LITTLE WILLIE LITTLEFIELD

Little Willie Littlefield. Photo: Bo Kempe
foto: Bo Kempe

en av de sista gamla boogie woogie-mästarna

Hur ofta får man chansen att uppleva en boogie woogie-legend live? Inte särskilt ofta. Förutom Pinetop Perkins (96 år gammal enligt uppgift!) finns inte många kvar i livet. En av de få är Little Willie Littlefield – dock betydligt yngre än Perkins; ”bara” 78 år. När han kom till Åmål’s Blues Fest var det många som höll sig framme. Jag var en av dem; jag lyckades tränga mig ända fram till stora scenen i Hamnterminalen, där han underhöll en jättepublik med en oemotståndlig soloshow. Jag hade dessförinnan även fått hans tillåtelse till en liten intervju på Åmåls Stadshotell, där han var inkvarterad. Med mig hade jag vid detta tillfälle Jörgen Sandin, gammal bekant till Little Willie. 1976 var Jörgen på bluesresa  i USA, på västkusten, och träffade då Little Willie. De blev så goda vänner att de under flera år skickade julkort och presenter till varandra!

Någon regelrätt intervju blev det nu inte – snarast en omtumlande happening, där Little Willie rätt som det var ett par gånger i stället sprang bort till en flygel, som så lägligt fanns i det rum vi befann oss i, och började spela så det stod härliga till, såväl boogie woogie som en smäktande country and western-låt – och när han skulle svara på frågor blandades clowneri med saklig information i en enda röra. Lite frustrerande, men en kul upplevelse hursomhelst, där Jörgen och han fick prata lite gamla tider och där Little Willies oberäkneliga, smått bisarra infall gjorde att man ibland fick ge upp och bara skratta. Little Willie är en utstuderad showman även utanför scen, och kurtiserar alla kvinnor han stöter på. Rollerna har flutit ihop.

Att han älskar att spela piano är utom allt tvivel. Han hade fått en timme till sitt förfogande i Åmål, men när timmen närmade sig sitt slut gjorde han inte minsta min av att vilja resa sig upp från keyboarden. Detta hade festivalledningen uppenbarligen befarat, för jag kunde därifrån jag stod se hur en ljudtekniker vid sidan av scenen först höll upp en skylt där det stod ”5 minutes left”, därefter en skylt med texten ”Last song”. Detta ignorerade han fullständigt. Till slut skickades en ung kvinna, som blivit tilldelad att hålla rätt på honom under hans vistelse i Åmål, in på scen. Hon lyfte upp hans kavaj från golvet, som han upphetsat slängt av sig när svetten börjat flöda, och lade den över hans axlar, satte på honom den sko han haft placerad på keyboardlocket och som även i en låt fått överta högerhandens spel – en gimmick han har – och fick sen mer eller mindre fösa ut honom från scenen. Han hade kunnat spela en timme till, minst. Och publiken hade nog kunnat höra på en timme till!

Under intervjun frågar jag honom varför han ursprungligen valt piano som sitt instrument. ”Varför??” utropade han närmast indignerat. ”Varför valde du din man”? fortsatte han. ”För att jag tyckte om honom”, sa jag. ”Just det!! Där har du svaret. Det var samma för mig”. När jag pejlar lite mer på det, får jag honom att berätta att hans farbror spelade piano, och att han som liten grabb brukat sitta bredvid och titta på. Det blev mycket boogie woogie, och Little Willie tyckte det verkade helfestligt. Sånt ville han också lära sig! (Willie sjunger nu lite olika basgångar för mig och Jörgen för att demonstrera). Detta var strax efter andra världskriget; farbrodern hade just kommit hem från flottan, där han var stationerad. Efter en tid återvände han, med placering i Tyskland, men Little Willie som fått blodad tand tränade på det han snappat upp. Han hade dock inget piano till hands, utan trummade på köksbordet när han skulle äta.

– Min mamma sa: ”What are you doing, boy? Eat your food!”  men jag bara trummade på. Bo-ba-bo-ba-bo-ba-bo-ba-bo-ba … Hela tiden. Jag älskade det!  Men sen så småningom började jag spela på riktiga pianon, i barer. Vilket lyft! Musiken grep tag i mig och jag fick till det allt bättre. Att spela piano är som livet självt: det gäller att få det att fungera! Du hör en låt; du ska få den att låta bra. Jag fick det att klaffa och sen fick jag spela på alla klubbar redan i unga år.

Bakgrund

Little Willie föddes 16 september 1931 i El Campo, ca 11 mil sydväst om Houston i Texas. Farbrodern, som spelade boogie woogie, lade grunden, men sen följde en rad boogie woogie-mästare, som Little Willie hörde på radio: giganter som Albert Ammons, Pete Johnson och Meade Lux Lewis. Ammons var hans första riktigt stora idol, och som skulle komma att påverka honom mycket. Vid denna tidpunkt – slutet på 30-talet och början av 40-talet, då boogie woogien hade sin absoluta guldålder – var han för ung för att kunna komma in på klubbarna som de spelade på, så han fick nöja sig med att höra dem på radio eller skiva.

Men Little Willie gillade inte bara boogie woogie; hans morföräldrar älskade country & western, och Little Willie blev genom dem exponerad för en myckenhet av den varan – artister som Roy Acuff, The Delmore Brothers och Hank Williams – och den genren har alltsedan dess legat honom varmt om hjärtat. Han kör ofta någon country & western-låt på sina konserter och på skivor.

När Little Willie kommit i tonåren blev hans favoriter – förutom Ammons – pianisterna och sångarna Amos Milburn (1927–1980) och Charles Brown (1922–1999), som han än idag nämner som sina två största influenser. Milburn var en driven boogie woogie-, blues- och R&B-artist. Browns inriktning var i huvudsak densamma, men av lite mer sofistikerat slag än Milburns; mer av en mjukt jazzig ton. Little Willie spelar emellanåt deras kända låtar när han framträder och har även spelat in dem på skiva. Men det finns fler influenser:

T-Bone Walker har betytt mycket för mig. Och sen har vi förstås Pee Wee Crayton! Men det var lite efter att jag stiftat bekantskap med Amos och Charles.

Karriären tar fart

Vid 16 års ålder var Little Willie i full gång med att spela och sjunga på The Eldorado Ballroom och andra klubbar vid Dowling Street i Houston, och lovorden haglade över honom. Att han förutom boogie och R&B också spelade country gjorde att han fick jobb även på vita klubbar. Skivdebuten lät inte vänta på sig: 17 år gammal fick han för första gången spela in på det lokala R&B-bolaget Eddie’s Records. Låten hette Little Willie’s Boogie och blev en hit i Texas. Under åren 1947–48 spelade han sammanlagt in åtta låtar (78-varvare alla) på Eddie’s och ett annat lokalt bolag, Freedom Records. På det senare fick han en regional hit med Littlefield’s Boogie. 1949 fick han rycka in som stand-in för Amos Milburn.

– Amos blev sjuk och kunde inte komma till en konsert, så jag blev anlitad. Publiken märkte ingen skillnad!

Little Willie gick från klarhet till klarhet. Ryktet om honom spreds, och Jules Bihari på Modern Records i Los Angeles, fick höra talas om den unge talangen. Bihari, som ville lansera en utmanande konkurrent till Amos Milburn (som spelade in för skivbolaget Aladdin Records), åkte till Houston för att värva Little Willie. Denne var inte sen att tacka ja, kontrakt skrevs, och redan i Houston spelades en första låt in, It’s Midnight. En skolkamrat till Little Willie, den senare kände Don Wilkerson, medverkade på sax. Därefter bar det en månad senare av till Los Angeles för Little Willies del (och även för Wilkersons), och han började från och med oktober 1949 spela in på Modern. Redan när han anlände hade It’s Midnight hunnit bli en stor hit. Den seglade upp som nr 3 på den nationella Billboards R&B-lista. Little Willie blev en kändis över en natt, och blev bokad till prestigefyllda ställen som Johnny Otis’ klubb Barrelhouse i stadsdelen Watts i utkanten av Los Angeles. Han fick även en beundrare i Fats Domino, som påstås ha utvecklat sin pianostil med trioler från Little Willies sätt att spela på denna låt.

Little Wille spelade under kort tid in sammanlagt omkring 30 spår för Modern. Medverkande på sessionerna var ledande R&B-musiker i Los Angeles såsom saxofonisten Buddy Floyd, gitarristerna Chuck Norris och Johnny Moore, samt trummisen Jessie Price. Wilkerson på sax var också med på en del spår (han ”snoddes” senare från Little Willie av Milburn till hans band The Aladdin Chickenshackers). Tre av låtarna blev R&B-hits: Farewell, The Moon Is Rising och I’ve Been Lost. Som kuriosa kan nämnas att The Moon Is Rising (med Frightened som andra låt) var en av de allra första 45-varvarna Modern gjorde. Little Willie kunde nu välja och vraka bland spelställena i Los Angeles-trakten och han gjorde också bejublade turnéer på västkusten, dels med ett band som bl.a. innehöll saxofonisten Maxwell Davis, dels med The Big Four R&B Revue, som förutom honom själv bestod av Jimmy Witherspoon, Camille Howard Trio och Joe Liggins & the Honeydrippers.

Little Willie Littlefield

 K. C. Loving

Denna period – 1949 och ett par år in på 50-talet – kan sägas vara Little Willies höjdpunkt i karriären. Därefter började det gå trögare med skivinspelningarna. Någon riktigt stor uppföljare till It’s Midnight kom aldrig. Han skiftade därför 1952 över till Federal Records i Cincinatti, Ohio. I slutet av 1952 spelades K.C. Loving in (Maxwell Davis medverkar på sax). Denna låt har givit eko i musikvärlden. Det är nämligen förlagan till Kansas City och har som sådan gett Little Willie ett speciellt gott renommé – för de ganska få, som känner till hans originalversion, vill säga. K.C. Loving, som troligen är Little Willies egen komposition, blev en stor hit i Los Angeles 1953, men fick inte någon nationell spridning. Det fick däremot den något förändrade version som kända radarparet Jerry Leiber och Mike Stoller gjorde, och som Wilbert Harrison 1959 spelade in under namnet Kansas City. Som bekant blev den en världshit (Little Richard och The Beatles med flera har senare spelat in den). Federal återutgav samma år Little Willies version, med lite rockigt pålägg, under namnet Kansas City, men Harrison kammade hem vinsten. Little Willie har aldrig fått någon riktig credit för sin originalversion och gick miste om de stora pengarna, och han vill ogärna tala om det hela. Han framför den dock ofta på sina konserter; den har blivit något av hans signaturmelodi.

Little Willie spelade in ytterligare en del för Federal, såväl eget material som duetter med Lil Greenwood och Little Esther Phillips. Han fortsatte också att uppträda flitigt, nu ofta ihop med Pee Wee Crayton. Tillsammans med denne, Eddie ”Cleanhead” Vinson och Chuck Higgins Combo genomfördes också The Rhythm & Blues Parade, som var en av de sista stora, genuina R&B-turnéerna på västkusten. I mitten av 50-talet, när rock’n’rollen gjorde sitt intåg, dalade dock försäljningssifforna på Federal för Little Willies alster, och man avslutade samarbetet med honom.

San José

1957 bestämde han sig för att flytta till San José, strax söder om San Fransisco. Här spelade han in för ett par olika skivbolag, bl.a. Rhythm Records i Oakland. Störst framgång fick han med Ruby Ruby, som blev en lokalt stor hit i San Francisco. Men hitsen i övrigt lät vänta på sig. Little Willie koncentrerade sig då i stället på sina liveföreställningar, mestadels på klubbar i San Fransisco-området. Allt eftersom tiden gick föll hans namn allt mer i glömska för omvärlden. Så förflöt en rad år. Under senare delen av 70-talet blev han dock lite av återupptäckt för en större publik och fick bl.a. spela på den första bluesfestivalen i San Francisco och på Sacramento Blues Festival. Han spelade också in för Blues Connoisseur Records. Allt detta banade vägen för hans första turné i Europa, 1978, som blev en succé.

Europa

1980 flyttade han till Holland efter att ha gift sig med en holländsk kvinna. Han har sedan dess bott kvar i Holland, närmare bestämt i den lilla staden Voorthuizen, en timmes bilfärd från Amsterdam. Med detta som bas gav han sig under 80- och 90-talet ut på turer i Europa och spelade på en rad klubbar, teatrar och festivaler, bl.a. Montreux Jazz Festival. Hans första framträdande där spelades in på TV av BBC. Han dök även upp i åtskilliga andra TV- samt radioprogram lite varstans i Europa. Men han höll sig inte bara i Europa; han turnerade även i Kanada och USA. 

Under 80-talet började återutgivningsalbum med hans låtar ges ut i England. Han spelade också in nya album, sammanlagt tio stycken under perioden1980–1997, på olika europeiska skivbolag. De fick goda omdömen av musikkritikerna, om de än inte blev stora kassasuccéer.

littlewilliecdÅr 2000 drog sig dock Little Willie tillbaka och slutade turnera. Inga skivor spelades heller in. Han gav enstaka konserter, men var i huvudsak borta från artistlivet; han ägnade sig i stället åt sin stora passion, fiske. Detta varade i drygt fem år. Sen började han tröttna. Har man en gång varit artist och i rampljuset blir det nog lite enahanda att bara fiska, även om han, som han berättade, både älskar fisk och fiske. Dessutom behövde han kanske pengarna. 2006 var han alltså tillbaka på scenen, och har hållit på sen dess. Nu är han 78 år, men still going strong. Han anlitas till stora festivaler, inte minst i USA, och gav 2008 ut en skiva på tyska Stormy Monday Records, som heter Old Time Feeling. På denna har han samlat flera av sina gamla låtar, som han sällan spelar nuförtiden. En av dem – Life Of Trouble – hade han inte framfört sen 1950, när han spelade in den för Modern, berättar han! Han tycker själv att den nya versionen är bättre, för hans röst har utvecklats genom åren som gått. Ett par av Amos Milburns och Charles Browns gamla paradlåtar finns också med på nya plattan, liksom en Hank Williams-låt. Plattan håller fin standard. Little Willie blir förtjust när han hör att jag har den, och att jag vet att han har en country & western-låt med på den. Detta föranleder honom att rusa bort till flygeln för att spela den (såsom ovan nämnts i ingressen).

Little Willies spelstil

När jag inför intervjun gjorde lite research på Little Willie hittade jag bl.a. på YouTube en video med honom där han framför (Everyday) I Have the Blues. En blogg finns i anslutning till den, med bl.a. en rolig och belysande kommentar om honom som pianist. Jag har med mig den på intervjun och läser upp den för Little Willie, som med stort intresse hör på:

“Years ago at the end of the eighties, Willie played at my private birthday-party at my house. It was a great event and a great surprise for all my guests. Willie gave all, and when I say ‘all’, I mean ‘ALL’. Unknown to most of the audience, he started joking as a ‘beginner on the piano’. But after a few minutes, he showed, what boogie-playing on a piano is. He understood to let the party-guests take part in making boogie-woogie. Not only Willies hands and fingers played. No, his full body was established to support his special style of making boogie-woogie. He played with elbow, fist, arms, head, knee, foot, shoe and even his ass. The result was the greatest party I ever had, a damaged piano (oj, sorry, utbrister Little Willie när han hör detta) and guests with ‘open mouths’. Many of Willies collegues do not respect his special style of playing the boogie (nej, det är så sant, säger Little Willie och skrattar gott), but for me and thousand of other people, Willie is ‘No.1’ on boogie-piano. And Willie is an  ‘artist to touch’ without any preciousness. Thanks Willie.”

Jag frågar Little Willie om han fortfarande är lika vild på pianot som i yngre år.

– Vadå yngre år?? Jag är fortfarande ung! Och jag är inte vild; jag spelar bara som jag känner. Ge mig en kyss, raring! Jag är densamme som förr. Till exempel spelar jag med min sko när andan faller på. Jag har den alltid på pianot.

Nuförtiden får ju pianister ofta hålla tillgodo med en keyboard när de ska uppträda. Jörgen undrar vad Little Willie föredrar: akustiskt piano eller keyboard?

– Akustiskt förstås! utropar Little Willie med emfas. Jag hatar elektriskt piano.

Professionell som han är gav han ändå allt när han senare på kvällen trakterade keyboarden i Hamnterminalen. Det blev förstås mycket boogie woogie. Och även om han började i en helt annan stil – blues, R&B, country, klassisk musik eller något annat; han behärskar alla de stilar! – så kunde han plötsligt skifta över till medryckande boogie woogie, för att sen avslutningsvis landa i samma stil han börjat i. Och publiken följde villigt med i turerna. Festligast var nog ändå när han spelade en lång, orepeterad boogie woogie ihop med 14-åriga stjärnskottet Arvid Hill, på varsin keyboard brevid varandra, i gammal god stil à la underbara konstellationen Albert Ammons – Pete Johnson på den tiden det begav sig. Little Willie lät följsamt och generöst sin unge partner ta för sig i spelet, och Arvid var i sjunde himlen. Underbart att åse och åhöra.

Skivor i urval

It’s Midnight (Route 66 Rec.,1980). Kompilation av singlar 1949–57.
I’m In The Mood (Oldie Blues Rec., LP 1984, CD 1995).
Jump With Little Willie Littlefield (Ace Rec., 1984).
Happy Pay Day (Ace Rec., LP 1985, CD 1995).
House Party (Oldie Blues Rec., 1988).
Plays Boogie Woogie (Schubert Rec., 1988).
Going Back To Kay Cee (Ace Rec. 1995). Kompilation av singlar för Federal Rec.
Paris Streetlights (EPM Rec.:Blues Collection, 1996).
Kat On The Keys: The Legendary Modern Recordings (Ace rec., 1999). Kompilation av singlar för Modern Rec.
Old Time Feeling (Stormy Monday Rec., 2008).

Källor bl.a. allmusic.com, allaboutjazz.com och artistdirect.com

Intervju av Birgitta Larsson och Jörgen Sandin / Jefferson #162

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *