Detta var Tamikrest andra spelning på sin Europaturné, premiären var den 29 april i Danmark. Dit kom de efter att ha tillbringat tiden dessförinnan i Mali. Sammanlagt ska de under turnén genomföra sin ökenblues på 27 spelningar fram till finalen den 7 juni i Österrike. Ökenblues förresten, en slags ökenblueshybrid skulle jag nog säga; traditionell tuaregmusik i botten med påfyllning av rock, amerikansk blues och i små infall även lite psykedeliskt svävande klanger.
Konserten inleddes lugnt av Ousmane Ag Mossa solo på sång och gitarr. Han behärskar tekniken att använda bassträngarna på gitarren så det låter fylligt, solo och komp i ett. När övriga i bandet sedan anslöt och drog igång med tung bas, tunga trummor och Paul Salvagnacs gitarr hördes rena glädjetjut i publiken. Entusiasmen höll i sig konserten igenom, redan efter fjärde låten var det ”extranummer-klapp”.
I intervjun i Jefferson 219 berättar Ousmane att han lyssnar mycket på Pink Floyd och de influenserna märks. Gitarrintrot till ”Tisnant an Chatma” sträcks ut och visar på David Gilmour-/Pink Floyd-inspiration. Gitarrtoner a´ la Gilmour hördes även i korta passager i fler låtar. En och annan BB King-ton slank också igenom. Mark Knopfler är också en av influenserna men den här kvällen var det sparsamt med gitarrplockandet i den stilen.
Under hela konserten fanns en grundrytm i låtarna kryddat med bas- och gitarr som löpte i upprepande slingor och figurer. Det gick inte att värja sig från att gunga med. Då tempot höjdes dansades det vilt på sina håll. Bland det ovanliga var ett trumsolo i tre förhållandevis korta etapper; först ett rytmiskt som tangerande afrolatino, därefter break – rocktrummor, nytt break och slutligen ett funkigt solo i duo med basisten Cheick Ag Tiglia, som glider över i en snygg tajt övergång till en ny låt.
Mellansnacket var på franska och sångtexterna på tamasheq. Det översattes vid några tillfällen till engelska av trummisen Wouter Van Appelbergh, den ende i gruppen som behärskar det språket. Han berättade vad några av låtarna handlade om och hur glada de var att ha fått uppleva ett Stockholm i solsken.
Extranumret är den lugnaste låten tillsammans med Ousmanes soloinledning. En låt med en text som tar upp barnens utsatta situation idag och hur de berövas framtid och sina rättigheter till lek, utbildning med mera på grund av vuxnas konflikter.
BO MAJLING, text
HANS EKESTANG, foto
