En bluesens hantverkare
Andre Taylor blev inbokad med någon veckas varsel till bluesklubben i Riga när Long John Hunter fått problem med sitt pass och inte kunde komma. Och vem är Andre Taylor? Jo, det är en av de många bluesens hantverkare som upprätthåller positionerna på nordsidans så förtappade turist- och konferensklubbar i Chicago. Han spelar det vi alla vill höra när vi kommer till Chicago, alltså klassisk Chicagoblues. Andre är inte släkt med någon av de kända Taylor-artisterna. Hans far spelade blues för husbehov, men uppträdde inte offentligt.
Andre Taylor blev inspirerad av Buddy Guy och inledde så småningom en karriär som bluesartist. Han längtade efter ordentlig utrustning och tog jobb på posten för att tjäna ihop till en ordentlig gitarr och förstärkare. Regelbunden inkomst är inte att förakta. Andre stannade hos posten i 15 år. Ett inhopp 1995 på en spelning på Checkerboard förändrade hans liv. Han beslöt att igen satsa på en karriär som bluesartist. Det flöt på riktigt bra ända tills han 1998 råkade ut för en olycka under trädgårdsarbete. Han skar nästan av sig långfingret på vänster hand. Fingret gick att få tillbaka, men skulle förbli stelt med en titanstav inopererad. Andre fick välja om han ville ha ett rakt eller böjt finger. Han valde böjt för att kunna fortsätta trycka strängarna mot gitarrhalsen. Efter några månader var Andre tillbaka på scenen, trots sitt handikapp. Inte nog med det, litet senare fick han fast engagemang på Kingston Mines och spelar där än idag på onsdagar.
——-
Jag är född i Chicago för 46 år sedan och blir 47 nu i december 2003. Jag lever idag som heltidsmusiker. Jag växte upp med musik i hela mitt grannskap. Buddy Guy bodde i närheten, liksom Muddy Waters och Willie Dixon. Jag gick förbi barerna och hörde musiken strömma ut. Buddy Guy hade ett bluesjam på Checkerboard vid 9-tiden på måndag morgon. Jag var ungefär 14 år då och tillsammans med andra barn gick jag dit, för det var gratis inträde. Min far spelade blues, men att se dessa berömda artister som Buddy och Koko Taylor, förvred huvudet helt på mig. Jag kunde inte förstå att de inte var mer populära än de var. Lefty Dizz och Buddy Guy brukade ha gitarrdueller. Då bestämde jag mig för vad jag ville göra. Det här var runt 1970.
Jag har blivit inspirerad av många bluesartister. Jag har spelat med Muddy Waters band som då innehöll sådana som Willie ”Big Eyes” Smith och Pinetop Perkins. ”Big Eyes” Smith tog sig an mig, men Buddy Guy är min stora förebild.
Varför blev du intresserad av Chicagoblues som då tappat all sin popularitet, varför inte soul?
Jag blev intresserad av Chicagoblues och inte soulblues eller annat, för det var den som gällde i grannskapet. Du gick på gatan och kunde se Muddy Waters åka förbi i sin Cadillac och så fanns alla bluesbarer. Vi gick även till Maxwell Street och såg alla gamla stötar som Cary Bell, vilka spelade där.
Hur skulle du karakterisera din stil?
Hur ska jag karakterisera min stil? Det är inte lätt. Ibland övar jag mycket och jag känner mig tillfreds. Ibland övar jag mindre. Allt detta påverkar min stil. Jag försöker spela såsom jag känner. ”Big Eyes” Smith skulle nog säga att jag spelar för mycket rock. Andra tycker jag låter för mycket ”blues”. Många av musikerna på Kingston Mines tycker jag låter gammaldags. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hör så mycket från olika människor.
Hur är det med publiken på klubbarna i Chicago? Förstår den vita och internationella publiken vad du gör. Ni representerar ju olika kulturer?
Publiken på klubbarna är till 90 % vit. Jag ser bluesen som en ren konstform som vem som helst kan ta till sig. Alla kan vara nedstämda. På så sätt är det inte någon skillnad mellan olika folk. Alla kan höra att bluesen är en frigörelse från den sinnesstämningen. Alla kan ta en drink och lyssna.
Publiken förstår alltså orden?
Nja… den känner nog mer än förstår. Den vita publiken känner meningen i musiken.
Vad har du för kommentar till den svarta bluesen, alltså soulbluesen, och den vita bluesen grundad på 50-tals deltabluesen?
De svarta tar inte längre till sig innebörden i bluesen. Det kan bero på att vissa skäms för att musiken härstammar från bomullsfälten och Afrika samt det lidande musiken kommer ur. De unga svarta lyssnar på hiphop och de äldre på soul.
Består din repertoar av egna låtar eller andras?
Jag har egna låtar, men här gör jag andras låtar eftersom vi inte haft tid att repetera med bandet. Jag jobbar just nu på min andra cd med troligtvis 14 låtar. På den är hälften original och hälften egna låtar. Den ska komma ut i februari eller mars 2004. Troligtvis kommer den ut på Kingston Mines’ eget märke. Min live-cd var den första som de gav ut. De har även andra artister, men jag var den första de gav ut. Cd:n kommer att gå i den traditionella Chicagostilen. Det blir min version av den och var den befinner sig idag.
Vilka artister är de mest populära på klubbarna i Chicago idag?
Buddy Guy är naturligtvis superstor. Han är min mentor och jag är glad över hans framgång. Koko Taylor ligger även hon i en annan division. Dessa betraktas nästan som kungligheter. Billy Branch och John Primer hör till de mest populära. Jag skulle inte sätta mig i samma kategori som Billy eller John. De har varit över hela världen.
Hur är det med Melvin Taylor och Eddie Taylor?
Jag tycker om Melvin, men han går nog under en rockbeteckning. Eddie spelar traditionell blues.
Vilka klubbar spelar du på i Chicago?
Jag har spelat i fyra år på Kingston Mines på onsdagar. Sedan har jag spelat mycket på Blue Chicago samt väldigt mycket på Red Fish Lounge. Jag har ett eget band med gitarr, bas och trummor.
Vad för slags ställe är Lady Blue på västsidan och vem är Super Percy (se resereportaget i Jefferson nr 137)?
Jag har hört om Super Percy, men aldrig träffat honom. Jag har aldrig varit på Lady Blue. Det är för långt ute på västsidan. Ska du åka dit, gör du klokt i att ta en taxi ända fram. Jag rör mig inte på sydsidans och västsidans klubbar. Det kan verka som omvänd diskriminering för att komma från en bluesartist. Västsidan är ett tufft område
Hur går affärerna för en artist som du i Chicago?
Det varierar. Jag är mer lyckosam än många av de äldre, som är mer kända än jag, eftersom jag spelar varje vecka på Kingston Mines. De har kanske bara en spelning i månaden. Jag hade tur som kom in på Kingston Mines, det är en av de mest kända bluesklubbarna i världen. De sökte en sångare och gitarrist som kunde stå för en underhållande show. Jag gick till deras uttagning och blev antagen till min stora förvåning. Väl där började andra klubbar fråga efter mig. Generellt sett är bluesmarknaden i USA tuff. Många av mina vänner måste ha dagjobb.
Är det svårt att få speltillfällen i Chicago?
Det är hård konkurrens mellan artisterna. Även riktigt bra artister har svårt att få jobb.
Finns det för få klubbar?
Det har egentligen inget med klubbarna att göra. På sydsidan kan du ha en stor artist och gratis inträde, men de svarta kommer inte. Det är den vita publiken som stöttar bluesen, inte den svarta. Jag ser inga unga svarta artister som börjar spela blues. Jag ser vita, japaner och andra, men inga svarta. På de klubbar som presenterar blues är det hård kamp om spelningarna.
Finns det överhuvudtaget någon bluesklubb som besöks i huvudsak av svarta. Finns det någon genuin svart klubb kvar?
Klubbar på väst och sydsidan är besökta i huvudsak av svarta. Det finns en på sydsidan. Jag kommer inte på namnet bara, vänta lite… Lee’s Unleaded. Men du ska nog ta en taxi ända fram och se till att en taxi hämtar dig. Det kan vara riskfyllt att röra sig i dessa kvarter. Har du träffat Vance Kelly (som spelar på Lee’s)? Han är en av de största artisterna och en av mina inspirationskällor. Han är en bra musiker och en genuin artist.
Är det din första resa till Europa?
Det är min första resa till Europa. Jag skulle ha kommit för ett år sedan, men fick inte mitt pass i tid. Jag gillar Riga, alla dessa gamla byggnader och så är det så rent här. Det är stort, jag kan inte beskriva det på något annat sätt. Jag ser fram emot att komma tillbaka. Jag skulle faktiskt ha lust att bosätta mig här.
