Dags för ”ökenblues” igen. Kanske på sin plats påpeka att allt i ”genren”, alltifrån Ali Farka Touré till Songhoy Blues (som spelat på Åmål´s BF), inte låter som Tinariwen. Tvärtom är det rätt stor variation på stilar. Tartit gjorde nu Sverige för första gången, men 2025 kan de fira 30 år som grupp. De bevarar den traditionella tuaregmusiken och även om de har Europa och nord/västafrikanska länder som bas och turnerar världen runt, så har de väldigt starka känslomässiga (eller tack vare det) band till ”sitt” Sahara. Det kommer att visa sig i den intervju Jefferson gjorde med gruppens ledare Fadimata Walett Oumar, även kallad ”Disco”. Övriga medlemmar är Walette Oumar Zeinabou, Fadimata ”Fatma” W. Mohamedoune, Mama Walet Amoumene (samtliga sång och trumma), Tafa Alhousseymi, sång och imzad (fiol), Ag Hadani Issa, gitarr, samt Ag Mohamed Idwai, sång och ngoni (4-strängad luta).
Efter en inledande presentation på svenska slog sig gruppen ner på Faschings scengolv och inledde med arabiskklingande tonskalor på ensträngad fiol, lutan ngoni, intrikata handklappade rytmer, en getskinnstrumma och en mindre handtrumma. Ensligt, klagande, som en ökenvind. Tyvärr fick vi inte höra mer av fiolen. När det hela var över hade vi fått en- och en halv timmes rogivande sånger i mestadels makligt tempo, men ändock med hög energi och fin publikkontakt. Gitarren och ngonin lirkade fram ett groove låt efter låt tills sången och handklappen mötte upp. Då och då reste sig någon i gruppen och dansade med sirliga handrörelser, eller t o m satte sig och dansade sittande längst fram på scenen. Särskilt betagande var det när en av männen och en kvinna utförde en sensuell dans sittande mittemot varandra. Det hände inte jättemycket, men energi och puls saknades ändå inte. Getskinnstrumman (tinde) vattnades oupphörligt; ”Trumman dricker mer vatten här än den gör i öknen”, fick vi veta, enligt Jeffersons franske medarbetare Pierre. Man kunde fascineras också av kvinnan som idogt slog på den lilla trumman, så att trumman sakta gled framåt. En eller ett par vattenflaskor kunde inte hålla den på plats, så kvinnan bredvid fick mest hela tiden maka den tillbaks på plats. För den trummande kvinnan upphörde inte ett ögonblick att trumma. Kanske hörde till showen. En av kvinnorna gestikulerade mycket för att få den sittande delen av publiken att resa på sig och hänga med, och någon låt från slutet lyckades det väl hyggligt. Handklapp i främmande rytmer är inte heller det enklaste att greppa.
Mali är ett jordens fattigaste länder alldeles oavsett al-Qaida, torka och svekfulla politiker. Kvinnorna i Tartit driver sedan många år en FN-supportad organisation för ekonomiskt stöd till kvinnor och barn i Mali. De hade rikligt med tyger, hantverk, smycken etc med sig som de saluförde till välgörenhet efter konserten.
