Ulf Sandström
Hot and spicy New Orleans style
För en inbiten boogie woogie-älskare som jag var det med stort nöje jag tog på mig uppgiften att intervjua den kanske främste utövaren av denna ädla konst i Sverige – Ulf Sandström, pianist och sångare. Nu är det långt ifrån bara boogie woogie som denne man sysslar med. Nej, han är synnerligen bevandrad i allt som har med New Orleans-rhythm’n’ blues att göra. Lägg därtill blues, och även jazz. Alla, som hört honom, vet dessutom att han mellan låtarna är en högverbal humorist.
Ulf hade massor att berätta för mig. Hans resor till New Orleans, med möten och spelningar med olika artister kunde fylla en hel bok. Han har uppträtt på en mängd andra platser i världen med sin orkester Jump4Joy, och som gästartist. Som låtskrivare har han varit produktiv både för orkester, radio och tv, och har med Jump4Joy även skrivit och framfört en musikalisk föreställning på Scalateatern i Stockholm.
Från Colombia till Tegnérlunden
Men först en tillbakablick. Ulf bor ett stenkast från Tegnérlunden i Stockholm, med fru och två små barn. Han föddes dock långt bort, i Bogotá i Colombia. Året var 1964. Sin uppväxt tillbringade han förutom i Colombia även i Ungern, Spanien, USA, Kuba och Sverige, i nu nämnd ordning. Detta berodde på att hans pappa arbetade för UD. Resten av familjen, d.v.s. mamman – som var målerikonservator – hans syster och Ulf fick snällt följa med. Ulf upplever idag detta som en tillgång: han lärde sig flera språk, som han idag har nytta av i sitt turnerande utomlands, speciellt i sitt humoristiska snack mellan låtarna.
Ulf började spela piano som mycket liten:
– Vi bodde i Ungern då. Det var under Sovjettiden med järnridån och det fanns inte så mycket att göra. Syrran var sju år och jag fyra. Då sa mamma: ”Du får välja mellan att lära dig dansa balett eller att spela piano”. Jag kände instinktivt att det nog fick bli piano… Jag fick börja med något som heter Kodaly-metoden, som går ut på att man vid fyra års ålder lär sig spela efter gehör. Den utvecklades av en ungrare vid namn Zoltan Kodaly. Jag har aldrig lärt mig spela efter noter, vilket kan vara ett hinder i vissa sammanhang, men kanske en styrka i andra, eftersom jag istället lagt tyngdpunkten på improvisation, groove och känsla.
När familjen flyttade till Spanien, fortsatte Ulf spela piano, nu med en engelsk pianolärare. Nästa anhalt var USA. Där lade han pianospelet på hyllan och gav sig i stället på tenortuba, något han fortsatte med även sen flytten sedermera gått till Sverige. Han tröttnade dock, och började om igen på piano. Han fuskade med noter i kommunala musikskolan genom att låta en flickkompis spela upp låtarna, som han tog på gehör. När han blev avslöjad fick han till sin hjälp en pianolärare från Jamaica (utan notbunden undervisning). Då var han tolv år, och det var country och rock’n’roll som gällde. Little Richard och Fats Domino snurrade på grammofonen. Sitt första band startade han redan som 15-åring. Året var 1979. Efter det
följde flera olika konstellationer där Ulf delade front eller frontade själv – antingen med sång och Hammondorgel eller sång och piano. Bluesen kom efterhand allt mer in i bilden och när Ulf var runt 19–20 år gammal hade han avancerat till att spela med en mängd olika bluesband förutom i egna bandet.
Från Sneaky Pete’s till Jump4Joy
Ett band, där han delade front med sångaren och låtskrivaren Allen Finney, hette Sneaky Pete’s och varade till långt in på 80-talet, med konstant turnerande. Sneaky Pete’s kompade en del amerikanska artister och genomförde ihop med Max Olsson (”Red Hot Max”) en turné i Skandinavien där de kompade The Drifters (Under The Boardwalk med flera hits). I Sneaky Pete’s kom saxofonisten Bosse Gustafsson – ”Mighty Bo” – in i bilden. Han har kommit att bli Ulfs trogne musikaliske bundsförvant genom åren.
– Bosse är fantastisk. Han är nog en av Sveriges bästa saxofonister i den här genren, alla kategorier. Vi blev bekanta när vi satt på varsin sadel på en cowboykrog i Jönköping och skulle hjälpa rockabillymästaren Red Hot Max kompa kultsångaren Screaming Lord Sutch. Det är 24 år sen nu, och vi har spelat ihop sedan dess. 1992 startade vi tillsammans Jump4Joy. Det roliga är att vi dessförinnan under ett par års tid höll på med exakt det vi ofta gör nu: vi körde duo – sax och piano. Det är ett spännande format, och vi hade många grooviga gig, bland annat på lite underbart ruffiga hak som Pub Inn i Södertälje. En dag provade vi att utöka med Anders Almberg på trummor – en stabil och karismatisk kollega som hänger med än idag. Nästa steg blev att lägga till kontrabas och där finns ett begåvat galleri, som vi haft förmånen att få spela med genom åren. Först på bas var rockabillybasisten Anders Thomasson, sedan följde Hasse Larsson, Ulric Johansson och folkmusikern Anders Olsson. Idag trakteras kontrabasen av den oerhört kompetente jazzbasisten Jan Adefelt. Med detta var Jump4Joy bildat, och vi har gjort lite över 2500 gig och sju album sen dess.
På sin hemsida karakteriserar Jump4Joy sin musik som: ”blues, piano boogie and rock’n’roll entertainment with a touch of jazz”. I huvudsak kör de eget material blandat med fartfylld New Orleans-rhythm’n’ blues från 40–50-talet. Bandet anlitas i väldigt olika sammanhang, både inom Sverige och internationellt. Ett särskilt minnesrikt tillfälle var när de som ett av mycket få europeiska band fick deltaga på legendariska New Orleans Jazz and Blues Heritage Festival:
– Vi skördade stående ovationer och tre inropningar, vilket ledde till att en journalist från USA Today stormade in på huvudkontoret och undrade: ”Where did you find Jump4Joy – they were among the best bands today”! Eftersom det var 600 band som lirade, hade ingen på kontoret en aning om vilka Jump4Joy var – de hade fått för sig att det var en gospelkör på grund av namnet – men det var en bekräftelse på att vårt musicerande hävdade sig fint i paritet med lokala New Orleans-band. Efter detta har vi inte funderat så mycket på om man måste vara svart och född i sumpmarken för att få företräda denna musik. Som Frogman Henry sa till oss på festivalen: ”It’s not who you are or where you were born – it’s what you do”. Eller som jag numera brukar säga: “I’m white and I’m proud”.
Boogie woogie som huvudingrediens
– Det jag tror skiljer oss från många andra band är att vi rör oss ganska brett mellan både jazz och blues. Vår tyngdpunkt ligger i boogie woogie och det tillgodoräknas i båda läger ända sedan jazzeliten i New York arrangerade de beryktade ”From Spirituals To Swing”-konserterna på Carnegie Hall 1938 med Albert Ammons, Pete Johnson och Meade Lux Lewis. Detta gör att vi hamnar i många olika sammanhang. Vi har kanske 20 jobb utomlands varje år: vi har varit i Island, USA, Ryssland, England, Spanien, Frankrike, Tjeckien, Polen, Tyskland – och självklart grannländerna i Skandinavien. Att möta en utländsk publik är oerhört kul, och passar mig perfekt eftersom jag pratar en del spanska, engelska och danska, samt lite halvusel franska och tyska. Våra konserter har ju ambitionen att bjuda på mer än musik – jag vill med mitt ibland lite spacade mellansnack försöka åstadkomma en helhet, som omfamnar publiken som en musikalisk filt vävd av mexikanska svampar. Att improvisera ett mellansnack av den här sorten kan vara som att hålla på med hip-hop och haikudiktning (i modern mening) samtidigt. Den här dimensionen har blivit ett uppskattat kännetecken för oss.
Förutom Jump4Joy, och att Ulf och Bosse spelar mycket som boogie-duo (U&B), är Ulf också ute på egen hand. Han har medverkat i åtskilliga internationella boogie woogie-festivaler runtom i Europa, där pianoessen brukar stråla samman. Några av de större festivalerna finns bland annat i Tyskland, Frankrike, Holland och Schweiz. Vidare är han, som han säger, ”tredje-vikarie” i doo wop-influerade rock’n’ roll-legendarerna The Boppers, som för övrigt firar 30-årsjubileum i år. Han och Bosse har också varit med och frontat i The Boppers de två senaste åren i deras julshow Jingle Bell Rock. Slutligen har vi Ulfs eget lilla ”hobbyband” Lemon Kings…
– Jag gick förbi ett skyltfönster med en vit frack i Cab Calloways anda. Jag föll pladask för den, och tänkte: ”Om den passar mig, så köper jag den, jag skiter i vad den kostar!” Självklart passar den exakt, både i armlängd och ben – vilket är en omöjlighet, eftersom jag har storlek 46 i överkropp och 48 i byxor – så jag var tvungen att köpa den! På vägen hem tänker jag: ”Hur fan ska jag förklara det här för min fru?” Då kom jag på att jag kan bilda ett band runt den, ett hobbyband där jag kan koncentrera mig på att sjunga jazz ur ”American Songbook” utan att tänka på att spela piano. Jag kontaktade Christer Karlberg som är en fantastisk gitarrist, som kan lira samma låt fyra gånger utan att någonsin passera grundtonen. Han är jazzig, bluesig och punkig i samma förpackning. Vi har otroligt kul när vi lirar.
En gryta som ständigt puttrar
Utöver blues/jazzklubbar och festivaler försöker Ulf ständigt hitta nya sammanhang för sitt musicerande. Ett sånt projekt var när Ulf tillsammans med Bosse Gustafsson och övriga orkestern skrev och genomförde en musikalisk teaterföreställning på svenska. Den hette samma som bandet – Jump4Joy – och gick på Scalateatern i Stockholm. Det var för ca fyra år sen och den hade som underrubrik devisen ”Mycket musik och lite snack”, minns Ulf. Den gick för fulla hus och var en underbar erfarenhet, med en gospelkör gömd i publiken.
– Vi kallade det ”voice surround” – det var total gåshud. Musiken finns på www.svenskavitaminer.se. I höst tar vi detta koncept till nya höjder med nycirkusvarieté-konserten ”Musirque”, som har premiär på hemlig ort i oktober, samtidigt som jag och Bosse kliver in på Reginateatern i Uppsala med vår boogieresa ”New Orleans T.O.R.” som soppteater. Bosse och jag håller också, tillsammans med andra musiker, på med inspelning av en lite tuffare och modernare, elektrisk bluesbaserad platta med samskrivet material, under arbetsnamnet ”Alligator Juice”, som vi siktar på att bli klara med till hösten.
Ulf har som nämnts gjort bekantskap med många artister på sina resor till New Orleans, och även till andra musikaliska hotspots. Här nedan kommer ett knippe färgstarka minnesbilder och iakttagelser.
Artistmöten i New Orleans
Frogman Henry
– Den artist som inspirerat mig mest personligen är Clarence ”Frogman” Henry (”I Ain’t Got No Home” är hans stora hit). Bosse Stenhammar bokade mitt dåvarande band Sneaky Pete’s att kompa honom 1986 på Skeppsholmsfestivalen här i Stockholm. Vi kollade upp hans material och hämtade honom på flygplatsen. Körde direkt till lobbyn på Castle Hotell för ett rep, där vi spelade upp alla hans låtar perfekt. För perfekt! Han skrattar alltid vid tanken på det och berättar för alla att ”Ulf is my son. Yeah man. I found him in Sweden. He played like Liberace. Ha ha ha. I fixed him though, now he’s fine”. Han har öppnat alla dörrar som går att öppna i New Orleans, och brukar hämta mig på krogen på natten för att han anser det för farligt att åka taxi. Jag hälsar på honom titt som tätt, och har bott hos honom många gånger – han och hans stora grand danois-hundar, som han byter på löpande band. Han döper dom alltid efter sin första fru Belle – vilket irriterar henne enormt! Han är min ”styvfar”, och min mentor alla kategorier. Fötterna på jorden och professionell ut i fingerspetsarna. Aldrig stöddig. En hjälte på scen och en hjälte utanför scenen.
Fats Domino
– Fats är kungen av pre-rock’n roll. Frogman tog hem oss till honom 1989 och ringde på. Fats dyker upp i hårnät och pyjamas. Han sover i ett ”shotgun house” bakom sin frus villa för hon gillar inte när han lagar grisfötter och spelar piano…
FROGMAN: ”This is my band from Sweden, Fats. They want to meet you”.
FATS: “Are you out of your mind Frog? I can’t meet them like this” (pekar på sig själv). ”I’ll be right back”.
Tio minuter senare dyker Fats upp. I samma pyjamas – utan hårnät! Vi fick en liten pratstund och ett foto, som sedan kom bort. Fats musik funkar i alla sammanhang. Jag älskar att spela hans låtar för en festgalen publik – dom är som dynamit i en krutbod!
Tommy Ridgley
– Tommy är ännu ett av Stenhammars kompuppdrag till oss (d.v.s. Jump4Joy). En fantastisk charmör, som spelade under många år på The Dew Drop Inn där ALLA, som var något, spelade när dom var i New Orleans. Hans band var husband och han backade allt från James Brown till Turner. Det var han som hittade Irma Thomas och råkade presentera henne för sin elake trädgårdsmästare, som la beslag på henne och än idag styr henne med järnhand. Vi gjorde ett antal gig i Sverige, och jag har hälsat på och firat hans näst sista födelsedag ihop med Eddie Bo och Frogman. TJ Wheeler, som är en underbar bluesgitarrist (vit) norrifrån, jag och munspelaren Rockin’ Jake fick veta att hans fru lämnat fram en oöppnad burk tonfisk på hans sjuttioårsdag framför tv’n. Hon hade tydligen lackat ur ett par år tidigare, när hon upptäckte att han hade tolv (!) oäkta barn på bygden. Tommy hade sinne för lyx och flärd. Han körde en blå sportbil fram till döden och missade en livsviktig njurtransplantation för att genomföra ett gig på New Orleans Jazz & Heritage Festival. Vila i frid Tommy!
Irma Thomas
– En fantastisk sångerska som jag träffade via Tommy Ridgley. Det är hans gamla flamma och vi lurade hennes manager på Skeppsholmen runt hörnet så dom fick en chans att återuppliva gamla minnen bakom scenen. Henne har jag även lyssnat på i The Lions Den, som var hennes egen krog i New Orleans fram till Hurricane Katrina.
Eddie Bo
– En lite udda herre och pianist, som kör “junker style blues” enligt egen utsago. Jag snubblade in på ett av hans sologig på Jimmy Buffets kända café Margaritaville på Decatur Street. Han satt och lirade för tip-jar (= ”dricks”; burk/låda att lägga slantar i) på eftermiddagarna under en lång period. Jag gled fram och gluttade på hans vänsterhand, och han undrade om jag spelade. Visst. Jag slog mig ner och vi körde lite fyrhändigt. Jättekul. Sen reser han sig och låter mig spela själv. Publiken jublar. Plötsligt står Eddie i dörren med sin tip-jar under armen och ett glatt flin och tecknar ”du kör till klockan fyra” med fingrarna. Sen drar han med ett garv. Jag vickade flera gånger efteråt för honom, när han hade turné utanför stan. Jag har lyckats assimilera några av hans vänsterhands-patterns, som funkar otroligt bra i ”New Orleans Rumba” i Professor Longhairs anda.
Oliver “Who Shot The LaLa” Morgan
– Många artister får en hit, som dom sedan lever på till nästa hit eller döden tar vid. Morgan är inget undantag. Låten är alltså Who Shot The LaLa. En kompetent och charmig New Orleans-artist. Vi gjorde ett gig på House Of Blues, där jag gästade Legends Of New Orleans, som var Eddie Bo, Morgan och en doo wop-grupp som jag glömt namnet på.
Ernie K’Doe (känd för sin hitlåt Mother-in-Law)
– En man som vid 70+ kammar håret rakt upp en halvmeter och i all blygsamhet kallar sig Emperor Of The World, måste man gilla, eller? Jag blev avsläppt av Frogman på Ernies lilla krog Mother-in-Law Lounge under en bro i ett tvivelaktigt kvarter i New Orleans en mörk natt. Inne på krogen satt en sax-keyboard-duo med trummaskin, en liten gumma kring 90 med chili i en stor gryta, en journalist med en bandspelare, och bakom baren sprang Ernie runt sin fru med en distad taxi-mikrofon där han med jämna mellanrum skrek ”The musicians have a tip-jar, my mother at the chili has a tip-jar, and I have a tip-jar – fill ’em up people!”. Sedan gled han ner och pratade med journalisten två sekunder. Då ringer Frogman till frun i baren och beordrar dom att skjutsa hem mig om det blir sent. Sen hoppar Ernie upp mitt i intervjun och sjunger två rader – vänder sig om, låser dörren och ringer sen polisen. Journalisten har låtit bandspelaren gå under hans sånginsats och nu vill Ernie stämma honom för att han försöker ”stjäla hans musik”. Jag tar mig hem med en taxi när dörren väl blir upplåst, och får läsa en artikel i The New York Times en månad senare av samma journalist, där han med glimten i ögat hyllar Ernie, som då gått hädan, med en komplett redovisning av denna afton.
George Porter Jr– Första gången vi kompade Frogman kom han med George Porter Jr från The Meters som basist. Vi spelade ett gig ihop, men sen norpade Bosse Stenhammar George för att fronta med Slim Notinis band som sångare, eftersom en annan artist inte hade dykt upp. George är en otroligt funky basist, som dyker upp på nästan alla inspelningar som görs i New Orleans, och som driver The Funky Meters, som är ett hyllningsband till The Meters. George är 24 karats musikant!
Alabama Slim & Little Freddy
– Två underbara herrar, som jag hade förmånen att lära känna i samband med att jag filmade en reklamfilm åt Glocalnet 2006. Little Freddy sitter och lirar och säger att han är så låg, så låg, men inte så låg som priserna på Glocalnet. Den blev ganska lyckad och fick en del uppmärksamhet i olika tidningar. Dessa två kusiner har nyss gett ut en gemensam platta, som finns recenserad i Blues Revue. Lågmält, suggestivt och väldigt äkta. Kanonsnubbar, som dök upp i svarta polyesterkostymer och gitarrer utan case i lobbyn på lyxhotellet Hotell Monteleone med runda, skrattiga, härliga frun Dixie.
Walter ”Wolfman” Washington provfilmade för samma reklamfilm, men inte ens efter 79 provtagningar kunde han säga slutrepliken rätt: ”Not as low as Glocalnet, they offer 24 Mbit bredband as low as 249 kr a month”. Han och hans fru Barbara är fantastiska männsikor och oerhört genuina. Storyn finns länkad från framsidan till www.jump4joy.se.
Doc Cheatham
– Den legendariska trumpetaren Doc Cheatham höll hov i New York under många år varje söndag på Sweet Basil’s. Han hade en mjuk, ljus röst med cool timing och trumpetspel, som doftade förkrigstider. Jag hade turen att bli inbjuden till hans 90-årsdag, där han jammade med några gamla kollegor i sitt födelsehus i New Orleans för en dokumentär.
Dr John
– Doktorn är alltid doktorn. Första gången jag såg honom live var på Skitiga Duken i Gamla Stan, där han underhöll en halvtom lokal ensam, under en metadon-kur som gav honom lika mycket output som en sengångare på valium. Sen dess har jag sett honom många gånger och han är alltid bäst i New Orleans (”Han törs inte annat”, säger locals). Senast såg jag honom på strandpromenaden från French Quarter mot Algiersbron med The Black Mardi Gras Indians, som körar under Mardi Gras-perioden – ett oslagbart minne. Läs hans biografi ”Under A Hoodoo Moon”; Doktorn har kommit långväga…
Artistmöten i Tyskland
Hemma hos boogiekungen Axel Zwingenberger
– I Tyskland blev boogie woogie en symbol för frihet efter andra världskriget eftersom den musiken, liksom all musik med ”negroida influenser” var förbjuden av den lille mannen med Groucho-mustasch. Liksom i Carnegie Hall, där boogie woogien slog igenom på fyrtiotalet, fanns det några vildhjärnor, som utkämpade storstilade klaviaturbataljer i Berlin på senare tid – Vince Weber och Axel Zwingenberger är två av dom. Vince är galen – Axel är ett tekniskt geni. Vi hälsade på hemma hos Axel och hans trevliga hustru i villan bredvid järnvägen i en liten by utanför Hamburg. Jag var och lirade på en liten varietéteater, som heter Die Alte Meierei nyårsafton 2007. Min fru Melodie och boogie-trummisen Micha Maass var med och det som började med ett gemytligt snaskande av äppelmunkar i köket, slutade med en flera timmar lång pianosession i hans vardagsrum, där vi lyckades banka liv i en gigantisk flygel, ett ståpiano och ett leksakspiano. Fantastiskt trevligt, och en superkille. Jag misstänker för övrigt att han är modell även för en viss svensk pianists lugg och nackhår – kolla Zwingenbergers hemsida www.boogie-woogie.com.
Ett regnigt gig i Berlin med Little Willie
– Med tanke på att vi befinner oss i år 2007 är det inte så ofta man hittar legendariska tvättäkta svarta artister, som var med när det började, och är lika bra idag. Little Willie Littlefield (Kansas City) och jag, samt Bosse, delade scen på en boogie-festival i Berlin i ösregn på slottsgården till Rådhuset förra året. Paraplyerna gungade i takt med att Little Willie sjöng och spelade med lika stor röst som Charles Brown och lika mycket blues som Memphis Slim. Hans kännetecken och gimmick är att ta av sig ena skon och banka på pianot med. Självklart drog han lika många rövarhistorier som både Charles och Slim över källarkalla tyska ölsejdlar efter giget, där han ogenerat lade beslag på samtliga kvinnor i åldrarna 19–65 med sitt fantastiska leende. En oemotståndlig sjuttioplussare! De rundnätta och charmiga servitriserna kuttrade som näktergalar på Sobril, när han fyrade av sin hundrade fräckis innan tolvslaget.
Albert King
– Av de artister jag haft förmånen att få lira med är nog Albert King den mest namnkunnige. Jag låg och sov samma dag som han skulle lira på Berwaldhallen, och hade biljetter till kvällens konsert. Då ringer Bosse Stenhammar och undrar om jag gillar Albert King. ”Visst”, svarade jag. ”Men kan du hans låtar?”, frågade Bosse. ”Mja, vad menar du?”, svarade jag. ”Vill du ha giget eller inte?”, säger Bosse – Det är klart jag ville! Det visade sig att hans pianist fått ett nervöst sammanbrott i Norrköping, när Albert bad honom ta om ett solo lite bättre inför publiken (han kunde vara rätt rough). Sagt och gjort – jag hade två timmar på mig att hitta en lp (detta var på den tiden) med hans låtar för instudering – köper en i en begagnad butik och rusar hem – och det är en ANNAN platta i fodralet – med Albert Collins! Giget gick dock fint och han bad mig hänga på turnén ett par gig till; jag gillade Albert och uppfattade det som ömsesidigt.
Ulf har en skattkista att ösa ur vad gäller artister han mött, men vi får – för tillfället i alla fall! – sätta punkt här. – Har du något annat speciellt du vill tillägga, frågar jag avslutningsvis Ulf.
– Gör din grej – gör den bra. Be proud.
Hemsidor: www.jump4joy.se, www.boogie-woogie.se och www.ulfsandstrom.se
FAKTA OM ULF:
Även om musiken är huvudsysselsättningen arbetar Ulf även med ljusteknik för scen och konsert på olika sätt. Han har skrivit ett par fackböcker i ämnet och är redaktör för ProScen, en riktig ”hardcore”-tidskrift för invigda inom branschen. Han har utvecklat ljusbord och ljussystem (ETC Congo) som används i hela världen, och uppfunnit en bärsele för barn upp till fyra år, kallad ”3rdhand”, som ryms i fickan. Han har skrivit reseskildringar; är fotograf; föreläsare; kursledare; har varit sjöman och lite av varje. I botten är han utbildad byggnadsingenjör – en sann mångsysslare med andra ord. ”Kreativ konsult – bland annat inom musik” – kallar han sig.
Text Birgitta Larsson, foton Ulf Sandströms samling / Jefferson #153
