En årlig gratisfestival där Musikhögskolans jazzstudenter får tillfälle visa upp sig i en rad olika konstellationer; 46 akter på tre scener. Varje akt får 20 minuter. Jag var där två av dagarna och kollade in några av banden med uttalad bluesanknytning i repertoaren. Plus lite av det övriga. Det är ett brett spektrum jazzen griper över (liksom bluesmusiken gör). Man blir knockad av färdigheterna hos eleverna – det kommer att framgå nedan…
Blues, Ballads & Bebop kallar sig sju unga män som framförde en originalkomposition i respektive stil. Trombonisten Olle Eklind med blå sordin ledde bluesen ”Nr 1” känslosamt, och gjorde ett spektakulärt solo i nästa låt, balladen. De övriga fantastiskt bra, men Eklund stod ut. (Erik Palmenäs, tpt; Olle Eklind, tb; Isac Schilberg, as; Tyko Ruin, ts; Elmer Stenlund, pno; Jakob Hällgren, bas; Hugo Lundqvist, dr.) Dessförinnan såg jag Eklind i en oktett baserad på trombonisten Slide Hamptons musik. Också väldigt bra.
Simon Kolmodin Organ Trio (Malte Boqvist, orgel; Kolmodin, gtr; Felix Kling, dr; och gäst i en låt Svante Larsson, ts) i tre egna låtar inspirerade av namn som Jimmy Smith och Baby Face Willette. ”Bluesy blues” kunde varit vilken blues som helst ur standardrepertoaren hos vilken orgelcombo som helst, men något ska ju en låt heta. Det svängde grymt. Jag fattar inte hur dessa gitarrister fixar så snabba, fingerfärdiga, sekvenser. Trummorna stöttade och drev på. Hade Grady Tate gjort det bättre? Tveksamt. Boqvist hade en fyllig bas, som han spelade på tangentbordet. Att det inte var en Hammond B3:a får man väl ha överseende med. Ett (bas)kabinett ingick i alla fall.
In The Spirit of Charles Mingus är ett projekt drivet av basisten Jakob Hällgren som presenterades i uruppförande. En nykomponerad svit med inspiration från de kompositioner Mingus skrev under 1960-talet. Musiken försatte mig i ett sinnestillstånd där jag förflyttades till Manhattan… Det började som en stillsam morgonpromenad på Lower Eastside och över Brooklyn Bridge, förflyttades till rush hour och trafikkaos vid Times Square, för att sluta med en joggingtur i Central Park. Sällan har tjugo minuter försvunnit så snabbt. (Öyvind Solheim, tpt/flygelhorn; Fabian Deschler, as/basklarinett; Tyko Ruin, ts/flöjt; Milos Lindegren, pno; Jakob Hällgren, kontrabas/komposition; Ture Lewin, dr.)
Tjatigt med allt beröm, men så bra var det. Det är blivande elit inom svensk jazz vi talar om här. Jag kan rekommendera något som Fasching kallar för ”Jazzlab”, ca en måndag i månaden. Då spelar två grupper från Musikhögskolan med efterföljande jam med gratis entré. I mars bevistade jag ett knäckande bra sådant med några av ovannämnda musiker. Efter ett 7-8 minuter långt bassolo (som inte brukar vara någon favorit hos mig) tänkte jag halvt på allvar, att f-n, Ron Carter (basisternas basist) får gå en påbyggnadskurs om han ska hänga med här!
Text och bild; Tommy Löfgren
Inledningsbild är på In the Spirit of Charles Mingus
