Inte så vanligt att en Chicagobluesmusiker framhåller att han inte spelade med Muddy och Wolf. Men det är just vad Smilin´ Bobby Smith säger i en intervju i Living Blues: ”I done played with every cat in Chicago… the onliest guys I never did play with was Otis Rush, Howlin´ Wolf, and Muddy Waters. Little Walter, yeah, we played at 71st and Cottage Grove.”
Vid mina besök i Chicago från 1976 och framåt var Smilin´ Bobby en musiker man nästan kunde räkna med att springa på någonstans (om man inte enbart frekventerade klubbarna på Lincoln eller Buddy Guy´s Legends). Alltid leende och spelglad var han en lirare det var lätt att ryckas med av. Han brydde sig inte om skivinspelningar – en CD på Wolf och en på Delmark – men var desto flitigare på out-of-the-way-barer, modesta coffee houses och private parties. Spela live var hans grej.
Robert Smith föddes i Helena, Arkansas, men som så många andra afro-amerikaner flyttade han med sin mor och släktingar till Chicago. 1953 i hans fall. Där bodde han en tid i samma kvarter på West Side som Magic Sam. Enligt Living Blues var det dock Buster Benton (också från Arkansas) som han började spela med; ”Me and Buster started out together. Started from scratch together. That was before he did get out and did some recordings. We just played house parties.” Smilin´ Bobbys enda besök i Sverige var 1988, när Bobbys band kompadejust Buster Benton på en Europaturné. I bandet ingick då Bobbys styvson Carlos Showers, som är en flitigt anlitad gitarrist i Chicagos blues- och soulkretsar. Alltnog, samtidigt som Bobby spelade så mycket, var han inte den lättaste att lokalisera. När Leif Gäverth och jag var i Chicago 2010, ringde vi honom. Den kvällen hade han ingen spelning, men visst kunde vi göra en en runda på stan. ”Toppen, då börjar vi på ditt favorit-soulfoodställe!”, sa vi. Som varAce´s Soul Food Café, 422 E. 63rd St. ”Inget speciellt med stället”, har jag antecknat i mina annaler. Vi var ute till till 01, och blev kvar hela kvällen på Some Place Else, 11043 S. Ashland, för det var ett så jäkla kul ställe. Vance Kelly & the Back Street Blues Band spelade. Kelly försökte få upp Smilin´ Bobby på scenen, men han vägrade; ”It´s not my repertoar.”Men två kvällar senare såg vi honom lira på Phyllis´ Musical Inn, 1800 W. Division.
Smilin´ Bobby och Leif Gäverth, Chicago 2010. Foto: Löfgren
Det här blir lite anorektiskt och anekdotiskt, är jag medveten om. Smilin´ Bobby var en av bluesens många grovarbetare. Han var en stammis på Maxwell Street Market, den legendariska söndagsmarknaden, där så många bluesmusiker spelade i sin ungdom – och fortsatt – tills området revs när universitet skulle byggas ut. ”Bobby Davis, he used to be out there… You remember Pat (guitarist Little Pat Rushing) used to play down in jewtown. Oh man, that cat go way back – when I was about 19. That´s when I first start playin´ in clubs.””Me and (Magic) Slim used to play, right here on 59th and May, when he had both of his brothers playin´. One of his brothers playin´ drums. Nick (Holt) was playin´ bass and Slim was playin´ lead. Daddy Rabbit (a.k.a. ”Alabama Junior” Pettis. Red. anm.) used to play with ´em. I know all them cats, man! I tell you, ain´t none of them guys I don´t know.” Vi lämnar Smilin´ Bobby med dessa citat från intervju i Living Blues. Han dog den 21 juni. Dödsorsak okänd än så länge.
Smilin´ Bobby och Byther Smith på the Flying Fox, Chicago, 1976. Foto: Löfgren
Nej, förresten… Den 6 mars 1988 spelade Buster Benton w. Smilin´ Bobby Smith Band med Mönsterås Blues Band som support på Fasching. Kvällen efter var de spellediga, men då kom någon i SBF, bör det ha varit, på att det ju var ”Monday blues” på Café Nyfiket i Bredäng. Våra amerikanska gäster tände och vi åkte ner ett gäng (alla jänkarna utom basisten) och bänkade oss vid ett långbord. Blues Down Town (Thomas Grahn, Sture Elldin, Ola Björne och ett par till) spelade först och det tog inte lång stund förrän Benton, Smilin´ Bobby, Showers och ”Bubba” var uppe och jammade med BDT. Avslutade gjorde kvällens headliner Rolf Wikström kompad av husbandet Blow Your Blues. En riktigt kul bonus med de amerikanska gästerna.
Text: Tommy Löfgren
Foto: Tommy Löfgren och Erik Lindahl
Citat från Justin O´Briens intervju i Living Blues #265 (2020)
