Nisse Thorbjørn

Copenhagen Blues Man

Jag hörde Nisse Thorbjørn första gången år 2001 på Copenhagen Blues Festival. Han lanserades då i en specialavdelning, som hette ”Next Generation – New Talents”. Jag blev djupt imponerad av honom och skrev i en recension ”… han är onekligen en ung talang och har en mycket speciell, personlig touch i sin framtoning — han är otroligt intensiv och går helt upp i sin musik”. Nisse har några fler år på nacken nu, men i övrigt gäller samma som innan: originalitet och intensitet. Hans inlevelse i sin musik är kanske det som är hans främsta varumärke. Nisse ska definitivt upplevas live. Jag har en del inspelningar med Son House på dvd. Hans inlevelse är total. Men Nisse står inte långt efter. Han fick nyligen utmärkelsen ”Årets Danske Blues Navn 2009”. I motiveringen står bl.a. ”Du har med stort musikalsk talent udviklet dig til en seriøs, original blues kunstner med en stærk, personlig vokal og et virtuost mundharpespil”.

Nisse föddes 1973 och växte upp på olika ställen på Jylland, mest i Århus. Det var – som så ofta för blivande musikartister – mycket musik i hemmet. Flera i familjen och släkten sjöng eller spelade, och föräldrarna hade en stor skivsamling. Nisse lyssnade på alla möjliga skivor utan att ha någon direkt favoritstil: reggae, country & western, blues och annat. Men när han som 16-åring hörde Muddy Waters på skiva small det till och han blev ordentligt biten på blues. Muddy har förvisso väckt många ungas bluesintresse! Två är senare hörde Nisse Snooks Eaglin live i Köpenhamn, och nu blev siktet inställt: han ville bli en bluesman. Han lärde sig spela munspel och gitarr, och sjöng till. Till att börja med uppträdde han bara med munspel och sång; gitarren kom lite senare. När jag hörde honom i ”Next Genaration – New Talents” fokuserade han på munspelet, och syntes helt uppslukad i det. Nu kör han ungefär fifty-fifty; lika mycket gitarr som munspel. Han har ett band, CPH SLIM (där CPH står för Copenhagen), och uppträder även solo. Tidigare hette bandet Nisse Thorbjørn Band, men han kom fram till att det var mindre lyckat.

– Jag vill gärna spela utanför de danska gränserna också, och Nisse Thorbjørn Band kan vara lite svårt att uttala för folk, som inte talar danska eller svenska. Dessutom har det ibland skapats en viss förvirring eftersom jag delar namnet Thorbjørn med en annan framträdande dansk bluessångare, Thorbjørn Risager. Men jag fortsätter att kalla mig Nisse Thorbjørn när jag kör solo.

I solo-akter blir inriktningen delta-blues och country-blues, samt folk. Samma inriktning är det i det akustiska 1:a set som bandet brukar inleda sina konserter med. Mestadels spelar Nisse då gitarr. I senare set blir det mycket Chicago-stil, och munspelet plockas då fram; ibland även elgitarr. Senast jag hörde honom med bandet noterade jag att han i ett par nummer enbart sjöng. Han har gått in för att utveckla sig på sången, och den lät mer kraftfull än någonsin.

Hans förebilder och musikaliska influenser är många:

– Muddy Waters och Snooks Eaglin var ju tidiga favoriter, men James Cotton, Sonny Terry & Brownie McGhee, Elmore James, Magic Sam och Peter Thorup har också influerat mig mycket. Senare har jag under åren som gått alltmer breddat min musiksmak och inspirerats av hela den amerikanska musiktraditionen, från Leadbelly till James Brown.

2003 åkte Nisse på en ”blues-resa” till USA. Han var i Chicago i 3 månader.

– Det var en fantastisk tur. Jag bodde på Wicker Park, precis om hörnet från Eddy Clearwater’s bar. Där hade jag turen att få höra Hubert Sumlin spela. Jag var  på många andra klubbar också och träffade bluesartister på jamsessions. Jag blev inbjuden till gästframträdanden med bland annat Billy Branch, John Primer och Lurrie Bell. Det var en mycket produktiv resa: sova på dagen, höra musik eller jamma på kvällen, öva och skriva sånger på natten. Jag kom hem till Danmark utan någonstans att bo eller en krona i fickan, men med ett stort leende på läpparna och sugen på livet och musiken på ett nytt sätt.

Nisse stagade upp sitt liv efter hemkonsten.

– Jag har levt en stor del av mitt vuxna liv praktiskt taget utan ett öre, och periodvis utan någonstans att bo. Det blir man inte fet på. Efter min USA-tur bestämde jag mig för att jag aldrig ville vara fattig mer – såvitt man kan råda över det. Så nu har jag en egen byggfirma sen ett par år tillbaka.

Men musiken får sin beskärda del. Nyligen kom Nisse ut med sin debut-cd, kallad CPH SLIM – en soloplatta med gästartister – som han finslipat under lång tid.

– Den tog 3 år att göra, men det var den värd. Jag har alltid velat göra den här plattan i den form den fått. Särskilt mycket betyder det för mig att jag lyckades få med en låt där en av mina största inspirationskällor medverkar på sång och gitarr: Peter Thorup, strax innan han dog. Jag har fått mycket god feedback på plattan och det känns bra att kunna presentera sig med en platta man är stolt över.

Nisse och hans band har en hel del spelningar i Danmark och även i Skåne. För andra gången ska de t.ex. vara med på Eslövs bluesfestival nu i höst. De har även uppträtt i Åmål. Men de är sugna på mer:

– Jag hoppas vi kan hitta en svensk bokare, så att vi kan komma ut mer i Sverige,
och få fler jobb. Vi i bandet räknar också med att starta på en ny platta senare i år.

I en intervju jag gjorde med Thorbjørn Risager och Emil Baalsgaard (Jefferson nr 158) diskuterade de den svenska bluesscenen kontra den danska, och menade på att danskarna inte tyckte blues var lika ”fint” som jazz t.ex. De tyckte att den svenska bluescenen var mycket bättre och att svenskarna uppskattade blues mer. Nisse håller till en del med.

– Jag är delvis enig. Det är en skillnad, men jag tror att det har att göra med traditioner. Sverige har en mycket starkare folkmusiktradition än Danmark. Jag tror att man i Sverige därför haft lättare att förstå blues än i Danmark.
 
– Bluesen uppstod innan musik blev distribuerad internationellt i stor stil och kom därför sent till Europa. Ofta via kopior som inte levde upp till originalen. Så folk fick den rena varan först senare, när jazzen redan var etablerad. En annan försvårande omständighet är att det fortfarande inte existerar någon branschförening för blues i Danmark, som det gör för jazz.

Men Nisse gör vad han kan för att vinna gehör för bluesen. Han försöker förmedla den på ett så levande och personligt sätt som möjligt, och tycker sig se positiv utdelning på det.

– Jag upplever ofta att folk, som säger sig inte gilla blues, hör vårt band och sen skiftar mening. Det är viktigt är att blues inte blir ett ”museum”! Bluesen måste hållas levande. Man ska lägga sin egen personlighet i den, färga den med sig själv och allt vad där tillhör. Man ska inte vara rädd för att låta påverkan från nutiden skina igenom. Mycket av det som kallas blues idag hade blivit kallat rock’n’roll eller i vart fall rhythm n’ blues för 30 år sedan.

Hemsida: www.cphslim.com

Text och foto: Birgitta Larsson / Jefferson #162