Läs och lyssna på Big Walter
1964 mötte jag första gången Big Walter. En sensommarkväll, en onsdag vid tiotiden hade jag slagit på radion och låg och strölyssnade då plötsligt sällsam musik strömmade ut ur högtalaren. En gitarr tassade försiktigt bakom ett soloinstrument …
Läs Clas Ahlstrands levande Big Walter-artikel och passa samtidigt på att lyssna/ladda ned unika Big Walter Hortonlåtar. Du hittat sångerna i mitten av artikeln
Hade jag skrivit artikeln om Big Walter idag hade den med säkerhet sett något annorlunda ut. Jag hade knappast uttryckt mig lika bombastisk och sentimentalt om mitt först möte med signaturmelodin till I blueskvarter, även om den fortfarande kvarstår som en av mina starkaste musikaliska upplevelser någonsin.
Inte heller hade jag uppehållit mig lika mycket med hans huvudryckningar, resultatet av en fömodlingen medfödd nervskada, som han inte ville bli påmind om. På frågan vilket som egentligen var hans artistnamn, Shakey, Shakey Walter, Shakeyhead Walter eller Big Walter, svarade han: ”I don’t like that Shakey. I am Big Walter.” Trots detta hade jag t.o.m. den dåliga smaken att förse artikeln med Shakey! Idag är jag faktiskt glad att han slapp se den i tryck. Alla människor förtjänar respekt, inte minst mannen some spelade det vackraste bluesmunspel världen någonsin upplevt.
Clas Ahlstrand, februari 1999
—————————————————
1964 mötte jag första gången Big Walter. En sensommarkväll, en onsdag vid tiotiden hade jag slagit på radion och låg och strölyssnade då plötsligt sällsam musik strömmade ut ur högtalaren. En gitarr tassade försiktigt bakom ett soloinstrument som stundtals lät som en fiol, stundtals som en gitarr, stundtals som nåt slags blåsinstrurent. Klangen var hård och kärv, men i tonerna fanns nåt mjukt och lyriskt och en oerhörd ensamhet. Det verkade komma nånstans långt ifrån, inifrån djupet av ett dunkelt okänt, spred sig ut i rummet, sög mig med…jag hade aldrig hört nåt liknande förut, var alldeles omtumlad. Hur kunde nån lämna ut sig så fullständigt på ett musikinstrument? Det jag hade hört var Big Walters munspel och Robert Nighthawks gitarr i Trouble in mind, signaturmelodi till Olle Helanders radioserie I blueskvarter.
The American Folk Blues Festival 1965
J.B. Lenoir skrek med gäll röst: -And now ladies and gentlemen, Big Walter Shakey Horton on that harmonica! In på scenen kom en lång mager man. Han muttrade nåt till bandet, spelade två låtar – sen var han försvunnen igen.
Chicago sommaren 1966
Lasse och jag skulle spela in Johnny Young och John Wrencher på vår lilla portabla bandspelare. Medan vi åkte runt och letade efter en öppen musikaffär (det var söndag) för att köpa en E-sträng till Johnnys mandolin kom vi att prata om Big Walter. Jag nämnde nånting om att han var min favoritmunspelare.
-You like Big Walter? sa Johnny Young. Då letar vi rätt på honom. Vi glömde för tillfället Johnnys sjusträngade mandolin. Han och jag gick i stället till en affär för att ringa upp Big Walter. Inget svar.
-Jag tror att han är i Memphis, sa butiksinnehavaren när han fick veta vem vi sökte. Han sa nåt om att han skulle dit och spela med nåt band. Eftersom vi befann oss bara ett par kvarter från Walters hem, tyckte emellertid Johnny att vi skulle gå dit och se om han fanns i närheten eller om det fanns nån där som kunde ge ett mer definitivt besked. Vi gick ut ur affären och började gå längs gatan. Ganska snart fick jag se en lång mager man som stod och rökte lite längre fram. Jag hade visserligen bara sett Walter en gång tidigare men tyckte mig ändå känna igen honom och när Johnny började vinka och vifta mot mannen kände jag mig säker på min sak. Men mannen reagerade inte, stirrade bara rakt på oss och rökte likgiltigt vidare på sin cigarrett. Först när vi var ända framme hos honom slängde han cigaretten och skakade hand med oss. Vi förklarade vad saken gällde.
-Vi kan inte betala dig speciellt mycket, men vi skulle verkligen uppskatta om du ville följa med och spela in några nummer för oss.
-O.K., I’ll play, svarade Walter och vi började gå tillbaka till bilen där Lasse och John satt och väntade. Plötsligt vände Walter utan ett ord.
-Vad nu, har han ångrat sig? frågade jag Johnny.
-Han skall nog bara hämta sina munspel.
Efter en liten stund kom Walter tillbaka med en svart portfölj i handen. Han hade bytt ut sin basebollmössa mot en hatt och sa på sig ett par mörka glasögon. Vi gick tillbaka till bilen och efter att ha inhandlat en flaska whiskey åkte vi till ett garage i närheten av Indiana Avenue. John kände ägarna, som hade en förstärkare och två el-gitarrrer liggande i sitt garage. Vi knäckte whiskeypavan och riggade upp den lilla bandspelarmikrofonen på ett tomt bensinfat. Walter och Johnny slog sig ned på varsin stol och Johnny började stämma sin mandolin. En E-sträng saknades fortfarande, men han förklarade att han kunde spela på den ändå. Walter gjorde några snabba löpningar på ett av sina munspel.
-That´s Sonny Boy stuff, sa en av garagekillarna. Walter tittade upp.
-I only play my own stuff. Johnny började sjunga:
{play}images/stories/horton/wh7_sheleftmeamuletoride.mp3{/play}
When my baby left me
She left me a mule to ride
But when the train left the station
My mule lay down and died
I snabba rytmiska löpningar kilade Walters munspel ut och in mellan Johnnys mandolinsträngar. I den tredje låten, en långsam klagande blues, brast plötsligt den andra av Johnnys E-strängar. Han slutade att spela. Men Walter fortsatte med slutna ögon att skrika ut sin ensamhet på munspelet. Johnny klappade honom på axeln och pekade på sin obrukbara mandolin. Walter öppnade sina ögon, tystnade.
-Shit Ställde sig i ett hörn, tände en cigarett och glodde buttert på oss utan att säga nånting. Då och då ryckte hans huvud nervöst. Johnny stämde en av gitarrerna och slog på förstärkaren. John Wrencher plockade fram ett munspel och de spelade en låt tillsammans. Walter sa nåt om att han måste till jobbet.
-Kan du inte spela en bit till först och sjunga också? Han ryckte på axlarna, grävde i portföljen, muttrade för sig själv och tittade irriterat på sina munspel. Så började han sjunga, kompad av Johnny Youngs stadigt lunkande gitarr.
I been around the world
I covered a lot of space
I never found no woman
Could even take your place
But that ain’t it
Baby I need your love
And if it ain’t me
Darling tell me who you’ re thinking of
I realise I know I did you wrong
But all I beg of you baby
Is hurry oh please come back home
But that ain’t it…
Bought me a home girl
An Eldorado too
There’s nothing in this world
Can take the place of you
But that ain’t it…
If It Ain’t Me…
Rösten mjuk och öm, så annorlunda än hans kärva och högljudda sång på skivorna. Och munspelet! När sista tonen klingat ut stod vi alldeles stumma en lång stund. Orden räckte inte… men så bröt vårt jubel löst, vi överöste honom med beröm, tryckte hans hand. Han såg bortkommen ut. Knappast glad, inte heller överraskad eller förvirrad, bara som vore han i en främmande värld – så log han plötsligt: Snabbt, flyktigt, lite generat. Plockade fram några fotografier på sig själv och Horst Lippmann, en av arrangöerna bakom The American Folk blues Festival.
-Horace comes over to see me every Friday. Wants me to go to Europe again. Plötsligt började han på en ny sång, en snabb rytmisk version av That’s Wrong Little Mama. När han var klar med den rafsade han hastigt ner alla munspelen i sin portfölj, reste sig:
-I gotta go now, gotta go to work. Innan vi hann stoppa honom hade han hunnit ut ur garaget. Lasse och jag rusade efter honom: pengarna! Han stannade och tog emot den i det närmaste symboliska summan. Visade ingen glädje över pengarna, men heller ingen besvikelse eller ilska över att det var så lite. Tog dom utan att tacka, utan att överhuvudtaget reagera. Började gå igen. Jag bad honom vänta ett ögonblick, ville ta ett foto. Han vände sig till hälften, bligade in i kameran. Jag tryckte av och han var försvunnen.
Big Walter Horton/ Floyd Jones/Johnny Young
Lyssna på Clas Ahlstrands inspelningar från 1966 och 1970. De är även utgivna på Lp:n Delta Records LP 1000. Materialet publiceras med tillstånd av Ahlstrand. / Listen at Clas Ahlstrands recordings from 1966 and 1970. They have also been released on the Lp Delta Records LP 1000. The recordings are published with permission from Ahlstrand.
{music}images/stories/horton{/music}
The American Folk Festival 1968
I ett rum bakom scenen på Göteborgs Konserthus sitter John Lee Hooker, Jimmy Reed, Big Joe Williams, T-Bone Walker och Big Walter. Big Walter för sig själv i ett hörn plockar i sin munspelsväska. En nervös ryckning går då och då genom hans huvud – they used to call him Shakeyhead Walter. De andra spelar, småretar varandra – jiving. Hooker börjar sjunga Big Boss Man och stirrar med hypnotisk blick på Jimmy Reed.
-Det där är min sång, säger Reed.
-Jag skulle kunna spela in den vilken dag som helst och jag ger mig fan på att den skulle bli en större hit med mig än den nånsin varit med dig. Jag skulle slå dig på nolltid.
-Du kan aldrig slå mig ens om du säljer tio gånger mer än jag med den låten. För det är min låt, så om du säljer bra med den visar det bara hur stor Jimmy Reed är… Det uppstår en dispyt om vem som först gjorde Highway 51.
–Tommy McClennan, säger nån.
-Curtis Jones, säger nån annan. Gamle Big Joe höjer sin röst.
-Lyssna på mig nu, så ska ni få lära er nåt. Det var Curtis’ låt. Och Big Joe räknar upp alla inspelningar som gjorts av sången tur och ordning med inspelningsdata och allt. Den mannen är ett levande uppslagsverk i blues och det utan att ens kunna läsa eller skriva! Snacka om hästminne…Så börja Joe tala om de olika inspelningarna av hans egen stora hit, Baby Please Don’t Go.
-När jag skulle spela in den första gången skulle egentligen den här gossen ha varit med. Han pekar på Big Walter.
-Men dom sa att han var för ung. Sen spelade jag in den igen med Sonny Boy…John Lee Williamson i stället. Men det skulle ha varit du. Minns du det Walter?
-Yeah. Too young. Efter konserten står Walter och röker en cigarett i en korridor i Konserthuset. Verkar trött och vilsen. Folk irrar hit och dit runt omkring honom, letar efter kläder, instrument, varandra. Walter ser bortkommen och smått irriterad ut. Den nervösa ryckningen med huvudet…
-Du var fantastisk. Han nickar ointresserat.
-Den där spanska låten du gjorde… -La Cucaracha. Den är med på mitt album också.
-Men du gjorde den mycket bättre ikväll! Han nickar.
-Jag vet det. Kallt konstaterande. Likgiltigt.
När Lasse och jag i januari 1970 åter besökte Chicago var Big Walter den förste musiker vi sökte upp för en intervju. Vi ringde upp honom från Bob Koesters skivaffär Jazz Record Mart i hörnet av State Street och Grand Avenue – den vanliga utgångspunkten för våra expeditioner. Walter kom ihåg oss och vi gjorde upp om att träffas senare på dagen. Vi stötte ihop med honom på gatan alldeles i närheten av hans hem och han kände genast igen oss, mötte oss med ett varmt leende.
Han var just på väg hem från ett besök på postkontoret, en promenad på tjugo kvarter i bitande kyla, men Walter var pank och hade inte pengar till bussen. Han hade åldrats sen vi sist såg honom i Göteborg. Håret hade fått fler grå strån, han hade börjat tappa tänderna och verkade över huvud taget ganska sliten. Vi köpte en flaska gin och begav oss till en av hans lägenheter, en ruffig källarlokal, där hans ”fru” bodde, en gammal invalidiserad kvinna som gick på kryckor.
-När min fru dog beslöt vi oss för att flytta ihop. Jag var ensam och hon var ensam och behövde nån som tog hand om henne – hon har ju svårt att röra sig. Vi öppnade ginflaskan och Walter hällde med darrande händer upp ett glas åt sig och svepte det raskt.
-This is the only stuff that gets me high, sa han uppriktigt. Jag måste ha det varje dag. Vi satt och pratade en stund och Walters nervösa blyghet försvann allt mer. När vi sa att vi ville göra en intervju med honom nickade han och sa att vi i så fall borde gå till hans andra lägenhet istället. Där hade han sina munspel, han ville gärna ge oss lite musik också. -Jag har två lägenhetet, en åt kvinnan här och en där jag själv sover ibland och som jag kan ta med mig en brud till då och då.
Den andra lägenheten var ett trångt schabbigt hyresrum några kvarter därifrån. På en liten hylla stod några glas och en del andra småprylar. -Saker efter min fru. Jag vill behålla dom här som minne efter henne. Han spelade några låtar på sitt munspel och vi intervjuade honom. Därpå gick vi till hans stamställe, en speceriaffär. I ett litet rum bakom affären brukade kvarterets alkoholister hänga hela dagarna. Walter gick och handlade sprit åt dom och som tack fick han dricka några glas. Det var, fick vi veta, hit vi hade ringt tidigare på dagen. Själv hade Walter ingen telefon, utan hade gett oss numret till affären. Fram på kvällskanten dök en allvarlig, glasögonprydd man upp.
-Det här är Floyd, sa Walter. Floyd Jones.
-Floyd Jones? Samma Floyd som gjorde Dark Road? -Samme Floyd, sa Jones och hans ansikte lystes upp av ett guldtandat leende, när han hörde att vi kände till hans skivinspelningar. Vi gjorde upp om att träffa Walter och Floyd igen nästa söndag. På söndagen hämtade vi Walter i affären och begav oss hem till Floyd, som bodde på Västsidan. Efter att ha intervjuat Floyd spelade vi in några låtar med Walter på munspel och Floyd på gitarr. Walter började med If It Ain’t Me. Vi undrade varför han så ofta sjöng just den sången.
-Min fru skrev den för mig, därför tycker jag om att sjunga den förklarade han. Jag gav den till Jimmy Rogers och han spelade in den. Jag blåser munspel för honom på den plattan. Tidigare hade vi lovat Carey Bell att komma och lyssna på honom och Hound Dog Taylors band på eftermiddagen. Eftersom Carey då inte hade vetat var klubben låg – han hade glömt att fråga Hound Dog – skulle vi nu ringa honom och ta reda på det. Vi ringde från Floyds hem, och när Carey fick höra att Big Walter också var där blev han eld och lågor.
-Ni måste ta med er Walter, he’s my father! Det var han som lärde mig spela. När Floyd fick höra att vi skulle åka och lyssna på Hound Dog Taylors band, log han ett av sina sällsynta leenden.
-He´s my man. Hans musik gillar jag verkligen. Hound Dog och Johnny Youngs kusin Uncle Johnny Williams och jag spelade ihop ett tag i Memphis. And man, we played LOUD!!! Allesammans begav vi oss alltså till Florence’s, en liten bar i hörnet av Shields och 55th Street på Sydsidan, där Hound Dog Taylor sedan åtskilliga år tillbaka har spelat varje söndag eftermiddag. Någon skaffade fram en mikrofon åt Walter och han och Carey Bell blåste munspelsduetter kompade av Hound Dogs råsvängande band. Baren hade ingen scen, så bandet hade riggat upp sin utrustning i ett hörn av lokalen och snart trängdes åskådarna kring musikerna.
Walter och Carey blåste ypperligt ihop, stödde varandra, eggade varandra att ge allt mer. Men det blev aldrig nån tävling, där den ene försökte blåsa ut den andre. I stället samarbetade de, byggde upp och vidareutvecklade varandras idéer. Och Hound Dog hoppade upp ner sin stol, svetten rann i strömmar ner för det gapskrattande ansiktet medan metallröret på hans vänsterhand vibrerade över strängarna och dundrade ut det eviga Dust My Broom-temat. I en paus kom en genomsvett Walter fram med ett brett leende.
-This is my life – I love this! På kvällen begav vi oss till Walters hemkvarter. Floyd hade redan åkt hem, men vi andra slank in på Turner´s, en liten ruffig bar i hörnet av 39th Street och Indiana Avenue, alldeles i närheten av Walters källarvåning. Här brukade slidegitarristen J.B. Hutto och hans band The Hawks spela innan Hutto tröttnade på de ständigt dåligt betalda spelningarna och det osäkra livet på Sydsidans bluesbarer och drog sig tillbaka. Och Turner´s tillhör de ruffigare ställena. Knivslagsmål och skottlossning tillhör nästan ordningen för dagen och ägaren går ständigt beväpnad med revolver, väl synlig i ett axelhölster. Den här kvällen hade man inget speciellt band. Det var ”Talent Night”, amatörernas kväll, men då inga av de fåtaliga musikerna förmådde tända oss och vi vid det här laget var ganska fulla och började bli smått sömniga, lämnade vi snart Turner´s och gick till Walters källarvåning för att göra slut på de sista dropparna av dagens kanske sjätte eller sjunde ginflaska – jag hade tappat räkningen för länge sen. Vi slog upp i våra glas och småpratade om ditt och datt, kom in på smått filosofiska spörsmål -var som sagt ganska fulla- började prata om vad man behöver för att känna sig tillfreds med livet. -This is all I need, sa Walter och plockade fram ett munspel:
I got to love
I got to love somebody
I got to love somebody
You need me
All to the mugs
You need well
Honey play for me
You need love
Don’t go no further then – – –
I got to love some – – –
Mmmm -mmm I got to-a – – –
Aaah – – –
I want to love somebody
Somebody’s goin’ love me
Clas Ahlstrand / Jefferson 120
