En kort intervju med Otis Taylor
Av Jake Roussel i Blues City Café. Foton courtesy of B. Cartagena
Otis Taylor föddes i Chicago under tidigt 50-tal. Efter att hans familj flyttade till Denver, Colorado, tillbringade den unge Taylor mycken tid vid Denver Folklore Center. Han lärde sig spela ukulele, banjo och munspel och startade sedan sitt första band, Butterscotch Fire Department Blues Band, och senare Otis Taylor Blues Band. År 1969 reste han till England för att skriva ett kontrakt med Blue Horizon. Det blev en kort visit eftersom det inte blev något av detta. Taylor återvände till USA. Han övergav musiken 1977 och började med en antikhandel. Efter många år fjärran från någon scen återvände Taylor, som har en speciell sångstil, under 1995. Han slog sig samman med sin gamle vän och ”allstar” basist Kenny Pasarelli samt gitarristen Ed Turner. Hans första skivutgåva var ”Blue Eyed Monster”, som följdes av ”When Negroes Walked The Earth”. Den senare fick en del uppmärksamhet i bluesvärlden. Hans skiva ”White African” har nyligen gett honom hans första W.C. Handy Award i kategorin ”Best New Artist Debut”. Han har belönats med ett medlemskap i Sundance Institute Music Composers Laboratory. Dessutom anlitades han som medhjälpare för Ottawas 2001 Blues In Schools projekt. Blue Star Guitar Company har förärat honom en Otis Taylor Special Edition Electrical Banjocaster. Taylor var dessutom huvudartist under Vancouver North American Folk Alliance 2001.
Hans senaste utgivning ”Respect The Dead” har fått lysande recensioner.
Hur många W.C. Handy Awards-tillställningar har du varit med om?
Detta var min första.
Hur tyckte du det avlöpte?
Det var ganska bra. Jag mår bra. Vi fick ordentligt med uppmärksamhet och erkänsla. Charlie Musselwhite kom och spelade med mig. Det var kul.
Vilka artister har varit av betydelse för dig under din karriär?
Desamma som för övriga musiker: Muddy Waters, John Lee Hooker, till och med appalakisk musik, irländsk musik, lite jazz. För mig är influens något som finns utanför ens kultur, inte som en del av ens kultur. Det är liksom: ”Är grus av något slags inflytande för dig? – Nej, grus ingår som en del i min kultur”.
När kom du första gången i kontakt med bluesen?
Det var när jag var ungefär 14 år gammal som jag blev intresserad på allvar. Men jag har alltid lyssnat på blues. Liksom när jag började intressera mig för folkmusik och sedan kom i kontakt med country. Det har varit en lång process av olika former av blues.
Vilket budskap försöker du föra fram genom din musik?
Att folk ska köpa min skiva. Det är som att vara en servitör. Jag försöker klara mig.
Vilken av dina skivor är din favorit?
Jag har egentligen ingen favoritskiva. Den mest intensiva låt jag gjort är Resurrection Blues på ”White African”.
Din dotter sjunger bakgrundstämmor för dig. Hur länge har hon varit med?
Ända sedan hon var åtta år.
Varför började hon med musik?
Jag var borta från musiken i 19 år. Sedan fick jag en spelning där jag hade med båda mina döttrar. Cassie tyckte om det, men min andra dotter blev inte speciellt intresserad.
Du samlar på antikviteter, vad samlar du på idag?
Just nu samlar jag på fotografier på ”Buffalo Soldiers”, saker med anknytning till 9th och 10th cavalry samt 24th och 25th infantry. Det håller jag på med idag.
Vad kan dina fans förvänta sig av dig i fortsättningen?
I juni går vi in i studion igen för att börja med det nya albumet. Jag ska även göra några turnéer.
