En fullspäckad bluesvår med spelningar från Göteborg till påskblues i Karlskoga. En av de absoluta höjdpunkterna kom redan i januari när Magnetic North Blues Band gästade musikbåten s/s Marieholm.
En fullspäckad bluesvår med spelningar från Göteborg till påskblues i Karlskoga. En av de absoluta höjdpunkterna kom redan i januari när Magnetic North Blues Band gästade musikbåten s/s Marieholm.
Den 24 januari spelade Magnetic North Blues Band på s/s Marieholm i Göteborg. Arrangör var Göteborgs Bluesförening. Bandet består av Tomi Leino på sång, gitarr och munspel från Finland, Ronni Boysen som ifjol fick priset i Danmark som bäste bluesgitarrist på gitarr, Mikael Fahleryd på elbas från vårt land samt Alexander Pettersen från Norge på trummor. Gräddan av musiker från respektive land. En rätt rolig sammansättning, kanske lite svårt att hålla ihop ett sådant band samt att repa. Men det är ju som sagt gräddan och de behöver nog inte repa mer än när de träffas för sina spelningar. Det var mest rätt moderna tappningar av äldre blueslåtar, men inte de kända låtarna som man hör de flesta band spela. Det var några Little Walter-låtar och andra munspelslåtar. Det var Tomi som var huvudpersonen, hade väl hoppats att Ronni skulle få mera svängrum, nu var det endast i några låtar som han fick stå för gitarrsolon. Någon låt fick ha spela slide. Trummisen Alexander var bland the cool men, det såg ut som han inte behövde anstränga sig. Man kunde nästa tro att han skulle somna på sin post. Det här var en höjdarkväll med två långa set. Det kan nog inte bli mycket bättre. Det var synd att inte mer publik hade kommit, men det är inte så lätt i en storstad som Göteborg.
Den fjärde april gästades Musikens Hus i Göteborg av Nine Below Zero från England. Men kvällen började med lite inhemsk blues med band från Göteborg. Första bandet nere i Hängmattan var Wandering Peggy bestående av Hanna Tolf på sång, Christoffer Johansson på gitarr och sång samt Donovan van Martens på kontrabas. Det var blues som den lät runt 1930-50, med stämsång av Hanna och Christoffer som blandade hennes sprödare höga röst och hans mera lågmälda. Väldigt stämningsfullt mest hela tiden, de körde två set, först innan bandet uppe i den större salen och sedan ett lite kortare set medan man riggade om på stora scenen.
Sedan blev det dags för nästa Göteborgsband att spela. Jim´s Combo med Jim Ingvarsson på trummor, Mickael Fahleryd på elbas, Stefan Dafgård på munspel och sång samt Martin Abrahamsson på gitarrer och sång. Det var en blandning och egna och andra låtar. Det är ju roligt att Martin också kör några låtar på slide. Martin och Stefan delar på sånginsatsen, men det körde också några låtar där det sjöng tillsammans och det hördes väldigt bra, deras röster kompletterade varandra riktigt bra. De har hållit på rätt länge och är tajta vid det här laget. Musiken är åt Chicagohållet.
Efter att Hanna och grabbarna kört sitt andra set i Hängmattan där det slutade med en CCR-låt var det Nine Below Zero som fick rocka loss på stora scenen. Det var typisk engelsk bluesrock. En blandning av kända blueslåtar i högt tempo till r´n´b-låtar från 60-talet. Rätt så mycket upprockade låtar som Rockin´ Robin, Wolly Bully, On The Road Again och liknande. Ett riktigt partyband, som min kompis uttryckte det. Men inte så mycket att yvas över. Finns hur många band som helst som gör den här typen av låtar. Bandet bildades i London 1977 och hade väl sina bästa år fram till 1983 innan de kom tillbaka cirka tio år senare.
Bandet bestod denna gång av Dennis Greaves på gitarr och sång som var med och startade bandet, Brendan O´Neill på på trummor (från Rory Gallagher Band), Mark Feltham som nästan varit med hela tiden på munspel och sång samt Brian Bethell på bas som kom med 1980. På mig var det väl endast munspelaren som imponerade med sitt spel som höjde stämningen. Men som sagt, det finns nog många engelska band av denna kaliber som reser runt i Europa och försörjer sig på att köra partymusik. Det var inget fel på röjet, det var så gott som full fart hela tiden. Inga pauser här. Det låter ungefär som det gör på deras skivor.
I Karlskoga har föreningen börjat med traditionen att arrangera påskblues på Gamla Pumphuset, en liten restaurang med mat och ölrättigheter nere vid Möckeln. Det kan inte vara lätt att få det att gå runt med inträdet och artister från till exempel Stockholm. Men det var i alla fall ett trevligt lite ställe som säkert har sin historia. Utanför fanns en massa aktiviteter som minigolf, yxkastning och basket. Den här påskhelgen stod Erics Bluesband för musiken. Man skulle tro att det inte skulle komma så mycket publik en påskdag klockan 18, men det verkar finnas ett sug efter blues i Karlskoga sedan många år tillbaka.
Erics Bluesband består av Eric Hansson på gitarr och sång som startade bandet redan 1999, men som haft lite olika sättningar sedan dess. Eric har spelat med bland annat Alan Haynes en hel del. På bas spelar den flitige musikern Surjo Benigh som dagen innan spelat bakom Marie Fredriksson och även medverkat i Jump 4 Joy och Kjell Gustavssons Orkester. På trummor Jonas Backman, uppväxt i Finland och med egen Jazz kvartett. Det var väl mest egna låtar från Eric och bandet, men även bidrag från Robert Johnson, B. B. King och Jimi Hendrix. Eric är en bedårande gitarrist och om sången vore lika bra kunde han vara riktigt stor i vårt land, men jag tycker han skriker ut sin sång och när det blir lite lugnare tempo så passar inte rösten lika bra. När han gasar på med slide och Jimi Hendrix låtar blir det bättre. När även Surjo sjunger blir Erics skrikande röst mindre framträdande. Har hört Eric och hans band tidigare och då har det väl varit mer ngelsk blues. Nu tycker jag det låter mer som om han hittat sin egen stil. En hårt jobbande gitarrist med ett toppenband bakom sig. Lite ovanligt att musiken var slut redan kvart över åtta på kvällen. Man får hoppas att denna tradition får leva vidare och att publiken ställer upp och kommer redan vid sextiden.
Text & Foto: Kenth-Åke Norman
