Saslaff, Maury Hooter #144

Man skall inte gå på sina förutfattade meningar. Man skall inte heller lyssna alltför mycket på andra i tron på att de är underbyggda. De är kanske lika förutfattade som en själv. Men det är bekvämt att följa strömmen och man kan inhösta instämmande nickningar i den politiska riktigheten.

Hooter, eller Maury Saslaff som han egentligen heter, är en person som tycks dra mycket uppfattningar kring sin person. Jag har själv trampat snett, just för att jag inte bemödat mig om att följa Hooters uppmaning att fråga först och tycka sedan, utan gjort tvärtom. Till mitt försvar kan dock anföras att jag till sist ändå bemödade mig att fråga, vilket jag gjorde på Stampen i samband med Ike Cosses spelning den 13 december 2004.

Bakom uppsynen av en brutal biker med massor av tatueringar och kort hästsvans, dolde sig en utbildad musiker med mycket djupa insikter i bluesens historia och med en egen gedigen bakgrund inom musiken. Han har perspektiv både på sig själv som person och på livet. Han utger sig inte för att vara någon annan än den han är.

Hooter hör till de mycket få eldsjälar som sliter hårt för att föra ut mindre kända bluesartister värda mer uppmärksamhet till så många som möjligt. Det är ett konstant turnerande, där Hooter är sin egen alltiallo: bokare, chaufför, turnéledare, roadie, affärsman och basist. Han är mycket effektiv, vilket tycks reta en del.

Som musiker tänker jag inte på mig själv som en rockbasist. Jag ser mig till lika delar influerad av rock och blues. Jag spelar med ett plektrum och det är kanske orsaken till att man med automatik förknippar mig med rock Jag måste spela med plektrum. Jag har som barn genomgått två operationer i höger hand, vilka resulterat i att jag har nästan ingen känsla i den handen. Jag kan inte använda mina fingrar. När folk ser plektret i handen tror de att jag spelar hårt. Men så är inte fallet.

Min styrka ligger i känslan. Jag är ingen stor tekniker, det finns massor av basister som är bättre än jag. Jag tittade nyligen på den nya Howling Wolf-dvd:n med upptagningar bl.a. från Newport 1966. Där spelar Wolfs dåvarande basist Andrew McMahon med plektrum.

Nej, men det är intressant att du tog upp det. Jag är så mycket blues man kan bli. Jag har spelat med Big Jack Johnson i sex år. Nu kommer jag över med alla dessa genuina bluesartister. Lil’ Dave Thompson, jag vet inte om du såg honom, är mycket rockorienterad fast han är en bluesartist. Om de tror jag är rock bara för att jag använder plektrum, syns det märkligt för mig.

Jag använder nu två olika norska trummisar. Asbjörn, som är här nu och som var här med Johnny Rawls, är en ung kille med jazzinfluenser. Tom, som var här med Lonnie Shields, är äldre och spelar hårdare. Intressant, jag tar inte åt mig, men jag är förvånad.

Det är första gången någon överhuvudtaget intervjuar mig, man har tidigare bara frågat mig om olika artisters bakgrund. Det finns massor av rykten och skvaller som far runt om dem som spelar för sitt uppehälle. De flesta gånger känner de som pratar om dig inte dig, eller haft med dig att göra. Ett rykte kan få tio olika riktningar, varav ingen är speciellt sanningsenlig.

Trummisen är basen för bandet. Om han inte gör vad han skall, blir det problem för bandet. Asbjörn har ett lättare sätt, vilket förklarar mycket. Ett problem med Lonnie är att han tar en låt och bara håller på. Han redigerar inte sina låtar. Men det är hans stil. Johnny Rawls som producerat Lonnie, är mycket mer erfaren. Av alla jag jobbat med, trivs jag bäst med Johnny. Men alla är kul. Imorgon skall jag faktiskt hämta upp Cookie McGhee för en två veckors turné [Cookie McGhee är en kvinnlig gitarrist och sångerska, som länge ingick i Albert Kings band].

Du har en poäng, trummisen är på sätt och vis den viktigaste musikern på scen. Han sätter villkoren och om han spelar mycket hårt, förstår jag vad folk kanske tänker.

Jag förstår och det låter trovärdigt. En del av det som går under bluesbeteckning i Norge och i Europa är mycket suspekt. Förstå mig inte fel, Ana Popovic är en fin artist och jag gillar hennes framträdanden, men hon är extremt rockinfluerad.

Vad vi också kan diskutera i evigheter är när bluesfestivaler, såkallade bluesfestivaler, bygger på rockartister. Man har gjort det i Lillehammer, man har gjorde det i Skånevik, där Bobby Rush tillsammans med Scorpions var huvudattraktion. Jag förstår varför de gör det, för att få publik. Men då borde de enligt min uppfattning stryka ordet ”blues” och ersätta det med ”musik” eller ”roots and blues”. Så gjorde Bergen på västkusten. Det är OK och då kan du boka vem du vill. Om folk upptäcker bluesen den vägen är det bra. Men man skall inte vilseleda folk genom att kalla något för bluesfestival som inte är det. Arrangörerna är smarta och de kan musiken, men det blir bara idiotiskt. Man gör samma sak i USA, det är inte bara här.

Jag spelade med honom i sex år nästan på heltid. Hur det kom sig är ganska roligt. Jag fick ett samtal från en klubbägare, Dave Jones, i Atlantic City. Han hade fått en spelning med Jack med två veckors varsel. Så hade alla andra spelningar torkat in. Det skulle ha inneburit för Jack att köra 1 000 miles från Clarksdale till New Jersey. Dave frågade om jag kunde ordna litet fler spelningar för Jack. Jag gjorde upp med Jacks dåvarande agent i Mississippi att göra sex-sju spelningar. Jack frågade mig sedan om jag ville ta hand om honom, för han behöver någon som sköter om honom. Lustigt nog, Jack var omgiven av kända bluesmänniskor i Mississippi, men ingen brydde sig om honom eller tog hand om honom. Vi hade en storartad tid tillsammans. Vi gjorde tre cd-skivor, vi fick fem Handynomineringar och vi var på CNN. Vi spelade över hela Europa, USA, på Chicago Blues Festival och även på en turné i Israel. Jag spelade med honom fram till en månad innan han blev sjuk. Det kan hända att jag fortsätter jobba med Jack och tar över honom hit. Men han börjar bli till åren. Nästa år blir han 65. Han hälsa är OK, men han kan inte turnera som vi en gång gjorde. Vi gjorde 300 spelningar per år. Jag kör här nu upp till 100 000 km per år. Då med honom körde jag upp till 170 000 km. Jag blir också äldre. Någon gång måste man slå av på takten.

Jag tycker om southern soul. Med Johnny var det dock första gången jag spelade soul eller soulinfluerad blues varje set under en hel turné. Jack spelade soul ibland. Jag gillade att spela med Johnny. Det gick så bra att han vill spela in med mig och Asbjörn nästa år. Blues är min första kärlek, men jag är ingen purist. Jag gillar 50-talets rock, soul och R&B. Folk glömmer att Robert Johnson inte bara spelade blues. Hans Red Hot är en ragtimelåt. Den är ingen blues. Charlie Patton gjorde inte bara ren blues, ingen av de gamla gjorde det.

Inte officiellt, min kontakt var egentligen med Bruce Feiner som producerar mycket för dem. Jag har känt Bruce i många år. John Stedman och jag har inget skrivet. Vi är goda vänner och han understöder mig mycket. Många jag jobbar med är på JSP. Johnny Rawls har dock sitt egna bolag idag, men han var en JSP-artist i många år. Johnny Rawls är tillbaka på Stampen den 25 april. Den 21 mars kommer jag till Stampen med Governor Davis från Indianapolis, han har sitt eget bolag. Jag föredrar att ta hit artister som aldrig varit i Skandinavien. Jag vill vara killen som tar hit dem första gången.

Jag är skyldig Stampen och Brian Kramer stort tack. De har verkligen stöttat mig. Jag får alltid spelningar här. De tidiga veckodagarna jag får här är mycket viktiga. Annars skulle det inte vara någon idé att ta över artister hit.

Jag är född den 20 juli 1955. Jag växte upp i Atlantic City i New Jersey, bekant för sina kasinon. Vi bodde alldeles bredvid Atlanten, på ungefär två timmars bilresa från New York. Jag hade en typisk medelklassuppväxt. Min pappa var och är ännu idag en stor Benny Goodmanbeundrare. Det var också den första musik jag hörde runt 1962 och 1963, när jag blev stor nog att uppmärksamma musik. Före Beatles kände jag till Benny Goodman, Lionel Hampton, Gene Krupa, Charlie Christian och andra.

Beatles blev dock den stora grejen 1964. Jag var nio år gammal. Jag har dock alltid dragits till mer bluesiga låtar som Twist And Shout med dess bluesinfluerade gitarrsolo. Sedan blev det Hendrix, Cream samt Rolling Stones’ blueslåtar. Jag gillade klassisk rock under 60- och tidigt 70-tal. De som verkligen fick mig in på bluesen var Allman Brothers i deras originaluppsättning. Mina två största influenser är Duane Allman och Howling Wolf. Jag är lika mycket påverkad av båda och befinner mig någonstans mitt emellan. Jag försöker inte spela lika autentiskt som en kille från Mississippi och jag är ingen rockkille heller. Jag gillar att spela olika stilar så länge som det finns blues med någonstans. Det skulle vara sagolikt att få spela Howling Wolf och Muddy Waters nätterna igenom. I Finland som också är mycket rockorienterat, skrek man härom kvällen ”rock it up, rock it up” när vi spelade med Ike Cosse. Vi fick försöka säga att det är såhär vi gör vår musik. Jag menar inget negativt, men inställningarna representerar landets musikkultur. Sverige är mer förfinat, medan Finland är ”rock ’n’ roll”. Det är inte bara musiken, det är också attityden.

Jag började som barn att spela trummor när jag var åtta år. När jag var elva gav jag mig på piano och gitarr. En rolig historia kanske, men 1972 spelade en station för klassisk rock One Way Out med The Allman Brothers Band. I min brist på bildning då var B.B. King den enda bluesartist jag hört talas om. Följdriktigt trodde jag att det var B.B. King på radion. Om du hör Greg Allman, som är en fin sångare och som har en bluesig röst, skulle du kunna ta honom för svart om du inte visste vem han var. I mitt 17-åriga medelklassinne var han svart och B.B. King. Jag hade tidigare associerat Allman Brothers med jammande västkustband som Grateful Dead, som inte hade bra musiker eller var speciellt upphetsande. När jag fick vet vilka det varit på radion, var jag fast. Duane Allman var ett geni. Folk är inte medvetna om allt studioarbete han gjort. Då höll han på att bredda sig, bl.a. spelade han med Herbie Mann i studio. Det skulle ha varit spännande att ha fått följa hans utveckling, han var bara 24 när han dog. Jag upptäckte senare att låten inte ens var en Allman Brotherslåt, utan gjord av Sonny Boy Williamson samt att Statesboro Blues var gjord av Blind Willie McTell. Därifrån gick min utveckling vidare med att ta reda på var de (vita banden) lärt sig.

Jag gillar Muddy Waters en hel del, Men enligt mitt förmenande är Howling Wolf den största av alla bluesartister när det gäller elektrisk blues. Att se hans dvd och se honom framträda, visade att han också var en stor ”show man”. Muddy har en fantastisk röst och är nog mer inflytelserik i rockkretsar. Wolf håller nu på att också få full erkänsla även om det är många årtionden för sent. Varför tog det så lång tid att få ihop dvd:n och biografin? Han har ju varit död i nästa 30 år nu.

Jag började spela på allvar i januari 1974 när jag gått ut high school. Jag började i Berkely College of Music i Boston, ett mycket erkänt college. Mitt första band hade jag 1977. Jag var gitarrlärare under många år. Då var jag musiker på deltid. Jag beslöt att bli heltidsmusiker när jag gjort min första resa till Chicago i maj 1988. Inom några dagar såg jag Pinetop Perkins, Jimmy Rogers, Ted Harvey [Hound Dog Taylors trummis], Son Seals och Magic Slim. Det som blev den stora upplevelsen var när jag skulle se Sunnyland Slim på B.L.U.E.S. vid Halsted. Han var sjuk den kvällen. Big Moose Walker som spelat med Elmore, Muddy och alla andra, var ersättare. I första pausen gick jag fram till Bob Stroger [en legendarisk basist] och frågande om jag fick sitta in, att jag var från Philadelphiatrakten, att det var min första resa hit, att jag skulle resa hem följande dag och att det skulle vara ett minne för livet att bara få vara med på en låt. Jag hade druckit någon öl, men var inte påverkad. Han tittade på mig med en undrande blick som om jag förmodligen skulle skämma ut honom på scenen. Jag fyllde snabbt i att jag faktiskt kunde spela. OK, sade han. Jag slutade omedelbart på min öl och i tredje set bad han mig upp. Jag hade inget plektrum med mig, jag fick använda ett mynt. Som tur var, visade sig hans bas vara lättspelad. Det var rutinerade Chicagomusiker i bandet med Big Moose och John McDonald som spelade med Magic Slim. Det gick mycket bra och jag fick göra hela setet. Jag har t.o.m. bilder från tillfället på min hemsida. Moose frågade om mitt telefonnummer för han trodde jag var ny i stan och han ville hyra in mig. Innan dess hade jag öppnat för många stora namn som Koko Taylor och John Lee Hooker, men då i ett lokalt Philadelphiaband som bara spelade på veckoslut och helger.

Jag spelade gitarr i mitt första bluesband på 80-talet. Där hade jag Randy Lippincott på bas som spelat med Johnny Copeland. Han finns förresten med på några inspelningar som Lonnie Shields gjort för JSP. Trummis var Chuck Woodward. Han spelade senare med mig och Big Jack och han var med på de två första cd-skivorna jag gjorde med Jack. Som sammanfattning: jag har spelat på heltid sedan 1988. Jag startade också en bluesförening, The South New Jersey’s Blues Society, i södra New Jersey. Jag stötte även ihop med Sonny Rhodes, som jag mötte i New York, när han hoppade in hos Johnny Copeland. Jag var även hans manager under ett halvår. Han var det första kända namnet jag jobbade med. Då började jag ringa telefonsamtal; du har kanske hört att jag kan vara mycket pådrivande.

Det är min natur att vara på hugget. För att referera till samtalet med Ike Cosse tidigare, han är deltids- och helgmusiker och det är något annat än att spela heltid. Jag avråder unga musiker från att göra det som ett levebröd. Det är ett brutalt och slitigt liv. Jag är tvungen. Om jag inte spelar, får jag ingen mat. Jag är inte norrman, svensk eller skandinav. Det finns saker jag inte når här som utlänning. Jag blir 50 nästa år och egentligen för gammal för att slita såhär. Det finns folk, speciellt i Norge, t.ex. Tommy (trummisen) som undrar varför jag jobbar så hårt. Jag visste inte att hårt arbete var negativt, men det är nog en fråga om kultur.

Jag vet inte om det är så i Sverige, men efter att ha levt i Norge några år, har jag märkt att alla skall vara lika, ingen får var för högt uppe eller för lågt nere. De tar avstånd från den drivkraft som får folk att nå mer än deras grannar. Jag respekterar det, men de är inte i min situation som utlänning och som sådan försöka överleva ekonomiskt. När jag tar över killar som Ike, måste vi hålla igång, speciellt under veckorna. Det räcker inte med helgerna. Jag kan inte ta hit dem för bara två-tre spelningar i veckan, vi måste göra minst fem. Med Ike har vi jobbat praktiskt taget varje dag, enda lediga dagen körde vi 600 km från Polen till Tallinn. Jag är mycket pådrivande och det är inget jag ber om ursäkt för. Är det något du vill veta, ett rykte du hört, fråga mig först innan du för något vidare. De som kritiserar mig för att jobba för hårt, skall tillbringa några dagar i mina skor och uppleva allt vad jag måste hålla på med.

Det gör jag själv. Jag jobbar även med andra agenter Vi har gjort en turné i Wales som ordnades av en agent, liksom en turné i Polen. Vi har en kille i Benelux som vi jobbar med. I Skandinavien gör jag allting själv, såvida inte någon erbjuder ett jobb.

Ursprungligen var det på grund av min exfru. Jag träffade henne på min första turné här med Big Jack Johnson 1997. Under tre år hade vi ett pendlingsförhållande, för jag var kvar i USA. Så blev Big Jack sjuk i juli 2000 och jag fick föra honom till akutsjukhus i Detroit en lördagsmorgon klockan sex. Han blev sedan omedelbart opererad där. Det var nästan sista gången jag såg honom. Jag ville då flytta hit, dels för att min exfru bodde här, men dels för att jag gillar Europa. Vi gifte oss, men hade massor av problem mest på grund av kulturella skillnader. Vi skilde oss.

Så träffade jag min nuvarande flickvän, Connie, nu i januari. Hon är en amerikanska som bor i Norge. Vi skall gifta oss nästa år i USA. Så nu bor jag, en amerikan, med en amerikansk tjej i Norge.

Vi måste stanna här i åtminstone tio år. Hon har tvillingar, två söner på åtta år. Hon kan inte heller flytta med dem utan tillstånd av den norska pappan.

Europa är så diversifierat. Likheterna mellan Sverige, Norge och Danmark är stora, men det finns även betydande skillnader. Finland är litet annorlunda. Jag älskar Centraleuropa med sin kultur och konst, eftersom jag är intresserad av det. Jag har också mina rötter där. Min pappas familj är från Ryssland och min mammas från Polen. Jag hade faktiskt tillfälle att spela i den stad i Polen där min mormor levde.

Jag är stolt över att vara amerikan, men Amerika är det tuffaste stället på jorden om du skall överleva på att spela blues. Amerikanerna uppskattar inte blues och de stöttar inte musiken. De tar bluesen för given. Den kommer alltid att befinna sig längst ner inom musikindustrin vad avser skivförsäljning och konsertbesök. Det är inget paradis här, men det är bättre.

???????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

GOVERNOR DAVIS & THE BLUES AMBASSADORS are a high-energy blues act, injected with soul, R&B, funk and rock influences, based in central Indiana. The 4-piece act includes Governor (yes, that’s his real name) Davis on guitar and lead vocals, Steve Robbins on guitar, mandolin and vocals, Ron ’RC’ Coffman on drums and James ’Jimmy V’ Valdez on bass and vocals. The band also performs as a 5-9-piece, adding keys, back-up vocalists ’The Govettes’, sax and trombone, upon request. ’The Govettes’ are Mercedes Miller and Charisse Hampton-Moses, who are featured on both of our CD releases.

The acts repertoire includes originals written by Gov, Steve and Jimmy V, as well as blues covers ranging from John Lee Hooker to B.B. King. Known for its feel-good music, tastefully spiced with a little humor and a lot of fun, their shows are audience-interactive with Gov often leaving the stage to dance with the audience, playing guitar with his teeth and bringing audience members up on stage to dance and sing back-up.

The act has been consistently voted in the top 3 blues band category in NUVO Newsweekly’s Best of Indy Reader’s Poll over the last 8 y

text: Anders Lillsunde, photo: Lars-Erik Öhrtlund / Jefferson 144

This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.

Site maintained & designed by Jefferson