46 konserter på 52 dagar i 14 länder! 85-årige bluesveteranen John Mayalls Europaturné under våren hade ett galet schema med start i Finland i februari och avslut med sex spelningar på anrika Ronnie Scott´s i London i april.
46 konserter på 52 dagar i 14 länder! 85-årige bluesveteranen John Mayalls Europaturné under våren hade ett galet schema med start i Finland i februari och avslut med sex spelningar på anrika Ronnie Scott´s i London i april.
Nalen i Stockholm, Slagthuset i Malmö och Pustervik i Göteborg fylldes alla av hängivna John Mayall fans, de flesta gissningsvis med minnen från när Mayall var här redan på 60- och 70-talet. Då med Clapton, Peter Green, Mick Taylor, Freddie Robinson… Nu är det nya gitarristen Carolyn Wonderland, basisten Greg Rzab och Jay Davenport på trummor och en setlista på runt 40 låtar, som han plockar ur och kombinerar ihop till 10 för varje spelning. Själv har han piano, digital Hammondorgel, sin utsnidade och besmyckade gitarr och en uppsjö munspel i alla tonarter.
Mayall´s stora styrka ligger i den kreativa frihet han ger sina musiker när han med ett förväntansfullt leende till antingen Greg Rzab eller Carolyn Wonderland söker deras blick som i samförståndet betyder ”Okej, nu är det din tur. Gör vad du vill! Det här ska bli spännande.”
Och det blir det. Greg Rzab, som tidigare spelat med både Otis Rush och Buddy Guy, drar ofta i väg åt det mer funkiga ljudet och Carolyn Wonderland, som har en egen uppmärksammad karriär, spelar karaktäristisk ”finger-picking” med dragning åt slide. Hon får också briljera med två egna låtar och har en sångröst som får en att tänka på Janis Joplin.
Visst finns det låtar i Mayall´s omfattande diskografi som passerar tämligen anonymt, och publiken tänder absolut mest på dem man känner igen från ”den gamla goda tiden”, men spelglädjen och nyfikenheten lever verkligen hos denne nestor och ”godfather of the british blues”. Visst håller inte den så välbekanta nasala rösten riktigt som förr och hans gitarr gör sig bättre i gitarrstället, men det han gjort för bluesen står sig, hans ”crusade” fortsätter och pushandet av nya musiker inger respekt.
ANDERS OLOW, text och foto
