Det var för femte gången som Dusty Road anordnade sin bluesfestival. Första året var utomhus i museiområdet vid centrumet och då hade de otur med vädret med endast ett par grader varmt. Året därpå när det var väldigt varmt hade de förlagt festivalen till Folkets Park inomhus ett par kilometer från centrum.
Det var för femte gången som Dusty Road anordnade sin bluesfestival. Första året var utomhus i museiområdet vid centrumet och då hade de otur med vädret med endast ett par grader varmt. Året därpå när det var väldigt varmt hade de förlagt festivalen till Folkets Park inomhus ett par kilometer från centrum.
Sedan två år vid Stadshotellets uteservering och detta år hade man Lilla Bryggeriet som festivalplats. Man hade satt upp ett relativt stort tält utanför byggnaden. Ena scenen i kortsidan på tältet och en mindre scen inomhus i Lilla Bryggeriets lokal där det även fanns en stor bar. Utanför tältet fanns det också en bar i andra kortsidan samt matförsäljning med tre grillade rätter på menyn. Detta år var det väldigt varmt på fredagen och på lördagen var det allt från regn till soligt och varmt. Det fanns även rätt bra plats utanför tältet där publiken kunde sitta och prata utan att behöva störas av musiken. Inomhus fanns det tre-fyra toaletter och ute hade man satt upp en toa för herrar. Det fanns en ramp för folk med handikapp och så vidare. Så det mesta man fodrar fanns, med andra ord bra förutsättningar för en lyckad fest.
Som tidigare år hade man rätt intressanta artister uppblandade med egna förmågor och även lite udda stilar utöver bluesen. Detta år var de utländska artisterna från Norge, Finland och Tyskland, både kända och lite mindre kända. Det började vid sjutiden på den stora scenen med Freddie Nyström Band. Freddies influenser är bland annat Pat Travers, Leslie West, Deep Purple och AC/DC. Och det märkts att det var åt det hållet som musiken var denna kväll. Det var musik på hög volym med hårt slående trummis och en massa gitarrorgie. För mig låg det helt fel i programmet, men å andra sidan så slapp ju en del höra det. Det var Fredrik Nyström, gitarr och sång, Sven Karlsson på bas samt Timmy Sassian på trummor. Medan man riggade om på scenen så spelade det lokala bandet Bäckstage Blues Band inne på Bryggeriets scen en halvtimme. Ett hobbyband med medlemmar från föreningen. De gillar att spela med varandra och körde mest gamla bluesgodingar, med två gitarrer, bas, trummor, munspel plus sång. Första set var sången och munspelet för lågt mixat, men i de andra setet fick de till det. Men de hade de glömt tända strålkastarna så de stod nästan mörker.
Nästa band på stora scenen var det mer lokalt kända bandet Virginia & Skybenders. Dom brukar spela varje år, men de har bytt så gott som hela bandsättning sedan starten och musiken har ändrats en hel del. Den första upplagan var mer i min smak. Endast trummisen Tobias Johansson är kvar sedan de var en trio, nu är de fem. Först anslöt sig Svenne Jansson på hammond och keyboard och sedan Virginia Philblad på sång. Efter detta försvann den duktiga gitarristen och ersattes av Stefan Jonsson och Kristoffer Järleby blev ny basist. Tyckte väl att den tidigare upplagan av Skybenders passade bättre för Virginia. Nu överdrev hon sin inlevelse i låtarna, det blev nästa parodi av det hela. Etta James At Last lyckades hon förstöra liksom en jättelång version av I Put A Spell On You där hon överdrev det hela med att bland annat gå ner på knä.
Men när Virginia Pilblad var gästsångerska i J.T. Lauritsen & Backshout Hunters passade låtarna bättre. Bandet består av J.T. Lauritsen på sång, dragspel samt munspel. Arnfinn Törrisen gitarr, Atle Råkvåg bas samt Jon Grimsby på trummor. Bandet kommer från Norge och har nyligen spelat in en ny skiva där även Virginia gästar. Det här var mera i min smak, det var en hel del 50- och 60-tals godingar både åt lite mera rock´n´roll hållet till sugande låtar i danstakt.
Sista bandet för kvällen blev nog kvällens höjdare. Ett ungt norskt band vid namn 9 Fingers. De består av bröderna Kent Erik ”9 Fingers” Thorvaldsen på sång och munspel och Thomas Grim Thorvaldsen, gitarr och sång samt Per Johnsen, bas samt svenske Robert Skoglund på trummor. Den här Kent Erik var rätt lik en yngre upplaga av Kim Wilson och repertoaren var också åt det hållet, en massa munspelblues från Chicago som Big Walter Horton och Little Walter. När hans bror övertog sången blev det mera åt T-Bone Walker-stil. De hade även lite eget material. Tommy Moberg från Trickbag var också där och gästade på några låtar. Det var första dagens blues.
Lördagen började med Torg-Blues utomhus på Torget där det satt upp ett tält med lite bänkar. Det var endast lokala artister som uppträdde med start halv elva och ett par timmar framöver. Första bandet kallades sig för ELK Street Blues Band och de körde igenom en massa standards men inget eget vad jag kunde höra. Det var SRV, Jimi Hendrix, Eric Clapton, Robert Johnson, Elmore James, Chicago blues och liknande. Andra bandet skulle ha varit Melker Band, men sjukdom hade gjort att de fick ställa in spelningen. Istället hoppade före detta basisten från Skybenders Peter Höglander in som trubadur och vi fick höra sånger från Bob Dylan till Cornelis Vreeswijk.
Sedan startade kvällen med jam på Bryggeriets stora scen. Men jammet var inramat av Nikko Riippa Flying Circus. Nikko är ju gitarristen i The Wentus Bluesband och detta var ett hobbyprojekt vid sidan av. Det här är instrumental musik, från bluestango till folkmusik. Nikko pratade lite mellan låtarna och berättade lite om dem. Han har spelat in en skiva men då med sina kompisar från Wentus, Robban Hagnäs på bas och Robert Skoglund på trummor, men i Tidaholm hade han några yngre musiker på dessa instrument. Det hördes väldigt bra och var en bra start inför jammet. Jammaster var Micke Kähäri. Eftersom många i bluesföreningen som står bakom festivalen spelar så var en hel del av dem uppe och spelade plus många av musikerna som skulle spela senare på kvällen. Sista halvtimmen fick Nikko och grabbarna spela med sin flygande cirkus.
Vid 18-tiden startade sedan musiken inne på Bryggeriet med Prognos. Men det var väl inte riktigt den musik som man kan tänka sig på en bluesfestival. Det var något mellan jazz och kammarmusik. Konstiga instrument och jättelånga låtar som byggdes upp. Min kompis kom in lite senare och undrade när de skulle börja, han trodde det var soundcheck som pågick.
Så vid 19-tiden var det dags för Lisa Lystam Family Band. Och som vanligt blev det en höjdarspelning. Med eget material och en del annat, bland annat avslutning med Roffe Wikströms låt som hon ändrat till Kom Till Mig Älskling (Kvinna). Bandet bestod förutom Lisa på sång av Fredrik Karlsson gitarr, Mikael Fall munspel, Matte Gustavsson gitarr, Patrik Thelin trummor och Morgan Korsroe bas.
Sedan blev det dags för stipendieutdelning och det var en värdig mottagare, nämligen Tommy Löfgren för sina insatser i blusens tjänst. Han är känd både från Smokestack Blues och som tidigare redaktör för Jefferson med mera. Nästa band på stora scenen var det tyska bandet B.B. & The Blues Shacks. Bestående av bröderna Michael Arlt på munspel och sång och Andreas Arlt gitarr samt Henning Hauerken bas, Jochen Reich trummor och Dennis Koeckstadt på orgel och piano. Bandet började redan 1989 med bröderna som nyligen bytte trummis. De brukar ha rätt stor bredd på sin musik, för det mesta eget men också en del andras. För det mesta håller det sig till jump blues och r´n´b från femtiotalet fram till modern blues. De gjorde ett gott hantverk, även om jag har hört dem bättre, vet inte om det har med den nye trummisen.
Sedan var det dags för nästa lokala band vid namn Moa Blucher Blues Band. De körde inne på Bryggeriet i två halvtimmeslånga set. Bandet startade 2012 och har sättningen gitarr, bas, trummor och klaviatur av Otto Nygren ditflyttad från Södertälje. Sedan består bandet av Moa och Anna på sång. Moa skriver en del låtar. Det är mest rockig blues till låtar som Rock Me Baby. ’
Sista bandet för kvällen på stora scenen var Erja Lyytinen på sång och gitarr med sin man Davide Floreno på den andra gitarren, samt Roger Inniss bas och Miri Miettinen på trummor. Bandet kommer från Finland och Erja började redan i 15-årsåldern sjunga i en soulmusikgrupp. Hon har nyligen utgivit en ny skiva som är en hyllning till Elmore James och heter The Sky Is Crying. Så det var en hel del slidelåtar som Elmore spelat. Och hon avslutade givetvis med en lång version av Dust My Blues. Efter att sedan Moa och bandet kört sin andra avdelning avslutades kvällen med ett All Star Blues Band där B. B. & The Blues Shacks var kompband och kvällens artister fick bidra med varsin låt. Även några andra gäster hade bjudits in, bland annat Clas Yngström var uppe och fick köra tre låtar. Det var också en del dueller mellan gitarrister och munspelare. Alla verkade trivas och ha roligt på scenen.
En lyckad festival även om det finns lite mer att förbättra, bland annat programbladet som jag tycker man ska lägga ner lite mera tid på. Det var tagit direkt från nätet med både bilder och texter – ibland på norska, ibland engelska och andra på svenska. Och det hade varit roligt om de skrev lite mer om vad banden spelade för musik och vilka som spelade i banden, allt finns ju ute på nätet, bara man lägger ner lite tid på det. Mat och ölpriser var helt ok, även om en korv med bröd kostade 30 kr ena kvällen och nästa 15. Man anpassade väl priset till åtgången. Som det såg ut blev det närmast utsålt på lördagskvällen, så förhoppningsvis finns det pengar över till ett år till. För musikmässigt var det en bra festival och vädret var också ok denna gång. Det kan ju vara lite chansning i maj månad.
Text & foton: Kenth-Åke Norman
