Foto: courtesy Wolfman Jack
Långhåriga med polisonger och skjortorna hängande utanför. När bandet Wolfman Jack äntrar scenen på Silja Galaxy är det lätt att flyttas 40 år bakåt i tiden. Allt stämmer, looken, instrumenten, triosättningen. Det enda som inte är helt rätt är åldern på musikerna – de är inga övervintrade fyrtiotalister som spelar sin ungdoms musik. Frontmännen i Wolfman Jack är i 25-årsåldern.
Bluesen i Sverige har länge dominerats av den generation som upptäckte bluesen när den var en integrerad del av rockmusiken, men på senare år har allt fler yngre musiker och band hittat in i bluesvärlden. Och de har inte bara försiktigt försökt hitta sin plats på scenen, utan de har som Wolfman Jack klivit in med stormsteg. Men det är inte bara bluesbanden som numera oftast är medelålders plus, även bluespubliken har blivit allt äldre. Basisten i Wolfman Jack, Magnus Hägglund, märker att de igenom sin relativt unga ålder kan nå en ny publik. Bluesen är inte förlegad.
– Just den yngre publiken är hänförd, men oftast när vi spelar är det en äldre publik. Men när det är en yngre publik tycker jag att man får en ärlig och härlig respons på ett annat sätt. Det är kul att få folk höra något nytt. För även om bluesen är gammal är den ändå ny i dagens musik. […] Det behövs nytt blod, någonting fräscht. Med fräsch menar jag inte att man ska ta bluesen och forma om den till någon sorts bluesinfluerat tjafs, utan det behövs någonting extra. Någon som tar över stafettpinnen.
Det är som Hägglund säger. Bluesen är ny för en ny generation lyssnare. Precis som med den våg av retrosoul som nu syns och hörs överallt kan även blues uppfattas som något riktigt coolt. Det gäller bara att förpacka den rätt. Ge bluesen en snygg yta förutom ett djupt innehåll. Ett tydligt koncept. Och det är något Wolfman Jack arbetat väldigt medvetet med.
– När jag kollar på ett band är det med mer än bara öronen som vill få sitt. Det känns mer äkta om man ser ett band som verkligen går hela vägen, med både musiken och utseendet. Man måste kunna länka ihop ett utseende med en helhet. Till 100 %. Grejerna vi spelar på är tidstypiska för den brittiska bluesboomen. Det är samma sak där, för att få helheten: Musiken, kläderna, gitarrerna. Det är viktigt.
I Wolfman Jacks fall har de lyckats. Deras långa hår och tidstypiska kläder ger tillsammans med musiken de spelar dem en look och identitet som direkt placerar dem in i 1960-talets England med musiker som Robert Plant, Eric Clapton och Peter Green. Det är uppfriskande med ett band som kan ta sig an den brittiska bluesen och göra den till en musik som känns helt aktuell även idag. Men rötterna för bandmedlemmarna går även tillbaka till den svarta blusen. I Magnus Hägglunds fall var det faderns skivsamling som gav en ingång.
– Vi spelade lite rock’n’roll när vi var yngre. Bluesen smög sig in sedan, jag hittade skivor i pappas gamla skivbackar, skivor som har hängt med hela livet. För mig har Elmore James varit en stor förebild. Framförallt hans sång!
Valet av musik
Där många andra nya och unga svenska bluesmusiker verkar har tagit sig in i bluesen via den gamla deltabluesen och sen gått vidare till skrammelbluesen i Fat Possums eller Jack Whites anda har Wolfman Jack hoppat direkt in i sextiotalets vita blues. En stil som annars inte verkar ha någon större återväxt längre. Valet är intressant, men för Wolfman Jack var det aldrig något egentligt val. Det bara kom.
– Bluesmusiker på sextio- och sjuttiotalet såg förbannat coola ut. Snygga gitarrer och långa polisonger. Peter Green är en stor förebild. Enligt oss slog Peter Green Clapton och Jeff Beck och alla de där med hästlängder. Speciell spelstil, melodisk. Bra sångare och bra låtskrivare. Det är liksom, det föll på plats för oss när vi kom in på Fleetwood Mac. Och vi ser många liknelser mellan oss också även om de var mer än en trio, men vi känner oss igen mycket i den musiken. Den känns naturlig.
Oavsett hur Wolfman Jack kom in på den brittiska bluesen är det befriande med ett band som tar sig an en stil eller genre och framför den med hjärtat och som framförallt spelar musiken som om den var alldeles ny. Och så är det ju. För de som aldrig hört Lazy Poker Blues eller The Supernatural kan det bli en alldeles oerhörd upplevelse.
Wolfman Jack har också tankar på, eller åtminstone förhoppningar om, att försöka knyta ihop det förgångna med idag. De skulle gärna spela med en av ursprungsmedlemmarna i Fleetwood Mac, sångaren och den vilda slidegitarristen Jeremy Spencer.
– Vi har surrat en del om att knyta lite kontakter med Jeremy Spencer faktiskt. Han håller sig ju ganska fräsch.
Det är svårt att tänka sig ett mer lämpligt band som skulle spela med Spencer än Wolfman Jack och det är nog ingen omöjlighet att det blir av då bandet är vana kompmusiker. De har redan spelat med både Hellacoptersgitarristen Robert Dahlqvist och Clas Yngström.
Skivutgivning
Fyra cd och en egenproducerad EP har Wolfman Jack hunnit släppa. Det är en imponerande utgivning då bandet drog igång först 2007. Kärnan i trion består av barndomsvännerna John Edén sång och gitarr och basisten Magnus Hägglund. Trumslagare har det varit svårare att hitta en lämplig. Flera har kommit och gått. Idag har de hittat trumslagaren Ulf Andersson och de är mer än nöjda med honom, trots hans hårdrocksbakgrund.
– Vi startade Wolfman Jack våren 2007 som en trio. Den sommaren fick vi med oss en kille på munspel och en till gitarrist. Under den sommaren var vi i princip fem personer hela tiden. Sen efter det, då spelade vi in en EP också, i 200 exemplar. […] Efter det där spelade vi ihop under sommaren och så har vi bytt trumslagare. Totalt har vi nog haft närmare tio trumslagare. Vi kanske är svåra att ha att göra med…
Året efter kom den första riktiga skivan, Gasser Madness. På den hade bandet inte riktigt än hittar sin egen profil. På skiva två och tre börjar de hitta sin egen stil
– På den första plattan [Gasser Madness] där experimenterar vi lite mer, lite mer bluesrockstuk. Lite friare tyglar, men det var inte dit vi strävade. New Sound och Now ligger lite mer nära varandra, musik- och produktionsmässigt. På båda två har vi hälften eget material och hälften covers. Now var kul att spela in. Den spelade vi in i en teaterlokal med högt i tak […] och vi spelade in det i princip som om det varit en livespelning. Det var inga pålägg på den skivan.
Nu känner bandet att de hittat sitt uttryck och de har, något som är ovanligt inom bluessverige, satsat helhjärtat på musiken.
– I början av 2010 tog vi ett beslut att vi nu ska köra på det här. Vi sade upp oss från våra arbeten och satte igång på heltid. Fixa spelningar, knyta kontakter, visa upp oss var vi än är. Det funkar bra. Mycket jobb och slit, men det räknar vi med att det ska vara i början. Vi anser oss fortfarande stå i startgroparna.
Marknadsföring och att ta för sig är Wolfman Jack duktiga på. Lokaltidningen i Umeå har uppmärksammat dem vid flera tillfällen, Bandet har också haft en blogg på tidningen och så spelar de väldigt mycket live och ofta då med Clas Yngström.
– I år [2010) har vi gjort en drygt 100 spelningar […] Sen ska vi ut med Clas framöver. Det funkar riktigt bra. Det är förbannat kul. Han är enligt mig den största vi har som kör den här grejen och det är en stor ära att få spela med honom. Direkt man träffade honom är det som att man känt honom i hela livet. Han är så ödmjuk och så fantastisk. Det känns riktigt bra. Från båda håll!
Vid frågan på vad deras närmaste planer är svarar Magnus Hägglund genast att en ny skiva vore roligt.
– Nu går vi i tanken, att då vi är ute och spelar så mycket vore det lämpligt att göra en liveplatta. Det vore jäkligt kul. Då vi har haft ett år utan en platta börjar det klia i producentfingrarna.
Och faktum är att Wolfman Jack faktiskt har kommit med en ny skiva – även om det inte blev en liveplatta. I mitten av april 2011 släppte de Wolfman Jack with Clas Yngström – Together. En studioskiva på Garageland Records i samma anda som de två senaste skivsläppen. Som namnet antyder är Clas Yngström med och spelar. Ett samarbete som gav en skiva som Wolfman Jack är mer än nöjda med.
– Framför allt är jag väldigt nöjd med våra egna låtar. Vi hittade rätt snabbt rätt feeling och rätt tempo. Clas är såklart en fantastisk musiker och inspirationskälla och vi kompletterar varann på ett bra sätt, både musikmässigt och som ett band i helhet. Mixningsarbetet vi gjort ihop med Johan Wållberg är även det nånting jag vill lyfta fram som nånting väldigt lyckat. Det låter riktigt bra!
När jag ber Magnus se längre fram i tiden, hur och var Wolfman Jack står om några år är han först ett tyst ett tag innan han försiktigt lägger fram sin framtidsvision.
– Det finns inga … att bli ett radioband är kanske inte vårt mål. Vi vill vara ute och spela det vi vill. Inte sitta hemma och höra oss själva på radion. Utan istället sitter vi i bilen och lyssnar på Fleetwood Mac på väg till nästa spelning. Vi har ingen hets att komma superlångt eller bli ett hippt band. Det vore kul, men… Inom bluesmusiken kommer vi att bli störst! [skratt]. Det som är unikt med oss är att det i alla fall inte i Sverige finns någon som kör samma race som vi. Det är lite konstigt. Det är en musik som har funnits så länge att det inte är någon annan som anammat det egentligen. Det är nästan lite tabubelagt på nåt sätt. Vi försöker ändra på det på det som en slags messias. Vi är ute på en missionsfärd!
