The Sun Ra Arkestra, Fasching, Stockholm, 14 maj
The Master Musicians of Jajouka,Fasching, 12 maj
Yemen Blues, Fasching, 14 april
Les Filles de Illighadad, Fasching, 2 dec. 2018
The Master Musicians of Jajouka. Foto: Hans Ekestang/Rockshot
The Sun Ra Arkestra, Fasching, Stockholm, 14 maj
The Master Musicians of Jajouka,Fasching, 12 maj
Yemen Blues, Fasching, 14 april
Les Filles de Illighadad, Fasching, 2 dec. 2018
The Sun Ra Arkestra, Fasching, Stockholm, 14 maj
95-årige bandledaren Marshall Allen dirigerar och spelar altsax. Foto: Erik Lindahl
Sun Ra må ha återvänt till Saturnus, men hans orkester (två barytonsaxar, bara det!) turnerar vidare, nu på en 36(!) spelningar lång Europaturné. Ledaren Marshall Allen är ofattbart vital för en som fyller 95 under turnén. Den här kvällen spelade han mer altsax – och som han spelar! – än EVI (elektroniska blåsinstrument) och minimoog. Ja, det var storbandsswing à la 40/50-tal och i gränstrakterna till hårdsvängande rhythm & blues de rev av under tre timmar inklusive en längre paus. Imposanta sångerskan Tara Middleton är kvar sedan förra besöket på Fasching för fem år sedan. Roligt att hon finns på scenen hela konserten, hon är en ”sight to be seen” – och hörd. Tankarna går direkt till storbandssångerskor som Ella Johnson och Helen Humes, även om hon inte sjunger värdsliga saker som ”Fine brown frame” utan ”We travel the spaceways”, typ.
Som sagt, grymt svängig storbandsjazz; mer tryck än spräck. Jag minns bara en ballad, ”Over the rainbow”. En låt (”Cosmic hop”?) kunde mycket väl ha hämtats från någon 50-talshonksaxofonist. Läckert när de två barytonsaxarna ofta spelar unisont. En gång per set tågade delar av bandet runt i ett utsålt Fasching. Sun Ra måste ha varit nöjd långt där uppe från sin intergalaktiska utkikspost.
The Master Musicians of Jajouka, Fasching, 12 maj
The Master Musicians of Jajouka. Foto: Hans Ekestang/Rockshot
The Master Musicians of Jajouka är ett kultband från norra Marocko, som spelar musik som går tillbaka till 1500-talet och sufismen. Några paralleller till bluesen kan inte dras, men Brian Jones i Rolling Stones fascinerades av musiken och producerade Jajoukas första album 1968, kort tid innan han dog. Då hade redan bland andra den kände beatkulturförfattaren William Burroughs upptäckt bandet redan på 1950-talet. 1973 gjorde The Master Musicians ett album med Ornette Coleman och har gästats av många andra musiker. Jajouka är ett litet samhälle, men genom arv fylls nya medlemmar på sedan generationer bakåt.
Musikerna var sex till antalet och trakterade ghaila, en flöjt ofta kallad ”den arabiska oboen”, lutan gimbri, fiol och diverse slagverk. Musikstyckena är långa och kan under gynnsamma omständigheter vara tranceskapande. Undertecknad var på väg att försättas i trance, i alla fall att göra ett försök, när fotograf Ekestang hade oturen att – oavsiktligt – avbryta mitt försök. Musikstilen de framförde, Hadra (”Närvaro”), inleds med ett parti stillsamt ornamenterande för att efter en stund öka tempot i ett långt avsnitt där sång/chants inryms, för att avslutas instrumentalt rasande snabbt, extatiskt dansframkallande. Ett halvfyllt Fasching visade Jajouka stor uppskattning. Ett högt betyg, för jag tror knappt någon besökare inte visste vad för musik som vankades.
Ahmedou Ahmed Lowla, som var uppvärmning till Jajouka. Foto: Hans Ekestang/Rockshot
En överraskning var dock att kvällen inleddes med en av Mauritaniens främsta musiker, Ahmedou Ahmed Lowla, tillsammans med en landsman som – han måste haft händer av läder – spelade handtrummor. Lowla spelade på en Yamaha A1000-synth, och de spelade den lokala populärmusiken WZN (eller wezen; på engelska ”instrumental music”). På nätet av någon beskrivet som ”synth freakout”. Suggestiva synthslingor inledde varje låt, innan paret gasade på. Det var fascinerande att se hur Lowlas händer for som lärkvingar bland alla knappar, tangenter och rattar. Showtime när Lowla ställde synthen på högkant och gick ner på knä och trummisen studsade upp och ner från sittande på golvet till stående till sittande på golvet till… Succé rakt av.
Yemen Blues, Fasching, 14 april
Ravid Kahalani i Yemen Blues. Foto: Hans Ekestang/Rockshot
Fasching den 14/4: röjigt värre. På scenen bandet som Time Out Chicago kallat ”Quite simply, it´s one of the most exciting bands in the world music right now”. Ur bluesmusikperspektiv är dock Yemen Blues ”bara” namnet på en orkester. Bildat 2010 av Ravid Kahalani, en israelisk jemenit (med arabiska förtecken), med en bakgrund som operasångare(!), skådespelare, sju år som kock m m blev han så småningom förförd av äldre blues, free form jazz och funk. Kahalani bor numera i New York, varifrån han lättare kan promota sitt band och turnera.
Så – låt festen börja! Det tog inte lång stund förrän handklappning påbjöds. Väl mycket av sådant under den 1.45 timme långa konserten för min del. Det var ett slimmat Yemen Blues jämfört med skivor och nordamerikanska konserter, där blåsare och stråkar förekommer. Inget ska dock fråntas bandet den energi och spelglädje de fem musikerna genererar. Höjdpunkten för min del kom ändock i mitten av spelningen med ett långt broderande intro på oud, där Kahalani efter åtskilliga minuter adderade passionerad sång och övriga musiker så småningom föll in. Lite av fransk chanson på arabiska som gick bananas bitvis. Det hade jag velat ha mer av. I stället fick vi mer av partyfartiga låtar, stundtals i furiöst tempo, med röstekvilibrism och vildsinta keyboardattacker. Jag ser gärna Yemen Blues igen, men då vill jag ha fler musiker på scen och större variation utifrån deras spretiga repertoar. Han har fantastiska röstresurser, Kahalani; kolla t ex ”Trap le Verite” och ”Min kalbi” på YouTube.
Les Filles de Illighadad, Fasching, 2 dec. 2018
Les Filles de Illighadad. Promofoto
Andra arabiska bullar bakade den kvinnliga trion Les Filles de Illighadad plus manlig gitarrist. Det här var den tuaregmusik som Malilegenden Ali Farka Touré inkorporerade (till viss del) en variant av på 1970-talet. De här flickorna från Illighadad har satt denna lilla by i Sahelregionen på världsmusikkartan. De är så vitt man vet de enda kvinnliga gitarristerna i Niger och kan gott sägas ha revolutionerat musiken där – och kanske är det början till en social förbättring av kvinnornas situation bland tuareger i Niger också. ”As we are women, sometimes we can´t do anything if it´s not playing.”, har de sagt i en intervju. Medlemmarna är Fatou Seidi Ghali, hennes kusin Alamnou Akrouni, Mariama Salah Aswan, samt Fatous bror Ahmoudou Madassane. Fatou är självlärd på en gammal akustisk gitarr som blivit kvarlämnad i byn.
Konserten började med de tre kvinnorna sittande uppradade på golvet med en kalebass nedsänkt i ett vattenkärl (tende heter trumman liksom musikformen) och tre sångmikrofoner. Efter några låtar anslöt sig Madassane på elgitarr. Efter ytterligare ett antal låtar reste sig två av tjejerna och även Fatou tog på sig en elgitarr, medan Madassane övergick till att spela komp till Fatous lead. Nu stod alltså alla utom den av tjejerna med tendetrumman. Så småningom skickade Fatou sin gitarr vidare till Mariama. Musiken är fraser som upprepas, ganska entonigt, transcendent – i närheten av det Tinariwen och andra ”desert blues”-band gör. Fast mjukare, enklare och skörare med tre kvinnor som gör männens jobb. Men tjejer, varför ser ni så sorgsna ut? Man undrar vad texterna handlar om. Är det drömmar om ett rikare liv; att slippa sitt folks fattigdom och förtryck? I en intervju i She Shreds Magazine säger Fatou på en fråga om var de hämtar sin inspiration från: ”It´s poetry when you make the tende. Other songs are of love, or tradition and religion.”
Konserten slutade väldigt abrupt, när en av kvinnorna blev illamående och de lämnade scenen för att inte återkomma. Spelningen bör dock ha närmat sig sitt slut vid det laget. Förhoppningsvis repade hon sig till nästa stopp på turnén, Rom i Italien.
Mer afromusik, eller med inslag av sådan, är recenserad i nr 199 (Tanblues) och nr 200 (Samba Touré). Legendariska Orchestra Baobab från Senegal har också hunnits med. Nu ser jag fram emot Mdou Moctar från Niger i juni på Fasching. Och från Saturnus har Sun Ra skickat ut sin Arkestra. De landar på Fasching i maj.
Straight outta Löfgren
