Luca Sestak – Boogie woogie och blues
Jefferson har på senare tid uppmärksammat olika boogie woogie- och bluespianister. Ny i raden är en ung tysk: Luca Sestak, nyss fyllda 15. Hans talang förbluffar, och för tankarna till underbarn. På mycket kort tid har han lärt sig imponerande mycket inom dessa båda stilar, och har siktet inställt på att fortsätta på den inslagna vägen. I april var han i Sverige för en liten boogie woogie-turné. Jag hade nöjet att träffa honom då. Det är alltid roligt med de nya unga förmågorna!
Luca föddes 10 januari 1995, i den lilla staden Celle. Familjen flyttade till Karlsruhe kort därefter, och Luca – som är enda barnet – bor fortfarande där. Han går ännu i skolan. Vad gäller föräldrarna spelar hans mamma inget instrument, men pappan brukade spela piano och även gitarr under hans uppväxt. Luca själv började spela piano så smått vid åtta års ålder.
— Min pappa försökte lära mig spela piano när jag var åtta, men jag hatade det, så det gick inget vidare. När jag var nio och ett halvt skickade han mig till en pianolärare. Jag skulle lära mig spela klassisk musik, var det tänkt. Men jag gillade inte klassisk musik alls! När jag var elva och ett halvt och hade fått lektioner i två år, fick jag i läxa att lära mig en sonat av Beethoven. Då vände det! Nu började det plötsligt bli roligt och jag kände inget motstånd mot den klassiska musiken längre. Å andra sidan, om vi ser på idag, har mitt intresse börjat dala igen. Det är inte lätt att köra på två spår samtidigt. Uppriktigt sagt klappar mitt hjärta mycket mer för blues och boogie woogie.
MIDI-teknik
Luca kom som elvaåring in på blues och boogie woogie lite av en tillfällighet. Han hade ett elektrisk piano hemma, som hade en funktion för s.k. MIDI-inspelningar. I Wikipedian kan man läsa att MIDI (Musical Instrument Digital Interface) är ”ett seriellt elektroniskt gränssnitt ämnat för musikbruk. De flesta synthesizrar byggda efter 1984 nyttjar MIDI som ett sätt för kommunikation med andra synthesizrar och annan kringutrustning som datorer med flera. Till skillnad från till exempel mp3-formatet, som innehåller ljud i digital form innehåller MIDI-gränssnittet inget ljud utan endast signaler om vad som skall spelas eller förändras”. Luca hade en diskett som innehöll några demolåtar för piano i MIDI-utförandet. Vitsen är, att när man sätter igång en sådan MIDI-inspelning lyser en liten lampa på vilka tangenter på pianot man ska trycka, i tur och ordning. Behändigt, eller hur?
En av demolåtarna var Solfeggietto av Carl Phillip Emanuel Bach. Luca var väldigt förtjust i den, eftersom den innehöll ett litet jazzparti. Han visste vid den tidpunkten knappt vad jazz var för något, så han sökte på YouTube på ordet jazz. Han stötte då på ett jazz/blues-nummer och fortsatte söka på ”blues piano” i stället. Då fann han Boogie Woogie & Blues (piano solo). Därifrån var det bara ett litet steg till boogie woogie och när han väl var där, kunde han inte sluta att lyssna på boogie woogie. Han var fast.
Efter ett tag ville han inte bara lyssna, utan även lära sig spela det. Då kom MIDI-tekniken väl till pass igen. Han googlade på internet efter MIDI-inspelningar och fann ”Erik Vastenburg’s Boogie Woogie Corner”. Därifrån laddade han ner Colorado Boogie på en diskett och satte in i sitt piano, och började träna in den. Det dröjde inte länge förrän han kunde den, och det blev succé när han framförde den i skolan. Han lärde sig lite senare Pine Top’s Boogie Woogie på samma sätt.
Nästa steg
Efter att ha lärt sig åtskilliga boogie woogies via MIDI-tekniken, var han nu mogen för nivå nr 2: riktiga notböcker. Den första bok han skaffade var ”The Real Blues’n Boogie Buch”. Det var den bästa notbok som tänkas kunde i det läget. Han lärde sig en lång rad låtar i den, t.ex. Go Str8 4 It, Boogie Woogie Stomp och Just A Blues.
År 2007, när Luca var tolv år, besökte han den välkända, internationella boogie woogie-festivalen i Lugano i Schweiz, där många stora pianister framträtt. Schweizaren Silvan Zingg, en av Europas mest framträdande boogie woogie-pianister, håller sen 2002 i den. Luca visste att Axel Zwingenberger, Tysklands lysande boogie-ess, skulle vara med, och hade laddat upp med att studera och träna in så mycket han nånsin kom över i form av notböcker, cd-skivor och annat av denne gigant.
På egen hand
På egen handOch sen dess har det bara rullat på. Luca har lärt sig mer och mer, på egen hand. Numera lär han sig inte efter notböcker, utan tar ut själv på gehör. Han har också hunnit göra en imponerande rad egna kompositioner.
— Jag har redan gjort alltför många! Jag blir faktiskt översvämmad av mina egna idéer. Sammanlagt har jag väl gjort ett tjugotal låtar. Många är boogie woogies, men riktningen numera går bort från den klassiska boogien. Mitt problem är att en sångstämma hade passat bra till alltför många av mina idéer, och sång är något jag inte på allvar kommit igång med ännu. Häromdan spelade jag in mina första försök att sjunga. Jag skulle verkligen vilja kunna sjunga i framtiden, för många låtar blir ju mer uttrycksfulla om man sjunger till, än om man bara spelar piano. Men jag hörde på inspelningarna att min röst inte är riktigt lämpad för det ännu. Den behöver mogna; jag är nog för ung ännu. Vi får väl se hur den utvecklas framöver.
När Luca var 13 år, deltog han i en tävling som hette ”Young Musicians Regional Contest” i Karlsruhe. Han vann första pris och fick då gå vidare till den landsomfattande tävlingen ”Young Musicians State Contest” i Baden Württemberg, där han erövrade tredjeplatsen. Samma år var han med i “Boogie Woogie and Blues Session” i Münster, ihop med proffsmusiker som Daniel Paterok, Gerd Gorke och Christian Bleiming. Paterok, som sedan länge varit en idol för Luca, var den som inbjöd honom till Münster.
— När jag första gången såg Daniel Pateroks video ”Boogie Woogie & Blues Piano Solo #1” blev jag rent hänryckt av hans pianospel. Jag hade verkligen inte väntat mig att han var den som två år senare skulle bjuda in mig till “Boogie Woogie and Blues Session” i Münster. Så det blev en mycket konstig och stark känsla för mig, när jag anlände en vacker dag och spelade på Daniels piano – samma piano som jag tittat på i över två års tid på hans videor och sett honom spela sina boogie woogie-solon på.
Passion och mål
Som förklaring till sin snabba utveckling som pianist, anger han kärleken till sin musik.
— Jag tror att vad som utvecklade mig så snabbt framåt var min stora passion för blues och boogie woogie. Och dessutom – om man jämför med klassisk musik – är de väldigt olika den klassiska musiken på så vis att allting är ”löst”: man behöver inte förhålla sig strikt till någonting – utom till sina känslor! Allt är tillåtet och man kan uppfinna så mycket som är nytt.
Lucas stora mål för framtiden är förstås att bli en professionell artist, och ha det som sitt yrke. Föräldrarna är inte lika angelägna om det …
— Mina föräldrar är emot det, men jag tror inte det kommer att avskräcka mig! Önskedrömmen för mig är att få resa runt i hela världen och ge konserter. Jag kan inte föreställa mig att till exempel sitta på något tråkigt kontor, utan MUSIK!
Särskilt pigg är han på att uppträda på de olika internationella boogie woogie-festivaler, som finns runtom i Europa.
— Jag vill helst uppträda på allihop! Hittills har jag bara varit på den i Lugano i Schweiz, och då bara som åskådare. Men även det var underbart, och det vore en stor ära för mig att så småningom få spela där.
Förebilder
Luca ägnar sig åt regelrätt träning på pianot ca en timme om dagen, men spelar fritt desto mer. Då kan det lätt komma upp i tre timmar. Han hör också väldigt mycket på skivor, särskilt på sin nuvarande idol nummer 1, Vince Weber. Weber, född 1953, är en framstående tysk blues- och boogie woogie-pianist. Han har gett ut en rad plattor, mestadels solo, men även ihop med t.ex. Axel Zwingenberger. Weber sjunger också, och är en stor inspirationskälla för Luca att också börja.
Luca gillar skarpt även en del andra pianister:
— James Booker är riktigt cool. Jag sätter också Jo Bohnsack högt, liksom förstås Axel Zwingenberger, som var en av mina första idoler. Zwingenbergers stil är helt enkelt omisskännlig. Men mina favoriter nuförtiden inkluderar sångtillsatser. Det tillför mer ”fire” till musiken – precis som Vince alltså gör.
Luca håller med om att de gamla ”klassiska” mästarna Albert Ammons, Pete Johnson, Meade Lux Lewis med flera är i en klass för sig, men verkar samtidigt inte helt tänd på dem längre.
— Jag har nog blivit lite överexponerad för deras stil. Det känns fräschare då med en artist som till exempel Little Willie Littlefield. Han håller toppklass, tycker jag. Jag hörde honom i Lugano år 2007 och blev entusiastisk över honom. Hans vilda stil är unik.
Som den tonåring Luca är, är han förstås inte helt främmande heller för sin tids ungdomsmusik:
— Det finns en massa dålig musik nuförtiden, men det är en fråga om smak. Dock, jag gillar moderna musikstilar som house, techno och trance väldigt mycket. Så min musiksmak matchar i det avseendet exakt den som unga människor i min ålder har. Man konfronteras med den sortens musik varje dag på radio, TV och så vidare, så det vore konstigt om man inte skulle gilla något alls av det. Men när jag säger att min favoritmusik är boogie och blues, så tittar alla konstigt på mig och mina vänner himlar med ögonen och säger: ”Du och din boogie”!
Cd-inspelning
Avslutningsvis berättar Luca lite om vad som närmast står på tur:
— Jag vill spela in en cd så snart som möjligt, och har redan förhört mig om inspelningstudior i grannskapet. Det är en fråga om pris också, för att spela in i en studio är väldigt dyrt. Men jag hoppas kunna producera min första cd någon gång detta år.
— Och just nu, här i Sverige, är jag mycket nyfiken på Arvid Hill och Toni Palmroth, och ser fram emot att snart få spela ihop med dem på den här boogie woogie-turnén. Det är första gången jag spelar utomlands, och jag känner mig förstås väldigt hedrad och upprymd över det!
Lucas website är http://www.piano99.de På denna kan man höra honom spela briljant boogie woogie. Många videor från konserter och andra tillfällen finns utlagda. Man kan också höra honom spela klassisk musik, bl.a. en sensibel tolkning av Sergej Rachmaninoffs kända Preludium i ciss-moll Op. 3 Nr 2.
Intervju av Birgitta Larsson Jefferson/#164
