Ur Jeffersons gömmor 7 / The Windy City

(Den här artikeln, liksom intervjun med Eddie Taylor i förra numret, kommer från det opublicerade bokmanuset ”Blues” av Clas Ahlstrand och fotografen Lasse Lindedal. Boken skrevs färdig 1971 men vi tycker ändå att mycket har aktualitet idag och vi kommer om möjligt att fortsätta att publicera utdrag ur boken i Jefferson -red.)

They Call it the Windy City

SOUTHSIDE -70

Klimatet i Chicago hade ändrats sedan vi var här 1966. Då: de svarta man mötte – servila, undanglidande. På Sydsidan affischer i vart och vartannat frisörfönster:

HAIR PROCESSING – LOW PRICES

På bussarna och tunnelbanetågen reklam för hudblekningsmedel. Tre bilder på en ung vacker negerkvinna – givetvis med rakpermanentat hår: första bilden svart hy, nästa chokladbrun ochslutligen i det närmaste vit. Vit – Idealet.

I don’t want no woman
If she got hair like drops of rain
The woman I love
She got hair like a horse’s mane 

Jimmie Brewer sjunger att han föredrar en kvinna med rakt hår framför en med krulligt. Och han är inte ensam om det. Otaliga blues­texter prisar kvinnor med ”long, black curley hair”, långt svart vågigt eller lockigt (men ej krulligt) hår.

She is not too tall
Her complexion is awful fair
Man she knocks me out
The way she wears her hair
You upset me baby
Yes you upset me baby
It’s like being hit by a falling tree
Woman, what you are doing to me

B.B. King förklarar stolt att hans kvinnas hy är ovanligt ljus… Alltsammans resultat av ett system som förtryckt de svarta, inpräntat i dem att de är underlägsna de vita. Därför: bli ”vit”! Utplåna tecknen på din rastillhörighet, räta ut ditt hår, blek din hy, efterlikna herrerasen! Gift dig med en ljushyad kvinna, föd ljushyade barn – kanske blir dina barnbarn så ljusa i skinnet att de kan passera som vita och komma ut ur eländet.

Ett accepterande av de vitas normer, de vitas överhöghet. Man har gjort experiment med svar­ta barn, låtit dom välja mellan en vit och en svart docka. -Vilken tycker du är finast? De flesta väljer den vita. Den svarta är ”smutsig” eller ”ful”. Vilken tycker du är mest lik dig? De vägrar svara, börjar gråta, springer sin väg.

Orsaken till dessa företeelser är att USA:s svarta befolkning ända från sin ankomst till landet varit en förtryckt grupp. En grupp som konsekvent förvägrats otaliga av de rättigheter som anses såsom självklara för resten av landets befolkning. Att förhållandet varit sådant ända sen de första svarta människorna fraktades över till USA har sin grund i ekonomiska orsaker. Det är ekonomiskt lönsamt för de makthavande i USA att förvägra negern hans rättigheter. Det är lönsamt för de makthavande att förtrycka och suga ut den svarta befolkningen, liksom det en gäng var lönsamt att upphäva slaveriet eftersom industristäderna i norr ropade på billig arbetskraft – en arbetskraft som genom slaveriet var bunden till sydstaternas plantager. Negern är givetvis inte den ende som förtrycks och suga ut i USA.

Där – liksom annorstädes – går den avgörande gränsen mellan bourgeoisie och proletariat, arbetarklass. Och det finns gott om vita som tillhör proletariatet, men i överensstämmelse med den imperialistiska praktik som utvecklades under kolonialismen i bl.a. Afrika och Asien, spelar USA:s makthavare hänsynslöst ut olika för­tryckta grupper mot varandra. Som en säkerhetsventil har man placerat de svarta i botten. Hur uselt det vita proletariatet än har det, kan det alltid känna sig överlägset negerproletariatet.

De makthavande drar sig inte heller för att med lögner och förtal ge den svarta befolkningen skulden för många av de missförhållanden som de själva är skyldiga till. Härigenom förhindrar man att folket enar sig i sin kamp mot utsugarna. Istället lyckas man vända de vitas hat mot de svarta enligt principen söndra och härska.

Nu – 1970: Reklamen för hudblekningskrämer på bussarna finns inte längre. Frisörerna på syd­- och västsidan annonserar om ”Natural Hair Cut­ting”, ”Afro cut”. Sällan ser man reklamskyltar om rakpermanentning. Och människorna man träf­far i ghettot i sina burriga hårbuskar rör sig med en ny stolthet. De unga hälsar oss med ett skratt och en knuten näve – pantrarnas hälsning. Eller gör ett V-tecken med pek- och långfingret – Peace be with you brother. De kommer fram, snackar. Öppet. Ingen servilitet. Men samtidigt den andra sidan av förändringen: den vite har alltid varit fienden. En stark fiende lyder man, kryper för. En svag fiende dödar man. De svarta har börjat inse sin styrka, och slutat krypa. Varje steg en vit man tar på Sydsidan är ett steg på en främmande makts territorium. Det är invånarnas godtycke som avgör om man ska få ta ytterligare ett steg eller inte. Syd- och Västsidan har blivit farliga områden för vita.

Slagord på husväggarna: All power to the people! Free Huey! Black is beautiful! Kill all pigs! The pigs – svinen – det är polisen, som går de vita makthavarnas ärenden. Dom vita rasisterna. Dom negrer som stöder det vita systemet, som t ex. svarta poliser. Den servile eleven Onkel Tom som passar upp sin vita herre istället för att slå ihjäl honom.

Nya affärer har dykt upp. Ägda av svarta, ofta i kooperativ form: This shop is owned by black people! Buy black! Ändå är allt detta, precis som hair processing och hudblekning ett symptompå att något är sjukt. Det är fortfarande det vita samhällets värderingar som styr det svarta samhället och negerns uppfattning av sig själv. Krulligt eller rakt hår – båda är en reaktion styrd av det vita samhällets värderingar. Skillnaden är att det raka håret är ett accep­terande och det krulliga en protest – som när detta skrives har förfallit till att bli en mo­defluga och inget annat.

De svarta har övertagit en hel fastighet på sydsidan. På fasaderna jättelika väggmålningar med porträtt av revolutionärer av alla raser. Eldridge Cleaver, Mao Tse-Tung, Fidel Castro, Malcolm X, Karl Marx. Rapporter om snutens missdåd mot den svarta befolkningen med talande illustrationer. Bilder på beväpnade svarta män och kvinnor. Politiska slagord. Revolutionära poem. Ovanför alltsammans, ”This is black pro­perty”.

Vi åkte omkring och fotograferade i ghettot i Bruce’s bil. En polisbil hängde sig snart på oss, följde oss genom sydsidans gator. När vi saktade in för att ta några bilder på huset med väggmålningarna körde en annan polisbil med en färgad snut i om oss och stannade oss. Och mycket riktigt: Onkel Tom tog inte själv hand om oss utan överlämnade oss till sin vite herre i bilen bakom. En ny lag ger polisen rätt att när som helst och var som helst stoppa folk för att visitera dom på öppen gata. För att le­ta efter knark eller vapen heter det. När vita vågar sig in i det svarta ghettot används denna lag mycket flitigt. Av två skäl vill polisen inte ha några vita här: dels blir det lätt bråk, rån och misshandel är inga ovanliga företeelser, och dels finner man det mindre lämpligt att de vita får veta hurdana förhållandena egentligen är i ghettot. Men polisen har inte rätt att köra bort någon från de svarta stadsdelarna. Därför tar man till andra metoder. Är inte den bi­len stulen? Körkort? Har ni knark? Vapen? Iden­titetshandlingar? Man ofredar de vita, stoppar dem gång på gång så att de drar sig för att ge sig in i ghettot.

De flesta av dagens unga har inte mycket till övers för bluesen. De har anammat budskapet Black is beautiful. De är stolta över sitt krulliga hår, sin mörka hy, sina tjocka läppar. Bluesen fungerade som ett uttrycksmedel för en äldre generation med en annan livssyn än dagens, Dagens unga svarta vill inte bli påminda om de äldres (omedvetna) strävan att bli vita. Blues är för dom Onkel Tom. Bluesen påminner dom också om livet i Södern, förnedringens tid. Ändå är bluesen ifråga om andra förhållanden än frisyr och hudens färgnyanser ett föraktfullt förnekande av de flesta av det vita USA:s värderingar. Men vad ställer den upp i stället? Egent­ligen ingenting. Den beskriver bara bluessångarens liv och önskningar. Är misstänksam och hånfull mot utbildning, religion, ett ”nyktert, sunt och sedligt liv”.

I de fall den framför en direkt uttryckt social protest (vilket är mycket ovanligt) inskränker den sig till själva protes­ten, ett klagande över förhållandena eller ett kallt konstaterande. Något alternativ till lösning, någon möjlig väg ur den hopplösa situatio­nen anges inte. Dess hånskratt åt etablerade värderingar har gjort den till det dåliga livets musik – även i de svartas ögon. Den handlar om livet i ränsstenen. Språket är obildat, sederna den beskriver är föraktliga. Den är skadlig för ungdomen – inte ren. Bluesen är dessutom de gamlas musik – vi är unga, vi vill höra jazz, vi vill höra soul.

Det svarta samhället håller på att omvandlas. Många av de förhållanden som skapade bluesenhar förändrats. Än lever dock bluesen, även om den för en tynande tillvaro. De gamla artisterna försvinner en efter en och de unga som tar vid blir allt färre. Men de unga artister som försöker föra bluesen vidare är medvetna om att också den är en del av den svarte mannens historia och dessutom en musikform som varit en av grunderna för mycket av den musik som spelas och respekteras idag – jazz, rock and roll, dagens pop, soul.

Magic Sam med krulligt (om än ganska kort) hår brukade hälsa sin publik med en knuten näve. Han satt i fängelse för vapenvägran. Ändå sjöng han blues. Ingen av hans sånger innehöll något socialt eller politiskt budskap. I sin repertoar sökte han sig gärna tillbaka till sånger från början av 50-talet. Ett av hans favoritnummer, ”Sweet Home Chicago”, är ännu äldre, från mitten av 30-talet. Han sjöng med förkärlek, gamla låtar, men gav dem en någorlunda modern, inramning. Magic Sam var svart och ville med sin musik bl.a. göra sitt folk uppmärksamt på en viktig del av dess kulturarv.

Dagens unga bluesångare vet att förhållandena har ändrats, och deras blues är heller inte den samma som Blind Lemon Jefferson’s eller Charley Patton’s. Deras situation som artister är också delvis en annan. Patton spelade för lantarbetare på Mississippis plantager för att underhålla dom på fester, danser etc. Dagens bluessångare spelar på barerna i Chicago för dessa lantarbetares barn och barnbarn. Också dagens bluessångare spelar för att underhålla. Men samtidigt försöker han medvetet föra en tradition vidare. Man kan se sin musik ur ett historiskt perspektiv.

Mellan Patton och t.ex. Luther Allison ligger bluesens historia. Den ene var med om att skapa en konstform, den andre återskapar i viss mening. Det är dock inte bluesens kulturella värden eller intressanta historia som fått Luther Allison och andra att envisas med att spe­la den. Inte enbart. Det främsta skalet är för Luther som för Charley Patton ”that ol’ lonesome feeling” i sig själv, den lättnad bluesen han ge för stunden. En lättnad t.o.m, när den talar om eländet utanför bardörrarna…

 – It sure is tuff.
Yeah man. Skratt, rop.
En till som känner likadant. Skönt – jag är inte ensam.
– Sometimes I feel like committing suicide
Skratt – – – – I know!-
But the sun gonna shine in my back door someday

Och man går ut i kylan och allt är likadant som förut. Skulle något därute ha förändrats så är det inte bluesens förtjänst. Den registrerar det möjligen, men själv förändrar den ingenting. Förändras knappt heller.

The same old feeling

Än har den inte förvisats till muséerna. Än lever den.

Text Clas Ahlstrand
Foto Lasse Lindedal