DAILES ZIGIS
Ägare till BITES BLUZA KLUBS – Baltikums första och enda bluesklubb
I tre års tid har jag regelbundet åkt till Riga i Lettland. För över två år sedan läste jag en notis i planets flygtidning om en bluesklubb som öppnat där. Vid senare besök läste jag att Eddie Kirkland samt några för mig helt okända amerikanska artister varit där. I slutet av maj i år råkade jag av en händelse gå förbi klubben och kunde läsa på dörren att Johnny Rawls skulle spela där några veckor senare. Jag blev verkligen nyfiken. I augusti blev det ordnat så att jag fick träffa eldsjälen, Dailes Zigis, bakom denna klubb. Jag blev verkligen paff när jag fick veta att man varannan vecka flyger in amerikanska artister antingen via Köpenhamn eller via Stockholm. Artister som oss ovetande passerat Stockholm eller Köpenhamn har varit; Phil Guy, Johnnie Marshall, Deitra Farr, Mary Taylor, John Primer, Harmonica Shah, Howard Glazer, Chico Banks, Guitar Shorty, Big Time Sarah, Sharon Lewis, Cash McCall, Shirley Johnson, Zora Young, Fillmore Slim, Studebaker John, James Wheeler, Lee Shot Williams, A.C. Reed (nu i oktober) med flera. Här skulle finnas en kalasmöjlighet för Svenska Bluesunionen att äntligen få igång sin verksamhet ordentligt och hänga på när artisterna ändå passerar förbi här.
Klubben är inte stor med 80 sittplatser samt ståbord för kanske 20-30. Man har öppet varje dag men livemusik endast fredag och lördag. Övriga dagar visar man videoupptagningar på en stor duk på scen från gästframträdanden eller spelar musiken från dessa. Menyn är stor och håller hög klass. Det är definitivt ingen pubmat.
Dailes Zigis är eldsjälen bakom allt detta. Eftersom det bara är drygt tio år sedan kommunismens förtryck och fall, var det intressant att få höra hur allt detta kommit till.
Vi tar det från början
Det började för 30 år sedan när jag första gången hörde Robert Johnson… nej det var Fleetwood Mack med Black Magic Woman och Albatross. Jag lyssnade även på Led Zeppelin och Jimi Hendrix, vilka gjorde bluesbaserade låtar. Efter det började jag söka mig djupare in i musiken. Jag stötte på Robert Johnson, Blind Lemon Jefferson, alltså de riktiga killarna. Sedan blev det Muddy Waters, Howling Wolf och Jimmy Reed.
Det började för 30 år sedan när jag första gången hörde Robert Johnson… nej det var Fleetwood Mack med Black Magic Woman och Albatross. Jag lyssnade även på Led Zeppelin och Jimi Hendrix, vilka gjorde bluesbaserade låtar. Efter det började jag söka mig djupare in i musiken. Jag stötte på Robert Johnson, Blind Lemon Jefferson, alltså de riktiga killarna. Sedan blev det Muddy Waters, Howling Wolf och Jimmy Reed.
Men du bodde ju i Riga…
Ja, jag levde här under den ryska stöveln. Min pappa hade två systrar som bodde i USA. De skickade LP’n till mig varje månad. Under den ryska tiden var det musik jag behövde; musik, musik, musik. Jag fick ibland problem med KGB. De kom och undrade vad jag höll på med. Jag fick förklara att jag inte behövde Melodya-skivor (ett ryskt märke), att jag ville ha mina egna. Ibland blev mina postpaket stulna. Så började det. Jag växte upp, började med lite affärer och tjänade på så sätt ihop pengar till denna klubb.
Ja, jag levde här under den ryska stöveln. Min pappa hade två systrar som bodde i USA. De skickade LP’n till mig varje månad. Under den ryska tiden var det musik jag behövde; musik, musik, musik. Jag fick ibland problem med KGB. De kom och undrade vad jag höll på med. Jag fick förklara att jag inte behövde Melodya-skivor (ett ryskt märke), att jag ville ha mina egna. Ibland blev mina postpaket stulna. Så började det. Jag växte upp, började med lite affärer och tjänade på så sätt ihop pengar till denna klubb.
I mina yngre dagar spelade jag bas i ett band med några killar här. Vår repertoar var i huvudsak rock. Det var svårt att spela blues eftersom ingen hört musiken förr. Men när vi gjorde det, gillade publiken vad den hörde.
Nu har klubben varit igång i två och ett halvt år. Jag har en agent i USA som söker artister för mig och ibland söker jag själv. Jag kan inte betala hur mycket som helst i gage. Lettland är inget bluesland än. Det skulle inte fungera om jag inte hade min agent i USA. Ingen artist skulle tro på mig om jag ringde härifrån och försökte boka dem. De skulle aldrig komma hit då. När Granma’ ”Mojo Mama” Louise flög hit trodde hon att hon skulle till Afrika, att Lettland låg där.
Egentligen har jag två agenter där, den andra är faktiskt ursprungligen från Lettland. Han har spelat keyboard med Luther Allison, Johnny Copeland och många andra. Jag betalar alltid uppgjort arvode även om jag inte har publik nog och gör förlust. Det är regel nummer ett.
Klubben är en lisa för min själ och jag betalar gärna. Nu när jag kan ta hit amerikanska artister är livet lättare. Jag kan lyssna på blues från min egen scen. Det är faktiskt billigare att ta dem hit än det är för mig att åka till USA två gånger i månaden för att få höra blues med mina kostnader där för flyg, hotell och mat o.s.v.
Klubben är en lisa för min själ och jag betalar gärna. Nu när jag kan ta hit amerikanska artister är livet lättare. Jag kan lyssna på blues från min egen scen. Det är faktiskt billigare att ta dem hit än det är för mig att åka till USA två gånger i månaden för att få höra blues med mina kostnader där för flyg, hotell och mat o.s.v.
Numera har folk här börjat gilla blues, men det är tillsvidare en fråga om utbildning Förutom klubben har jag en videouthyrning. Jag var den första som började med det här redan under sovjettiden. Då fick jag också problem med KGB. Jag proklamerade på sätt och vis frihet när jag letade efter filmer. De såg mig som en fiende till systemet. Jag hatade verkligen sovjettiden. Men nu är jag tillfreds.
Jag har en stor samling skivor, närmare 5 000 CD’n med bara blues. I skivbutikerna här finns väldigt lite blues att köpa. Vanlig pop är det som säljs. Jag har köpt mina skivor via Internet och på mina resor till USA. Efter varje resa har jag 200-300 skivor med mig hem. Jag måste bara ha musiken.
Har du samarbete med andra klubbar i Baltikum eller Norden?
Jag har tänkt på det, men det är inte så lätt när alla vill ha artisterna bara på fredag och lördag. Ingen vill ha dem på tisdag eller onsdag. Kanske jag får till det någon gång. Jag har hört talas om Storyville i Helsingfors, men jag har aldrig varit i Helsingfors. Jag har även någon gång bara åkt igenom Stockholm på väg till färjan och inte haft tid att stanna upp.
Jag har tänkt på det, men det är inte så lätt när alla vill ha artisterna bara på fredag och lördag. Ingen vill ha dem på tisdag eller onsdag. Kanske jag får till det någon gång. Jag har hört talas om Storyville i Helsingfors, men jag har aldrig varit i Helsingfors. Jag har även någon gång bara åkt igenom Stockholm på väg till färjan och inte haft tid att stanna upp.
Jag har ett husband, Latvian Blues Band, som spelar här. Det är fyra unga killar, strax runt tjugo, men de är riktigt bra. De lär sig massor genom att spela bakom alla våra gästartister. Eftersom musiken är amerikansk vill jag ha amerikanska artister. Det finns inga enkla pengar i detta. Det är tufft och hårt arbete. Når jag break-even är det bra.
På restaurangerna i Riga finns ingen åldersgräns och vi har 15-åringar i publiken. De äldsta är nog 85. Medelpubliken ligger nog runt 30 år.
Vilken bluesstil är ditt husband mest intresserade av?
Lettisk blues! Men de sjunger inte på lettiska utan på engelska. Eftersom 80 % av våra gästartister kommer från Chicago, består även bandets repertoar till 80 % av Chicagoblues, shuffle o.s.v. Men de spelar även New Orleans- och Västkustblues, ibland rentav i kanadensisk bluesstil. I Kanada finns bra bluesartister med egen stil. De lär sig av varje artist. De har dock sin egen stil. Ingen här vill höra dem göra B.B. King. Här vill man höra B.B. King själv.
Hur ser framtiden ut?
Jag vet inte ens vad som kommer att hända imorgon. Nästa år ska jag dock ordna en festival här på sommaren under tre dagar. Även om jag inte vet vad jag gör imorgon, är jag helt säker på att bluesen i Lettland överlever. Intresset ökar hela tiden. Under ryska tiden fick vi bara lyssna på rysk och lettisk nationalistisk musik Det var allt som även fanns på TV. Nu kan vi höra på riktig musik. Den ryska tiden bestal oss på mycket, men jag har slagits för bluesen i 30 år.
Jag vet inte ens vad som kommer att hända imorgon. Nästa år ska jag dock ordna en festival här på sommaren under tre dagar. Även om jag inte vet vad jag gör imorgon, är jag helt säker på att bluesen i Lettland överlever. Intresset ökar hela tiden. Under ryska tiden fick vi bara lyssna på rysk och lettisk nationalistisk musik Det var allt som även fanns på TV. Nu kan vi höra på riktig musik. Den ryska tiden bestal oss på mycket, men jag har slagits för bluesen i 30 år.
LATVIAN BLUES BAND
Latvian Blues Band består i orginaluppsättning av gitarr, munspel, bas och trummor. Zigis fungerar som manager för bandet. Bandmedlemmarna är unga, runt 20 och gjorde sina första inspelningar redan i 15-årsåldern. Gitarristen och sångaren Kalvis Zemzaris (se bilden ovan) är Zigis son. Bandet är husband på bluesklubben och spelar bakom alla gästartister.
Hur är det att spela med artister som inte följer några regler, som Louisiana Red och Eddie Kirkland?
Man måste vara helt fokuserad på dem och göra vad de gör. Man måste lyssna. Allt handlar om att lyssna.
Man måste vara helt fokuserad på dem och göra vad de gör. Man måste lyssna. Allt handlar om att lyssna.
Man måste även lära sig att lyssna, hur har ni kommit så långt?
Det är svårt att förklara. Det handlar om disciplin. Man måste acceptera att det inte handlar om mig, att jag är på scenen och att jag ska visa vad jag kan. När jag spelar med någon jag aldrig sett förut, måste jag var fokuserad på honom, lyssna samt följa allt han vill göra. Min far har lärt mig att lyssna på blues. Han har ett stort musikbibliotek, en stor samling. Den använder jag. Jag började själv spela för fem år sedan.
Det är svårt att förklara. Det handlar om disciplin. Man måste acceptera att det inte handlar om mig, att jag är på scenen och att jag ska visa vad jag kan. När jag spelar med någon jag aldrig sett förut, måste jag var fokuserad på honom, lyssna samt följa allt han vill göra. Min far har lärt mig att lyssna på blues. Han har ett stort musikbibliotek, en stor samling. Den använder jag. Jag började själv spela för fem år sedan.
Bandet består av ordinarie medlemmar. Vi repar varje dag och försöker utveckla olika projekt. På scenen spelar vi vad vi känner för. Vi har dock våra egna favoriter som Hoochie Coochie Man och It Hurts Me Too, alltså gamla standards som alla bör känna till. Vi brukar dock arrangera om dem. Just nu håller vi på och spelar in en ny CD. Vi får se vad som händer med den, men det blir nog våra egna låtar. Vi sjunger på engelska, det är det internationella bluesspråket. Vi har spelat i Kanada på en festival och ett antal klubbar under en turné vi gjorde där för några år sedan. Varje år spelar vi även på en bluesfestival i Litauen. Vi har också varit i Polen en gång.
Det finns många olika stilar, Lee Shot Williams är helt annorlunda än Eddie Kirkland…
– Zigis fyller i: Vi lyssnar på deras skivor några dagar innan. Sedan går vi på scen utan större repetitioner innan. Det finns så många stilar inom bluesen. Det är inte bara två eller tre.
– Zigis fyller i: Vi lyssnar på deras skivor några dagar innan. Sedan går vi på scen utan större repetitioner innan. Det finns så många stilar inom bluesen. Det är inte bara två eller tre.
Hur många bluesmusiker finns det i Riga?
– Zigis fyller i: Det finns tre band här som spelar, men det är inte blues alla gånger fastän de tycks tro det. De flesta har inte spelat med amerikanska artister, men har ändå ett stort ego och tycker att de är riktiga bluesmän. Man måste ha spelat med riktiga artister. Sedan kan man eventuellt säga att man försökt spela blues.
Vilken stil föredrar ni själva?
Vi kan spela Stevie Ray Vaughan, men jag föredrar äldre stilar, rötterna. Om du inte känner till ursprunget, kan du heller inte utvecklas. Jag är inte intresserad av att spela vit bluesrock. Min favoritgitarrist är Johnny Winter. Men jag gillar egentligen alla de äldre. Clapton och Gary Moore är för sockersöta. Clapton är ”father of the rock”, han är nog mer pop. Gary Moore är en bra gitarrist. Om jag lyssnar på rock är det amerikansk rock från 70- och 80-talet.
Vad anser du krävs för att kunna utveckla musiker från de gamla mästarna?
Man måste ha inspiration och en bra känsla för att utveckla något. Om du är rädd stannar du där du är. Man måste försöka se vad som händer. Om folk inte tycker om det, eller du själv inte är nöjd måste du hitta på något annat.
Man måste ha inspiration och en bra känsla för att utveckla något. Om du är rädd stannar du där du är. Man måste försöka se vad som händer. Om folk inte tycker om det, eller du själv inte är nöjd måste du hitta på något annat.
– Här tar basisten i bandet, Janis Bukovskis, över:
Jag gick i en musikskola. Jag försökte spela gitarr. Det fanns inga som spelade bas där, de uppmanade mig att börja med det. Sedan började jag med dragspel. Man kan spela blues på alla instrument. Därför är blues så givande. När Johnnie Marshall var här för två år sedan, visade det sig att han spelar både gitarr och bas själv. Han såg en gammal saxofon i vår replokal: ”Wow, jag gillar saxofoner. Det ska jag lära mig när jag kommer hem”.
Alla artister vill att man ska spela bas på deras sätt. John Primer hade sitt sätt, liksom Phil Guy. Ibland kan det vara svårt att veta vad de menar. Då får jag spela några olika exempel så jag får veta hur de vill ha det.
Artisterna kommer på torsdag. På torsdag har vi redan den första spelningen. Vi hinner inte repa med dem. Vi får stå på helspänn. En del säger inte ens vilken tonart de ska ha. De förklarar på scen hur de vill ha det. Många skickar en CD med låtlistan de tänker spela. När Phil Guy kom hade han skickat en CD innan, men väl här sade han att han inte gillade CD’n och att han inte tänkte spela något från den. Vi hade jobbat helt i onödan. Vi går igenom deras CD’n för att få ett grepp om deras stil. Sedan får man vänta in artisten.
När vi öppnade för Joe Cocker i Riga satte vi ihop ett elvamannaband med blås. Det innebar att vi fick spelningar med detta stora band på en jazzfestival här med Randy Brecker och andra stora namn. Vi hade då Granma’ Louise från USA som sångerska. Behövs blås använder vi det.
Vi jobbar som heltidsmusiker. Med alla spelningar, gästartister, repande o.s.v. har vi inte tid med något annat. Gagerna här är inte stora, men vi klarar oss. Publiken kommer till våra spelningar med eller utan gästartister för att de gillar blues. När järnridån föll fanns det ingenting. Vi har på sätt och vis startat något helt nytt. Först begrep publiken ingenting. Men det tog sig. Nu har vi en fast publik som kommer till klubben regelbundet. Innan bluesklubben fanns, var det värre då vi inte hade en fast plats. Vi spelade på olika klubbbar och det hände att de spelade disco innan och i pausen. Det var hårt.
Klubben är vår borg. Här spelas bara blues och det vet publiken.
EN FOTNOT
För ca 2 500 kr får man en helgresa med flyg och hotell till Riga. Staden har över en miljon invånare och är något helt annat än Tallinn som många kanske besökt. Riga är en kontinental storstad och nöjeslivet spektakulärt. Priserna är låga på både mat och dryck. Inträde på Bites Bluza Klubs är ca 100 kr när husbandet spelar. När Lee Shot Williams var där tog man ca 350 kr.
För ca 2 500 kr får man en helgresa med flyg och hotell till Riga. Staden har över en miljon invånare och är något helt annat än Tallinn som många kanske besökt. Riga är en kontinental storstad och nöjeslivet spektakulärt. Priserna är låga på både mat och dryck. Inträde på Bites Bluza Klubs är ca 100 kr när husbandet spelar. När Lee Shot Williams var där tog man ca 350 kr.
Text/bild: Anders Lillsunde
This page and all contents are © 1996-2003 by Jefferson, Sweden.
All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson
