Sherman föddes i Breaux Bridge, en liten stad utanför Lafayette i Louisiana. Hans pappa, som var sharecropper, lyckades ta sig ur detta elände när Sherman var liten, och flyttade med familjen till Houston. Där började han ett nytt liv som bilmekaniker. Familjen bodde i stadsdelen Frenchtown, där en kreolsk befolkning höll till. En särdeles livlig, mångfacetterad musikmiljö genomsyrade denna del, något som påverkade Sherman starkt under uppväxten. Han blev lite av en musikalisk allätare, men tuff, elektrisk blues tilltalade honom speciellt. Freddie King och Albert Collins var ett par tidiga förebilder. ”I wanted to be a new Freddie King, you know”, sa han i en intervju jag gjorde med honom 2010 (finns i nr 167 av Jefferson, 2011).
Efter att ha spelat gitarr i olika band var han i slutet av 1960-talet mogen att starta eget, ”The Crosstown Blues Band”. Senare kom han att ingå i Clifton Cheniers ”The Red Hot Louisiana Band”, där han fick ordentlig skolning i såväl zydecomusik som i hur man blir en framgångsrik musiker − Clifton hade många tips att ge i den vägen. Bandet turnerade över halva jordklotet i 5 år, fram till Cliftons död 1987. Fullärd som han nu var på zydeco fortsatte han med den musiken ytterligare en period, bl.a. ihop med Rockin´ Dopsie.
Men till slut tröttnade Sherman lite på zydeco-spåret och startade ett bluesband i stället. Han inriktade sig på att vara såväl en förnyare som förvaltare av ”old school blues”. Hans stora genombrott kom när Mike Vernon (ex Blue Horizon) uppmärksammade honom och fick honom signad för Atlantic Records. Debutplattan ”I´m The Man” släpptes 1994, och två år senare kom uppföljaren, ”Here And Now”. Båda fick goda omdömen, men Sherman kände sig alltför styrd av det bolaget och bytte till independantbolaget AudioQuest, där ”Going Back Home” gavs ut 1998. En klar succé! Amerikanska Blues Revue skrev t.ex.: ”Potent singing and sizzling guitar … Robertson is unstoppable”. Det dröjde därefter till 2006 innan platta nr 4 kom, inspelad på en bluesfestival i Holland: ”Guitar Man – Live”.
Sherman stod nu på toppen i sin karriär och turnerade flitigt. Jag hörde honom på Eslövs bluesfestival år 2010, och blev mycket imponerad. Jag skrev i min recension bl.a.: ”Sherman förmedlade ett sound och en utstrålning man förknippar med de riktigt stora i bluesen. — Han var i alla avseenden grym: betvingande auktoritativt gitarrspel, kärnfull och inlevelsefull sång, och en attityd av tveklös beredvillighet till attack. En publikdomptör, som visste hur slipstenen skulle dras”.
Tråkigt nog drabbades Sherman av en stroke år 2012. Det är oklart om hans karriär därmed var slut. Han avled 28/1 2021, 72 år gammal.
Text och foto: Birgitta Larsson
