Otis Taylor

Ibland går det helt åt skogen, eftersom man tror på vad andra skrivit och tyckt. När det gäller Otis Taylor har han omgetts av en aura av tradition, socialt samvete, mission och så vidare. Därför har han också stämplats som den mest relevanta bluesartisten av idag med ett stort antal Blues Award-nomineringar och följdsam uppbackning av de verkligt stora amerikanska medierna. Bilden är klar, detta är en jättepolitisk bluesartist.    Av de 20 minuter jag fått mig tilldelat , tog det mig ca 15 innan jag insåg att min attityd var helt fel och att jag borde ha ställt om frågebatteriet. Han var inte den massmediala bilden. Han var en musiker som vill väcka uppmärksamhet, som går långt tillbaka för att få fotfäste för att få något annorlunda att ta  in i nutiden.  Det fanns ingen politisk agenda, däremot en artistisk.

Otis Taylor föddes i Chicago 1948 där hans musikintresse tidigt väcktes. Han startade två bluesband, turnerade så smått i England på 60-talet, och gav sig in i rocksvängen på 70-talet.   År 1977 lämnade han musikvärlden helt och blev antikhandlare på heltid. I mitten på 90-talet blev han övertalad att ta upp musiken igen och gav 1997 ut sin första cd.  Hans första professionellt utgivna album, White African, slog globalt 2001 och Otis blev på en gång en verklig kultartist, de intellektuella bluesfansens älskling.   Där har han stannat och hittills gett ut närmare 10 skivor. Han steg till nya höjder då han fick med två låtar 2009 för filmmusiken till gangsterfilmen  Public Enemies med Johnny Depp i huvudrollen som John Dillinger.

Under många år uppträdde han med sin dotter i duoformat, och hon blev även invald som artistrepresentant i The Blues Foundations styrelse.  Snopet då att få höra att hon nu hittat en kille, övergett musiken helt och flyttat till Memphis. Inte för mig, men för andra, var det även säkert snopet att inte se den politiska budbäraren på Göta Källare utan den rutinerade underhållaren.  Han skulle göra sig på en rockfestival för att föra fram bluesen med sin svängiga musik och samtidigt buttra attityd. Håll till godo med en delvis urspårad intervju. 

Din  bakgrund är välkänd och därför kommer jag att hoppa över sådana  frågor och inrikta mig mer på politiska…
Inte politiska utan sociala.

Jag vet , men din musik är ändå mycket speciell och därför vill jag veta vad blues är enligt din uppfattning.
Det är afroamerikanernas musik.  Ursprunget kom från Afrika till Amerika.  Amerika har gett världen blues och jazz. Den gamla världen gav världen klassisk musik och kineserna gav den krut.

Det är en skillnad mellan vad du spelar och vad som finns på the Chitlin Circuit, alltså soul blues.
Alla svarta är inte  likadana, de är olika. På samma sätt finns olika typer av blues. Blues kom från Afrika och du har sedan fått deltastil, Chicagostil, Texasstil, Kalifornien och St. Louis blues. Det är inte bara en sak. Det är skivbolagen som försöker kommersiellt kategorisera

Men du har få afroamerikanska artister som spelar din typ av musik.
Jag är ett original, en  bluesartist och inte en bluesmusiker. Folk blandar ihop begreppen. Jag gör Otis Taylor runt hela världen, jag gör inte andra artister.

Din musik är närmare stilen från 1935 och Skip James som du ibland påminner om.
Jag ligger även nära Robert Pete Williams och John Lee Hooker, men jag låter som Otis Taylor.

Jag tänkte närmast på dina första skivor.  Din senaste skiva, som kom ut förra året, den var annorlunda.
Vi försöker vara annorlunda. Vad är det för idé med mina skivor om de inte är annorlunda. Varför skall någon köpa dem annars?

Vår recensent tycket att den var väl experimentell .
Det är hans sak. Jag tycker att den var väldigt framgångsrik då vi blandade jazzmusiker med bluesrockmusiker.  Jag är mycket nöjd med den.

Fick du en ny publik med skivan?
Nej. Min nya publik har kommit via filmen då de sett mitt namn för filmens sound track.  De övriga har mina gamla skivor som bas

Är din publik i huvudsak svart eller vit?
Den är i huvudsak vit.

Vet du varför?
Vita har alltid försökt gör det som svarta gjort först.

Varför lyssnar inte svarta på din musik eller går på dina konserter?
Den är för rootsbaserad och inte kommersiell nog. Blues har varit en kommersiell musik för svarta, men folk har glömt det.

Om dina texter, folk tycker du har väldigt svarta texter.
Man får mer intressanta historier på det sättet. Jag bryr mig inte så mycket om att sälja skivor, eller om jag skulle sälja skulle jag bry mig. Då måste man ligga rätt och smila in sig.  Jag både bryr mig och inte bryr mig. Jag berättar historier i en tradition. Jag försöker inte rädda världen, jag är inte en protestsångare . Jag berättar historier. Jag skulle kunna skriva en låt om skeppet (Wasa).  Att det gick under.

Är det lättare att skriva om mörka ämnen än om ljusa för att få folks uppmärksamhet?
Man kan skriva en kärlekssång på så mångas olika sätt, även mörka. Men en del vill bara höra lyckliga sånger. Jag har skrivit en låt om renar och att man äter renstek  på juldagen. Den blev riktigt mörk utan att jag kunde hjälpa det. Jag kunde nog skriva en lycklig sång. Men jag vill väcka intresse. Vad är det med at göra en kärlekslåt till? Jag gör mörka låtar, inte sorgliga.  Mörka sånger är bäst… Hoppsan, jag som skall vara en bluesmusiker

När du uppträder idag, är du solo eller med band?
Jag har ett fantastiskt  band.  Chuck Campbell från The Campbell Brothers bland annat. Du skall få höra verkligt svängig musik ikväll.

Men du har också uppträtt med din dotter.
Hon har slutat helt med musik, hittade en kille och flyttat till Memphis.  Men hon sitter ännu i styrelsen för The Blues Foundation. 

Rötterna med Afrika, är de viktiga för dig, eller är Amerika en helt annan sak?
Menar du socialt eller musikaliskt

Musikaliskt, det är så många som åker dit och söker rötterna, medan andra säger att bluesen  är för uppblandad med t.ex. europeisk musik och därför står helt på egna ben.
Men den kommer fortfarande från Afrika, kulturen. Jag skall berätta en histora:  När jag var ett liten barn  hörde man någon säga; jag lyssnar på blues – The Rolling Stones. Någon annan svarade med att det inte var riktig blues utan Muddy Waters och Howling Wolf medan en tredje argumenterade att Robert Johnson  var äkta blues.   Son House, vem lyssnade han på, kanske någon från Afrika. Jag söker mig dit, närmare Afrika. Banjon kom från Afrika

Är det din mission att föra fram de gamla bluesrötterna?
Jag har ingen mission, jag försöker bara överleva. Jag är ingen munk.

Jo, men din musik är ändå annorlunda från allt annat man hör inom bluesfältet idag. 
Folk är inte öppna nog för musikens rötter och förstår den inte. De har stannat vid Chicagobluesen. De har inte tålamod. Jag vet inte vad är med dem.

Du har gått tillbaka till de ursprungliga rötterna.
Jag går tillbaka och sedan återuppfinner. Jag försöker täcka in1930 – 1950. Om du skall bli en konstnär, går du till de gamla mästarna och återuppfinner.  Det lär man sig i skolan.  Inom bluesen har det inte hänt, därför låter jag annorlunda. Folk säger att jag låter modern och traditionell på samma gång. Jag tar det traditionella och förändrar det.

Medan du var antikhandlare, lämnade du musiken helt?
Jo, under 19 år.  Jag hade ett piano jag spelade på ibland, men jag tänkte inte på musik överhuvudtaget.

Blev du överraskad att folk sedan gillade din musik?
Jag jobbar ännu på det. Innan The White African hade jag gjort två egna utgåvor som jag distribuerade sjäv.  Den andra,  ”When  Negroes Walked The Earth”,  blev recenserad  i Playboy.  När White African kom ut och jag hade ett skivbolag blev den noterad av kända skribenter och ryktet spreds.  Jag blev förvånad att den blev en framgång, för jag gjorde den verkligen mörk.

Lever du idag som heltidsmusiker eller håller du ännu på med antikhandel?
Jag lever som heltidsmusiker, men förtjänar även på antikhandel även om det inte är affärsverksamheten nu.  Jag var även på Historiska Museet nu och tittade på Vikingasmycken. 

Hur stor var din turné nu?
Vi började i Helsingfors och åkte sedan till Tyskland och Italien för att sedan återvända till Skandinavien.