Och i Växjö blev det dags för ännu en kulturnatt, dessa årliga evenemang som fyller staden med kultur i alla former – bland annat levande musik.
Och i Växjö blev det dags för ännu en kulturnatt, dessa årliga evenemang som fyller staden med kultur i alla former – bland annat levande musik. På ett mer än fullsatt Café Fontaine med utsikt över Växjösjön – i alla fall när det inte är kolmörkt – bjöd Swedicana en gumboblandning av musiks/lar. Dessa fem glada herrar spelar som namnet antyder americana, en genre som inte alltid är helt lätt att definiera, men som rymmer en hel del blues. Under ungefär en timme fick de fötterna att glatt stampa takten. Särskilt när de fick upp tempot i saker som Money Honey, en version hämtad via en omväg till Ry Cooder, och inte minst Barbecue Bobs Motherless Child via Eric Clapton. Därutöver blev det Gillian Welch, Bob Dylan och lite The Band. I några låtar, när det verkligen sitter, har de nästan samma lediga sväng som The Band. Allt sitter lika löst och skönt som ett gäng välanvända byxor.
Swedicana spelar akustiskt och instrumenten fördelas på två gitarrer, bas (en modell som ser ut som en förväxt ukelele), trummor och munspel, banjo och mandolin. De tre sistnämnda trakteras av samma medlem och spelas alltså inte samtidigt. I alla fall inte än. De behärskar också stämsång, alla utom trummisen sjunger. Stämsången och mellanpratet bygger på modellen alla-samtidigt-och-vi-får-se-var-det-tar-vägen. Mer The Band än barbershop, alltså. Det är musik med stort hjärta.
Swedicana var bra redan när jag såg dem första gången i höstas, men sedan dess har de utvecklats ordentligt och nu väntar en internationell (utsocknes) storsatsning som bland annat tar dem hela vägen till Ljungby. Bara att hålla tummarna. Men glöm inte oss i Växjö.
Ola Claesson
