar, hattar och skor, allt från sent 40-tal och tidigt 50-tal. Sådana kläder är det enda jag har på mig.

Bilen på bilden, har du själv byggt om den?
Jag köpte den som ett skal, det är en Mercury från -49. Jag byggde om den i den äldre stilen för custombilar. Jag gillar vad bröderna Barris i Kalifornien gjort och deras koncept för dessa bilar. Jag restylade det något och tillämpade resultatet på min bil. Det finns inget på min bil som är efter 1952. Det är en traditionell custombil i kalifornisk stil. Gene Winfield, som är en av de stora custombyggarna från den tiden, såg bilen. Min Mercury var den mest traditionella på utställningen. Den var den enda som tog honom tillbaka till tiden när han själv började under tidigt 50-tal.

Vet du vad som händer med de stora bluessamlingarna i USA. Säljs de eller splittras de upp?
Alla har hört historier om samlingar som t.ex. Nick Perls, den delades upp bland flera. Det beror även på om du är gift. Om du dör är det arvingarna som bestämmer. Jag vet faktiskt inte. Jag har själv tänkt på det ibland. Fast då är jag inte längre i stånd att oroa mig. Det skulle vara roligt om de kom på museum eller på ett musikbibliotek. Men det är inte heller fel om de kommer tillbaka till andra samlare för att öka på deras kunskap samt höja samlingens kvalitet. Jag vet inte vad som är rätt väg. Jag vet inte vad jag ska säga.

Vet du hur stora de största samlingarna är i USA?
Jag vet inte hur stora de är och vem som äger dem. Det går tillbaka till att du inte kan ha alla skivor. Folk tycker att jag har en stor samling. Om jag bara skulle ha velat ha skivor och med tanke på de ställen jag varit, skulle det ha kunnat bli en halv miljon. Men hur många av dessa skivor skulle ha betytt något för mig? Min samling är inte kvantitet utan kvalitet. Det är inte antalet utan innehållet som betyder något.

När jag tänker på alla de som skrivit till mig och erbjudit mig skivor… många var inte ens intresserade av blues. En hade bara gospel. Han sålde sina bluesskivor till mig. Han hade säkert en jättesamling gospel. Det finns säkert jättesamlingar med blues. Det beror på vad du intresserat dig för. Din samling blir inte större och bättre än vad du är intresserad av, har råd med och får tag på. Det finns en kille här i Toronto som säkert har 50 000 skivor, men inte en enda jag skulle vilja ha. Vem har den största och bästa samlingen? Det ligger ingen mening för mig i att bedöma en samling efter storleken. Vad som räknas är vad du har. Var nöjd med det.

Har du några historier från ditt samlande?
Jag har hur många som helst. Men det finns två jag gärna berättar. En finns faktiskt på min website. Jag hade åkt ner för att besöka Cadillac Baby i Chicago någon gång i mitten av 70-talet. Han hade berättat att han ännu hade kvar av sina gamla skivor. Jag bodde hos Bob Koester. Jag steg på en buss utanför Jazz Record Mart. Den svarta chauffören sade att jag inte skulle ta mig så långt ner på sydsidan. Men jag sade att någon väntade på mig. Då var bussen full av vita och han den enda svarta. När jag steg av var jag den enda vita, alla andra var svarta. Jag gick bredvid en kille mot Cadillac Babys butik. Jag hörde en bil komma när jag steg in i hans butik. Vi hann inte ens skaka hand förrän jag hörde tre skott. När vi gick ut hade killen jag gått bredvid blivit skjuten av killarna som kom i bilen. Jag frågade Cadillac Baby, vad detta skulle betyda. Han svarade att det var en drös med ungar som roade sig med att bara skjuta någon. Det var nära ögat för mig. Vi åkte sedan runt i Chicago i hans Cadillac och hade skoj.

En annan gång hade jag åkt ned till Maxwell Street till en butik vars namn jag glömt (Maxwell Radio Record Co – förf. anm.), men som ägdes av Bernard Isaac Abrams. Han som hade haft Ora-Nelle Records. Han hade tonvis med skivor. ”Vill du köpa skivor? Jag kan sälja allt till dig”. Jag svarade att jag bara sökte några speciella skivor. Han svarade att sök på, bara och se dig omkring. Jag plockade ihop en liten hög med 45’or och 78’or. Jag gick in i ett rum bakom och såg en stapel med 78’or. Jag gick fram för att titta på skivorna. Då kom en stor schäfer fram som han hade bunden där och högg efter mig. Jag kunde inte röra en skiva.

Jag gick ut till Mr. Abrams och frågade om jag fick titta igenom högen ”Självklart”. ”Men det går inte för din hund låter mig inte röra skivorna”. Han tittade på mig gravallvarligt och sa; ”Om inte hunden låter dig röra skivorna, låter jag dig inte heller”. Jag började fundera. Jag gick över Maxwell Street och köpte två hot dogs. Jag kom tillbaka och gick in till hunden som morrar åt mig. Jag tog en bit hot dog och kastade den åt hunden på golvet. Den åt upp biten. Jag kastade en bit till, samma sak. Sedan höll jag en bit i handen som hunden tog. Vid nästa bit klappade jag hunden. Sedan lade hunden sig ner. I högen fanns fyra stycken var av Johnny Young och Little Walter på Ora-Nelle. Jag fick dem för 50 cent styck. Tre gav jag till vänner till mig. Nyligen såg jag på en website att de stod i 750 $ styck.

Eddie Brakes hemsida är www.spots.ab.ca/~jam/Eddy.htlm

Text Anders Lillsunde / Photos: Eddy Brake

This page and all contents are © 1996-2003 by Jefferson, Sweden.

All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson